16.10 – Nya rön och erfarenheter

Kodklubben har startat, Husse har röjt och vi har lyssnat på föredrag. Jag har bakat(!) och hittat en padda.

Kodklubben
Förra onsdagen genomfördes första träffen med deltagarna i Kodklubben. Åldern varierar från 8-13 år och alla verkar motiverade.

Vi träffas varannan onsdagkväll och nästa gång sätter vi i gång på allvar, då ska alla ha med sig surf­platta eller dator. Första träffen bestod nämligen av introduktion.

Husse har röjt
Medan jag förberedde dagens kurs ”praktiserade” Husse på röjsågen i torsdags. Dom nya skotten runt stub­barna i stranden behövde kapas, liksom en del andra ovälkomna nykomlingar.

Nu är det snyggt igen ett tag, men nästa eller senast nästnästa höst är det dags på nytt. Speciellt al och lönn är otroligt snabba på att skjuta nya skott som bekant.

Lyssnat på föredrag
I går kväll var det dags att ställa i ordning i byarådets lokal inför arkeolog Jan Fasts föredrag om årets utgrävning i Ölmos.

Publiken bestod huvudsakligen av föreningsmedlemmar men var den här gången utökad med re­pre­sen­tanter för media. Både Svenska Yle och ÅU (Åbo Underrättelser) var på plats.

Yles artikel kan du läsa här och så här skriver ÅU (kräver inloggning).

Bakat
Beroende på ”synnerliga skäl” (Husse hade annat för sig) åtog jag mig att baka en rulltårta idag. ”Stjälp försiktigt upp kakan på det sockrade bakplåtspappret” stod det i receptet.

Det gick så klart åt skogen. Halva diskbänken var översållad av socker innan jag var klar. Och det där med försiktigt var bara att glömma, men lyckligt­vis damp kakan ner nästan där den skulle.

Sen började nästa fas. Att breda ut sylten gick någorlunda, men när det var dags för vispgrädden (Husse hade beställt sylt och vispgrädde som fyllning) höll jag på att ge upp.

Bären i sylten fastnade i grädden så det blev ett himla klott. Antagligen var jag inte tillräckligt lätt på handen. Å andra sidan gjorde det inte så mycket eftersom allt tillhörde fyllningen.

Att rulla ihop en rulltårta med vispgrädde som fyllning har jag ingen som helst erfarenhet av. Det skulle vara lagom löst för att inte fyllningen skulle tränga ut överallt, men lagom hårt för att få ihop eländet. Suck.

Än så länge har jag inte vågat titta på resultatet. I värsta fall blir det till att baka en ny.

Hittat en padda
När jag i eftermiddags skulle hämta slaskämbaret i verandan fick jag en överraskning. På botten satt en padda!

Hur den hade kommit dit var en gåta. Först trodde jag Husse hade skojat med mig, men kom sen fram till att Mia möjligen kunde vara inblandad. Men skulle hon verkligen ha lagt dit den? Eller hade paddan hoppat ner frivilligt?

Hur som helst har paddan återfått sin frihet. Dess värre blev den lite kladdig om fötterna eftersom det fanns ett fettlager där den satt. Men det skadar den i alla inte får jag hoppas. Förutsatt att den inte halkar på sina feta fötter och bryter ett ben förstås. :-/

16.9 – Övertid

Igår såg jag två barnhuvud och hade lång arbetsdag. Idag var jag uppe före soluppgången, ser bra ut igen och har arbetat övertid. Mia har slagit mig med häpnad och haft inkräktare på reviret.

Barnhuvud
En stund efter att jag hade börjat arbetsdagen igår hörde jag en bil som gasade lite extra i uppförs­backen så jag förstod att det inte var nån ”inföding”. Jag var självklart nyfiken på vem som kom så jag väntade tills bilen dök upp.

Ur takluckan stack det upp två barnhuvuden. Det var alltså sommargrannen med familj. Synd att jag inte fick besök, nu var jag ju tvungen att fortsätta jobba. 😉

Buskröjning
Sista etappen av buskröjningen skulle klaras av. Av nån anledning kändes sista biten segare än dom andra, men på ett par timmar var jag klar och kunde börja städa bort högarna.

