20.10 – Manuell hantering

Igår röjde jag, drabbades av falsklarm och höll i ärendelistan. Idag har jag lärt mig helt nya saker, blivit av med krukor och stillat min längtan.

Röjning
Igår kände jag mig tvungen att röja inför kvällens förestående ”evenemang”, både i huset och på disk­bänken. Solen avslöjade spindelnät på de mest häpnadsväckande platser och det lediga utrymmet på diskbänken had krympt oroväckande.

Fast i morse upptäckte jag ett ställe jag hade glömt att dammsuga i sovrummet. Men det är ju ”bara” Mia och jag som vistas där så ingen annan behöver lida.

TanklarmFalsklarm
Vid lunchtid gick tanklarmet helt oväntat. Eftersom jag tömde tanken i början på augusti var jag bomb­säker på att den inte kunde vara full än. Antingen var det fel på larmet eller kondens på ”känn­spakarna” så jag gjorde mig ingen brådska att gå ut och kolla.

Det visade sig att jag hade helt rätt, tanken var inte alls full. Jag torkade av vätske­av­kän­nar­na, gick in och återställde larmet. Men det lyste rött ändå? Återstod en åtgärd – bryta strömmen till larm­dosan. Och si, det gjorde susen, lampan lyste grönt igen. En kallstart (i datorsammanhang) funkar alltså på larmet också. 😀

Ansvarig för ärendelistan
Strax före 18 anlände de två första mötesdeltagarna och efter aviserad försening två till. Halva Daphnias styrelse var samlad för möte. Jag fick i uppdrag att se till att vi följde ärendelistan.

På två timmar hade vi hunnit småprata över kaffe/te med tilltugg och avverka de punkter som stod på dagens agenda. Vi konstaterade att både sjön och verksamheten går in i en viloperiod, även om pla­neringen för nästa år redan påbörjas.

Daphnia-logoHelt nya saker
Det är alltid lika roligt att lära sig nya saker tycker jag. Idag fick jag anledning till det igen. Daphnias webbsajt är nerlagd sen i somras av kostnadsskäl, men det finns ju gratis­alterna­tiv har jag påpekat.

Ingen i styrelsen är bekant med Google Sites, men jag trodde mig kunna lista ut hur man använder verktyget och anmälde mig därför som frivillig. Det var snudd på att jag ångrade mig ett tag medan jag irrade runt bland alla inställningar och anpassningar, men till slut fick jag någorlunda kläm på funktionerna.

Närmare fem timmar gick åt innan jag kände mig redo att presentera ett första utkast. Utan en färdig mall hade jag suttit kvar än och slitit mina gråa hår är jag övertygad om. Å andra sidan passar inte mallen i alla avseenden, men tack och lov går den att anpassa till stor del.

Verktyget hos dinstudio.se som jag använde för Din Konsults sajt är klart enklare att hantera, men med lite envishet och luskande går det nog att lära sig Google Sites också. Fast en förutsättning är att man har ett hum om hur webbsidor är uppbyggda och vilka be­gräns­ningar man har att räkna med.

ChiliAjöss till krukor
Idag blev en diger hög med gamla lerkrukor avhämtade. Dom ska användas i ett projekt av nåt slag som innefattade målning förstod jag. Kvalitén var minst sagt varierande, liksom åldern, men det möter inga hinder hävdar damen som tar hand om dom. Så bra, då slipper jag härbärgera dom i fortsätt­ningen. 🙂

Längtan stillad
För ett par dar sen kom jag på att det är evigheters evigheter sen jag senast åt chili con carne. Det blev dagens middag.

Och ris till hade jag förstås tänkt mig, men såg inget i skåpet. Jag kunde inte heller minnas om jag köpt nåt, så jag tog quinoa i stället.

När jag hade ätit klart och ställde in påsen tillbaka fick jag givetvis syn på den oöppnade risförpackningen. Suck. Tror jag ska börja ha en inventarielista i bok­stavs­ord­ning på skåpdörren.

18.10 – Variation

Första kursen är slut, nästa har börjat, vädret har slagit om och jag är välförsedd. Mia varierar kosten.

