29.5 – Mia till doktorn

Vid femtiden igår eftermiddag kom Mia springande som hon brukar, men tvärstannade på trappan och hostade våldsamt. Hostattacken övergick i kräkningsförsök men hon fick bara upp lite slem och några korta grässtrån.

Mia sjuk 1Jag förstod genast vad det var frågan om. Det här var tredje gången gillt sen hon flyttade in. Ett grässtrå satt i svalget på henne och fram­kal­lade kräkreflexer. Hur hon än bar sig åt fick hon inte upp eller ner det.

Så här i efterhand inser jag att det har besvärat henne redan några dar, hon har haft ett par host­attacker tidigare, men hittills har det inte varit akut. En timme senare var hon hungrig, men alla försök att äta eller dricka resulterade i kräk­ningar och nya hostattacker.

Jag gjorde flera försök att få syn på det fördömda grässtrået men kunde inte se det. I fjol hade jag turen att se det sticka upp bakom tungan och lyckades dra ut det utan att det gick av, men den turen hade jag inte nu. Det enda jag lyckades åstadkomma var en ”punktering” i tummen av en hörntand. Att peta i munnen på en katt är inte alldeles enkelt.

Kvällen blev lång, både för Mia och matte. Veterinären stängde 16.00 och till jouren i Åbo ville jag inte åka – det handlade ju inte om liv eller död. Det gällde i stället att hänga på luren klockan åtta i morse då tids­bok­nin­gen öppnade hos veterinären i Kimito.

Natten blev ändå hyfsat lugn. Jag bar Mia till sängen och la henne bredvid mig, där hon somnade så småningom, men vaknade och hostade varje gång hon bytte sovställning.

Direkt klockan åtta i morse bokade jag tid hos veterinären. Klockan 13.00 fick vi komma. Mia gick ut en sväng men var tillbaka efter en halv timme och ville ha frukost. För att bespara henne hosta och kräkningar fick hon ingen mat eller dryck nu heller.

Förmiddagen har varit gräsligt lång. Tiden går väl aldrig så långsamt som när man är tvungen att vänta. Mia ville gärna dela min frukost och fick två små bitar påläggskorv, men det orsakade givetvis nya host­attacker och kräkningsförsök.

Ett par gånger satte hon sig vid dörren och jamade, men nu måste hon ju stanna inne för att vi inte ska behöva avboka det absolut nödvändiga veterinärbesöket. För att vara solidarisk stannade jag också inne. Timmarna kröp fram.

Just nu är det en halv timme kvar tills vi ska åka och jag skriver för att hålla mig sysselsatt. Nåt annat vettigt kommer jag mig inte för. Mia har resignerat. Hon satt en stund i sovrummet och tittade ut ge­nom fönstret, sen hörde hon en skalbagge i diskhon och är för tillfället ”på jakt”.

Epilog
Strax före två var vi hemma tillbaka. Jag gillar vår kommunala veterinär, hon är skicklig, effektiv och behandlar djuren med respekt. Till skillnad från dåvarande länsveterinären i Östersund. Han hanterade djuren som döda ting, så där blev det bara ett besök.

Mia sjuk 2Min diagnos stämde. Ett långt grässtrå hade fastnat i svalget, som nu var svullet och irriterat så Mia fick också värkmedicin förutom att hon blev sövd förstås. Samtidigt fick hon sin årliga vaccination, så slipper vi åka igen i juli.

Vid femtiden började hon piggna till och var givetvis vrålhungrig. Hon satte i sig två (små) portioner på raken. Sen gick hon ut på trappan. Några minuter senare var hon puts väck. Jag tog för givet att hon hade lagt sig i skuggan nånstans, men kvart över sex kom hon med en näbbmus i munnen och ”pratade” för fullt. Det tolkar jag som att hon är sig själv igen. 🙂

För den som inte gillar djur eller som aldrig har haft husdjur är min vånda antagligen obegriplig. Det kanske känns likadant som när spädbarn är sjuka? Dom kan ju inte heller tala om vad som är fel och det är svårt att veta på vilket sätt man ska hjälpa dom.

Men nu är allting frid och fröjd igen, tack och lov!