Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

13.3 – Sågmassakern fortsätter

Jag dementerar en tidigare uppgift, är imponerad över timpriset och har fortsatt såga med ett par avbrott.

Dementi
I inlägget den 18.2 hade jag en snygg liten uppställning över elförbrukningen dom senaste sex åren. Den var fel! Elleverantörens uppgift ser något annorlunda ut, speciellt för fjolåret, vilket framgår av bilden nedan. Före 2010 hade jag en annan leverantör, därför saknas tidigare statistik. Mig ska man alltså inte lita på, i synnerhet inte om det gäller siffror.

Elförbrukning 2010-2013

Det ska förresten bli intressant att se om och i så fall hur mycket elsågen påverkar förbrukningen?

Hyfsat timpris
Igår fick jag faktura från församlingen avseende jordfästning och grop för urnan. Jag räknade raskt ut att timpriset för att få disponera kyrka, präst och kantor låg på 400 €/timme. Hyfsat timpris måste jag säga.

Gropen kostade 125 € och ceremonin på ca 25 minuter betingade ett pris på 200 €. Så vad får man då för medlemsavgiften, dvs kyrkoskatten, kan jag undra?

Avbrott 1
Ganska exakt klockan tolv började dagens sågningspass. En halv timme senare hörde jag en mansröst bredvid mig säga ”godda’, godda’”. Först trodde jag det var nån bekant, men den här mannen hade jag aldrig sett tidigare.

Han sa mitt namn och undrade om det var jag? Han hade haft lite svårt att avgöra vilket av husen han skulle till. Jag bekräftade och förstod genast vad det var frågan om när jag såg pappret i hans hand. Mina nya trädgårdsmöbler hade anlänt.

UtemöblerJag beställde dom mitt på dan i söndags (9.3) och nu var dom redan här. Veken kaluste drar verkligen inte benen efter sig. 🙂

I stället för att fortsätta såga, slet jag upp emballagen, ställde ut stolarna i bersån (dom var färdig­monterade) och satte i gång med att montera bordet. Idealiskt montage – alla sju skruvar såg likadana ut och an­vis­ningen var klar och tydlig.

Det innebär alltså att bersån är färdigmöblerad för sä­son­gen, nytt rekord när det gäller tidpunkten. I helgen ska det visst komma snöblask, men det tål ju möblerna utan problem. Hoppas jag!?

Avbrott 2
Jag hann precis bli klar med bordet innan det var dags att åka och hämta köttsoppa hos Kerstin och klippa håret. På hemvägen postade jag avföringsproven och gjorde en snabbvända in i butiken men kunde fortsätta sågandet vid 15-snåret.

Tre timmar senare var jag äntligen klar. Alla kvistar ligger prydligt i en hög och väntar på tuggen och i en annan hög ligger veden. Nästan två dagars jobb för ett enda träd… Men tid har jag ju gott om, så det gör inget.

I morgon är det björkens tur om jag får som jag vill. Den är klart ”magrare” och har inte lika be­svär­ligt grenverk som lönnen, så den ska jag väl hinna med på en dag hoppas jag.

av

12.3 – Ett himla kuskas och sågas

Måndagen och tisdagen gick mest åt till förflyttning hit och dit. Idag har jag premiärsågat.

Kyrkogården
Första hålltiden i måndags var kl 10. Då hade jag träff på kyrkogården med min trevliga be­grav­nings­entreprenör och en mycket charmerande ung man. Mötet gällde val av minnesplatta till mamma och renovering av den befintliga gravstenen. Senast till Mors dag skulle min beställning vara verkställd lovade ”stenkillen”.

FotvårdFotvård och tandläkare
Ett par timmar senare var det dags för avfärd till Kimito. Fotvård kl 13 och tandläkare kl 14. Det är första gången jag nånsin fått fotvård. Och jag är helt hundra på att om jag inte hade fått ett pre­sent­kort av Grisen/Tvillingen i födel­se­dags­pre­sent hade det inte blivit nu heller.

Tidvis var det rena tortyren när den unga damen gjorde sitt bästa för att bryta av fötterna på mig. Mina senor var väldigt spända sa hon och böjde lite till trots mitt vrålande. Fotbad och massage var förstås skönt så jag kanske vågar mig på en repris nån gång när jag har glömt smärtan.

