Mia

av

14.10 – Nya tider, nya seder

Jag har rena byxor, är förberedd för kyliga nätter, fick en god idé sent om sider och har gjort en överraskande upp­täckt. Mia har nya tider.

Rena byxor
Direkt efter frukost startade jag tvättmaskinen. Nästan alla mina arbets­byxor var smutsiga, liksom vår‑ och höstjackan och en del annat. Jag skänker en tacksamhetens tanke till den/de som uppfann tvätt­­maskinen och torktumlaren – på bara några timmar är tvätten ren och torr.

I min barndom var det minsann inte lika enkelt trots att det redan då fanns en pulsatortvättmaskin på Udden. Om den hette Huvi (= nöje) som på bilden är osäkert, men en Rosenlew var det alldeles bestämt.

Den stod i bastun, där man värmde vatten i grytan efter att ha hämtat det från sjön. Sen fick ma­ski­nen veva runt tvätten ett tag, varefter vattnet manglades ur den för att slutligen sköljas i sjön och hängas på tork. Det var då det.

Beredd på kyla
Efter veckosamtalet till mamma klädde jag på mig. På tok för varmt skulle det visa sig efter en halv timme. Solen gassade från klarblå himmel.

Första åtgärden för dagen var att tömma askan ur köksspisen. Den får plom­mon­trädet gotta sig åt. Sen bredde jag ut gratisexet av Salon seudun sanomat framför vedlådan och bar in ved. Luft­värme­pumpen är visserligen i gång men den klarar ju inte att värma sovrummet.

När jag eldar i köksspisen får jag varmt i både kök och sovrum tack vare den gemensamma brand­muren. Fast tids nog behövs elementet också. Ved har jag ju gott om tack vare Filosofens benägna bistånd så det är bara att bras(s)a på.

God idé
Bättre sent än aldrig… Härom dagen slog det mig att jag naturligtvis ska förvara allt frostkänsligt i källaren. Varför har jag inte kommit på det för länge sen? Det finns ju ingen anledning att förvara mål­burkarna i sovrummet som jag har gjort i flera år. :-/

Idag fick dom flytta ut, eller in, hur man nu ser det. Där ställde jag också dunken med ”kom­post­vät­ska” som ska användas för gödsling i vår och flaskan med flytande rosengödsel.

Ett par skogssniglar hade flyttat in såg jag. Dom tycker förstås också att det är varmt och skönt i källaren jämfört med frostnupen mark.

Glad överraskning
När jag flyttade på en av plastkassarna med målburkar i sovrummet fick jag syn på en liten plastkasse som låg vid sidan om. Gissa vad den innehöll? Jo, en oöppnad förpackning Quality Street!

Jag beställde ju två när herr och fru grannen åkte till London i våras, men har glömt(!) den här asken. Hur det nu är möjligt? Godis brukar jag minsann komma i håg. Fast den blir förstås inte så lång­­varig nu när jag har öppnat den. 😀

Nya tider
Mia verkar ha övergått till hösttid sen igår. Hon sover till efter sju på morgnarna och är färdig med sin dag tolv timmar senare. Det är jag glad för, så jag slipper oroa mig för henne efter mörkrets inbrott.

Igår kväll var första gången hon kom in redan kvart över sju, men hon höll samma tid idag så det lär bli dom nya tiderna framöver. Jag misstänkte att hon kanske skulle piggna till efter några timmar och tycka att det vore lämpligt att gå ut en sväng till, men hon var fullt nöjd med att stanna inne. Då är matte också nöjd.

av

6.10 – Glömska och grönska

Pupillerna har fått träning, jag har hämtat favoritparaplyet, förberett vinterparkeringen, tagit ner tvättlinan med Mias benägna hjälp, haft inspektion och hittat grönska på fel ställe.

Pupillmuskelträning
Helt otroligt ljust har det varit idag, solen har behagat visa sig hela dan! Nästan så det märktes att pupillmusklerna var otränade när dom drog i hop sig.

Favoritparaply
I torsdags regnade det visserligen inte när jag åkte till kursen, men jag tyckte ändå det var bäst att ta med paraplyet. Men var hade jag gjort av det? Det fanns varken i paraplystället eller i bilen. Alltså måste jag ha glömt det nånstans, men var?

Jag kom till slut på det när jag hade tänkt en stund. Senast an­vän­de jag det i måndags då jag upp­vaktade min f d chef som fyllde år och glömde det antagligen kvar där. Jag har visserligen fyra para­plyer till, men det här (blommiga) råkar vara min favorit.