KursFörsta slut och nästa börjat
I onsdags var sista kurstillfället i Kimito. Alla var överens om att kursen gott kunde ha varit längre, så det får jag ta till mig till nästa gång – om det blir någon… Det börjar kännas som om jag är klar med ”kursandet” när det här läsåret är slut.

Igår började nästa kurs, grunder i Picasa. Den här gången i Rosala. Med ett par undantag var delta­garna välbekanta sen tidigare så det kändes hemtamt och gemytligt.

Av det nya nätbaserade verktyget för kursadministration fram­går åldern på deltagarna, varför vet jag inte? Man kanske gör nån slags statistik? Det visade sig att den äldsta deltagaren i Rosala­gruppen är 79, den yngsta 46 och medelåldern 63 mig inräknat. Det kan man kalla mogen ungdom. 😀

Väderomslag
Sen i onsdags har värmen och den svaga vinden övergått i kyla och iskall blåst. När jag gav mig av igår eftermiddag stod regnet som spön i backen och i dag gick den kalla vinden genom märg och ben. Men det vore förstås konstigare om värmen fortsatte, det är ju bara ett par veckor kvar tills vinter­må­naden börjar.

Välförsedd
På höstarna är det kutym att skolbarnen säljer toa- och hushållspapper för att bekosta sina skol­re­sor. Vår kurssekreterare, vars dotter är en av försäljarna, tog emot beställningar via FB så jag slog till med en säck av vardera som jag hämtade i onsdags.

Ett par dar senare aviserade rektorn i Hitis-Rosala skola om samma sak och hade beskrivit ända­målet i så rörande ordalag att jag ville understöda dom eleverna också. Papper förfars ju inte och utrymmet på vinden räcker gott till så jag köpte ytterligare en uppsättning igår. Nu är jag synnerligen väl­för­sedd ett tag framöver!

TusenfotingMia varierar kosten
När jag kom hem strax före sju igår kväll satt Mia och väntade vid parkeringsplatsen. Hon pratade en lång stund sen jag klivit ur bilen och talade om att matte hade varit borta nog så länge (tror jag?). Det kan jag gott förstå, jag åkte redan halv tre för att vara i god tid till 15-färjan.

Hon följde genast med in och hann få syn på en tusenfoting vid diskbänken innan jag serverade henne ätbart så tusenfotingen fick bli förrätt. Sen väntade hon tills jag tog fram min mat och ville gärna smaka på den också. Pasta i skink- och baconsås blev alltså dessert. Även katter gillar varierad kost. 🙂

(Klicka på bilden för att se originalet i full upplösning.)

14.10 – Vinterförberedelser

Silverpilen är (nästan) klar för vinter, jag har fått en biologilektion, fastnat i motorsågen och båtarna är på land. Mia har haft ett långpass.

MotorvärmarkabelNästan klar för vinter
Igår gjorde jag Silverpilen klar för vinterväder. Motorvärmare och elkabel är på plats, snö­bor­star, snö­spade och isskrapor ligger i ”skuffen”. Än så länge sitter sommardäcken på, men snart är det dags att byta dom också.

Biologilektion
På eftermiddagen höll jag till i stranden. Jag hade fått den lysande idén att använda den antika pinn­stegen som båtslip och bar ner den i förhoppning om att få upp båten utan hjälp.

Innan jag öste båten och drog den till ”vinterhamnen” fick jag en liten biologilektion. Svanparet hade som vanligt varit uppe i viken och provianterat, men var nu på väg därifrån. Det vill säga hannen(?) hade bestämt att det var dags att dra, honan var tydligen inte riktigt beredd än.

För att skynda på sin dam hade han ett speciellt ljud som jag aldrig har hört tidigare. Det lät nästan som en häst som frustar dämpat, men avslutades med början till en trumpetton. Lockropet upp­re­pades tre gånger, sen såg jag honan komma simmande i god fart. Tredje gången gillt verkade gälla här också.

(Av ovanstående framgår mina fördomar tydligt… Jag kan inte se skillnad på hanne och hona, åtminstone inte på långt håll, men förutsatte alltså att det var gubben som bestämde i familjen. Det kanske var precis tvärtom? :D)

Fastnat i motorsågen
I morse bestämde jag mig för att förlänga garantin på elmotorsågen. Genom att registrera sig och produkten på tillverkarens sajt kunde man förlänga garantin till tre år (i stället för ett).

