Bekant syn? Hittills har Udden fått 130 mm regn under augusti. Och i morgon kommer det mer enligt prognosen. Men än är det ju en bra bit kvar till rekordet (källa: http://ilmatieteenlaitos.fi/sade-ennatyksia).
Författare: Uddmor
Om liv, död och sorg
Om liv och död
Döden är en del av livet sägs det. Jag instämmer. Likaså instämmer jag i att målet med livet är (livs)vandringen, inte döden.
För varje begravning tar man ett steg närmare sin egen. Sen våren 2008 har 21 personer dött i min bekantskapskrets. Senast fick jag besked om att ”El-Tigern” nyligen har lämnat oss. Också det en människa som jag har känt hela mitt liv och som jag gillade skarpt.
Att personer som närmar sig de 90 avlider är kanske inte så oväntat, men då personer i min egen ålder dör känns det orättvist. Å andra sidan är jag övertygad om att vårt jordiska liv upphör när vi har nått en viss nivå av medvetenhet och vishet eller när vi lärt oss det vi kom hit för att lära oss.
Jag är också förvissad om att vår själ är odödlig och att vi lever många liv. På så sätt känns det mer meningsfullt att leva. För varje liv får vi ny klokhet och nya erfarenheter som vi tar med till nästa liv tills vi så småningom är fullärda och övergår i en annan existensform.
När jag mår som bäst brukar jag ofta tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Sen ångrar jag mig, för hur ska det då gå med Mia om hon råkar vara instängd med mig? Och hur ska nån kunna ta sig in om dörren är låst och nyckeln sitter i låset? Jag kanske ska börja ta ut nycklarna när jag låser och se till att hänga extranycklar utomhus? Och se till att mina närmaste grannar vet var dom finns.
Det svåraste jag kan tänka mig är att få en dödsdom och sen bara ligga och vänta tills den verkställs. I många fall är döden förstås en befrielse, som i mammas fall, men lika ofta är det en förlängd pina.
En av mina kursdeltagare i Östersund, en kvinna i 20-års åldern, led av en sjukdom som gjorde att alla muskler i hennes kropp förtvinade successivt. När jag lärde känna henne satt hon redan i rullstol och hade svårt att styra sina fingrar och hennes talförmåga var påverkad.
Jag minns hur chockad jag blev när hon lugnt konstaterade att den sista muskeln som slutar fungera är hjärtat. Hur orkar man leva med den vetskapen? Jag är full av beundran över hennes mod och det goda humör hon visade och tror inte att jag skulle klara det lika bra.
Om sorg
Sorg är en egoistisk känsla hävdar Lejonet/Tigern. Man sörjer bara för att man känner sig övergiven av den som dött. Jag är benägen att hålla med henne även om jag protesterade först när jag hörde hennes påstående.
Oavsett vad man tror om livet efter döden har den döde sluppit alla sina plågor och behöver inte något medlidande. Alltså är det vårt ego som framkallar sorgen och tårarna. Det är oss det synd om som har blivit ”lämnade”.
På tal om ego… En bok som ALLA borde läsa är ”Semester i egoland” av Cicci Lyckow Bäckman (2013). Den ger många aha-upplevelser och en hel del goda råd om hur vi bör förhålla oss till egot.
Vetskapen om att egot ligger bakom känslan av sorg hindrar mig ingalunda. Ibland gråter jag av saknad, ibland för att jag känner andras sorg. Därför är begravningar det mest påfrestande jag vet. Jag känner med alla som sörjer och är helt utmattad efteråt.
Jag minns att jag plötsligt kände mig oerhört sorgsen ett par dagar innan jag lämnade Östersund. Tårarna rann då det slog mig hur många nära och kära jag troligen aldrig mer skulle träffa. Det är förmodligen därför jag inte har saknat dem. Det går uppenbarligen att sörja i förskott.
Det värsta vi kan göra är att förtränga eller försöka fly från vår sorg. Jag hävdar att alla negativa känslor som inte får utlopp – speciellt ilska och sorg – lagras i kroppen och gör oss fysiskt eller psykiskt sjuka på sikt. Alltså ska vi bejaka våra känslor, också egot när det gagnar oss.
