31.5 – Ordning på torpet

Jag har fått ett lugnande besked, enen är förflyttad, kaffepannan rengjord, tomten är mossgrön igen och jag har nästan badat.

Lugnande besked
För en vecka sen fick jag ett lugnande besked från Steelmark angående harlekinnyckelpigorna (se inlägg 23.5):
Hej! Vi har nog inte sålt någon sådan i Finland under den tid vi sålt biologiska bekämpare (över 10 år), informationen är direkt översatt från vår leverantör, och är inte längre aktuell då den inte blivit uppdaterad på flera år. Våra hemsidor borde uppdateras…” Skönt att höra. 🙂

Enen 2

Andra och sista lasset

Enen förflyttad
I måndags kvistade jag enen och förflyttade resterna till ett mindre synligt ställe för att dom åter­stående barren skall torka och ramla av. Tanken slog mig att jag kanske kan använda kvistarna till att konstruera nån form av låg barriär runt ett blomland till exempel. Få se vad och om det blir så små­ningom.

Rengjord kaffepanna
I tisdags hade jag besök och räknade med två personer vid kaffetid så jag kokade ur perkulatorn i och med att det var länge sen den var i användning. Väldigt länge insåg jag när jag tömde ur vattnet – i bottnen på pannan låg en kokt spindel.

Det visade sig att besöket trots allt bara bestod av en person, så jag behövde inte ens använda perkulatorn. Men nu är den i alla fall rengjord. Nästa gång ska jag kolla lite extra noga vad som ligger i den innan jag börjar använda den.

NyklipptÅtergång till mossgrönt
Onsdagen gick ju åt till att ta hand om Mia (se inlägg 29.5), men igår klippte jag gräset för andra gången. Bara på ovansidan huset än så länge. Första gången ville jag inte klippa det så kort för annars skulle det fjolgamla, torra gräset synas tyckte jag. Och oj, vad fort det har växt!

Men nu jäklar är det kort… Mosstorvorna yrde ställvis när jag gick fram med gräs­klipparen. Det inne­bär att tomten delvis är mossgrön i stället för gräsgrön för tillfället. Men snart nog blir det färg­änd­ring om morgondagens utlovade regn mot förmodan skulle råka falla över Udden.

Nästan badat
Dagens sysselsättning var given. Spåren efter gårdagens klippning skulle krattas bort och kanterna runt växter och s k blomland skulle snyggas till. Redan 6.20 hade termometern nått 11 grader så jag förstod att det skulle bli bikiniväder.

Det blev det också. De tidigare dagarnas snudd på stormvindar hade övergått i en mild bris och solen sken från klarblå himmel. Klockan tre hade jag ställt in larm för att hinna göra mig i ordning för att uppvakta Grisen/Tvillingen innan jag hade tid hos frissan.

Mia iakttarEtt litet dopp kunde ju vara lämpligt. 20 grader visade vattentermometern. Hm, minst 17 grader mindre än min kroppstemperatur.

Jag kände blodet stelna i ådrorna när jag klev ner i vattnet och var på väg att överge hela idén. Men jag ville ju inte vara sämre än fru grannen – hon har säkert badat i en månad vid det här laget.

Ett snabbdopp skulle jag väl klara? Mia låg på land i skuggan (bilden är från 2012) och iakttog mig medan jag höll ett kramp­aktigt tag om ledstängerna på badstegen och blixt­snabbt neg så att vattnet nådde halsen, sen upp tillbaka. Bikiniöverdelen hann knappt bli våt och armarna var fortfarande torra när jag frustande steg upp på bryggan igen, men det fick lov att räcka som badpremiär.

29.5 – Mia till doktorn

Vid femtiden igår eftermiddag kom Mia springande som hon brukar, men tvärstannade på trappan och hostade våldsamt. Hostattacken övergick i kräkningsförsök men hon fick bara upp lite slem och några korta grässtrån.

Mia sjuk 1Jag förstod genast vad det var frågan om. Det här var tredje gången gillt sen hon flyttade in. Ett grässtrå satt i svalget på henne och fram­kal­lade kräkreflexer. Hur hon än bar sig åt fick hon inte upp eller ner det.

