Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

25.1 – Packa ner, lasta och packa upp

Jag och Silverpilen har hämtat oss efter torsdagens ”utflykt”, i går började uppackningen och idag har jag fortsatt.

Torsdagens utflykt
Tjugo över nio i torsdags dök Vik Husse upp och blev varmt välkomnad av både mig och Mia. Hon har lärt sig att han alltid har med sig torkad fisk till henne och det här var inget undantag. En halv timme senare rullade Silverpilen nerför backen med Helsingfors som resmål. Det var dags att tömma mammas lägenhet.

Mammas bostadVäglaget var minst sagt lurigt från Bjärnå till Kyrkslätt. För det mesta kändes det som om jag bok­stav­ligen gled fram (jag kör dubbfritt). Asfalten var belagd med en tunn ishinna så det gällde att försöka ha ett hjulpar på den ljusgrå delen av vägytan där jag inbillade mig att det var isfritt.

Ca 12:20 rattade jag in på macken i Gräsviken där min ”eskort” (f d klass­kompi­sen) redan väntade, sen följde jag honom som en skugga tills vi nådde slutmålet. Han var vänlig nog att lova mig en hjälpande hand med dom största och tyngsta prylarna så vi parkerade båda utanför ingången till mammas lägenhet.

Min kontaktman Lasse, som skulle handha den slutgiltiga tömningen, stod redan och väntade trots att klockan bara var 12:40 så vi gjorde förstås sällskap i hissen. En vänlig, social och pratsam man.

Medan min guide och jag tog hand om det som skulle följa med till Udden, gick Lasse omkring i lägen­heten och värderade innehållet. Det var förstås ganska fort gjort. Dels var lägenheten inte så stor och dels är han ju proffs på sånt.

Jag antog med glädje hans bud och vi skakade hand. Han tyckte han kunde passa på att börja packa ner han också, så vi sprang om varandra med prylar hit och dit. Efter en stund anslöt mammas hyggliga kompis med utlovat kaffe och tilltugg.

Självfallet gav jag mig inte tid att sitta ner för att äta och dricka, utan tog en kaffeslurk och en bröd­bit då och då medan jag fortsatte packa med god hjälp av mammas kompis. Alla mammas pärmar och papper var ju viktigt att få med och hennes personliga tillhörigheter ville jag förstås gärna ta hand om.

Mina medhjälpare gav sig av en efter en alltmedan mina kollin ökade i antal. Kvart över tre kom jag på att jag nog borde söka upp Tontti-Huoltos kontor som avtalat för att lämna tillbaka dom nycklar som inte behövdes längre.

FullastatPå tillbakavägen slog jag en signal till Vik Husse för att kolla läget. På Udden var allt frid och fröjd fick jag veta, så jag lovade slå en signal på nytt när jag var på hemväg och ute ur stan.

Tio i fem var Silverpilen fullproppad – enda lediga utrymmet var bakom ratten. Sikten i höger back­spegel och i bakrutan var klart begränsad, men jag beslöt att jag såg tillräckligt för att undvika plåt­skador.

Halv sex hade jag krånglat mig genom rusningstrafiken och ut ur stan. Nu stod det Hangö på skyl­tar­na så jag meddelade Vik Husse att jag var på väg åt rätt håll.

I mörkret såg det inte lika halt ut, utom när det kom mötande trafik, så jag spände mig inte lika mycket som på ditvägen men höll absolut inte mer än lagstadgad hastighet för säkerhets skull. Inte ett enda fordon körde jag om heller. 😉

20-nyheterna hade nyss börjat när jag parkerade på Udden. Bra jobbat tyckte jag och pussade Silver­pilen ömt som tack för att den än en gång tagit mig fram och tillbaka utan missöden.

Uppackning
Efter besöket hos mamma började jag uppackningen igår. Det viktigaste var ett kvitto som jag hade lovat skicka till en firma. Mamma hade tidigare talat om att det låg ”i gula mappen med Betalda‑Obetalda räkningar”.