Tandläkarbesöket var kort och effektivt. Det gällde ju ”bara” att fästa kronan på sin gamla plats. Jag bad också om att få övrigt garnityr kollat så jag slipper nytt besök om ett par månader då jag normalt brukar ha ”årsöversyn”.

Veterinärbesök
I tisdags kl 7:30 hade vi tid hos veterinären. Mias hysteriska slickande i bakändan och tidvisa kanande på rumpan behövde kollas tyckte jag, det här var inget normalt beteende för henne. Jag misstänkte analsäckarna, men dom kändes normalstora och hon reagerade inte när jag kände på dom så det måste vara nåt annat.

För att säkerställa att det inte berodde på mask fick hon en Axilur-kur eftersom det var dags, men dom symtomen brukar ju vara annorlunda så det uteslöt jag också.

Mias mageVeterinären klämde på nedre delen av magen, kollade rumpan och analsäckarna men kunde inte hitta nån anledning till slickandet hon heller. Kroppstemperaturen låg lite över det normala, men det hän­förde hon till stressen över bilåkandet.

Antagligen beror slickandet bara på att hon har svårt att komma åt för att magen är i vägen föreslog jag, men veterinären var så finkänslig så hon inte kommenterade det även om hon troligen delade min uppfattning. Mia väger nämligen ett par kilo för mycket efter vintern.

Jag passade samtidigt på att be om vaccinationen för kattflunsa, annars hade vi behövt åka igen i slutet av maj. I fortsättningen räcker det att hon får den i samband med kattpestvaccinationen vart tredje år sa veterinären under tiden hon tog betalt. Så bra, då är det våren 2017 nästa gång, förutsatt att vi inte behöver åka dit för nåt annat före det.

Mia reagerade ovanligt kraftigt på vaccineringen och kände sig jättedålig såg jag, men tack och lov gick reaktionen över innan jag var tvungen att lämna henne för nästa ärende. Hon fick stanna inne och ta igen sig under tiden.

Gurk- och glasavhämtning
Jag hann gott och väl med en andra frukost innan det var dags att byta om och åka tillbaka till Kimito. Klockan ett hade jag kommit överens om att träffa ”stadsborna” som vänligt nog hade med sig cock­tail­glas och saltgurkor till mig.

Glasen var jättesöta hann jag konstatera innan vi gick in och fick oss en pizza. Nån betalning kom inte på fråga fick jag besked om och till råga på allt fick jag inte ens bjuda på pizza, f d klasskompisens sambo envisades med att betala. Men vid lägligt tillfälle ska jag nog se till att göra rätt för mig har jag bestämt.

Saltgurkan är nu vederbörligen provsmakad och befunnen helt i klass med den som jag tidigare köpte i lösvikt hos Kompis. Mängden jag fick (1,125 kg) lär räcka ett bra tag.

Premiärsågat
Det fina vädret och antalet plusgrader lockade till utearbete och inspirerade till premiärsågning med nya elmotorsågen. Idag skulle lönnen ner.

AvverkningDet var ett nöje att såga. 🙂  Lönnen var mycket grovare än jag mindes och fällskäret blev inte alls som jag tänkt mig, men i övrigt fungerade allt finfint. Att lönnen föll åt motsatt håll än vad jag hade planerat gjorde inget, huvud­sa­ken att jag inte blev under den.

Jag gjorde bort mig ett par gånger och fick trixa en del för att få loss kedjan, men nu har jag (för­hopp­ningsvis) lärt mig att undvika såna tabbar i fortsättningen. Hur jag hade lyckats skava bort ytan på elledningen är en gåta? Jag som tyckte att jag var jättenoga med att ha elsladden ur vägen hela tiden?

Efter fyra timmar inklusive ett par korta pauser är mer än halva lönnen kvistad och kapad och små­veden inforslad i vedlidret. Dom grövsta kubbarna måste jag förstås klyva, så jag får höra mig för om det är nån som är villig att stå till tjänst med vedklyv? Egnahemsföreningen har en man kan hyra, men det verkar lite löjligt att hyra en bara för ett halvdussin kubbar.