Kvinna utan man
”En kvinna utan en man är som en fisk utan en cykel.”
Gloria Steinem
23.8 – Sorgligt och trevligt
Jag har varit på begravning, hjälpt ett åskoffer, nöjeseldat, lagt in gurkor, haft besök och fått ett trevligt samtal.
Begravning
Igår begravdes min allra första arbetsgivare, en kvinna som jag har känt hela mitt liv. Det kändes tungt och ledsamt, som alltid på begravningar. På bilden sitter jag i hennes famn under en båtutflykt på sjön med mina fosterföräldrar. Hennes man tog bilden antar jag och året kanske var 1956 eller 1957?
Ceremonin i kyrkan gav mig en flashback. Inledningsvis spelades Time To Say Goodbye, samma melodi som på mammas begravning och dessutom sjöng vi Härlig är jorden, samma psalm som sjöngs på mammas begravning. Ett underligt sammanträffande.
Dessutom hittade jag min halsduk. Den hade jag glömt kvar på en klädkrok i kyrkan sen mamma begravdes den 8.2. Det är i alla fall ingen som stjäl i kyrkan kan jag konstatera.
Åskoffer
Jämfört med den här personen klarade jag mig lindrigt från åskvädret. Både dator och modem slogs ut hos det här åskoffret. Efter begravningen återställde jag alla hans program och genvägar på utbytesdatorn.
Nöjeseldning
Jag kan absolut inte påstå att jag frös igår kväll, jag eldade i kakelugnen av rent och skärt nöje över att se lågorna, höra veden knastra och känna värmen. Ett rätt så billigt nöje. 🙂
Lagt in gurkor
Idag, äntligen, la jag in gurkorna. Hoppas dom ändå tar åt sig smak av lagen trots att dom var väldigt ”saltstinna”. Om nån vecka ska jag provsmaka.
Besök
Sent i eftermiddags hade jag ett kort besök av LMFs ordförande. I dagens ÅU fanns en helsidesartikel om honom och hans fru som är sekreterare i föreningen.
Sekreteraren mejlade i torsdags och undrade om jag kunde medverka vid intervjun på fredag förmiddag, men eftersom den kolliderade med begravningen avböjde jag naturligtvis. Jag tyckte för övrigt att det räckte gott med vår ordförande och sekreterare. Texten i artikeln kan läsas på ÅUs webbsajt.
Förhoppningsvis ger artikeln den publicitet och goodwill föreningen så väl behöver och bidrar till att vi kan öka medlemsantalet. Jag hoppas den också bidrar till att vi får in materiel som innerligt väl behövs.
Trevligt samtal
En stund efter att ordföranden hade åkt vidare ringde mammas kompis. Jag tänkte på henne bara härom dagen, men kom mig inte för att ringa just då, så jag blev glatt överraskad.
Det är en glad och pigg 84-åring, fast hon beklagade sig över att minnet har blivit så dåligt. Men det hindrar ju henne inte från att plocka bär i skogen, sjunga i kör eller dansa seniordans. En aktivare dam får man leta efter. Mysigt att hon hörde av sig. 🙂
Höstvarning
Då rönnbären börjar mogna väntar hösten runt hörnet.
21.8 – Oj, oj, oj…
Åskan har överlistat mig, jag har brottats med ett vidunder, haft en trevlig eftermiddag och upplevt ett högtidligt sprakande.
Överlistad av åskan
Natten till igår var fullkomligt gräslig. Vid ett-tiden signalerade min fyrbenta åskvarnare att nu var åskan på G igen och regnet vräkte ner. Jag lyckades lugna henne en timme men sen var det kört.
Hon nästan vrålade ”du MÅSTE släppa ut mig nu!!!”. Jag hann bara få på mig morgonrocken och var på väg in i köket då jag såg ett blåaktigt sken och hörde en skarp knall från ”kontoret”, dvs västra sidan av huset.