Nåt kvitto fanns inte i den gula mappen och nån pärm/mapp med obetalda räkningar fanns inte heller. Jag hade sökt igenom alla papper och precis gett upp då jag ändå tyckte att jag skulle ta en titt till i (den blå) pärmen med betalda räkningar.

Vita byrånDär låg kvittot tack och lov. Jag har full förståelse för att mamma inte kom i håg exakt rätt i det till­stånd hon befann sig, tvärtom var det häpnadsväckande att hon alls mindes var det låg.

Idag har uppackningen och sorteringen fortsatt och Silver­pilen är tömd. Mammas lilla, vita byrå som jag trots allt bestämde mig för att behålla var det sista som återstod. Men hur sjutton skulle jag få in den?

Efter lite tankemöda kom jag på en ypperlig lösning. Nu står den i verandan (på rätt köl) och väntar på att få komma in i sitt nya hem. Men innan det blir verklighet måste den gamla byrån tömmas och flyttas ut.

Alla som har varit på Udden vet att det inte finns några lediga utrymmen, det blir alltid frågan om att ersätta nåt befintligt. 😀

av

22.1*) – Beredskap och kamomillte

Igår skrev jag listor och stämde av torsdagens program, idag hälsade jag på mamma, förberedde för morgondagen och dricker kamomillte.

AnteckningsblockListor
Enligt mammas önskemål sa jag upp hennes lägenhet i stan strax efter jul. Igår skrev jag listor, dels på viktiga kontakt­personer som har med bostaden att göra och dels på saker som ska följa med till Udden. Resten får en firma ta hand om.

Avstämningar
För säkerhets skull kollade jag att tömningsfirman kom ihåg tidpunkten. Jodå, men det visade sig att tömningen inte sker på torsdag, utan vi träffas bara för en överenskommelse. Själva tömningen sker först efter det. Det beskedet innebar att vi ändrade tiden till 13.00.

Jag har självfallet också bokat Vik Husse till Mia. Han lovade snällt nog dyka upp ca 9.30 i morgon så jag hinner in­formera honom om var han hittar mat och dryck, både till sig själv och Mia.

Min ”storstadsguide” (f d klasskompisen) ringde och kollade att planeringen håller och vi kom överens om var vi ska träffas på torsdag. Gräsviken var lämpligaste alternativet och den skylten kommer jag i håg, så det ska väl gå bra. Tur att det finns mobiltelefoner om, utifall att.

Jag har också lovat ringa mammas kompis som bor i närheten när jag är på plats. I senaste mejlet undrade hon om jag använder mjölk och socker i kaffet. Hon ville bjuda på mat, men det tackade jag nej till för att inte slösa med tiden, så hon lovade vänligt nog ställa upp med kaffe och smörgås.

Hälsat på mamma
Mamma sov som vanligt då jag kom men jag ville inte väcka henne utan satt tyst bredvid henne och följde hennes andhämtning. Hon såg mycket bättre ut idag, färgen på på läppar och händer var normal igen.

Mammas händerNär maten kom vaknade hon till och frågade hur länge jag hade varit där. ”Bara en liten stund” försäkrade jag. Jag frågade om hon ville äta i sängen och det sa hon ja till så jag höjde huvudändan på sängen och föreslog att jag kunde mata henne.

När hon såg sopptallriken försökte hon ta i skeden, men orkade inte lyfta den så jag matade henne och gav tabletten hon skulle ha. Det blev bara några skedblad innan vi övergick till efterrätten. Idag serverades änglamat så jag förstod att hon skulle uppskatta den mer än soppan.

Det blev trots allt inte så många skedblad av den heller. Hon sa att hon inte orkade hålla upp ögonen så jag frågade om hon ville vila. Efter att ha begärt att få lite mjölk sänkte jag sängen tills hon tyckte att hon låg bra, sen pussade jag henne på pannan och sa att jag skulle gå så hon fick vila.