Jag kanske klarar mig med min stora klyvyxa förresten? Det vore ju intressant att testa! Risken är väl att jag inte orkar lyfta kubbarna så jag får ordentliga ”hugg”, men det återstår att se. Jag är ju ganska kraftigt byggd även om jag är lite kort i rocken. 😀

av

9.3 – Nästan otroliga fynd

Jag har gjort både antika och nya fynd, fått napp på cocktailglas, fungerat som ordförande och undertecknat vård­testamentet.

Antika fynd
Igår gjorde jag antika fynd i skafferiet. I samlingen ingick pulversoppor, kryddblandningar och dipp­såser från år 2000 t o m 2011. Det säger en del om hur ofta jag städar mina skåp. Enda orsaken till att jag ”fyndade” just igår, var för att jag behövde mer plats. Inte så konstigt att det blir trångt med tanke på städintervallen. 😀

Nytt fynd
Det är inte så dumt att kunna sitta hemma på Udden och inhandla nya utemöbler på en sön­dag… I förmiddags fick jag för mig att jag skulle kolla vad plastrottingmöbler betingar i pris.

RanuaMina befintliga trädgårdsmöbler härstammar nämligen från 80-talet och börjar bli rätt så skrangliga. Dessutom är jag urless på den (fula) bruna färgen så jag hade planerat måla om dom, men kom alltså på bättre tankar.

Jag började med att kolla öns lokala leve­ran­tö­rer, men hittade inget jag gillade. Nåt jag gillade visade sig kosta långt över 500 € och hade soffbord, så det föll bort. Den summan hade jag inte tänkt punga ut med. Men bland sökresultaten fanns också Veken kaluste och ett par lämpliga möblemang i önskat material till halva priset. Perfekt!

Jag slog till på direkten. 298 € för fyra stolar och ett bord inklusive hemleverans – det måste väl vara ett fynd? Frakten kostade 49 €, vilket lät lite mastigt ända tills jag kollade var firman ligger. Då insåg jag att kostnaden var väldigt rimlig. Veke håller till i Lappland, i Ranua närmare bestämt (se bilden). Undrar om han ångrar sig när han ser mitt postnummer? 😀

Napp på cocktailglas
Snart kan man få sig en Dry Martini i rätt sorts glas på Udden! Tack vare att min f d klasskompis läser bloggen erbjöd han mig att få överta hans gamla cocktailglas. Suveränt! Då finns det ju historik i glasen även om dom är tomma.

Enligt bilden han skickade blir jag jättenöjd med modellen. På tisdag får jag se dom ”live” när jag hämtar dom. Han och sambon ska titta till sommarstugan i Kimito så jag behöver gu’skelov inte åka till stan och hämta dom.

Mötesordförande
I stället för att gå ut i det soliga vädret igår, tillbringade jag drygt tre timmar vid köksbordet som mötes­­ordförande i trevligt sällskap. Föreningen under bildande höll sitt konstituerande möte, upp­rättade stiftelseurkunden och bestämde vilka stadgar som ska gälla. Ganska bra jobbat på den tiden kan jag tycka.

VårdtestamenteVårdtestamente
Mötesdeltagarna fick igår som första uppdrag att bevittna min underskrift på vårdtestamentet (som jag skrev om i inlägget 3.1.2014). Även om Mia överlever mig har hon ju lite svårt att tala om hur jag har tänkt mig vården i livets slutskede. 😀

Man behöver inte ens formulera det själv, bara ladda ner en PDF-fil från Institutet för hälsa och välfärd, skriva ut den och underteckna i två ojäviga vittnens närvaro. Lätt som en plätt, förutsatt att man har lite datorvana.

Nu ligger testamentet i pärmen märkt ”Mitt liv”, vilket kommer att framgå av ”Vita arkivet” när jag fyllt i det. Också det en utmärkt idé för den som vill underlätta för de efterlevande. Visserligen knutet till begravningsbyrån Fonus i Sverige, men man kan ju stryka det som är irrelevant.

av

7.3 – Gjort och ogjort

Jag har inlett vårstädningen, läst en anvisning, pratat med advokaten och letar cocktailglas. Mia är synnerligen punktlig.

MossaVårstädning inledd
Igår kände jag för att inleda vårstädningen på tomten. Så här tidigt har jag aldrig börjat tidigare! Det kändes konstigt att se en skridskoåkare samtidigt som jag krattade, det har heller aldrig hänt tidigare.