Så här i efterhand inser jag att det har besvärat henne redan några dar, hon har haft ett par host­attacker tidigare, men hittills har det inte varit akut. En timme senare var hon hungrig, men alla försök att äta eller dricka resulterade i kräk­ningar och nya hostattacker.

Jag gjorde flera försök att få syn på det fördömda grässtrået men kunde inte se det. I fjol hade jag turen att se det sticka upp bakom tungan och lyckades dra ut det utan att det gick av, men den turen hade jag inte nu. Det enda jag lyckades åstadkomma var en ”punktering” i tummen av en hörntand. Att peta i munnen på en katt är inte alldeles enkelt.

Kvällen blev lång, både för Mia och matte. Veterinären stängde 16.00 och till jouren i Åbo ville jag inte åka – det handlade ju inte om liv eller död. Det gällde i stället att hänga på luren klockan åtta i morse då tids­bok­nin­gen öppnade hos veterinären i Kimito.

Natten blev ändå hyfsat lugn. Jag bar Mia till sängen och la henne bredvid mig, där hon somnade så småningom, men vaknade och hostade varje gång hon bytte sovställning.

Direkt klockan åtta i morse bokade jag tid hos veterinären. Klockan 13.00 fick vi komma. Mia gick ut en sväng men var tillbaka efter en halv timme och ville ha frukost. För att bespara henne hosta och kräkningar fick hon ingen mat eller dryck nu heller.

Förmiddagen har varit gräsligt lång. Tiden går väl aldrig så långsamt som när man är tvungen att vänta. Mia ville gärna dela min frukost och fick två små bitar påläggskorv, men det orsakade givetvis nya host­attacker och kräkningsförsök.

Ett par gånger satte hon sig vid dörren och jamade, men nu måste hon ju stanna inne för att vi inte ska behöva avboka det absolut nödvändiga veterinärbesöket. För att vara solidarisk stannade jag också inne. Timmarna kröp fram.

Just nu är det en halv timme kvar tills vi ska åka och jag skriver för att hålla mig sysselsatt. Nåt annat vettigt kommer jag mig inte för. Mia har resignerat. Hon satt en stund i sovrummet och tittade ut ge­nom fönstret, sen hörde hon en skalbagge i diskhon och är för tillfället ”på jakt”.

Epilog
Strax före två var vi hemma tillbaka. Jag gillar vår kommunala veterinär, hon är skicklig, effektiv och behandlar djuren med respekt. Till skillnad från dåvarande länsveterinären i Östersund. Han hanterade djuren som döda ting, så där blev det bara ett besök.

Mia sjuk 2Min diagnos stämde. Ett långt grässtrå hade fastnat i svalget, som nu var svullet och irriterat så Mia fick också värkmedicin förutom att hon blev sövd förstås. Samtidigt fick hon sin årliga vaccination, så slipper vi åka igen i juli.

Vid femtiden började hon piggna till och var givetvis vrålhungrig. Hon satte i sig två (små) portioner på raken. Sen gick hon ut på trappan. Några minuter senare var hon puts väck. Jag tog för givet att hon hade lagt sig i skuggan nånstans, men kvart över sex kom hon med en näbbmus i munnen och ”pratade” för fullt. Det tolkar jag som att hon är sig själv igen. 🙂

För den som inte gillar djur eller som aldrig har haft husdjur är min vånda antagligen obegriplig. Det kanske känns likadant som när spädbarn är sjuka? Dom kan ju inte heller tala om vad som är fel och det är svårt att veta på vilket sätt man ska hjälpa dom.

Men nu är allting frid och fröjd igen, tack och lov!

26.5 – Omväxling

Igår var besöksfrekvensen ovanligt hög, idag har jag fått i gång ett modem och pratat finska.

Före detta grannen
Först på plats igår var min före detta granne. Hon skrämde nästan slag på mig. Jag var i full gång med dammsugning och hörde inte att hon kom förrän hon sa hej.