Innan jag gick öppnade hon ögonen, log och tackade för att jag hade kommit. Det var en hjärte­vär­mande belöning för besöket.

Förberedelser
Innan jag drog kapellet över Silverpilen förberedde jag för morgondagens avfärd. Spolarvätska fyllde jag nyligen på, så det behövdes inte, men min trotjänare är nu omgjord till ”lastbil”. En kartong, några kassar och en frysväska rymmer säkert dom grejer som ska följa med till Udden.

Kamomillte
Sen ett par veckor dras jag med ”magkatarr”. Nåt sånt existerar inte enligt dom sajter jag kollat på, utan det handlar om magsäcksinflammation, dvs gastrit, har jag lärt mig. Strunt samma, jag känner väl igen besvären från tidigare. Fast det var många år sen sist.

ÖrtteBland tipsen på naturmedel/läkeörter hittade jag malva- och kamomillte. Nåt malvate gick inte att uppbringa i S-Market, men väl kamomillte så det köpte jag och har nyss druckit.

I Nya naturläkarboken läste jag ett annat tips värt att pröva: 1-2 teskedar vanlig grädde och lika delar vatten vid behov. Enkelt, bra och biverkningsfritt.

Jag vet mycket väl vad besvären beror på så jag är inte orolig. Det gäller bara att låta bli att inte anstränga slemhinnan i magen. Fast morgonkaffet vägrar jag avstå från!

Lustigt nog har jag varken halsbränna eller sura uppstötningar så jag dricker hellre kamomillte än förbrukar flytande Novalucol som jag minns var dödsäckligt. Tydligen finns det tuggtabletter nu­för­tiden, men jag avstår gärna från dom också.

*) Pga tekniska problem gick det inte att publicera inlägget igår. 😦

av

20.1 – Skillnader

Ljusskillnaden börjar märkas, jag har fått loss sköldpaddan och hade fel igen. Mammas tillstånd har försämrats.

Ljusskillnad
Tack vare solskenet igår var det alldeles ljust ännu halv fyra så jag hann avsluta städningen i dags­ljus. Jämfört med nyårsdagen stiger solen upp hela 20 minuter tidigare. Idag har snötäcket fyllts på lite grann så dagen har inte varit lika ljus som igår, men nysnön lyser upp.

SköldpaddaSköldpaddan lösgjord
Förra gången jag dammsög åkte min lilla sköldpadda in i dammsugaren. Det handlar givetvis inte om en levande sköldpadda, utan en liten prydnadsgrej av snäckskal som jag räddade då Tigern/Lejonet var på väg att slänga bort den för många år sen.

Trots att jag vände på och pillade runt med fingret i dammsugarpåsen kunde jag inte hitta den så jag antog att det inte var meningen att jag skulle ha den längre. Igår fick det mystiska försvinnandet och dammsugarens dåliga sugförmåga sin förklaring.

Sköldpaddan hade alls inte åkt in i dammpåsen utan satt fastkilad i en del av dammsugarslangen. Tyvärr var den omöjlig att rubba eller ta ut ens med matpincetten jag använde, så jag tog till saxen och bände loss den med våld.

Givetvis gick den sönder och åkte ner i soporna. Men skillnaden i dammsugarens sugförmåga blev avsevärd. 🙂 Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Fel igen
På grund av brister i min ”elleverantörsbildning” påstod jag att mamma betalade för el till två bolag. Det stämmer för all del, men hon betalade ingalunda dubbelt. Helsingfors Energi debiterade för el­över­fö­ringen och Suomen Energiayhtiö för elförbrukningen. Rätt ska vara rätt.

Bara för att vi inte har nån valmöjlighet här på ön utgick jag från att man är hänvisad till Fortum också i stan.

Försämrat tillstånd
Idag är det en månad sen mamma kom till ön. Jämfört med i förrgår var hennes tillstånd sämre idag. Hon orkade nästan inte prata alls och besöket blev kort.