Under dom blöta, halvt förmultnade löven och det torra gräset lyste små gröna knoppar och skott. Synen är lika välkommen varje år. Tomten på Udden är för all del grön året runt eftersom mossan har invaderat det mesta. Men mossgrönt är ju också vackert. 🙂

AnvisningAnvisning
Att uppfylla kraven i anvisningen till avföringsprovet är ju inte det enklaste… Avföringen får inte komma i kontakt med vatten eller urin står det. Men jisses, var har dom tänkt sig att man ska uträtta sina behov dådå? I en potta?

Tur att jag har dass. Fast då uppstår nästa problem – provet ska tas på två olika ställen i avföringen. Hur man bär sig åt för att få en snygg ring eller sträng står det inget om. Tänk om det blir en hög i stället, var tar man proven då? Och det här ska dessutom upprepas tre dagar i följd! Suck och stön.

Samtal med advokaten
Idag ringde jag öns trevligaste advokat (och den enda tror jag?) eftersom jag fick faktura på mammas slutliga vistelse på bäddavdelningen. Han hade inte börjat med ”sifferexercisen” än, så det var ingen brådska med beloppet. Vi ventilerade i stället en del andra detaljer och han lovade återkomma när bouppteckningsförrättningen förestod.

På jakt efter cocktailglas
Trots att jag har alkoholproblem i form av fyllda men dammiga flaskor och karaffer, inhandlade jag en flaska till i onsdags. Jag blev plötsligt kolossalt sugen på Dry Martini, ”stirred, not shaken” precis som James Bond vill ha den.

Dess värre har jag inga cocktailglas… Helst ska dom se ut som på bilden, men Ikeas variant (Optimal) går också bra har jag kommit fram till. Tyvärr går dom inte att köpa i nätbutiken konstaterade jag.

Alla problem har dock en lösning. Jag har antecknat artikelnumret på inköpslistan till min f d klass­kompis. Han lovade nämligen förse mig med sånt som inte finns att handla lokalt. Jag har för all del inte kollat hos Wuorio, men jag tvivlar på att dom har cocktailglas?

Det går förstås att använda andra glas. För många år sen blev jag serverad likör i välfyllda dricks­glas. Efter det äventyret drack jag inte likör på ett bra tag. 😀

Mia är punktlig
Prick klockan 17 slutar arbetsdagen vet Mia. För att jag skulle notera tidpunkten satte hon sig på skrivaren. Fast mest för att undersöka ljudet och varifrån papperen kommer.

Mia på skrivaren

av

5.3 – Gammalt och/eller slitet

Jag har pensionerat ett plagg, ”retuscherat” skodon och bitit av en krona.

Pensionerat plagg
Det är inte bara jag som är gammal och sliten. Idag pensionerade jag ett nattlinne som min foster­mor använde i ett antal år innan hon dog (1999) och som jag har använt regelbundet sen 2007 så det var väl använt och minst 20 år gammalt. Tyget var så tunnslitet att det gick sönder varje gång jag drog i ärmarna (annars ”korvade” dom sig under morgonrocken) och det fanns både större och mindre hål här och där.

KnappsamlingJag övervägde ett tag om jag skulle klippa bort dom trasigaste delarna och spara resten som poler­trasa, men såna har jag gott om sen tidigare så det fick bli sophinken. Men knapparna tog jag faktiskt rätt på. Därmed har min digra knappsamling utökats med fyra vita knappar. Vad jag nu ska med dom till? Ett bra exempel på att uppfostran sätter sina spår. 🙂

Retuschering
Det soliga och vårlika vädret fick mig att välja mina svarta allväderskängor i stället för vinterdito när jag skulle i väg och handla idag. Dom är inte så nya dom heller märkte jag. Yttermaterialet har spjälkts upp där foten böjer sig och nåt grått tittade fram i sprickorna.

Eftersom dom är fullt användbara och oslitna i övrigt, beslöt jag göra en snabbrenovering i form av en ”retu­sche­ring” med svart tuschpenna. Snabbt, enkelt och billigt. Sån lösningar gillar jag.