Som alla pensionärer var hon lite småjäktad och hade inte tid att slå sig ner. Kaffe hade hon nyss druckit så det kunde jag heller inte locka med. Det blev en snabbvisit.

Samma kvistar som den 23.4. :)

Kvistarna från den 23.4.2013.

Herr grannen junior
Näst i tur var herr grannen junior som kom på sin åkgräsklippare med pappas vagn bakom. Han skulle hämta kvisthögen jag hade erbjudit honom att flisa.

Jag tittade lite storögt på ekipaget han parkerade vid avloppstanken, jag hade förväntat mig att han skulle flisa kvistarna på plats. Men han föredrog att bära upp hela högen, lasta på vagnen och flisa dom hemma hos sig. I mitt tycke en massa extra jobb, men han är ju inte lika lat som jag. 😉

För säkerhets skull föreslog jag att han kunde låna ett par bläckfiskar att surra lasten med så han inte skulle tappa den i uppförsbackarna. Sen åkte han sakta i väg.

En stund senare återkom han med bläckfiskarna och jag erbjöd honom en glass. Den tackade han ja till så vi (jag tackade också ja) slickade i oss var sin glass i syrenbersån medan vi diskuterade de senaste rönen inom astro­nomin.

För ordningens skull frågade jag vad jag var skyldig. Nja, det hade han lite svårt att avgöra, så jag föreslog ett byte. Jag stod för gratis råmaterial som han kunde bearbeta och sälja. Den idén verkade inte riktigt tilltala honom, så jag bad honom fundera på saken och återkomma när han hade kommit fram till ett belopp.

VintergrönaUng dam på skoter
Framåt sju-snåret satt jag på huk för att fotografera vintergrönans vackra små blommor när jag hörde en skoter köra upp för backen och en ung dam prata i telefon med sin vägvisare. ”Jo, nu har jag nog kommit rätt” hörde jag henne avsluta samtalet med.

Den unga damen har alltså aldrig besökt Udden tidigare. Vi är bekanta sen jag jobbade på högstadiet i Dalsbruk och har hållit sporadisk kontakt fram till dess att vi blev vänner på FB. Därefter har kom­mu­ni­ka­­tio­nen varit tätare och igår hade hon alltså bestämt sig för att hälsa på.

Hon fick sedvanlig guidning runt ägorna och rundtur i huset, sen satte vi oss på trappan och drack ett glas juice innan jag kom på att jag hade glömt att äta middag. Hon följde med in i köket och tackade ja till en bit gurka medan jag slängde i mig maten.

Ett par timmar senare tyckte hon det var dags att åka. Mia och jag följde henne till skotern och vinka­de adjö. Det vill säga jag vinkade, inte Mia. 😀

Sommargrannen psykologen
En stund senare ringde dörrklockan. Sommargrannen psykologen kom in och pustade, hon hade nyss avslutat säsongens första gräsklippning. Jag frågade om hon tänkte sig en simtur men hon hade inga badkläder med sig sa hon.

Jag föreslog att hon kunde låna min baddräkt och försåg henne med en ren handduk. ”Har du ingen gam­mal?” undrade hon. Eftersom jag tycker det är roligt att tolka ord bokstavligen, påpekade jag att alla mina handdukar är gamla. Det fick henne att skratta och omformulera sig.

BaddräktEfter simturen fick hon en mugg te och ett par skorpor medan vi avhandlade lite nytt och lite gammalt. Efter ett tag började hennes sällskap låta. Kasper (hunden) hade lessnat på att vänta och satt och skällde utanför, så hon tackade för sig och knallade tillbaka till sitt.

Det var dagens sista besök. Snudd på rekord tror jag.

Modemproblem
På förmiddagen idag SMSade gårdagens sista besökare att hon hade problem med sitt nya mobila modem. Jag lovade titta in på eftermiddagen i samma veva som jag skulle hämta dagens gäst.

Att vända SIM-kortet fel borde vara en omöjlighet tycker jag, men tydligen är så inte fallet. Efter att ha vänt på det fungerade det som det skulle.