Jag ringde min f d granne som var vänlig nog att ta en titt (hon bor i samma hus) och idag kom vi överens om att jag skulle hämta det samtidigt som jag hjälpte henne med filöverföring på datorn. Fast vi började med kaffe och smörgås och äppelkaka med vaniljsås. Det viktigaste först. 😀

Jag hade redan sagt hej då, stängt ytterdörren och gått några meter när jag hörde henne ropa: ”Du glömde paraplyet”. Typiskt, det hade jag redan glömt att jag skulle hämta. Tur att hon kom på det.

Förbättrad parkering
I vintras råkade jag ut för att jag nästan inte tog mig från parkeringsplatsen för att jag stod med fram­däcken i en grop som bestod av is. När jag kom hem bestämde jag mig för att åtgärda problemet redan nu (medan jag kom i håg det :D).

Det blev först ett lager sand och på det öste jag planteringsjord. Det kan ju tyckas onödigt lyxigt att an­vän­da sån, men det var den enklaste och snabbaste lösningen. En säck mull går jag inte i konkurs för beslöt jag.

Ganska bra blev det, men egentligen skulle jag behöva fylla hela parkeringsplatsen med lite grovare grus så att det blir en liten kulle i stället för en fördjupning. Men man tager vad man haver. Dess­utom kan markägaren ha vissa synpunkter på en sån åtgärd, jag står ju inte på egen mark.

Sluthängt
Det var också dags att ta ner tvättlinan tyckte jag. Mia hjälpte mer än gärna till, så det tog sin runda tid innan den var upphängd i vinds­trappan.

Inspektion
Jag hade hunnit ta loss stödstolpen och letade febrilt efter locket till förankringsröret då jag hörde steg i gräset och fru grannen som hejade ett ögonblick senare. Hon hotade med inspektion för nån vecka sen och nu var det dags. Skämt å sido, hon hade antagligen läst bloggen och ville se vad jag hade haft för mig.

Hon fick en guidad tur runt huset och var vänlig nog att ”oja” med jämna mellanrum. Så fantastiskt stora är ju inte förändringarna så jag gjorde mitt bästa för att få det att låta bättre än vad det är. 😀

Oönskad grönska
Vattensån vid trappan får stå ett tag till men den fulla tunnan nedanför köksfönstret behövdes defini­tivt inte längre avgjorde jag när hon hade gått. Påfyllningen är påtagligt snabbare än förbrukningen.

Anledningen till att tunnan står just där är för att regnvattnet störtar över takrännan när det ösregnar. Jag stod och filosoferade över hur enkelt man kunde förhindra det genom en tilläggskonstruktion i vinkeln mellan rännorna när jag fick syn på grönskan som stack upp. Just det, det hade jag också glömt – rännorna behöver putsas.

Så ju mer man gör, desto mer finns det att göra. Men det vet ju alla husägare. 🙂

av

5.10 – Glad över lite

Det är blött på Udden, jag är ett varnande exempel och glad över lite. Mia är på hugget som vanligt.

Blött
Nog för att september var blöt, men oktober verkar bli ändå värre… På fem dar har Udden ”fått” 35 mm regn. Det är 7 mm om dan! Stackars jord och stackars växter. Det är bara mossor och vattenväxter som gottar sig.

Vattnet har stigit i sjön och båten behöver ösas nästan varje dag. Men kors i taket, idag blev det uppe­håll sent i eftermiddags och vi kunde faktiskt se fläckar med blå himmel mellan dom grå tussarna.

Om väderprognosen håller slipper vi regn i morgon åtminstone.

Varnande exempel
Igår berättade jag för kursdeltagarna hur man inte ska göra med mig själv som varnande exempel. En ytterst tveksam utlärningsmetod, men jag använder den bara i undantagsfall.

Jag nappade nämligen på Ifolors kunderbjudande om 10 vy­kort för porto­kost­nad på 3,95 för några dar sen. Jag tyckte det kunde vara roligt att ha egna grattis-kort. Igår fick jag leverans. ”Men huvaligen” skulle dom säga i Jämtland, vilket misslyckat alster jag hade fått till. 😦

Mina rara kursdeltagare tyckte inte att det var nåt fel på det och hävdade att ingen (utom jag) granskar vykort med lupp. Det senare kunde jag hålla med om men kortet är ändå inte bra och inte alls som jag hade tänkt mig.