Avbiten krona
Tyvärr blir nästa reparation inte lika snabb, enkel och billig… Vid ingången till Sale stod en ung dam och såg ut som om hon sålde lotter eller nåt liknande, så jag frågade vad det rörde sig om? En pre­sent­check på 20 € lottades ut bland dagens kunder upplyste hon mig om. Självfallet fyllde jag i namn och telefonnummer på en av hennes lappar, 20 € är ju nästan en vindunk!

Vid sidan om lapparna stod en skål med reklamgodis som jag försåg mig ur innan jag gick vidare in i butiken. Jag hann bara tugga mig fram till grönsaksdisken då jag kände nåt hårt och konstigt i munnen. Första tanken var att den hårda karamellen innehöll nåt slags fyllning, men det stämde ju inte riktigt så jag spottade ut den hårda delen. I handflatan låg en tandkrona inkletad i godis konstaterade jag be­drövat. 😦

GuldkronaFörst kunde jag inte lokalisera var den kom i från, men framme vid mjölkdisken hade jag lokaliserat luckan i tandraden. Det var alltså en ”Göteborgskrona”, en av mina första guldkronor som härstammar från mitten av 80-talet så den kanske har gjort sitt? Fast den hade ju säkert hållt ett tag till om jag inte våld­tuggat på den hårda karamellen! Den var inte ens god, så det där om att gratis är gott stämmer minsann inte alltid.

När jag hade handlat klart och ställt in kassen i Silverpilen bestämde jag mig för att ringa ”käftis” per omgående. Han frågade om jag hade ont, men det hade jag ju inte. Sen förhörde han sig om jag hade kvar kronan och hur den såg ut? Efter min beskrivning fast­slog han att den nog kunde åter­an­vändas. ”Så bra, den var jättedyr!” utbrast jag lättad. Då var jag välkommen på måndag klockan 14 sa han och vi avslutade samtalet.

Vilken himla tur att det finns proffs när det behövs! 🙂

av

4.3 – Modkrävande?

Jag har blivit medgrundare, beundrat modet, känner mig utpekad och har författat en kommentar. Mia har fått påfyllning.

Medgrundare
Under årens lopp har jag varit medlem i flera föreningar, men det är första gången i mitt liv som jag är med om att grunda en. Jag känner mig hedrad över att ha blivit tillfrågad. 🙂

Tack vare anvisningar och stadgemallar på Patent- och registerstyrelsens sajt är det inte alls kom­pli­cerat. Det tyngsta jobbet är att formulera syfte och verksamhetsbeskrivning. Lyckligtvis står en av de andra grundarna för den delen. För att grunda en förening krävs nämligen minst tre personer.

IsåkareModigt
Medan jag stod ute och pratade med skydds­lingens mamma i söndags hördes ett mysko ljud nerifrån sjön, isen krasade. Ljudet uppstod av att ett gäng modiga skridskoåkare defilerade in i viken.

”Att dom törs” var vår spontana kommentar, men enligt tillförlitlig källa var isen 30 cm tjock för några dar sen så det kanske inte krävdes nåt större mod? Fast sen dess har vi haft plusgrader varenda dag och på sin höjd runt 0 på nätterna så det lär väl ha tärt på lagret.

Idag knackade en ung man klädd i hjälm och arbetskläder på. Han undrade om han fick parkera bilen bredvid Silverpilen och om isen höll? Han och hans kollega skulle röja elledningen på Långholmen. Första frågan var ju enkel att besvara, men den andra fick svaret ”Jag kan inte garantera att den håller.” Efter nån timme var bilen borta så tydligen höll den. Eller så vågade dom inte alls ge sig ut på den?

Utpekad
För några dar sen fick jag ett sånt där brev från Birkalands cancerförening igen. Vår kommun sponsrar screening av tarmcancer för gamlingar i min ålder. Det är förstås bra, men efter att ha läst an­vis­nin­gar­na kändes det lika motigt som förra gången.

Tre avföringsprover ska skickas in och tre dagar före och under provtagningen ska man ”undvika rått kött, blodrätter, lever och C-vitaminprodukter (dos över 250 mg).” Nu hade jag ju läst fel ser jag… Jag tyckte det stod ”rött kött” men så var det alltså inte.

