Månad: januari 2012

av

11.1 – Ny‑/omstart

Vädret har återgått till det normala, jag laddar för kursstart, har fått ovanlig post och är modern till våren. Mias smaksinne förvånar mig än en gång.

Normalväder
Det är mörkt igen och klafsar som vanligt om fötterna när man går ut. +3 grader och regn har åter­ställt naturen till ”en tidigare version”. Förhoppningsvis verkställs den utlovade nya versionen i slutet av veckan, den här är synnerligen deprimerande!

Slut på lättjan
I morgon börjar första kursen, ”Ordning och reda i datorn” i Dalsbruk. Tisdagskursen blev inte av, vilket jag också hade förväntat mig. Torsdagskursen med start nästa vecka är än så länge osäker. Passar mig bra, helst vill jag ha bara en kurs per vecka.

En eventuell kursdeltagare har jag redan skrämt bort. Häromdagen ringde en dam och undrade om hon som nybörjare kan delta i ”Ordning och reda i datorn”, hon hade fått en dator i julklapp. Jag avrådde henne med motiveringen att kursen är tänkt som påbyggnad för dom som redan kan grunderna eller har gått nybörjarkursen.

Jag kunde förstås ha erbjudit mig att sälja privatundervisning, men jag är rätt säker på att hon hade tyckt att 55,35 €/timme (inklusive moms) är i blodigaste laget – även om hon får 30 % avdrag i deklarationen. För fyra kurstillfällen hos Vuxeninstitutet betalar hon 15 €. Det är en skaplig sub­ven­tio­nering. Å andra sidan är kurserna aldrig individuellt anpassade, så det är skillnad på både kvalitet och effektivitet.

Intressant post
Bland dagens post låg ett vadderat kuvert som innehöll något som såg ut som kolabitar i en påse. På en liten lapp fanns en hälsning från VDn på ZasData: ”Gott början på året! Ann Glen whisky tablet Laphroaig.”

Det var ju en rolig överraskning! Jag förstår varför jag fick just den smaken. Nån gång för länge sen pratade vi om whiskysorter och jag avslöjade att Laphroaig är nåt av det värsta jag vet i whiskyväg.

Jag var ju tvungen att smaka på en av bitarna. Det var ingen kola, utan närmast fudge och hade en svag bismak av den gräsliga whiskyn, men det gick att få ner den. I tack-mejlet skrev jag att det här måste vara enda sättet att få i sig den vedervärdiga drycken. Tacka vet jag Cragganmore!

Trendig
Ha, i vår är jag modern igen! Åtminstone om man får tro Ellos. Vårfärgerna i modevärlden är som tagna ur min garderob om man undantar dom vita plaggen. 😀

Konstigt smaksinne
Igår överraskade Mia mig storligen genom att slicka i sig av avokado-röran jag lät henne smaka på. Övriga ingredienser bestod av räkstjärtar, gräddfil och majonnäs och så hade jag kryddat med lite vitlökssalt.

Om jag gav henne en bit räka dög det inte, men inklämd i röran gick det bra. Hennes smaksinne måtte vara ytterst udda för en katt?

 

av

10.1 – Gosh!

Jag är ”ohygienisk”, HPn har fått en sista chans, jag har fått mat på byn, doftar som mamma och är lycklig ägare till skyddsmärkta stövlar.

Blåst på duschen
Precis när jag var på väg i duschen blev det elavbrott. Himla tur att det var innan, annars hade jag fått stå där med rumpan bar och inte kunnat tvätta mig klart.

Sen förra elavbrottet vet jag att vattnet räcker till en ”kattvask”, så det fick bli en sån i stället. Dom jag skulle träffa fick stå ut med mina smutsiga, spretande hårtestar.

När jag drog på mig kläderna kom strömmen tillbaka. Så klart. Men nu ändrade jag mig inte. Jag hade diverse ärenden att uträtta och en kaffetid att passa.

Sista chansen
Efter att jag installerade Acronis True Image Home på min gamla bärbara HP la den av. Jag kunde logga in, men sen ”frös” den då den hade laddat bakgrundsbilden. Jag har ju för all del två andra datorer så jag är inte beroende av den ens som reservdator, men i det här skicket kunde jag varken använda den eller försöka sälja den.