Jag kände mig inspirerad att fortsätta med syrenerna vid husgaveln och hade gått för att hämta ytter­ligare verktyg då jag hörde ett bekant motorljud. Den här gången fick jag faktiskt besök. Händige släktingen var spekulant på en av mina ”syrenstockar” och gav sig tid att stanna på kaffe.

När han hade åkt fortsatte jag med syrenavverkningen, men fick nog efter ett tag och tillbringade sista timmen med att bredda strandstigen. Växtligheten på var sida om stigen gjorde att det snart inte gick att ta sig fram. Tio i åtta tog in­spirationen slut totalt och jag var hungrig så jag gjorde kväll.

Uppe före solen
I morse väckte Mia mig tjugo i sex och försvann som vanligt ut efter att ha fått sina Anti-Hairball. Jag kände mig rätt pigg så jag beslöt stiga upp jag också.

Efter frukosten gick jag ut med kameran. Efter den kyliga natten låg det dimma över sjön och sjö­fåglarna var redan i full färd med frukost. Himlen började ljusna och det kändes som om jag var ensam i hela världen. Det var jag uppenbarligen inte – den pastorala idyllen stördes av gevärsskott. Antar det är älgjaktstider?

Bra utsikt
För tre eller fyra år sen kapade jag senast syrenerna vid den södra husgaveln. Sen dess har dom växt så det knakat och jag har inte längre kunnat se stranden. Men från och med idag har jag fri sikt igen. 🙂

För att snabbt få nya skott kapade jag stammarna till midjehöjd. Röjsågen var således utesluten som verktyg men det gick bra med röjningssaxen också, även om kugghjulet kved av ansträngning tidvis. Finjusteringen gjorde jag med häcksaxen. Riktigt fint blev det.

Övertid
Det blev lite övertid idag också. I stället för att sluta arbetsdagen när alla kapade syrener var bort­forslade, fick jag för mig att jag skulle tukta bergenian som växer bredvid eken.

Det var drygt, men nu ligger två tredjedelar på komposthögen. Den växer ju också med raketfart känns det som, så snart är den lika stor igen. Tio i sex plockade jag i hop alla prylar och Mia tyckte det var matdags.

”Pirran” var förresten suverän att frakta syrenerna med. Jag la ner den på marken, fyllde på allt vad det gick och spände åt med ett par bläckfiskar (gummisnodd med krok). Framfarten krävde förstås ansenlig bredd så jag var tvungen att röja vid komposthögen, men i övrigt funkade det finfint.

Häpen
Igår kväll slog Mia mig med häpnad. Hon kom in vid halv nio-snåret, fick lite mat och la sig i soffan. Ungefär en halv timme senare satt hon utanför toalettdörren. Jag råkade se henne eftersom jag stod vid diskbänken. Det betydde förstås att hon behövde gå på toa.

Inte sen nån gång i våras har jag haft hennes innetoalett i badrummet, men hon kom ändå i håg att det är dit man går. Fantastiskt att hon minns! Tydligen ville hon inte gå ut mer så sent så jag fick skynda mig att ta fram ett fat och hälla i kattsand. Duktig kisse! 🙂

Inkräktare
Sommargrannen hade som vanligt med sig sin hund, en samojedtik som lystrar till namnet Bella. Troligen därför Mia höll sig nära mig både igår och idag. I regel brukar Bella inte hälsa på, men i eftermiddags såg jag att Mia stirrade stint mot syrenbuskarna vid utedasset. Sen gick hon in i verandan.

Först trodde jag mårdhundarna var i farten men fick sen syn på en vit, lurvig bakända som rörde sig på kom­posthögen. Ha, Bella kände förstås lukten av resterna av Mias före detta måltid som jag hade slängt i ”slaskfatet” och tömt ut.

I vanliga fall brukar jag hälsa på henne men nu uppmanade jag henne bestämt att gå hem. Hon tittade lite förebrående på mig, men lunkade i väg i maklig takt.