Råttkött får man tydligen också äta. Huvudsaken att det inte är rått. 250 mg C-vitamin motsvarar väl hela min årskonsumtion, så där är det inga problem. 😀

Förra gången jag var utvald/utpekad struntade jag i det, men den här gången ska jag nog nappa på ”erbjudandet”. Att peta i avföring är ju inte direkt min favorit­syssel­sättning, men jag överlever nog.

Kommentar
I dagens ÅU hade Hans Rosing skrivit en insändare som fick mina nackhår att resa sig… Han hävdar att datorer och ordbehandlingsprogram tar kål på vår personlighet och fortsatte med att fördöma i stort sett allt i modern teknikväg.

Mia på brickbordetDet fick mig (förstås) att hetta till. På sittande stjärt författade jag en syrlig kommentar som jag skickade in till ÅU för en stund sen. Möjligen var hans inlägg avsett som en provokation men så upplevde jag den inte, därav min inspiration.

Påfyllning
I söndags fick Mia påfyllning av sin favorit­delikatess, torkade mujkor. Vik Husse fortsätter skämma bort henne.

Det är för all del tredubbelt nöje. På så sätt får två människor också sällskap och tillfälle att umgås. 🙂

av

1.3 – Saltgurka, vårtecken och annat

Jag prövar ett nytt fabrikat, har ett säkert vårtecken, tvivlar på att jag har råd och finner stort nöje i att tvätta.

Nytt fabrikat
I onsdags hittade jag ett nytt fabrikat av saltgurka med vitlök hos S-Market i Kimito. Ursprungsland Estland står det på burken, dom borde väl rimligen kunna det där?

Jag provsmakade förstås genast när jag kom hem. Vitlökssmaken är nog så diskret men sältan är klart godkänd och ingen ättika tillsatt. Dock blir det en något besk eftersmak som jag inte kan härleda? Men helt klart bästa sorten hittills.

VårteckenSäkert vårtecken
När ställen med trädgårdshandskar dyker upp i butikerna kan man vara säker på att våren är på väg. Jag in­veste­rade omedelbums i ett par eftersom jag sliter ut minst ett par per säsong.

Att tussilagon blommar i Dalsbruk är förstås också ett säkert vårtecken. Såg en insänd bild i ÅU häromdagen. Alltid lika roligt att iaktta dom första vårblommorna.

Tveksamt om jag har råd
Dom flesta räkningarna som tillhör kategorin be­grav­nings­kost­na­der är betalda. Konstigt nog har jag inte fått fakturan för dödsannonsen i Husis? Men dom kanske efterskänker den på grund av min beska kommentar? 😉

Församlingen tänker väl också skicka räkning så småningom antar jag och kostnaden för bo­upp­teck­nin­gen har jag ingen aning om. Advokaten är säkert inte gratis han heller. Begravningsentreprenören rekommenderade att han övertog uppdraget eftersom bouppteckningen efter styvfar saknades och den obevittnade donationshandlingen kändes suspekt.

När jag räknade i hop summan hittills, drygt 2.200 €, konstaterade jag att det är dyrt att dö. Jag tvivlar på att jag har råd med det… 😀 Men ingen har ju blivit ovan jord hittills har jag blivit tröstad med. Bestämmelserna kanske hinner ändras tills det är dags så jag kan få bli nergrävd nånstans på Udden utan några som helst ceremonier och utgifter?

Stort nöje
Idag tvättade jag igen. Att tvätta har blivit ett veritabelt nöje sen tvättmaskinen åtgärdades, tvätten blir klar på nolltid då vattentillförseln fungerar som den ska.

Nu är risken i stället den att jag fyller avloppstanken i min tvättiver. Bäst att kolla läget i morgon, det närmar sig tömningsdags om ett par veckor.

av

28.2 – Urnnedläggning

Kapellet

Strax efter lunch idag åkte jag till kyrkan och gick till kapellet där mammas urna väntade. Kapellet var stäm­ningsfullt upplyst med två tända ljus på vardera sidan om bordet där den stod.

Jag blev förvånad över tyngden när jag lyfte urnan, men nån har berättat för mig att det beror på att skelettet mals ner och läggs tillsammans med askan. Det kändes konstigt att bära resterna av mammas kropp. På vägen till gravplatsen gick jag och funderade på om locket säkert satt fast i fall jag skulle snubbla och tappa urnan. Lyckligtvis slapp jag såna missöden.

