8.1 – Friskt

Igår invigde jag nya vinterkappan och drack årets första glögg. Idag har jag irrat omkring i om­giv­ningarna medan Mia har latat sig i stugvärmen.

Minusgrader!
Så här års i fjol hade jag redan skottat trapptaket första gången. I år är det knappt man ser att det är snö. Men inte mig emot, jag kan gott vänta till nästa år innan jag börjar skotta. 😀

Eftersom jag hade glömt att köpa mat till Mia senast jag var till butiken, var jag tvungen att göra en tur igår. Det blev premiär för motorvärmare och snöputsning av Silverpilen. Ett tunt lager kornflingor täckte den från för till akter och ter­mo­me­tern visade -2,8.

Vädret var alltså lämpligt för invigning av nya vinterkappan. Den är klart snyggare på modellen än på mig och jag gillar varken färg eller yttermaterial, men den är lätt, varm och praktisk. Dessutom var den ”kostnads­effektiv”.

När jag steg ur bilen i Dalsbruk tappade jag en knapp. Ännu ett exempel på förhållandet pris‑kvalitet. Man får som sagt det man betalar för. För en dryg hundring kan man väl inte begära mer.

Glöggpremiär
På hemvägen kom jag i fatt fru grannen som log med rödblommiga kinder när jag stannade och öpp­nade rutan för att heja. Hon tänkte titta in sa hon, så jag fortsatte hemåt eftersom hon inte ville ha skjuts.

Efter en del trugande gick hon med på att dricka glögg. Det tyckte jag hon kunde behöva efter sin raska promenad runt byn. Den värmde gott och smakade lika bra som i fjol. 🙂

Liten rundtur
Idag var det nästan vindstilla, isen hade lagt i viken, en vinterblek sol tittade fram och temperaturen hade sjunkit till -8,6 grader. Vädret lockade till en ”kamerapromenad”. Men bara mig – Mia föredrog att ligga kvar på sängen.

Jag svängde höger i korsningen för att fortsätta mot slutet av G-vägen och hajade till när jag såg en avsågad trädstam vid vägkanten och flera rotvältor i sluttningen ovanför. Jisses, jag hade ingen aning om att jag hade stormskador på så nära håll! Jag tackade än en gång alla makter som förskonade mig från att drabbas.

Mina promenader brukar aldrig vara särskilt raska eller målmedvetna. Jag stannar ofta och tittar på min om­giv­ning eller stoppas av tänkbara kameramotiv. Idag var inget undantag.

Vinterkappan visade sig ha ytterligare en praktisk sida. Yttertyget är halt och reptåligt. Jag behövde inte riskera kvistrevor när jag gick mina konstiga ”genvägar” och följde djurstigarna genom skogen.

Udden sedd från udden mittemot beslöt jag fick bli ändstation. På tillbakavägen sneddade jag över en äng och via en skogsremsa tillbaka ut till grusvägen. När jag böjde undan dom sista kvistarna möttes jag av en undrande dam som hade stannat på vägen.

Hon påpekade att ”där går det ingen väg” och syftade förstås på snåren jag nyss hade tagit mig igenom. ”Nej, jag vet” svarade jag, ”jag brukar göra egna vägar”. Hon såg ännu mer undrande ut och tyckte säkert att jag borde höja medicindosen. 😀

För att om möjligt övertyga henne om att jag var mentalt tillräknelig stannade jag när jag kom ut på vägen och kommenterade det sköna vädret. Vi var inte riktigt överens. Hon tyckte det kändes råkallt och ogillade den fuktiga kylan, men så småningom fick jag henne att medge att det var bättre än mörkret och det blöta klafset vi har upplevt hittills. Efter ytterligare några minuters samtal fortsatte vi åt var sitt håll.

Hemvägen blev tidsmässigt något kortare, det mesta hade jag ju redan sett. Mia satt i sov­rums­fön­stret när jag kom tillbaka och hälsade mig glatt välkommen hem som om jag hade varit borta i flera timmar. Hon var inte helt fel ute – jag blev förvånad då jag såg att min lilla runda hade tagit nästan två timmar och 51 bilder.