Mamma o Mia i hammockenJag såg att hennes läppar var lilafärgade och händerna blå, så jag förstår att hjärtat inte orkar så länge till. Hon satt visserligen på sängkanten och gjorde sitt bästa för att äta, men jag hörde att hon blev and­fådd bara av att sitta upp och hantera skeden.

Efter ett par skedblad sa hon att hon var trött, men ansträngde sig ändå att äta lite till. Jag talade om att hon inte behövde äta mer, men efter en liten paus ville hon i alla fall smaka på bärkrämen som var dagens dessert. Efter ett par skedblad gav hon upp så jag frågade om hon ville vila och hjälpte henne att lägga sig.

Hon frös så hela hennes magra kropp skakade. Det gick nästan inte att uppfatta vad hon sa för att läpparna darrade så, men hon bad igen om ursäkt för att hon var så trött och bara ville sova. ”Och det blir bara värre” sa hon sakta.

Hon ville också ha en värktablett så jag hämtade en och hjälpte henne få i sig den med lite vatten innan jag gick. För hennes skull önskar och hoppas jag att hon får dö så snart som möjligt, helst lugnt och stilla i sömnen. Det känns otroligt att den här bilden togs för bara drygt ett halvår sen.

av

18.1 – Korta turer och inventering

Jag har fått sällskap, besökt mamma, tagit en premiärtur och inventerat.

SällskapSällskap
Igår eftermiddag såg jag en bil hos sommar­grannen, i morse hade dom förökat sig till tre och idag blev dom fyra. Det lyste så fint i grannhuset när jag släckte strax före midnatt.

Besök hos mamma
Dagens besök hos mamma blev väldigt kort, idag kände hon sig så trött sa hon. Det var till stor del mitt fel, jag borde ha åkt ändå tidigare.

På lördag-söndag serveras lunchen halv tolv. Jag räknade ut att jag skulle komma fram lagom om jag åkte hemifrån den tiden, men när jag kom in till mamma hade hon redan ätit och låg med slutna ögon.

Hon bad tårögt om ursäkt flera gånger för att hon var så trött, trots att jag försökte övertyga henne om att det var OK och att hon hade rätt att vara det. Hon sa att hon hade drömt en massa konstiga saker så jag förstod att natten kanske hade varit orolig. Efter en kvart åkte jag igen.

PremiärturPremiärtur
När jag kom hem gav jag Mia mat, fyllde på dricksvatten och hämtade ved. Eftersom sparken stod i vedlidret och jag hörde röster och hund­skall nere på isen kände jag för en sparktur för att skingra tankarna.

Mia föredrog att vila middag, hon hade varit ute under tiden jag åkte till mamma så nu var hon nöjd med att stanna inne i värmen. Och lika så bra var det, dom tre hundarna på isen hade säkert skrämt slag på henne.

Jag tog en vända runt viken, sen var jag nöjd. En av hundarna fick syn på mig när jag närmade mig stranden och kom springande i full karriär, inom kort följd av de två andra. Jag satte mig på huk och lät dom snusa på mig, men antingen luktade jag illa eller så tyckte dom att jag var oin­tres­sant för dom sprang lika snabbt i väg tillbaka till sina hussar igen.

Inventering
I min varma vardagsjacka och vinterkappan saknades två knappar sen i fjol så jag inventerade mitt digra knappförråd när jag kom in efter sparkturen. Det tog en stund att hitta rätt knappar, men efter­som jag sällan tappar några visste jag att dom borde finnas kvar. Frågan var bara var?

Knappförrådet får inte längre plats i syltburken jag har använt hittills, vilket beror på att knapparna förvaras i sina små plastpåsar som dom ligger i när plaggen är nya. Ordning och reda.

KnappOm jag också vore så ordentlig så jag skrev på varje påse till vilket plagg knappen hör, skulle letandet effektiveras ytterligare. Men så fiffig är jag ju inte bortsett från ett par undantag.