Min före detta granne och Trollkarlen gjorde sällskap vid nedsättningen. Före detta grannen hade med sig tre vita rosor och ett ljus som hon tände. Min minibukett kändes lite futtig men passade bra att lägga ner tillsammans med urnan.

Vi varken sjöng eller sa nåt. Jag hade tackat nej till prästens närvaro eftersom mamma inte var mycket för kyrkliga ceremonier. Den lilla proceduren var överstökad på tio minuter, sen fick vakt­mästaren ta över och fylla igen gropen efter att vi avlägsnat oss.

av

26.2 – Från bortgifte till bussgods

En vän försöker gifta bort mig, jag har blivit dement, ätit fastlagsbulle, fått en vårblomma och mamma slapp åka buss.

Bortgiftesförsök
Igår kväll hade en av mina vänner och jag en rolig chattstund på FB. Min vän hade nyligen blivit be­kant med en fågelskådare och hundvän i min ålder (trodde hon) som hon tyckte såg bra ut och skulle passa mig. Han hade ingen vigselring och verkade ensam så honom kunde jag väl gifta mig med?

BrudparVarifrån hon fick den idén vet jag inte, men det var ju gulligt av henne att göra ett bort­giftes­försök. (Bäst att påpeka att ordet är självuppfunnet.) Eftersom jag var på bushumör, skrev jag ett med­de­lan­de till mannen i fråga och talade om att vår gemensamma vän försökte gifta bort mig med honom. För att han inte skulle gripas av panik, la jag till att jag inte hade några som helst såna ambitioner och att det gott räckte med att bli vänner på FB.

Svaret var helt entydigt: ”… Nej tack, det har gått bra så här i 57 år så jag ska nog klara 50 år till!  Men din FB-vän kan jag bli…” Alltså var vi helt överens. En bra början.

Senaste informationen i ”ärendet” är att han redan har en kvinna, så jag kan andas ut. Men lite roligt var det ju att chocka honom. 😀

Begynnande demens
Jag har konstaterat att när mensen upphör, vidtar demensen… Igår fick jag frågan om jag hade nåt ärende till Kimito dom närmaste dagarna och svarade ett bestämt nej. I morse påminde Outlook mig om att jag hade besiktning i Kimito idag kl 11:45. Just så. 😦

Enda trösten jag kunde komma på var att allt jag skriver ner eller noterar i datorn automatiskt för­svinner ur huv’et. Det finns ju viktigare saker att använda det till än att komma i håg en massa tri­via­liteter eller hur?

Fastlagsbulle
Silverpilen klarade förstås besiktningen galant. Det är bara ett par gummin som sitter lite löst så det ska jag be killarna på macken fixa vid tillfälle. Silverpilen blev så glad över godkännandet att den axade bättre än vanligt när vi lämnade Kimito. Eller så var det kanske just därför? 😀

På hemvägen vek jag in till Grisen/Tvillingen som överenskommet och fick magen fylld i vanlig ord­ning. Hon bjöd både på kaffe och macka och fastlagsbulle. Den stora bullen var en måltid i sig kändes det som, men försvann snabbt ner, delvis beroende på att den innehöll sylt i stället för mandelmassa som jag inte alls är förtjust i.

VårblommaVårblomma
När jag var på väg att gå, sträckte värdinnan helt otippat fram ett blompaket. Det innehöll en kruk­växt som jag kan plantera utomhus så småningom hade hon blivit informerad om.

Bara för några dar sen såg jag samma sorts blomma i Dalsbruk och kände mig frestad att köpa den, men avstod. ”Någon” visste tydligen att jag inom kort skulle få en likadan.

Inget bussgods
För flera år sen skojade mamma och jag om hur hennes kropp skulle transporteras efter hennes död, förutsatt att hon avled i Helsingfors. Vi kom underfund med att det enklaste och billigaste sättet var att skicka henne som bussgods, sen skrattade vi gott åt saken.

Den avlidnes kropp ska tydligen hanteras med respekt för den döde, men lustigt nog finns det inga regler för hanteringen av askan/urnan fick jag besked om av begravningsbyrån. Diskussionen uppstod i samband med att mammas urna var klar att hämta.