Lärdom: Skriv ut eller förhandsgranska bilden innan du skickar i väg den för tryck! Himla tur att jag inte betalade fullt pris. Nåväl, det får duga, det är ju faktiskt ingen (utom bloggläsarna) som vet hur jag hade tänkt mig att kortet skulle se ut. 😀

Glad över lite
Om man är glad över lite, har man mycket att vara glad över sägs det. Så sant som det är sagt.

 

Idag blev jag glad över att fonderna som jag har placerat min premiepension i har gått plus sen förra veckan. Det har varit lite darrigt med det senaste tiden.

På årsbasis är det för all del inte lika muntert, men totalt sett har dom ändå stigit i värde. Med tanke på att jag tänker pensionera mig på heltid om ett år är det ju av stort intresse.

Jag roade mig också med att göra en ny pensionsprognos för att jämföra storleken på pensionen om jag tar ut den vid 61 eller 62 år. Skillnaden blev mycket mindre än jag trodde – också nåt att vara glad över. 🙂

På hugget
För tre dar sen hittade jag ett huvudlöst harkadaver bakom praktlysingen. Inte så svårt att lista ut vem som hade nerlagt det bytet. Det var naturligtvis ingen fullvuxen hare, men rätt så stor och tung ändå jämfört med Mia.

Höst betyder att mössen söker sig inomhus. I går kväll hörde hon dom under golvet och satt vakt vid diskbänksskåpet en lång stund, men det blev inget byte. Tydligen fungerar händige släktingens tätning på önskvärt sätt.

Idag följde hon med när jag skulle plocka nerfallna äpplen. Hon höll mig sällskap en god stund, men när jag inte behagade leka med henne gick hon sin väg.

En knapp halv timme senare hörde jag henne jama lite dämpat. Jag såg henne ingenstans först men sen dök hon upp borta vid grannens häck. Hon bar på ett byte såg jag, därav det dämpade ljudet.

En liten sork hade mött sitt öde och bad förtvivlat om nåd hörde jag, men till ingen nytta förstås. Någon minut senare var den uppäten. Jag är oerhört glad över att jag är Mias matte och inte ett av hennes byten!

av

16.9 – Övertid

Igår såg jag två barnhuvud och hade lång arbetsdag. Idag var jag uppe före soluppgången, ser bra ut igen och har arbetat övertid. Mia har slagit mig med häpnad och haft inkräktare på reviret.

Barnhuvud
En stund efter att jag hade börjat arbetsdagen igår hörde jag en bil som gasade lite extra i uppförs­backen så jag förstod att det inte var nån ”inföding”. Jag var självklart nyfiken på vem som kom så jag väntade tills bilen dök upp.

Ur takluckan stack det upp två barnhuvuden. Det var alltså sommargrannen med familj. Synd att jag inte fick besök, nu var jag ju tvungen att fortsätta jobba. 😉

Buskröjning
Sista etappen av buskröjningen skulle klaras av. Av nån anledning kändes sista biten segare än dom andra, men på ett par timmar var jag klar och kunde börja städa bort högarna.

Jag kände mig inspirerad att fortsätta med syrenerna vid husgaveln och hade gått för att hämta ytter­ligare verktyg då jag hörde ett bekant motorljud. Den här gången fick jag faktiskt besök. Händige släktingen var spekulant på en av mina ”syrenstockar” och gav sig tid att stanna på kaffe.

När han hade åkt fortsatte jag med syrenavverkningen, men fick nog efter ett tag och tillbringade sista timmen med att bredda strandstigen. Växtligheten på var sida om stigen gjorde att det snart inte gick att ta sig fram. Tio i åtta tog in­spirationen slut totalt och jag var hungrig så jag gjorde kväll.

Uppe före solen
I morse väckte Mia mig tjugo i sex och försvann som vanligt ut efter att ha fått sina Anti-Hairball. Jag kände mig rätt pigg så jag beslöt stiga upp jag också.

Efter frukosten gick jag ut med kameran. Efter den kyliga natten låg det dimma över sjön och sjö­fåglarna var redan i full färd med frukost. Himlen började ljusna och det kändes som om jag var ensam i hela världen. Det var jag uppenbarligen inte – den pastorala idyllen stördes av gevärsskott. Antar det är älgjaktstider?