Strax nedanför uthuset stannade hon och markerade. Innan hon försvann ur sikte hörde jag henne fnysa. Antagligen kände hon sig för­närmad över mitt ogäst­vänliga bemötande.

Så snart hon hade gått kom Mia ut tillbaka och satte sig på trappan. Av hennes blick drog jag slut­satsen att jag hade några pluspoäng till godo.

Sent i eftermiddags åkte Bella och hennes flock tillbaka till stan så nu är lugnet återställt igen.

13.9 – Från ungerska till banankaka

Jag slipper lära mig ungerska, har smugit i buskarna och hittat ätbart.

Befriad från ungerska
Till skillnad från många män brukar jag ta en titt i bruks­an­vis­ningen när jag har köpt nya grejer. Det tänkte jag också göra då jag hade hämtat röjsågen, men konstaterade att den var enbart på unger­ska! Eftersom mina kunskaper i det språket begränsar sig till enstaka ord, mejlade jag försäljaren och bad att få en svensk upplaga.

I regel brukar ju handböckerna inkludera flera språk men inte den här gången. Husqvarna tror an­tag­ligen att vi kan ungerska i Finland för att dom har hört att ungerska och finska är besläktade. Att vi pratar svenska har dom säkert ingen aaaning om.

Idag fick jag den svenska versionen med posten och har än så länge bara tittat på avsnittet Under­håll. Det gjorde mig helt matt. Varje dag ska 15 punkter kontrolleras! Jag kommer ju inte att ha tid att göra nåt annat än kolla röjsågen efter det här. 😀

Smugit i buskarna
Idag bestämde jag mig för att ta i tu med snöbärsbuskarna längs den västra längan av huset. Dels låg dom för tätt mot väggen och dels var dom för höga. Utsikten från sovrummet har varit klart be­grän­sad.

Det är minst tre år sen sist. Det märktes minsann. Den ”korridor” som ska finnas mellan hus­väggen och buskaget var obefintlig. Bara en smal upptrampad stig som avslöjade att Mia brukar gå där rätt ofta.

Eftersom jag inte har läst bruksanvisningen till röjsågen nöjde jag mig med sekatör och häcksax som redskap den här gången. 😀 Nä, skämt å sido, det kändes lugnare med handverktyg i det här ut­rymmet.

I början toppade jag buskarna lite försiktigt med seka­tören, men till slut gick jag bärsärkargång med häcksaxen. Och upptäckte att dom blev kortare och kortare ju längre jag kom. Om jag hade varit smart hade jag för­stås spänt upp ett snöre som jag kunde hålla mig efter. Men så fiffig var jag alltså inte. Det får bli som det blir. Huvudsaken att dom blir kortare.

När jag var klar med två tredjedelar av sträckan fick jag nog för idag. Då hade det gått fyra timmar (inklusive en kort lunchpaus) och Mia var hungrig så jag plockade i hop redskapen och gick in.

Ätbart
Idag ringde jag Firma Kerstin Forsbom och beställde mat till i morgon. Fiskbiffar vankas det. Jag lyckades också få en portion kållåda trots att jag glömde beställa den igår.

Det ska bli intressant att pröva hennes mat. Enligt ryktet är det rejäla portioner så antagligen har jag mat till två måltider om ryktet talar sant. Om jag ska äta färdig mat betalar jag ju hellre en lokal företagare än Atria eller Saarioinen.

För att få lite bättre plats på diskbänken beslöt jag diska den största kastrullen idag. Och oj vad över­raskad jag blev – där låg ju knackkorvarna jag värmde i förrgår! Dom hade jag helt glömt bort. Tur att jag hittade dom idag och inte om en vecka eller två. 😀

Sista biten födelsedagskaka (biten på bilden är från den 3.9) är nyss avverkad. Jag var nästan säker på att grädden hade surnat, men luktade och smakade för säkerhets skull, det är ju redan 10 dar sen jag gjorde den. Den smakade fort­fa­­rande ut­märkt så ner åkte den. Så bra att jag slapp slänga, det bär mig alltid emot att slänga mat.