Jag såg inget som brann, kände ingen röklukt och alla indikatorlampor lyste som vanligt. Enda gången jag hade glömt koppla ur dator och kringutrustning och då slog den helt oväntat till förstås, den jäkla åskan. 😦
Jag släppte ut Mia men beslöt att gå tillbaka och lägga mig. Hon fick klara sig utan sällskap, men jag ställe innerdörren på glänt så hon kunde ta sig in. En timme senare vaknade jag. Ingen Mia. Jag gick ut och lockade på henne, men det var lönlöst så jag la mig igen.
Exakt när hon kom in och la sig vet jag inte, jag hörde bara hennes ”här är jag-läte” och kände att hon hoppade upp i sängen. Möjligen vid fem eller sextiden? Hur som helst låg hon bredvid mig när jag vaknade nästa gång. Skönt, då var allt i sin ordning.
Utom internetförbindelsen upptäckte jag när jag steg upp och startade datorn. Felmeddelandet var det gamla vanliga när jag lät Windows göra en felsökning: DNS-servern svarar inte. Jag antog då att felet inte låg hos mig så jag felanmälde men insåg igår kväll att det måste vara modemet som blev utslaget trots att jag såg två gröna lampor lysa.
Det finns en sak som får mig att trampa gasen i botten och åka till Kimito utan dröjsmål – datorkrångel. I dag tog jag med mig modemet och fick det utbytt hos Kimito Telefon. ADSL-signalen gick inte fram konstaterade killen som testade.
Nu funkar allt som det ska igen. För 20 år sen hade jag inget som helst behov av att ha en dator hemma och ännu tio år senare verkade det onödigt med internetanslutning. Nu går jag nästan upp i limningen om jag inte kan läsa mejl eller komma ut på nätet. Tänk vad man kan ändra sig. 😀
Brottats med ett vidunder
Det fanns ju annat jag kunde sysselsätta mig med. Byta toppklädsel på madrassen till exempel. Det kräver en hel del armstyrka och känns som att brottas med ett vidunder.
Stommen är gjord av trä och resårerna väger väl också en del så det blev en del baxande innan jag lyckades förverkliga min ambition. Tur att jag inte behöver lyfta på den så ofta.
Om konstruktören hade varit lite smart hade han försett madrassen med två handtag på vardera långsidan så skulle det gå mycket lättare att lyfta den. Men det ingick ju inte i priset.
Trevlig eftermiddag
Igår eftermiddag gjorde jag ett nerslag hos Grisen/Tvillingen och fick förmånen att se hennes nya bil. Den är verkligen fin, både ut- och invändigt. Att det sitter en hybridmotor i den tilltalar mig speciellt.
Timmarna rann i väg så fort att butiken i Kärra redan hade stängt när jag nådde den. Och jag som hade tänkt handla. Det måste ju innebära att jag trivdes gott. 🙂
Högtidligt sprakande
Sent i eftermiddags ringde sotaren och föreslog att vi skulle provelda om jag var hemma? Jag var givetvis hemma och genast med på noterna.
Ända sen taket byttes (år 2000) har jag drömt om att kunna elda i kakelugnen i vardagsrummet igen. Den dåvarande skorstenen var i så dåligt skick att den måste rivas och det fanns ingen tid för en ny skorsten just då så det var bara att bita i det sura äpplet.
Men idag inföll alltså den högtidliga stunden då jag fick höra elden spraka i den igen. Det var ett stort ögonblick. Kakelugnen är ju en del av husets själ tycker jag.
Tack mamma som gjorde det möjligt! Utan ditt bidrag hade det antagligen aldrig blivit verklighet. 🙂
19.8 – Ätbart och annat trevligt
Jag har understött ett byaråd, fått ersättning, hittat fikonmarmelad, vågat mig ut och har en extremt artig leverantör.
Understött ett byaråd
I söndags infann jag mig i Kärra café strax före två. Kärrabuktens byaråd serverade mat för att få in medel till inredningen i caféet.