Begravningsbyrån hade inget ärende till Åbo, så jag föreslog att urnan kunde skickas per post. Tyvärr visade det sig att dom som handhar kremeringen saknar rutiner för postförsändelser, annars hade mamma fått åka buss eller postbil, precis som vi skojade om. 😀

av

25.2 – Frostbiten, överflödig och nöjd

Jag har frusit, blivit inställd och har nytt inkråm.

Kall promenad
I söndags kände jag för en ”kamerapromenad”. Solen gjorde sitt bästa för att titta fram så jag tyckte jag skulle passa på att sänka blodtrycket. Jag har nämligen nyligen läst att solljus har den goda för­mågan.

Jag frågade Mia om hon ville följa med och det ville hon, men stannade i ”flyet”, dvs nedanför backen, och såg väldigt upptagen ut när jag ropade hej då och fortsatte. Hon kollade dock noga åt vilket håll jag gick i korsningen.

Eftersom mina promenader sker i snigelfart och stoppas upp av ständiga bildmotiv, höll mina händer och fötter på att få frostskador efter bara ett par hundra meter trots att jag var varmt klädd. Men man är ju viking (och envis!), så jag tog en åkar­brasa och fortsatte. Jag hade inget mål utan gick planlöst vägen fram.

Promenaden slutade vid spången över bäcken där ”genvägen” på G-vägen går. Den genvägen anlitas troligen inte av fler än mig och djuren numera, men det är en fin liten skogsstig tycker jag. Spången var delvis be­gravd under is och bäcken var istäckt så det var inte så mycket att se eller fotografera, men desto mer längs skogsstigen.

Bildpromenad

Bilden i mitten föreställer inte bäcken, utan är tagen vid sjöin-/utloppet.

När jag bestämt mig för att vända tillbaka insåg jag att det gällde att gå raskt och utan avbrott för att få upp värmen. Vinden var obarmhärtigt kall. Halvvägs gjorde jag ändå ett par undantag, men sen knallade jag raka spåret hemåt.

Mia satt kvar nere i flyet såg jag då jag svängde in på ”Udden-vägen”. Jag sa hej på långt håll och blev mött av en kisse som betedde sig som om jag hade varit borta en hel dag. Oj, vad glad hon var!

Efter en kvart i stugvärmen kändes extremiteterna normalvarma igen, men nästa gång ska jag utrusta mig med nåt slags element eller göra upp eld på vägen. 😉

Inställd
Igår fick jag meddelande om att jag inte behövs på onsdag. Den planerade kursen hade bara fyra an­mälda så den blev inställd. Jag blev ju inte överdrivet lessen för det, att få tiden att gå tillhör ju inte mina största problem även om det hade varit roligt att träffa välbekanta deltagare.

Nytt inkråm
Igår ringde jag min favoritrörmokare och vidarebefordrade servicekillens utsago om vattenkranen till tvättmaskinen. Han mindes inte riktigt hur kranen såg ut så han ville veta om den var kantig eller rund?

VattenkranJag blev dödsimpad av att han överhuvudtaget kom ihåg vem jag var och var jag bodde – vi träffades senast 2007!! Att han skulle minnas hur kranen såg ut kan väl ingen vettig människa begära? Den killen har minsann järnkoll på sina kunder. 🙂

När jag talade om att (hatten på) kranen var kantig sa han att det går att byta inkråmet så jag slipper köpa ny kran. Det var ju en trevlig överraskning även om det antagligen är inkråmet som kostar mest. Han skulle befinna sig i krokarna dagen därpå och frågade om jag var hemma då?

I regel brukar hant­verkarna på ön säga ”i morgon” eller ”nästa vecka” och sen hör man inget på en månad eller mer och blir tvungen att jaga dom med blåslampa. Antingen för att dom har för mycket att göra, inte kan säga nej eller för att dom inte har en susning om hur dom ska planera jobben. Hur som helst blir man (= jag) vansinnig över att bli bemött på det sättet!

Idag dök han upp vid elva-snåret så nu förstår du varför han är min favorit. ”Min” rörmokare har kort inställningstid och håller vad han lovar. Han får mig att känna mig viktig som kund och därmed har han vunnit mitt hjärta. 🙂