Övning i finska
Den rara kvinnan som förlänade mig den nya titeln (se inlägg 19.5) var dagens gäst. Innan vi skildes åt efter mötet föreslog jag ett besök för att hon skulle få se var jag bor. För ett par dar sen kom vi överens om att idag var en lämplig dag.

Eftersom hon inte har bil lovade jag hämta henne lagom till eftermiddagskaffet. Hon förstår svenska, men har finska som modersmål så jag fick chansen att träna mina halvrostiga kunskaper.

Det första hon fick se var förstås husets framsida, men inspektionen började faktiskt med dasset. Jag tror bestämt det är första gången en premiärbesökare har blivit presenterad för dasset först av allt. 😀

Jämfört med hennes köksland är mitt rena vildmarken, men hon avhöll sig vänligt från både hånskratt och nedsättande kommentarer. Det ligger nog inte i hennes natur att nedlåta sig till sånt. Det samma gäller förresten fru grannen, hon säger heller aldrig nåt negativt om min ogrässamling.

Timmarna gick med en väldans fart under livligt samtal. Min fråga blev också besvarad – jag ville veta hur hon kunde ha så stort förtroende för mig trots att vi aldrig hade träffats före årsmötet? Det be­rodde på att hon litar helt till sin intuition och är en god människokännare förklarade hon. För­hopp­nings­vis kan jag leva upp till det.

Förutom intresset för sjöns välmående visade det sig att vi bland annat har växtintresset ge­men­samt, både när det gäller odlade och vilda växter. Så snart blir det rosenbönor på Udden om det vill sig väl. Hon var vänlig nog att ge mig en näve bönor förutom en halv påse med frön av Atlasblomma.

Ojojoj, undrar om det blir ytterligare ett nytt litet blomland nånstans? 😀

 

23.5 – Småkryp och semester

Jag har lärt mig nya saker, fått ett fästingbett och haft ”semester”.

Ny kunskap I
Tack vare kommentaren till gårdagens blogginlägg har jag lärt mig att det finns harlekinnyckelpigor (Harmonia axyridis) som kan vara förvillande lika nyckelpigorna. Usch och fy, såna vill vi inte ha på Udden!

Harlekinnyckelpiga

Dess värre säljs dom i Finland under namnet rovskalbagge av företaget Oy Steelmark Ab (se längst ner på deras sida) trots att dom har ställt till en massa elände på andra håll i världen. Här i landet är vi tydligen inte så nogräknade. 😦 Jag har därför skickat ett mejl till företaget och uttryckt min bestörtning.

Ny kunskap II
En mer positiv kunskap är att vår sjö fortfarande officiellt är kommunens reservvattentäkt enligt gällande miljöskyddsföreskrifter. Det fick jag idag verifierat av kommunens miljö­sekreterare, trots att kommunens tekniske chef hävdade nåt annat vid mötet med Daphnias styrelse­repre­sen­tanter den 15.5. Men så länge det inte finns några nya offi­ci­ella beslut, får det stå för hans personliga uppfattning.

Fästingbett
Igår kväll när jag bytte om till ”gräsklippningsklänningen” (se inlägg 21.5) kände jag nåt konstigt i ryggslutet. Jag såg ju inte vad det var och det gick inte att få bort med handen. Då ramlade 10-centaren ner. Självklart var det en fästing, inte ett dugg festligt.

FästingDet är första gången under mina 60 levnadsår som jag råkat ut för ett fästingbett. Jag har upptäckt ett fåtal som har krupit på mig, men som sagt aldrig haft några bett. Om frekvensen håller i sig lär jag slippa fler.

Lyckligtvis satt den så till att jag fick bort den. Den hade inte sugit i sig nåt blod och var död så jag antar att det inte bara är min tunga som är giftig. 😀 Således räknar jag heller inte med några men, men jag ska förstås hålla bettstället under uppsikt.

Numera har jag inrättat ett ”minikrematorium” speciellt avsett för fästingar eftersom Mia oftast har nån i pälsen när hon kommer in. Ett gammalt tefat och en braständare är allt som behövs. Av gammal hävd bränner jag nämligen oftast fäs­tingar­na för att jag inbillar mig/tror att eventuella skadliga bak­te­rier inte sprids då.