Pensionärspriset (som jag förstås åberopade) för buffén och kaffe med rulltårta och glass som dessert betingade 8 €. Jag hade garderat mig med en pyts så jag också kunde köpa med mig en portion hem. Jättegott var det och roligt att byta några ord med bekanta. Heder åt arrangören för idén!
Ersättning
Under tiden jag noterade modellbeteckning och serienummer på nya gräsklipparen ute i boden idag, kom ”blomhyresgästen” förbi. I handen höll han en påse (egenhändigt bakade) småkakor som han överräckte som tack för att jag tog hand om hans krukväxter medan han var bortrest. Han har uppenbarligen förstått att vägen till mitt hjärta går via magen. 😀
Fikonmarmelad
Idag var det ju dags att lägga in gurkorna i lag II, men jag insåg att jag måste proviantera en del först. Förutom dillkronor behöver jag ättika. Hur jag än letade hittade jag bara en liten skvätt i en flaska.
Bildkälla: http://www.spisa.nu
Däremot hittade jag fikonmarmelad från Törners konditori i Östersund. Jag minns att jag fick den av ett gulligt par som hälsade på och om jag fick den samma år jag flyttade är den med andra ord mer än sju år gammal.
Marmeladen är bevisligen avsmakad men det mesta återstår. Om jag minns rätt skulle den serveras till nån slags ost men jag har glömt vilken? Att använda den på skorporna tycker jag inte passar riktigt men så klart går det väl an.
Marmeladen är fullt ätbar ska tilläggas. Jag ”skalade av” översta lagret för säkerhets skull innan jag smakade på den men den höga sockerhalten borgar givetvis för att den håller sig. Nån som kan tipsa mig om hur/till vad jag ska använda den?
Vågat mig ut
Idag klädde jag faktiskt på mig (igår hade jag en morgonrocksdag). Sockor, långbyxor och flanellskjorta fick det bli när jag hade kollat termometern och tittat ut genom fönstret. Meteorologen på TV-vädret igår kväll sa att vi skulle få ostadigt väder. Han borde snarare ha sagt labilt.
Solen tittade fram när jag steg upp i morse men en timme senare ösregnade det. Så där har det hållit på hela dagen… Sol, regn, sol och regn igen förutom kraftiga vindbyar. Mellan skurarna hann jag i alla fall hämta ved, pyssla om blommorna, ösa båtarna och kolla att fackelblomstret stod kvar i strandkanten där jag planterade det.
Extremt artig leverantör
Vad jag kan minnas har jag aldrig upplevt en så artig leverantör som Carbonite, företaget som sköter min backup. Helt otroliga är dom!
I början på augusti gjorde dom ett mejlutskick för att skaffa nya kunder och hade tydligen skickat det också till befintliga, medvetet eller omedvetet. Jag svarade genast att jag minsann har varit kund hos dom redan i flera år. Jag fick omgående ett svarsmejl från en herre på Sales & Marketing:
”Dear (MoF),
I am writing as a follow up to an email you may have received this morning suggesting you have no files backed up with Carbonite. This email was sent in error, resulting from a customer communications mistake. If you are an active subscriber, at no point was your account or stored data affected.
We apologize for the inconvenience this email caused. We wanted to let you know right away, and hope you can forgive our internal error.
Thanks for understanding and for your business. Please feel free to reach out with any questions you may have.
Best Regards,…”
De’ ni, det är kundvård på hög nivå! Att a) erkänna sitt misstag och b) ytterst hövligt be om ursäkt är ju inte särskilt vanligt, åtminstone inte bland dom jag har varit i kontakt med under årens lopp.
Alla supportärenden behandlas ovanligt snabbt och följs också alltid upp för att kolla att allt fungerar som det ska. Ett kundnöjdhetsformulär avslutar alltid ärendet. När man förnyar sitt abonnemang får man förutom bekräftelse och kvitto på mottagen betalning ett extra tackbrev. Tänk om alla leverantörer var lika artiga och kundvänliga!