Bra utsikt
För tre eller fyra år sen kapade jag senast syrenerna vid den södra husgaveln. Sen dess har dom växt så det knakat och jag har inte längre kunnat se stranden. Men från och med idag har jag fri sikt igen. 🙂

För att snabbt få nya skott kapade jag stammarna till midjehöjd. Röjsågen var således utesluten som verktyg men det gick bra med röjningssaxen också, även om kugghjulet kved av ansträngning tidvis. Finjusteringen gjorde jag med häcksaxen. Riktigt fint blev det.

Övertid
Det blev lite övertid idag också. I stället för att sluta arbetsdagen när alla kapade syrener var bort­forslade, fick jag för mig att jag skulle tukta bergenian som växer bredvid eken.

Det var drygt, men nu ligger två tredjedelar på komposthögen. Den växer ju också med raketfart känns det som, så snart är den lika stor igen. Tio i sex plockade jag i hop alla prylar och Mia tyckte det var matdags.

”Pirran” var förresten suverän att frakta syrenerna med. Jag la ner den på marken, fyllde på allt vad det gick och spände åt med ett par bläckfiskar (gummisnodd med krok). Framfarten krävde förstås ansenlig bredd så jag var tvungen att röja vid komposthögen, men i övrigt funkade det finfint.

Häpen
Igår kväll slog Mia mig med häpnad. Hon kom in vid halv nio-snåret, fick lite mat och la sig i soffan. Ungefär en halv timme senare satt hon utanför toalettdörren. Jag råkade se henne eftersom jag stod vid diskbänken. Det betydde förstås att hon behövde gå på toa.

Inte sen nån gång i våras har jag haft hennes innetoalett i badrummet, men hon kom ändå i håg att det är dit man går. Fantastiskt att hon minns! Tydligen ville hon inte gå ut mer så sent så jag fick skynda mig att ta fram ett fat och hälla i kattsand. Duktig kisse! 🙂

Inkräktare
Sommargrannen hade som vanligt med sig sin hund, en samojedtik som lystrar till namnet Bella. Troligen därför Mia höll sig nära mig både igår och idag. I regel brukar Bella inte hälsa på, men i eftermiddags såg jag att Mia stirrade stint mot syrenbuskarna vid utedasset. Sen gick hon in i verandan.

Först trodde jag mårdhundarna var i farten men fick sen syn på en vit, lurvig bakända som rörde sig på kom­posthögen. Ha, Bella kände förstås lukten av resterna av Mias före detta måltid som jag hade slängt i ”slaskfatet” och tömt ut.

I vanliga fall brukar jag hälsa på henne men nu uppmanade jag henne bestämt att gå hem. Hon tittade lite förebrående på mig, men lunkade i väg i maklig takt.

Strax nedanför uthuset stannade hon och markerade. Innan hon försvann ur sikte hörde jag henne fnysa. Antagligen kände hon sig för­närmad över mitt ogäst­vänliga bemötande.

Så snart hon hade gått kom Mia ut tillbaka och satte sig på trappan. Av hennes blick drog jag slut­satsen att jag hade några pluspoäng till godo.

Sent i eftermiddags åkte Bella och hennes flock tillbaka till stan så nu är lugnet återställt igen.

av

16.8 – Eld, blod och vatten

Jag har misslyckats med kremeringen, visat trosorna, varit i gång med trimmern och vågat mig i sjön. Mia lånar tak över huvudet.

Misslyckad kremering
Efter frukost tyckte jag mig ana en obehaglig odör från köksspisen. Det var dags att sätta eld på Mias jaktbyten.

Det var onödigt optimistiskt att tro att det skulle lyckas under rådande förhållanden – totalt vindstilla. Eldningen i sotluckan tydde ändå på att det fanns drag, men så snart jag tände på i spisen vällde röken in. Suck.

Liken är på sin höjd svedda, men säkert långt i från förintade. Fast fördelen med att det rök in var ju förstås att jag inte kan känna liklukten längre.

Trosor till kaffet
Idag var ”vägmästaren” i farten i min backe. Sen det gräsliga åskvädret har jag som vanligt haft djupa fåror i vägen upp. Jag har inte påkallat hjälp eftersom det ändå gick bra att ta sig upp och ner. För två år sen var det mycket värre, hela backen var full med djupa ”kratrar”.

Jag frågade om han ville ha kaffe och det tackade han ja till så vi slog oss ner i bersån. Jag hade ingen tanke på att hans utsikt bland annat bestod av mina nytvättade trosor, men han varken klagade eller ville byta plats så han tålde den säkert. 😀

Trimtajm
Idag var det också för varmt för gräsklippning eller potatis­upp­tag­ning. Min plan på att ta upp po­ta­tisen förra veckan sprack alltså. Jag hade viktigare(?) saker för mig.