När jag hade sytt i knapparna och utökade förvaringen med en gurkburk fick jag syn på en välbekant, tygklädd, vinröd knapp som väckte glada minnen. Den tillhör en klänning som jag (tydligen) köpte på rea i Östersund nån gång på 90-talet och som var min favorit i många, många år tills jag en dag tyvärr hade ”vuxit ur” den.

Vad jag ska med knappen till vet jag inte, men den åkte ändå ner i burken tillsammans med dom andra. Vem vet, den kanske passar på nåt annat plagg nån gång?

av

17.1 – Egotrippat och väderläge

Jag är nöjd med ett testresultat, har fått ett tack, gått ner i vikt och sett ”isfarare”. Väderläget är idealiskt och Mia är uttråkad.

TestresultatPersonlighetstest
Jag har säkert avslöjat det tidigare, men berättar gärna igen att jag är ”testgalen”. I synnerhet när det gäller personlighetstest. IQ-test är jag mindre road av, dom mäter oftast förmågor som jag har minst av.

För ett tag sen hade en FB-vän lagt ut en länk till ett personlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att ta. Det är alltid lika intressant att se om testresultatet stämmer med min egen upp­fatt­ning. Självfallet innebär det att ju positivare resultatet blir, desto bättre tycker jag att det stämmer. 😀

Det här testresultatet stämde ju nästan på pricken! Sån är jag nog – eller vill åtminstone gärna vara det. (Klicka på bilden två gånger så ser du den i läsbar storlek om du vill kolla.)

Tackad
I butiken igår träffade jag ”herr och fru doktorn” som bor i byn och som är medlemmar i Daphnia. ”Tack ska du ha” sa herr doktorn efter att vi hade hejat. Jag såg säkert lika förvirrad ut som jag kände mig. Vad i all sin dar ville han tacka mig för?

Jo, han och hans fru ville tacka för min insändare i ÅU angående upphörandet av syre­sätt­ningen av sjön (se inlägg 8.1). Den var välmotiverad, saklig och välskriven tyckte dom. Roligt att höra. 🙂

Viktminskning
Sen mamma blev sjuk i mitten av september har jag gått ner 3 kg i vikt. Om det beror på att jag oroat mig för henne eller nåt annat vet jag inte, men jag kopplar det till hennes sjukdom. Jag upplever att känslan av hjälplöshet och det långa avståndet har tärt på mig.

Viktminskningen är för all del inget som omgivningen märker (tror jag), men vågen, rymligare kläder och lösare ringar är bevis nog. Det är absolut ingen nackdel, men det finns ju angenämare bant­nings­me­to­der.

Isfarare
På förmiddagen hade molnen skingrat sig och solen tittade fram. Jag satt som vanligt vid datorn då jag uppfattade en rörelse i ögonvrån. Nere i viken syntes en skridskoåkare och efter en liten stund såg jag en till.

Frostblomma”Att dom törs!” var min första tanke. Det är bara några dar sen isen la sig även om det har varit två­siffriga minus­gra­der dygnet runt sen den 13.1. Hoppas verkligen att dom kom hem välbehållna!

Idealiskt väderläge
Det slog mig när jag hämtade posten att väderläget just nu är idealiskt: Inget gräs att klippa och ingen snö att skotta! Bara fantastiskt vackra rimfrostblommor som växer till sig för varje dygn. Dess­utom vindstilla och sol – bättre än så kan man väl inte begära?

Mia är uttråkad
Till skillnad från mig gillar Mia inte vädret, eller kylan snarare. Hon går ut med ojämna mellanrum, men snabbar sig in efter bara några minuter. Det betyder överlopps energi inomhus.

Under tiden jag hämtade ved var hon kvar inne och passade på att slita loss hårtussar från päls­kra­gen på min jacka som hängde över en stolskarm. Och när jag vattnade krukväxterna upptäckte jag att hon hade pillat loss ett skott från orkidén.