Frustrerande
Tur att det finns snubbar som skubbar också på söndagar! Igår hade TV-teknikern jobb åt mitt håll och undrade om jag var hemma? Jag hade nyss kommit hem och hade inga planer på några fler utflykter så jag sa att han var välkommen. Han var ombedd att åtgärda signalstyrkan på en del TV-kanaler om möjligt.
I stället för en ny signalförstärkare monterade han ett filter som ska dämpa 4G-signalen. Tydligen är det så ont om frekvenser att 4G-telefonin måste läggas nära TV-signalen blev jag upplyst om. Orsaken till pixelering och dålig signalstyrka i min TV-antenn beror alltså på att 4G-signalen ligger så nära och tidvis blir starkare än TV-signalen.
Allt fungerade finfint när han åkte igår, men när jag testade idag på eftermiddagen hade jag samma problem igen. Jag SMSade givetvis och frågade om det finns nåt mer att göra eller om jag måste flytta? Än så länge har jag inte fått nåt svar så jag har inte börjat packa. 😀
16.8 – Tur, kärlek, gurkor och närhetsbehov
Jag har haft tur med vädret, blivit uppringd och lagt gurkorna i blöt. Mia har stort närhetsbehov.
Tur med vädret
Direkt efter frukosten tog jag i tu med översättningen som jag lovade i ett svagt ögonblick. Hur jag kunde tro att mina kunskaper i engelska skulle räcka till föreningsstadgar är en gåta? Ibland är det si och så med självinsikten tydligen.
Lyckligtvis fick jag hjälp av http://sv.glosbe.com/, en suverän sajt för översättningar till och från en mängd språk och som också har synonymer och exempel på hur ordet används. Så bra är min engelska att jag tack vare synonymerna kunde plocka ut det ord jag behövde. Tror jag i alla fall? Det är möjligt att det finns riktiga grodor i översättningen, men den ska bara användas internt så kvalitén bör räcka till.
Vädret var på min sida. Molnen klumpade i hop sig efter nån timme och vid lunchtid började det regna. Det passade mig utmärkt! Att sitta inne när det är finväder bär mig emot.
Efter översättningen gjorde jag en skiss till presentkort som ska användas i LMF och en presentation som jag skickade till torsdagens värdar. Bilderna jag tog på dom i Kasnäs såg ut som karikatyrer så jag spädde på med pratbubblor som passade till deras ansiktsuttryck. En bra porträttfotograf lär jag aldrig bli.
Felringning?
”Privat nummer” ringde och störde mig kvart i tio. En herre vid namn Laaksonen undrade om jag hade kvar Opel Kadetten jag hade åkt mycket med i Norge? Jag blev helt ställd.
I mitten av 80-talet ägde jag mycket riktigt en Opel Kadett som jag åkte nästan dagligen med till Norge under en period. Jag var nämligen upp över öronen förälskad i en sandblästrare som var på jobb i Sarpsborg, ca 180 km från Göteborg där jag bodde då.
Jag har glömt vad kärleken hette, men Laaksonen tror jag inte det var, även om han var finländare. Dessutom är det inte särskilt troligt att han har letat rätt på mitt telefonnummer i Finland eller ens kommer i håg vad jag heter. Alltså hasplade jag äntligen ur mig att han nog hade ringt fel. Han bad genast om ursäkt och la på.
Men tänk om det faktiskt var min dåvarande förälskelse…? Som kallade mig sin lilla sparvunge(!), bedyrade mig sin stora kärlek och ville att jag skulle följa honom till Moskva där han hade nästa uppdrag?
Om jag hade varit det minsta fiffig skulle jag ha frågat vad han hette i förnamn, för det minns jag fortfarande, men det var jag alltså inte. Och eftersom han hade dolt telefonnummer kan jag heller inte ringa upp och fråga. Nä, det var säkert en felringning bestämmer jag mig för. 🙂
Gurkorna i blöt
Dom 27 gurkorna jag fick igår är nu renskrubbade i regnvatten och nerlagda i saltlake. Där ska dom ligga i ca tre dygn står det i tant Agdas recept. Bäst att lägga in en påminnelse om det, annars blir det saltgurka i stället.