Att slänga den på tippen förespeglade mig ett kort ögonblick, men det kändes väldigt fel. Jag kunde starta den i felsäkert läge, men systemåterställningen fungerade inte, så idag skulle ZasData få ta hand om den. Jag behöv­de i vilket fall färgpatroner till skrivaren.

Den trevliga teknikern hade ett fiffigt förslag när jag talade om att den kunde få tillbringa sina sista dagar som surfdator. Han rekommenderade Linux med Ubuntu som användargränssnitt. Bra lösning tyckte jag och lämnade antikviteten i hans kunniga händer.

Oväntad måltid
När jag hade uträttat resten av ärendena, anlände jag så småningom till ”kaffestugan”. Jag hade mutat till mig eftermiddagskaffe hos händige släktingen genom att lova köpa kaffebröd hos Kimitobagar’n.

Jag blev totalt överrumplad av att bli serverad en komplett måltid! Han hade hållit resterna från lunchen varma tills jag dök upp, den go’a gubben. Sån mat vankas det minsann inte på Udden – hjortkött med svampsås och ris. Så kallat viltris. 😀 Jättegott!

Kaffet och mina medhavda gräddmunkar satt som plåster på såren…? Nä, det var en kon­ta­mina­tion, så kan man inte säga. Som bomull kring hjärtat kanske? Eller snarare påbyggnad på fettvalkarna.

Efter en pratstund som omfattade både glaciärer och en snabbkurs i ellära, kände jag på mig att Mia var hungrig och åkte mätt och belåten hem.

En doft av mamma
Mia satt på trappan och gäspade när jag kom lastad med alla mina kollin, men skyndade sig in och påpekade ljudligt att hon var hungrig så jag prioriterade förstås hennes matskål. Sen tog jag av mig ytterkläderna, bytte om till ”hemmadress” och packade upp.

Ett av kollina innehöll en leverans från Sokos nätbutik, min senaste shoppingsajt. Att handla kosmetika på ön inskränker sig till ett Lumene-ställ hos S-Market i Kimito som sällan motsvarar mina önskemål eller behov, så nu har jag upptäckt att Sokos har ett stort urval i sin nätbutik. Bland annat mammas härliga doft.

I julas hade hon nämligen en av Paco Rabannes dofter som jag blev stormförtjust i. Jag fick visser­ligen en parfymflaska av henne i julklapp som jag också gillar, men den är lite ”somrig” tycker jag, så den får ligga till sig ett tag.

Jag chansade också på att köpa Gosh’ färgade läppglans. Inte alls så illa. Jag utgick från att den grällaste färgen skulle tilltala mig, oavsett nyans. Den var ändå rätt mesig med mina mått mätt, men duger bra till vardags.

Det har tydligen hänt en hel del på produktutvecklingsfronten. På flaskan sitter en liten spegel och av misstag upptäckte jag att det finns en lampa i korken. Gosh! Undrar hur mycket extra jag får betala för dom finesserna?

Säkra stövlar
Hos Varu-Tjänst behövde jag också ett par artiklar idag och gjorde dessutom ett sällsynt impulsköp. Jag fick syn på Jalas’ arbetsstövlar för vinterbruk som det är extrapris på just nu.

Man kan ju undra varför i fridens namn jag behöver skyddsstövlar som är testade av Arbets­hälso­insti­tutet och som är antistatiska, stötdämpande, värme‑ (max 300°) och oljebeständiga, halksäkra och försedda med spiktrampskydd? Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan…?

Jag hade inte en tanke på att köpa några stövlar förrän jag såg dom. Antagligen kommer dom att rädda mig från nåt allvarligt missöde framöver eftersom jag är bergfast övertygad om att det finns en mening med allt som sker. 🙂

av

8.1 – Friskt

Igår invigde jag nya vinterkappan och drack årets första glögg. Idag har jag irrat omkring i om­giv­ningarna medan Mia har latat sig i stugvärmen.