Det krävde förutom personuppgifter, modellbeteckning och serienummer. Eftersom sågen var par­kerad i boden, slängde jag på mig sjalen över morgonrocken (termometern visade -0,3) och gick dit.

Jag drog fram sågen ur den vita plastpåsen som den ligger i, vände och vred på den tills jag hittade numret och la tillbaka den i påsen igen. Då satt jag fast. Sjalen hade fastnat i ”taggarna” som jag antar ska förhindra att man sågar för nära stammen. Förhoppningsvis är det första och sista gången jag fastnar i den!

BåtslipBåtarna på land
Som om han kunde läsa mina tankar igår, ringde händige släktingen vid lunchtid och undrade när jag har tänkt ta upp båten? ”När som helst” svarade jag. ”Åkej, då kommer jag inom en liten halvtimme” sa han. En kort stund senare hördes ”spinnet” från fyrhjulingen, som rullade ner mot stranden så jag lämnade matportionen på hälft, drog på stövlarna, tog fram arbetshandskarna och gjorde honom sällskap.

Det visade sig att min lysande idé var fullkomligt beck­mörk. Pinnarna på stegen skapade snarare mer motstånd än underlättade uppdragningen. Så nu vet jag det. Dessutom glömde jag att vända båten med aktern upp mot land så vi fick baxa runt den. Kondensvattnet rinner nämligen ut i fören och ska därför luta neråt. Det man inte har i huv’et får man ha i benen, eller i armarna i det här fallet.

Jag hade visserligen inte fått svar på min fråga till sommargrannen psykologen, men jag antog att hon också ville ha sin båt uppdragen, så den fick samma behandling som min. Hjärtligt tack än en gång för be­nä­get bistånd! 🙂

Långpass
Vid elva-snåret igår förmiddag var Mia in och kollade läget, sen såg jag inte henne förrän tio över sex! Från fyra framåt lockade jag på henne med ojämna mellanrum, men till ingen nytta.

I regel brukar hon vara hungrig vid halv sex-tiden men syntes inte till nu heller. Gissa om matte våndades… Jag hade redan kollat att hon inte var instängd nånstans och ringde till slut till grannen för att höra om hon hade synts till där, men fick nej som svar.

Klockan sex beslöt jag gå till soptunnan. På nåt sätt kände jag på mig att hon kunde finnas åt det hållet. Jag hann bara plocka fram soppåsarna och stänga dörren till vedlidret så såg jag henne komma trippande nerför skogs­­stigen.

Jubel och klang utbröt givetvis. Vilken lättnad att hon var hemma och välbehållen! Just då önskade jag intensivt att vi kunde prata samma språk så jag hade fått höra var hon hållit hus. Men slutet gott, allting gott.

Långpasset hade av allt att döma varit påfrestande. Efter en extra stor portion mat gick hon raka spåret och la sig och ville inte gå ut mer den dagen. Det var matte fullt nöjd med. 🙂

Mia är trött

12.10 – Rätt och fel

Jag har varit på långfärd, fått en ny vedhög, monterat sågkedjan och bjudit på eftermiddagskaffe. Mia är snabbare än en vessla.

TrafikLångfärd
Igår valde jag att frivilligt lämna ön. I sex hela timmar. Om­ständig­he­ter­na krävde min när­va­ro i republikens huvud­stad, så jag kollade upp färdvägen i Google Maps och gav mig av efter lunch. Ganska exakt två och en halv timme senare var jag på rätt adress, nästan utan att köra fel. Sista vänstersvängen kom lite abrupt, men det fanns gott om plats för en U-sväng så det blev inte så många meter fel.

Jo, ett fel till gjorde jag. När jag skulle åka hem tillbaka upptäckte jag att jag hade kört mot för­bju­den kör­riktning in på P-platsen. Men det torde inte leda till några påföljder.