Närhetsbehov
Efter morgonens jakt på en präktig skogsmus tog Mia ledigt. Under tiden det regnade låg hon ute och sov i min stol på trappan men med ojämna mellanrum har hon kommit in och pratat med mig eller velat bli kelad med.
När jag höll till ute efter att det slutat regna höll hon sig mestadels inom synhåll och när jag i min tur satte mig i stolen på trappan ville hon ha en ny kelomgång eller sova i min famn. Hon har uppenbarligen stort närhetsbehov. Det är förstås ömsesidigt. Om hon är borta mer än ett par, tre timmar saknar jag henne. 🙂
15.8 – Dagen som gick
Vi har haft sovmorgon, jag har läst en tråkig nyhet, klättrat på fasaden, blivit ”begåvad” med gurkor och fullgjort min skyldighet som hamnkapten.
Sovmorgon
Sen den dallrande hettan avtog är Mia aktiv på dagarna igen och har därför återgått till att sova en hel natt. Hon var visserligen upp vid fyrasnåret och knaprade i sig lite torrfoder men kom tillbaka och la sig efter det. Ända till tio över sju sov vi i morse. Faktiskt var det jag som vaknade först.
Skönt att sovordningen är återställd. Vi blev inte ens störda av regn eller åska så vi kunde sova ostört båda två.
Tråkig nyhet
I morse rann tårarna då jag läste på FB att Nemo inte finns längre. Han drabbades av problem med levern och gick inte att rädda. Så fruktansvärt sorgligt för matte, husse och hunden Siri. Nemo och Siri var bästa vänner. 😥
Klättrat på fasaden
Av alla knäppa idéer jag fått, ligger dagens påhitt högt upp på listan. Jag har länge sett med onda ögon på dropplisten ovanför sovrumsfönstret. Med åren har den blivit allt grönare och smutsigare så idag beslöt jag rengöra den.
Min långa stege fanns nära till hands efter att sotaren använt den så jag reste den och tog med mig en borste och en hink med vatten. Jag är verkligen inte förtjust i höjder eller att klättra på stegar. Inte ens den här låga höjden tyckte jag var behaglig men nu hade jag ju bestämt mig.
Riktigt fint blev det. Ack hur länge… Vind och nederbörd lär snart omintetgöra min ansträngning.
Gurkpresent
Medan jag stod uppe på stegen och skurade hajade jag till av en kvinnoröst som sa hej. Jag drog ljudligt efter andan och vände mig om. Nere på marken stod en av mina grannar från slutet av vägen jag bor på.
Hon bad om ursäkt för att hon skrämde mig och förklarade att årets gurkskörd hade slagit alla rekord. Nu ville hon gärna dela med sig eftersom hon och hennes man redan hade lagt in fyra ämbar med gurkor. Jag kunde ju inte gärna tacka nej även om jag mycket väl mindes att förra årets inläggningspyssel hade varit rätt avskräckande.
Å andra sidan blev inläggningen jättegod, så jag ska inte beklaga mig. Fram med tant Agdas recept igen och minska något på ättiksmängden så har jag ättiksgurkor för minst ett år framåt. Jättesnällt av henne att tänka på mig. 🙂
Fullgjord skyldighet
Som ”hamnkapten” har man vissa skyldigheter. Till exempel att se till att hamngästens båt inte sjunker på grund av regnvattnet. Under veckan har Udden fått totalt 44 mm regn, så risken fanns.
Innan jag tog min simtur som avslut på arbetsdagen tömde jag båda båtarna. Om mängden är mindre brukar jag inte engagera mig i sommargrannen psykologens båt, men nu var båda båtarna nästan halvfulla med vatten och i värsta fall kommer det snart mer så jag kände plikten kalla.
Sen tog jag min lilla simtur och njöt av att få löga mig i min favoritsjö. Vattnet är fortfarande 22 grader varmt och känns lika skönt som ett par grader tidigare. 🙂