Bildkälla: http://www.klingel.fi

Minusgrader!
Så här års i fjol hade jag redan skottat trapptaket första gången. I år är det knappt man ser att det är snö. Men inte mig emot, jag kan gott vänta till nästa år innan jag börjar skotta. 😀

Eftersom jag hade glömt att köpa mat till Mia senast jag var till butiken, var jag tvungen att göra en tur igår. Det blev premiär för motorvärmare och snöputsning av Silverpilen. Ett tunt lager kornflingor täckte den från för till akter och ter­mo­me­tern visade -2,8.

Vädret var alltså lämpligt för invigning av nya vinterkappan. Den är klart snyggare på modellen än på mig och jag gillar varken färg eller yttermaterial, men den är lätt, varm och praktisk. Dessutom var den ”kostnads­effektiv”.

När jag steg ur bilen i Dalsbruk tappade jag en knapp. Ännu ett exempel på förhållandet pris‑kvalitet. Man får som sagt det man betalar för. För en dryg hundring kan man väl inte begära mer.

Glöggpremiär
På hemvägen kom jag i fatt fru grannen som log med rödblommiga kinder när jag stannade och öpp­nade rutan för att heja. Hon tänkte titta in sa hon, så jag fortsatte hemåt eftersom hon inte ville ha skjuts.

Efter en del trugande gick hon med på att dricka glögg. Det tyckte jag hon kunde behöva efter sin raska promenad runt byn. Den värmde gott och smakade lika bra som i fjol. 🙂

Liten rundtur
Idag var det nästan vindstilla, isen hade lagt i viken, en vinterblek sol tittade fram och temperaturen hade sjunkit till -8,6 grader. Vädret lockade till en ”kamerapromenad”. Men bara mig – Mia föredrog att ligga kvar på sängen.

Jag svängde höger i korsningen för att fortsätta mot slutet av G-vägen och hajade till när jag såg en avsågad trädstam vid vägkanten och flera rotvältor i sluttningen ovanför. Jisses, jag hade ingen aning om att jag hade stormskador på så nära håll! Jag tackade än en gång alla makter som förskonade mig från att drabbas.

Mina promenader brukar aldrig vara särskilt raska eller målmedvetna. Jag stannar ofta och tittar på min om­giv­ning eller stoppas av tänkbara kameramotiv. Idag var inget undantag.

Vinterkappan visade sig ha ytterligare en praktisk sida. Yttertyget är halt och reptåligt. Jag behövde inte riskera kvistrevor när jag gick mina konstiga ”genvägar” och följde djurstigarna genom skogen.

Udden sedd från udden mittemot beslöt jag fick bli ändstation. På tillbakavägen sneddade jag över en äng och via en skogsremsa tillbaka ut till grusvägen. När jag böjde undan dom sista kvistarna möttes jag av en undrande dam som hade stannat på vägen.

Hon påpekade att ”där går det ingen väg” och syftade förstås på snåren jag nyss hade tagit mig igenom. ”Nej, jag vet” svarade jag, ”jag brukar göra egna vägar”. Hon såg ännu mer undrande ut och tyckte säkert att jag borde höja medicindosen. 😀

För att om möjligt övertyga henne om att jag var mentalt tillräknelig stannade jag när jag kom ut på vägen och kommenterade det sköna vädret. Vi var inte riktigt överens. Hon tyckte det kändes råkallt och ogillade den fuktiga kylan, men så småningom fick jag henne att medge att det var bättre än mörkret och det blöta klafset vi har upplevt hittills. Efter ytterligare några minuters samtal fortsatte vi åt var sitt håll.

Hemvägen blev tidsmässigt något kortare, det mesta hade jag ju redan sett. Mia satt i sov­rums­fön­stret när jag kom tillbaka och hälsade mig glatt välkommen hem som om jag hade varit borta i flera timmar. Hon var inte helt fel ute – jag blev förvånad då jag såg att min lilla runda hade tagit nästan två timmar och 51 bilder.

av

6.1 – Belåten

Jag har firat Trettondagen med ved, vatten och ljusslinga, hittat förlagda prylar och inventerat telagret. Mia tycker serveringen är klen.