För att ändå göra nåt nyttigt bestämde jag att värmen inte hindrade mig från att trimma gräset runt rosorna vid tomtgränsen. Den lätta sysselsättningen framkallade också en del svettpärlor förutom sed­vanligt blodvite, men det hör ju till.

Simtur
När jag hade putsat runt planteringarna ner till verandan var jag nöjd och beslöt ta ett dopp. Av nån underlig anledning blev det aldrig av igår? Mia följde med till stranden som vanligt.

Värmen har fått algerna att stiga mot ytan igen, men det låg inga sjok framför bryggändan så jag gjorde dom sällskap en liten stund. Riktigt skönt var det, vattnet är fortfarande 21 grader varmt.

Lånat tillhåll
Idag upptäckte jag var Mia håller till ibland. Jag har ofta sett att hon kommer runt gaveln på uthuset och trott att hon har varit på besök hos herr och fru grannen. Det är hon också rätt ofta vad jag förstår, men inte jämt tydligen.

När ”vägmästaren” var i gång med traktorn kröp hon ut från sommargrannens förråd. Förrådet är låst, men avståndet mellan dörrkanten och marken är tillräckligt stort för att hon ska kunna ta sig in och ut. Bra att veta att hon har en trygg tillflyktsplats där också. 🙂

av

11.8 – Tagen till nåders?

Det är Mias förtjänst att jag har nydiskat. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att hon har hämnats.

Klockan 5.55 i morse signalerade hon att hon ville gå ut så jag stapplade ur sängen och släppte ut henne. Om temperaturen tillåter det brukar jag haka upp dörren in till köket, men så tidigt i morse kändes det kallt så jag stängde dörren och gick och la mig igen. När jag steg upp såg jag att hon hade lämnat en ”present” på mattan i verandan i form av en näbbmus men hade inte hört henne.

Förmodligen ville hon in och få sin frukost, men ringde inte på klockan som hon vanligtvis brukar. Hennes för­synta jamanden hörs inte in i sovrummet. Eller så sov jag extra tungt. Jag får återgå till babyvakten.

Dagen har varit olidligt lång. Ju fler timmar som gick, desto oroligare blev jag. Jag har förgäves lockat i flera omgångar. Om jag inte hade haft sällskap ett par timmar på eftermiddagen hade jag antagligen gått upp i limningarna. Inte ens då dök hon upp, hon som brukar vara så nyfiken på besökarna.

Ingen kisse dök heller upp till nån av dom vanliga mattiderna. I regel ses vi var tredje eller var fjärde timme åtminstone när hon känner sig sugen på mat. Men inte idag.

Framåt halv sex ringde jag fru grannen för att höra om hon hade synts till där? Junior trodde sig ha sett henne på sommargrannens brygga vid tretiden, men inte sen dess. Det var ju en tröst, men flera timmar sen. Nya lockrundor.

Antagligen hörde hon min förtvivlan när jag ropade på henne och bestämde sig för att komma en stund senare. Jag hade just bestämt mig för att diska för att distrahera min oro men släppte förstås allt jag hade för händer när hon äntligen kom in.

Hon var lika glad som vanligt när hon kom. Och vrålhungrig. Hon satte i sig två portioner i ett nafs. Sen försvann hon ut lika fort som en avlöning. Men nu visste jag ju att hon var välbehållen och kunde diska med ro i själen.

Jag inser att jag är en bedrövlig kattmatte som inte begriper att det är katten som bestämmer. Ett marsvin eller en tamkanin skulle nog passa mig bättre. :-/

av

7.8 – Vaknatt och innedag

Jag förstår nästan hur spädbarnsföräldrar har det och har hållit mig inomhus.

Vaknatt
Mia kom snällt in vid halv tio igår kväll och såg ut att vara redo för nattsömnen. Två timmar senare propsade hon på att få gå ut. Regnet som smattrade på taket fick henne tydligen att tro att det var åska igen.

Jag släppte ut henne för att hon skulle få se att regnet hällde ner (totalt 15 mm), sen bar jag in henne och stängde dörrarna. Så fort regnet lugnade sig gjorde hon också det, men regnsmattret återkom i omgångar, vilket fick henne att upprepa sin högljudda begäran varje gång.