Däremellan gör hon sitt yttersta för att jag ska sysselsätta henne eller sover bort tiden. Dock inte mat­tiden ska tilläggas! Det har satt sina spår, hon är på tok för tung och rund jämfört med i somras, men jag har ju inte hjärta att låta bli när hon högljutt insisterar på att få mat. Alltså är det mattes fel.

Just nu ligger hon och sover bland frottéhanddukarna i linneskåpet. 🙂

Mia på bordet

av

16.1 – Extra råddigt

Igår letade jag förgäves, idag har det varit en extra råddig dag.

Letat förgäves
Igår bestämde jag mig för att byta till vintergungstolsmattan. Den har moster sytt som en rya så den är varm och skön att sitta på.

Där jag senast förvarade den fanns den inte och ingen annan stans heller. Jag har alltså flyttat på den och glömt var jag har gjort av den. Högst antagligen ligger den nånstans på vinden så jag får fortsätta leta där.

FärdtjänstRåddigt
Innan jag åkte i väg till dagens besök hos mamma öppnade jag hennes post. Hon har blivit beviljad färdtjänst (ansökt 11.11.2013) och kan få ett personligt stadskort bara hon skickar in ett foto och skriver under blan­ket­ten som bifogades. I morgon får jag ringa ”beredaren” av ärendet och förklara läget.

FPA har beviljat ersättning för hennes reskostnader och betalar ut ersättningen till ett av vittnena på fullmakten som jag bifogade?!? Efter samtal till FPAs kundtjänst framgick det att ersättningen betalas ut till det konto som stod i ansökan och inget annat.

Troligen var handläggaren inte kunnig i svenska och trodde att vittnet var en taxichaufför eller den befullmäktigade. Damen i kundtjänsten (som pratade med lätt rikssvensk brytning) kunde inte heller förstå anledningen och förklarade det som ett misstag. Nåväl, huvudsaken att ersättningen hamnar på mammas konto.

Extra råddigt
När jag kom in till mamma noterade jag att hon fått toastol bredvid sängen. Bra att hon sagt till om den, men samtidigt sorgligt att se.

Hon satt och åt när jag kom, så rabarberkrämen jag hade med mig kom precis lagom. Jämfört med i förrgår var hon ändå råddigare så jag misstänkte genast att dosen värkmedicin hade ökats. Min misstanke bekräftades när jag pratade med en sköterska på vägen ut. Igår kväll hade mamma haft ont så hon hade fått en extra dos värkmedicin.

Jag förklarade varför jag frågade och då menade hon att man måste välja mellan två onda ting. Jag skyndade mig genast att tala om att det självfallet är viktigast att mamma slipper smärta, jag ville absolut inte ha nån ändring!

Mamma 2012

Mamma på Udden påsken 2012

Glädjande nog gick det bra att skoja lite med mamma idag också. Hon bad mig ta fram spegel och kam så hon fick kamma sig. ”Du ser, lite av det gamla livet återstår” kommenterade hon själv­ironiskt medan hon drog kammen genom håret.

Numera återstår bara enstaka testar längst fram på huv’et och kammen blev full av hår som vanligt så jag frågade om hon ville att jag skulle göra flätor? Hon var genast med på noterna och svarade: ”Ja, vill du göra det.”

Administratören gav mig en kopia av mammas journal från Helsingfors (enbart på finska förstås) när jag gick. Efter att ha läst den två gånger kom jag fram till att det är ett under att hon fortfarande är vid liv.

Jag var också råddigare än vanligt idag. Dels glömde jag starta motorvärmaren i god tid och dels hade jag glömt inköpslistan hemma insåg jag när jag kom till butiken i Kärra. När jag var nästan hemma kom jag på att jag hade glömt att köpa veckans TV-tidning.

Ofokuserad kallas det. Jag har ju verkligen inte mycket att hålla reda på, men mammas tillstånd ligger som en tung, våt filt över mig känns det som. All extra ­– och i många fall onödig – administration som rör hennes ärenden bidrar väl också.