Trettondag
Min Trettondag började 4.30 i morse. Då ville Mia gå ut. För att slippa höra henne tjata (som igår morse) gjorde jag henne till viljes. En och en halv timme senare ville hon in tillbaka och var hungrig. Sen hon fått mat gick vi båda och la oss igen och steg upp drygt fem timmar senare. Såå ljuvligt att ha en pälsklädd sängvärmare och få somna om och somna om igen. 🙂

Det betydde att jag var klar med frukost och påklädning vid halv tre(!). Innan det blev mörkt igen hann jag tömma slaskvattnet (och slänga pepparkakorna), hämta ved, fylla på dricksvatten, hälla ut ”elavbrottsvattnet” och ”tråma” (klämma, knö eller pula) ner ljusslingan i trapplyktan.

Nu har jag bokstavligen ledljus på trappan. Riktigt fint blev det. Tack vare den belysningen slipper jag famla efter nyckelhålet när jag ska låsa upp. Och så sparar jag ju på utlampan. 😉

Återfunnet
I minst ett par år har jag undrat vart mina gummihandskar har tagit vägen…? Jag visste att jag hade nästan en hel förpackning med mig i flytten, men har inte för mitt liv kunnat lista ut var jag senast la dom. Idag hittade jag dom på ett fiffigt ställe.

Dom låg i en mini-ryggsäck som hängde på väggen bakom vattenpumpen i badrummet. Tack vare skynket som döljer vattenpumpen har jag inte sett den på länge, men fick syn på den när jag letade efter tall­såpan som också är gömd där.

Det är minsann inte vilka gummihandskar som helst, utan äkta latexhandskar som härstammar från en sjuk­vårds­ut­bild­ning som pågick i huset där jag senast jobbade i Östersund. När utbildningen skulle upphöra och lokalen tömmas, passade jag på att tigga till mig handskarna.

Dom var perfekta att rycka hundarna med (båda mina hundar hade päls som skulle ryckas), men fun­gerar givetvis utmärkt som skyddshandskar när jag ska rengöra avlopp eller pyssla med nåt annat äckelpäckel.

Nu är dom överflyttade till skåpet under tvättstället. Risken är förstås stor att jag nästa gång jag behöver dom har glömt var jag la dom. Men då kan jag ju leta på bloggen. 😉

Det andra fyndet gjorde mig ändå gladare! När jag flyttade upp sågen på en hylla i vedlidret idag, fick jag syn på den länge saknade namnsdagsblomman i trä som herr grannen förärade mig för ett par år sen.

Där har den stått hela tiden förstås, men jag har inte haft vett att höja blicken fast jag har letat i lidret minst ett dussin gånger tidigare. Hoppas jag fortfarande minns var den står när det är dags att stoppa ner den i jorden igen. Repris på sista meningen i föregående stycke.

Telager
Dom närmaste tjugo åren behöver jag inte köpa te åtmin­stone! Det kom jag fram till i samband med att jag skulle fylla på telådan som står på köksbordet. Jag har både löste och påste i en uppsjö av sorter och smaker upptäckte jag när jag inventerade te- och kaffehyllan i köksskåpet. I regel dricker jag bara två sorter så sortimentet lär inte minska särskilt snabbt.

Bristfällig servering
Igår tycke Mia att jag skulle ställa fram mat ögonaböj. När jag inte gjorde det gav hon sig på bröd­påsen som ligger ovanpå brödrosten på diskbänken, tog sig genom plasten och bet loss några bitar bröd innan jag hann hejda henne.

Det är inte första gången. Så gör hon varje gång hon är hungrig och jag inte observerar det fort nog. Fiffig kisse. 🙂

 

av

5.1 – Nytta & nöje

Jag har gjort udda fynd, varit lite nyttig, handlat på rea och ätit i några timmar.

Udda fynd
Igår hittade jag resten av fisksoppan jag bjöd mamma på när hon kom den 22.12. Den har stått i skafferiet sen dess och var inte så himla fräsch längre. Det räckte att lyfta på locket för att avgöra den saken.