Efter ett tag ville hon gå ut bara för att hon var för pigg att sova tror jag. Jag tappade till slut räk­ningen på hur många jag hämtade henne vid dörren och bar henne till sängen. 01.40 stod digitalklockan på innan hon äntligen somnade. Jag också.

Ungefär så kan jag tänka mig att späd­barns­föräld­rar också har det ibland. Skillnaden är att Mia är ”barn” hela sitt liv, så det blir säkerligen fler vaknätter. Tack och lov behöver jag inte stiga upp tidigt nästa morgon och ingen ställer krav på att jag ska vara produktiv trots ”nattsuddet”.

Innedag
Jag borde ta upp potatisen snarast möjligt, men just idag kändes det inte ett dugg frestande att gräva i blöt jord så det blev en innedag i stället – i morgonrock. Då klockan var halv fyra verkade det onödigt att klä på sig.

Bortsett från en stunds sällskap till eftermiddagskaffet har tiden mest gått åt till datorunderhåll, in­for­ma­tions­in­hämt­ning och bild­hantering. Jag skickade bland annat fyra bidrag till Sommarbilden som Radio Vega informerade om redan i slutet av maj.

Fördelen med att lämna in dom sent är att jag kan se vilka bidrag andra har kommit med. Jag hittade genast två bekanta namn från ön när jag tittade på dom redan inskickade bilderna. Här finns det många flitiga fotografer. Rikedomen på vackra motiv är säkert en delförklaring.

Sent i eftermiddags började det regna igen, så i morgon är jorden ändå blötare. Men den här veckan ska potatisarna upp ur jorden, annars ruttnar dom väl. :-/

av

6.8 – Somrigt

Jag har känt mig privilegierad och haft en behaglig arbetsdag.

Privilegierad
Dagen började med ett telefonsamtal till Tigern/Lejonet, hon fyller år idag. Alldeles lagom till födelsedagen hade en röd lilja slagit ut. Liljor är hennes favoritblommor.

När det så småningom var dags att byta ut morgonrocken hade temperaturen stigit till 22 grader, vilket betydde bikiniväder idag igen. Om jag inte hade vetat att det var den 6 augusti hade det lika gärna kunnat vara samma datum i juli.

Jag kände mig oerhört privilegierad när jag tänkte på alla som började jobba efter semestern eller började skolan idag. Varken jobb, skola eller tider att passa för min del. Fantastiskt skönt.

Behaglig arbetsdag
Eftersom det tydligen ska regna i morgon tyckte jag det var bäst att lyfta in syrenstammarna i ved­lidret. Sen vittjade jag postlådan. I den låg bland annat ett litet paket med mitt favoritte som jag beställde för ett tag sen. Dessutom Multasormis höstbroschyr så nu har jag kvällslektyr. 🙂

Efter det stod borstspirean på tur. Dels var det dags att plocka bort blommor som vissnat och dels ville jag ”frisera” den en del. Medan jag höll på med det inträffade det enda spännande som har hänt på hela dagen. Fortums ”såghelikopter” flög förbi och röjde ellinjen på andra sidan sjön.

När den ansenliga högen med kvistar var bortstädad ett par timmar senare kände jag för ett dopp. Som vanligt följde Mia med till stranden.

Idag parkerade hon sig i roddbåten. Igår bytte jag nämligen förtöjnings­plats för att slippa brottas med vassen och i och med att båten nu låg delvis på land tyckte hon tydligen att den var säker att beträda. Tidigare har hon aldrig gått ner i den.

I flera dar har en knipa haft rastplats på den lilla ön med vattenväxter en god bit från bryggan. Först trodde jag det var en konstgjord fågel som nån hade lagt dit på skoj, men igår när jag rodde förbi flyttade den sig en bit bort så den var i högsta grad levande.

Idag var fågeln inte på plats, så jag bestämde mig för att simma ut för att kolla vilken vattenväxt det var frågan om. Det visade sig vara gäddnaten som har brett ut sig just där.

Mia satt snällt kvar i båten utan att protestera trots att jag simmade längre ut än vanligt. Nu har hon vant sig vid att jag simmar bort från henne utan att hon behöver stå på bryggan och jama.

Efter simturen beslöt jag att arbetsdagen var slut och att jag skulle sätta mig i solen en stund. Bara några minuter senare skymdes solen av stora, täta moln. Typiskt. 😀

Jag satt ändå envist kvar och fick så småningom njuta av dom värmande strålarna tills vinden började kännas kall. Håll med om att det var en behaglig arbetsdag!