Nu ska jag skriva ett mejl till överläkaren på Cancerkliniken som svar på hans brev angående mitt klagomål.

av

14.1 – Mest förgrymmad

Jag har slitit på byvägen, fått god ersättning och är förgrymmad igen.

SilverpilenSlitit på byvägen
Idag var det femte dagen i rad jag slet på byvägen. Ytterst ovanligt. Men i morgon får både jag och Silverpilen vila. Den lät förresten som om den fräste när jag startade den idag. Men en bil kan väl inte vara arg? 😀

God ersättning
Gårdagens uppdrag bestod i att köpa och installera ett program som läser minneskortet i kameran. På grund av ett missgrepp hade kameraägaren nämligen raderat alla bilder. Efter ett par timmar var 292 bilder återställda och jag kunde med gott samvete avnjuta kaffet som stod framdukat.

Med mig hem fick jag egenhändigt kryddad vassbuk som jag genast provsmakade. Den smakade ut­märkt, men kommer att bli ändå bättre om ett par dar när den har fått ligga till sig i kryddlagen. Det kallar jag fullgod ersättning för utfört arbete.

Förgrymmad igen
Idag steg adrenalinhalten igen och hornen växte ut. Administratören på bäddavdelningen frågade i förrgår om jag visste vilken avgift mamma betalade i Helsingfors? Det visste jag så klart inte, men igår kom fakturan för december så jag tog med en kopia idag.

När hon såg kopian undrade hon om inte mamma hade nått kostnadstaket än? Jag mindes att den rara socialarbetaren på Storkärrs sjukhus hade pratat om att den var nådd, men eftersom jag inte hade nån koll på avgiften hade jag inte reagerat på fakturan.

Under 2013 låg kostnadstaket på 636 €, när det var nått betalade man 15,10/dygn i stället för 32,60. På fakturakopian stod det klart och tydligt 32,60. Grrr. Administratören bad mig kolla med Helsingfors och återkomma snarast möjligt eftersom hon höll på med faktureringen.

Direkt när jag kom hem plockade jag fram alla fakturor på mammas sjukvårdskostnader under hösten och gjorde en sammanställning i Excel. Det visade sig att mamma hade nått kostnadstaket redan i slutet av oktober. Sen ringde jag numret som stod på fakturan.

Efter ett antal minuters köande kom jag fram till en hurtig ung dam (hon lät ung på rösten) som faktiskt pratade svenska! Jag ramlade nästan av stolen. Jag förklarade mitt ärende och hon var mycket förstående. Vi kom överens om att jag skulle skicka underlaget via mejl så skulle dom rätta till beloppen och kreditera. Jag var bara en av nåt hundratal(!) som väntade på korrigering talade hon om, så det kunde ta lite tid.

Min ilska beror på att det är den sjuke eller dom anhöriga som ska bevaka beloppsgränsen och agera för att få sänkt avgift. Dom som sköter debiteringen gör det inte. MEN VARFÖR DÅ?

Arg GustafEnda anledningen jag kan tänka mig är att man får in extra pengar av dom som inte känner till eller inte bryr sig om att bevaka kostnadstaket. En mycket besynnerlig affärsidé. 😦 Dessutom blir det en massa extrajobb för fak­tu­re­rings­av­del­ningen som dels ska kolla när kost­nads­taket nåddes och dels skicka kreditfakturor.

Jag frågade den unga damen var man hittar information om vad som gäller? Svaret blev givetvis ”på nätet”. Det hade jag redan försökt med men inte hittat. Sen kom hon på att förutsättningen för att hitta information är att man vet om att den finns. Det var ju just det ja. 😦

Som vanligt är det vi konsumenter och medborgare som ska bevaka och kräva våra rättigheter. Dom som vi avlönar bevakar bara att vi fullgör våra skyldigheter. Grrr igen.

Hon nämnde också att socialarbetarna på sjukhusen brukar informera patienterna. Det är förstås bra, men om man är i sånt skick att man inte orkar ta till sig informationen eller rentav är dement är det ju meningslöst?