Semester”Semester”
Dom senaste två dagarna har jag lyckats övertala chefen/ar­bets­le­da­ren att få vara ledig. Igår regnade det och då hade jag ju planerat såga upp lönnen, men kände inte för det. Enen väntar förresten också på åtgärd. Jag lydde mamma i stället, hon tyckte jag skulle diska, så då gjorde jag det och ägnade en stor del av dagen åt övriga hushållssysslor.

Idag blev det extra tidig väckning – Mia insisterade på att få gå ut kvart i fem. Jag la mig på nytt och sov tills hon kom in två timmar senare, sen sov vi båda två i några timmar till. Lyxigt värre.

På eftermiddagen åkte jag till butiken, sen har jag inte gjort nåt mer idag, förutom en del mejl­kommu­ni­ka­tion med Daphnias styrelse. Men i morgon kanske jag ska göra rätt för mig igen så jag slipper avdrag på lönen. 😀

21.5 – Träsmak och mirakel

Jag har ägnat mig åt trä(d)arbete och upplevt ett mirakel. Mia är åter i tjänst.

EnenTrä(d)arbete
I söndags sågade jag ner den vackert formade gamla enen som stod granne med eken. Den har blivit allt brunare de två senaste åren i stället för att repa sig så jag bedömde att det var dags att ta ner den.

Jag kan inte påstå att den har varit i vägen för utsikten direkt, men faktiskt blev det ett ”hål” där man lättare ser sjön. Dessutom har jag fått för mig att eken inte gillar den men det har jag ju inga belägg för.

Igår tog jag i tu med lönnen och en liten björk jag fällde för ett par veckor sen. Jag kvistade båda, kapade björken till ved och bar upp lönnen till vedlidret där den väntar på att bli uppsågad. Om det blir regn i morgon som utlovat blir det lämplig sysselsättning.

Mirakel
Sent igår eftermiddags bestämde jag mig för att klippa gräset. Men den här gången var det tji att få i gång gräsklipparen. Den lät inte alls som den brukar när jag försökte starta den.

Jag kollade att jag hade bränsle och olja och att tändstiftshatten satt på. Jag kollade också luft­filtret. Det såg ju inte bra ut, det dröp av olja, men det kunde förstås inte vara orsaken avgjorde jag.

I min nöd ringde jag en tekniskt begåvad kille som bor en bit bort. Snäll som han är, lovade han dyka upp om en timme trots att jag sa att det ingalunda var akut.

GräsklippareHan kollade i stort sett samma saker som jag hade gjort innan han tog loss tändstiftet. Det såg OK ut men gnistan hoppade lite hit och dit tyckte han, så vi kom fram till att jag skulle skaffa ett nytt.

Idag fick jag för mig att jag ändå skulle pröva att starta den på nytt. När jag hämtade tidningen rullade jag ut den i solen. Där fick den stå i sol och blåst ett par timmar, sen skruvade jag i tändstiftet så gott det gick eftersom jag inte har nån tändstiftsnyckel som passar.

Nu så skulle den få en sista chans. Döm om min förvåning när den startade på första försöket! Jag var fortfarande klädd i nattsärk och morgonrock men vågade inte riskera en omstart, så jag satte i gång med att klippa gräset trots munderingen.

Det blev rätt varmt efter ett tag så jag krånglade av mig morgonrocken, men utan att stanna. Här togs inga chanser. Om nån hade sett mig i mitt långa, fladdrande nattlinne bakom gräsklipparen hade dom förmodligen trott att jag fått fnatt.

Jag körde tills tanken var tom. Då var översidan och stigen ner till sjön färdigklippta. Sen tog jag paus för att tvätta mig och bytte till kortbyxor och linne innan jag fyllde på bränsle. Omstarten var lika smärtfri, motorn gick i gång på första försöket den här gången också.

Visst är väl detta ett mirakel?

Mia i tjänstMia åter i tjänst
Igår hade Mia semester. Hon låg antingen i min närhet och såg på medan jag stökade eller så sov hon. Först på kvällskvisten gjorde hon en jaktrunda som resulterade i en skogsmus.