Jag hittade också fyra Aclovir-piller i ”diverse-skålen” ovanpå mikron. Dom borde jag ha ätit upp i tisdags. Men eftersom jag upptäckte dom först igår, var det nog inte meningen att jag skulle ha dom resonerade jag och slängde dom.

Onödigt ingrepp?
Igår beslöt jag eliminera E10-meddelandet och kopplade loss vattenslangen från tvättmaskinen för att rengöra. Jag blev verkligt snopen över att allt såg rent och fint ut…? Felmeddelandet måste genereras från nåt annat ställe, eventuellt där som vattnet rinner in i tvättrumman? Jag borde kanske uppdatera programvaran? 😉

För att provköra slängde jag i en omgång tvätt. Maskinen stannade inte en endaste gång, så nåt nyttigt måste jag ändå ha gjort? Helt obegripligt (för mig), men huvudsaken att det funkar.

Rea-inköp
Innan jag åkte till dagens slutmål, behövde jag köpa ett par småsaker från matbutiken och kattsand. Den köper jag fortfarande hos Wahlstens på mammas inrådan. Och där hade dom rea på julsaker.

Ljusslingan jag hade tänkt köpa före jul fick jag nu med 30 procents rabatt och bordstabletter med julmotiv till halva priset. Självklart slog jag till. Enda kruxet var att det fanns bara tre tabletter, men oftast har jag bara en matgäst så den tredje får vara reserv.

Tre rätter och doggybag
Klockan två hade jag lovat dyka upp hos min ryska vän. Hon hade i vanlig ordning aviserat ”…och så vi äta lite”. Ett par minuter försenad parkerade jag utanför huset och blev välkomnad med en varm kram.

Som förrätt bjöd hon på en kall fisksallad som var jättegod, varmrätten bestod av lasagne och des­serten av färska bär i kvarg- och gräddblandning med kaffe till. Mums filibabba. I vanliga fall slänger jag i mig maten på ett par minuter, den här processen krävde drygt två timmar.

Som tack för utspisningen tittade jag till hennes dator som jag brukar och innan jag kom i väg fick jag med mig en burk av varje rätt. Dessutom en Fazers blå som ”nyårspresent”. Helt makalöst generös är hon, den rara människan.

av

3.1 – Fysik och tulpaner

Jag har blivit intresserad av fysik, träffat en ovanlig läkare, blivit betjänad av en före detta elev och haft trevligt besök.

Modern fysik
Den fysik jag läste under skoltiden intresserade mig inte nämnvärt. Delvis beroende på att vår lärare var torr som fnöske och dels för att jag inte visste vad jag behövde kunskaperna till. Men nu har in­tresset vaknat sent omsider tack vare en bok jag hittade för ett par månader sen och nyss börjat läsa.

Boken har titeln ”Fältet – Jakten på universums hemliga kraft”  och är skriven av Lynne Mc Taggart. I boken beskrivs de senaste fysikrönen och upptäckten av noll­punkts­fältet. Otroligt fascinerande läsning, om än något hårdsmält på grund av alla fysiktermer och -begrepp.

Undrar vad min gamla fysiklärare skulle tycka om den om han levde? Det har onekligen hänt en hel del inom hans ämnesområde under dom gångna 40 åren!

Ovanlig läkare
Idag hade jag tid hos doktorn klockan 11 för att kolla en annan sorts fysik. När jag pratade med honom i fredags var han inte helt över­tygad om min självställda diagnos och ville därför träffa mig personligen.

Klockan 11.03 var jag klar. Jag började med att tala om att besöket var onödigt för nu är jag så gott som återställd tack vare medicinen, bara ett litet sår återstår. För ordningens skull kollade han ändå om jag hade sår i munnen eller näsan.

Sen bad han om ursäkt för att han insisterat på ett besök och tillade nästan bedjande att han ju aldrig tidigare har träffat mig så han ville vara säker på att infektionen verkligen berodde på Herpes och inte på nåt annat virus. Jag accepterade givetvis ursäkten. För att kompensera min burdusa entré talade jag om att jag uppskattade hans nog­grannhet och tackade för medicinen.