Sen återstår att se om min ringa överhastighet fick hastighetskamerorna att larma? Jag gjorde faktiskt mitt bästa för att vara (nästan) laglig. Som tur finns det inga kameror mellan Ekenäs och Bjärnå (jag körde kustvägen) eller mellan Bjärnå och Kimitoön. Hoppas jag?!? Ju mer jag närmade mig ön, desto större hemlängtan fick Silverpilen nämligen. 😉

Fem timmar bakom ratten kändes mest i ryggen, i övrigt gick resan bra. Fast jag kan inte riktigt fatta hur jag har klarat av 8-9 timmars körning tidigare? Avståndet Östersund-Stockholm är visserligen ”bara” 563 km, men i tid alltså betydligt mer eftersom det inte går att köra 100 km i snitt. Skönt att slippa dom resorna!

VedhögNy vedhög
Alla kattvänner undrar förstås oroligt var jag gjorde av Mia dom många timmarna? Tack och lov finns det goda vänner som ställer upp! Mia fick vara hemma tillsammans med en vikarierande husse som såg till henne. ”Fast jag gör det inte för Mias skull, utan för din” deklarerade han tydligt när jag förde saken på tal.

Det kändes oerhört skönt att veta att hon kunde komma och gå som vanligt medan jag var borta. Jag kunde koppla av helt i förvissning om att hon var i goda händer.

Men det var inte nog med det. I morse gluttade jag in i vedlidret och fick syn på en alldeles ny klabb­hög… En del av tiden hade vikarien alltså tillbringat i vedlidret med yxan svängande. En stor och glad överraskning. Tack snälla Filosofen än en gång! 🙂

Sågkedja och eftermiddagskaffe
Stolt som en tupp deklarerade jag att jag hade monterat sågkedjan på nya elmotorsågen ”alldeles själv” när händige släktingen dök upp till eftermiddagskaffet. Jag förstod naturligtvis att kom­men­ta­ren skulle resultera i en kvalitetsgranskning, vilket den också gjorde.

”Men den sitter ju fel” påpekade han efter några sekunders inspektion. Egentligen var jag inte särskilt förvånad, monteringen hade gått så smärtfritt så jag anade oråd även om allt såg OK ut vid en snabb­titt. ”Med kedjan vänd så där kan du inte såga av en tändsticka ens” fortsatte han och demonstrerade sågriktningen.

Just så. Själv är inte alls alltid bästa dräng. Undrar om jag hade kommit på felet när jag försökt prov­köra? Troligen inte. Sågkedjor är sluffinitivt inte min starka sida, men bara för att Grisen/Tvillingen hade nämnt att hon behövde hjälp för monteringen var jag ju tvungen att bevisa (för mig själv) att jag var snäppet vassare. Fast då blev det alltså ovasst.

SågkedjaKvickt som ögat var kedjan rätt monterad, fick rätt spänning och sågen provstartad. Finfint. Om kedjan hade varit lika spänd som jag tänkte mig, hade den antagligen gått av, så där hade jag också gjort en tabbe.

Sen gick vi in och drack eftermiddagskaffe i godan ro medan vi pratade om helt andra saker som inte hade ett dugg med motorsågar att göra.

Utom möjligen flisning som kanske kan betraktas som närbesläktat?

PS.
Hur många deciliter är 14 ml? Det får man lära sig redan på lågstadiet, men den vetskapen har tyd­ligen trängts undan av en massa(?) annat i mitt huvud.

Behållaren för sågkedsoljan rymmer 14 ml. Just nu är den fylld till bristningsgränsen – jag hällde i en deciliter och hade tänkt fortsätta med 0,4 dl till men insåg att behållaren redan var full. Oljan kommer med andra ord att spruta som små fontäner runt kedjan när jag kör i gång sågen. Suck.

Efter en snabbtitt i instruktionsboken börjar jag tvivla på att jag alls vågar eller är kvalificerad att an­vända sågen. Vad i fridens namn är kolborstar? Dom ska man tydligen kolla och byta vid behov. Och bakåtkast ska man akta sig för. Har man cirkulationsbevär kan man drabbas av blod­ut­gjut­ningar och skador på nervsystemet. Suck igen.

Snabbare än en vessla
Innan jag gav mig av igår kom Mia med dagens första fångst som visade sig vara en vessla. Lite mot­villigt var jag imponerad. För min del får vesslorna helst fortsätta leva, men att fånga en kräver stor snabbhet så den stolta jägaren fick ändå lite beröm.

Mias vessla