Idag återgick hon till normala rutiner, även om hon har tittat till mig med ojämna mellanrum. När hon inte ser mig jamar hon högljutt tills jag svarar, sen kommer hon springande och håller mig sällskap en stund innan hon pyser i väg en sväng igen.

19.5 – 69,5

Ryggsäcken har bytt ägare, dasset är städat och jag har fått ny titel.

Ny ryggsäcksägare
Medan jag höll på att dammsuga i dasset igår, körde en bil upp och ur den steg två vuxna och två barn. Den unga damen jag hade kommunicerat med gick först och sa att hon gärna ville se ryggsäcken. ”Se den? Du har ju redan köpt den!” svarade jag lite barskt.

Hon provade den och hade säkert godkänt den också utan mina säljargument. Fast så liten och tunn som hon var försvann hon nästan i den.

FiléknivDet visade sig att det var det yngre ättelägget som skulle ha den. Han var unge­fär lika lång som rygg­säcken var hög så jag påpekade att det här var en ryggsäck för vuxna. Mamman förklarade att han inte skulle använda den än på ett tag.

Den blivande ägaren satte bestämt armarna i kors och skakade på huvudet, men hade som tur (för mig) ingen bestämmanderätt. Tydligen var det främst färgen som var fel, han gillar bara orange förklarade mamman.

Efter några minuters ytterligare inspektion var köpet klart och ryggsäcken åkte i väg till en annan kommun. Så där ja, då var jag av med den.

Vilken tur att jag kollade alla fickor innan jag ställde fram den till försäljning! I en av dom låg min fina filékniv. Inköpt i Sverige för många år sen, men faktiskt av finskt fabrikat.

Dasstädning
När ”ryggsäcksklienterna” hade åkt, fortsatte jag med storstädningen av dasset och hann precis bli klar före påminnelsen jag hade ställt in på telefonen. Oj, vad fint det blev! Så fint att en geting genast bestämde sig för att flytta in. Släktingar och vänner lär väl dyka upp inom kort.

Ny titel
Efter lite mat och klädombyte sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia (hon följde mig till parkeringen) och satte mig i Silverpilen. 69,5 visade bil­termo­me­tern. Tydligen vaknar den till liv när det tillräckligt varmt. Ca 24 grader kan jag tänka mig att låg närmare sanningen.

Klockan 16.00 hade jag lovat infinna mig till Daphnias årsmöte i Café Augusta. Nästan alla var redan på plats trots att klockan ”bara” var två minuter i fyra.

Ordföranden steg upp när jag kom in, välkomnade mig översvallande glatt och uttryckte sin för­tjus­ning över att se mig ”live”. Hon hade reserverat en plats till mig vid sin högra sida. Jag kände mig nästan lite generad, jag var väl inte viktigare än nån annan medlem?

StyrelserumJag hade tidigare blivit tillfrågad (via FB) om jag kunde tänka mig en plats i styrelsen med moti­ve­ringen att jag kan svenska och är uppvuxen här. Lite motvilligt gick jag med på att ställa upp. Jag tycker att jag för länge sen är färdig med alla styrelseuppdrag (med undantag för väglaget).

Direkt efter årsmötet hölls verkställande styrelsemöte där styrelseposterna för­de­la­des. Jag höll nästan på att ramla av stolen när den omvalda ordföranden sa att hon ville ha mig som vice ordförande. Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att protestera. ”Ifall jag dör” la hon till med ett brett leende.

Det är för mig en gåta att en person som aldrig har sett mig tidigare har så stort förtroende? Vi har visserligen haft en hel del med varandra att göra på distans och jag har hjälpt henne med annan översättning än föreningens, men ändå?

Övriga styrelseposter (utom kassör!) har jag haft under årens lopp, men det är faktiskt första gången jag är vice ordförande. På sätt och vis ska det bli riktigt roligt att vara aktiv medlem med tanke på att sjöns hälsa ligger mig så varmt om hjärtat. 🙂