Jag har för all del inte varit på så många läkar­besök i mitt liv, men den här unge mannen är nog den öd­mjukaste jag nånsin träffat. Ny­ut­exa­mi­ne­rade läkare kanske alltid är det, men blir allt drygare med åren? Eller så har läkarutbildningen ändrats så att patienten numera har nåt att säga till om?

Bekant ansikte
Efter läkarbesöket åkte jag till Wuorios för att köpa ut(e)lampa. Bakom disken stod en välbekant figur och hejade glatt när jag kom in. Min före detta elev är t f butikschef medan den ordinarie är på se­mester fick jag veta.

Att köpa lampor har blivit oerhört komplicerat numera. Dels finns det en uppsjö av olika typer och modeller av energi­lampor och dels är watt-beteckningen ändrad. Efter hjälpsam rådgivning och diverse parla­men­te­rande slog jag till med en 20 watts rörlampa som motsvarar 94 ”gamla watt” och har en brinn­tid på 12.000 timmar. Den kan alltså vara tänd 500 dygn innan den lägger av. Det är nästan snudd på att jag skulle ha lust att ­kolla om det verk­ligen stämmer…? Men för 7,49 € ids jag nog inte det.

När jag kom hem tog jag fram långa stegen och hoppades innerligt att lampan skulle få plats innanför lampkupan. Det gjorde den faktiskt. Den här gången räckte ögonmåttet till. 🙂

Trevligt besök
Vid kaffetid knackade min före detta granne på. Det var ett bra tag sen sist. Med sig hade hon ”en försenad julklapp” och en bukett tulpaner i min favoritfärg.

Som tack fick hon kaffe och gammalt kaffebröd. Kanelbullen gick väl an även om den var torr, men pepparkakor från julen 2010 ska jag nog inte bjuda på fler gånger.

 

av

2.1 – Insikter

Jag har drabbats av E10, klättrat på väggarna och självförtroendet har naggats i kanten.

Repris på E10
Det är ju fantastiskt att man kan tvätta och torka tvätten trots snöblandat regn! Förutsatt att man har el vill säga. Det gäller det mesta i hjälpmedelsväg. Tvättiden förlängdes dess värre med minst en timme för att felkoden E10 återkom med jämna mellanrum.

Förra gången lärde jag mig att maskinen ska vara tom på vatten innan jag putsar filtret så jag en­vi­sa­des med att trycka på start-knappen ända tills tvättprogrammet var klart. Förhoppningsvis kommer jag i håg att fixa problemet innan jag tvättar nästa gång.

Nä, förresten det gör jag antagligen inte, bäst att sätta en lapp på maskinen.

Fasadklättrare
Sen några dar är utlampan mörk. Idag inventerade jag lampförrådet men kom på att jag inte vet vad lampan har för styrka? Enda sättet var att kolla den gamla.

Det krävde ytterkläder mot snöslask och friska vindar och ett besök i boden för att hämta en stege. Lampan sitter nämligen nästan uppe vid taket på husgaveln. Det är jag för all del glad för. På så sätt belyser den en större yta.

Ibland är min självinsikt lite begränsad. Jag tog den korta stegen i den falska tron att jag är minst 1,75 lång… Det innebar att jag var tvungen att ställa den ganska rak för att ha en chans att nå upp. Eftersom jag har lätt för svindel vill jag hålla i mig – med båda händerna helst – och i all synnerhet när jag står med näsan fast i väggen.

Det gick ganska bra att skruva av lampkupa och lampa med en hand. 100 W stod det på lampan så nu vet jag vad jag behöver handla i morgon. Och nästa gång får det bli den längre stegen.

Rubbat självförtroende
I kväll dök händige släktingen oväntat upp med avbitartång modell större och bågfil. Jag hade tidigare föreslagit skärbrännare som alternativ till avbitaren så det var väl därför.

Sen greppade han den lilla avbitaren som jag lånade igår och nöp av ståltråden utan att anstränga sig. Jag får alltså nöja mig med mitt mentala styrkeövertag i fortsättningen. 😉

Hur som helst har jag fått min lilla hylla att ställa grejer i på diskbänken. Eller egentligen två. Den avkapade delen går utmärkt att hänga på väggen. Tack igen för den välvilliga utryckningen!