19.5 – 69,5

Ryggsäcken har bytt ägare, dasset är städat och jag har fått ny titel.

Ny ryggsäcksägare
Medan jag höll på att dammsuga i dasset igår, körde en bil upp och ur den steg två vuxna och två barn. Den unga damen jag hade kommunicerat med gick först och sa att hon gärna ville se ryggsäcken. ”Se den? Du har ju redan köpt den!” svarade jag lite barskt.

Hon provade den och hade säkert godkänt den också utan mina säljargument. Fast så liten och tunn som hon var försvann hon nästan i den.

FiléknivDet visade sig att det var det yngre ättelägget som skulle ha den. Han var unge­fär lika lång som rygg­säcken var hög så jag påpekade att det här var en ryggsäck för vuxna. Mamman förklarade att han inte skulle använda den än på ett tag.

Den blivande ägaren satte bestämt armarna i kors och skakade på huvudet, men hade som tur (för mig) ingen bestämmanderätt. Tydligen var det främst färgen som var fel, han gillar bara orange förklarade mamman.

Efter några minuters ytterligare inspektion var köpet klart och ryggsäcken åkte i väg till en annan kommun. Så där ja, då var jag av med den.

Vilken tur att jag kollade alla fickor innan jag ställde fram den till försäljning! I en av dom låg min fina filékniv. Inköpt i Sverige för många år sen, men faktiskt av finskt fabrikat.

Dasstädning
När ”ryggsäcksklienterna” hade åkt, fortsatte jag med storstädningen av dasset och hann precis bli klar före påminnelsen jag hade ställt in på telefonen. Oj, vad fint det blev! Så fint att en geting genast bestämde sig för att flytta in. Släktingar och vänner lär väl dyka upp inom kort.

Ny titel
Efter lite mat och klädombyte sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia (hon följde mig till parkeringen) och satte mig i Silverpilen. 69,5 visade bil­termo­me­tern. Tydligen vaknar den till liv när det tillräckligt varmt. Ca 24 grader kan jag tänka mig att låg närmare sanningen.

Klockan 16.00 hade jag lovat infinna mig till Daphnias årsmöte i Café Augusta. Nästan alla var redan på plats trots att klockan ”bara” var två minuter i fyra.

Ordföranden steg upp när jag kom in, välkomnade mig översvallande glatt och uttryckte sin för­tjus­ning över att se mig ”live”. Hon hade reserverat en plats till mig vid sin högra sida. Jag kände mig nästan lite generad, jag var väl inte viktigare än nån annan medlem?

StyrelserumJag hade tidigare blivit tillfrågad (via FB) om jag kunde tänka mig en plats i styrelsen med moti­ve­ringen att jag kan svenska och är uppvuxen här. Lite motvilligt gick jag med på att ställa upp. Jag tycker att jag för länge sen är färdig med alla styrelseuppdrag (med undantag för väglaget).

Direkt efter årsmötet hölls verkställande styrelsemöte där styrelseposterna för­de­la­des. Jag höll nästan på att ramla av stolen när den omvalda ordföranden sa att hon ville ha mig som vice ordförande. Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att protestera. ”Ifall jag dör” la hon till med ett brett leende.

Det är för mig en gåta att en person som aldrig har sett mig tidigare har så stort förtroende? Vi har visserligen haft en hel del med varandra att göra på distans och jag har hjälpt henne med annan översättning än föreningens, men ändå?

Övriga styrelseposter (utom kassör!) har jag haft under årens lopp, men det är faktiskt första gången jag är vice ordförande. På sätt och vis ska det bli riktigt roligt att vara aktiv medlem med tanke på att sjöns hälsa ligger mig så varmt om hjärtat. 🙂