Jag noterade att mammas sjukvårdsfakturor kom från två olika ställen så troligen har man ingen sam­körning och vet alltså därför inte när kostnadstaket är nått. Jag blev också upplyst om att ambu­lans­transporter har ett eget kostnadstak som man ska söka särskilt. Men vad i herrans namn har man då datorer till?

Om mammas kundnummer dök upp oavsett om hon åker ambulans, besöker en poliklinik eller är in­lagd på sjukhus skulle avgiften automatiskt registreras på henne. I det gemensamma faktu­re­rings­systemet kunde man lägga in en flagga som talade om att ifall beloppet är ≥636, ska avgiften sänkas till 15,10.

Lätt som en plätt tycker jag, men vet också sedan långt tillbaka att sjukvårdsadministration är nåt av det krångligaste man kan tänka sig i programvaruväg så jag hyser inga förhoppningar om för­bätt­ring. Men då kunde man väl åtminstone kosta på sig en liten folder där all väsentlig information framgår och se till att närmaste anhörig också får ett ex? Det kan väl inte vara så svårt?

Tror bestämt jag ska skriva till hälsovårdsministern om det. :-/

av

12.1 – Borsjtj och annat gott

Jag har ätit mig igenom ett besök och är ”gullegryn”. Det är vinter på Udden och julen är bortstädad med Mias hjälp.

Matigt besök
Igår hade jag lovat hjälpa min ryska bekant förnya licenserna till säkerhetsprogrammet. Det skulle upphöra gälla den 14.1 hade hon noterat. För ovanlighetens skull började vi med det besöket gällde.

Det visade sig att licenserna för båda hennes datorer gäller till slutet av april i år, så jag föreslog att vi väntar tills leverantören skickar påminnelse. Var hon hade sett 14.1 begriper jag inte?

TeDärmed tog nästa fas i besöket sin början. ”Vill du ha ärtsoppa eller borsjtj?” frågade hon när vi kom in i köket. Valet var dödsenkelt – givetvis borsjtj! Jag har ätit den tidigare hos henne och vet att den är suveränt god. Det var den nu också.

Till efterrätt serverade hon fruktsoppa, sen fick jag kaffe. Mitt försök att undkomma den nybakta ka­nel­bullen för att jag var proppmätt gick i stöpet. Åtminstone en halv skulle jag orka med tyckte hon.

Det var inte nog med det. När jag var på väg att gå, bad hon mig vänta för hon ville ge mig en ”prezient”. Jag försökte neka, men då hänvisade hon till chokladasken jag hade haft med mig. Jag skojade med henne och sa att då kunde jag ju ta tillbaka den så behövde hon inte ge mig nåt.

Hon bara skrattade och sa: ”Nej, nej, vänta här” och hämtade en ask med intressant utseende och rysk text. Hon förklarade att asken innehöll grönt, ekologiskt te som hette Kon-fu-tse.

Av bilden och hennes förklaring framgick att teet består av en rund liten boll som vecklar ut sig i vattnet och avslöjar en röd blomma. Fascinerande, sånt te har jag aldrig druckit förr. Det ska jag minsann pröva ikväll!

Min s k hjälp utgjordes alltså av ett par minuters närvaro vid respektive dator, resten av besöket – nästan tre timmar – bestod i att äta och dricka. En tacksammare, generösare och gästvänligare person får man allt leta efter!

Gullegryn
Idag var det ”mamma-dag” igen. Den här gången åt hon av den medhavda rabarberkrämen och gav den 10 + i betyg. Det var nog lite i överkant tyckte jag, men var förstås glad över att hon gillade den.

BabyHon bad mig skriva några rader till en bekant som hade skickat henne julkort till henne i år också. ”Hjalmar i Östersund” sa hon först så jag fattade inte vem hon menade och trodde att hon möjligen syftade på exet? ”Nej, i Umeå” sa hon sen. Då förstod jag vem hon tänkte på. I stället för Fritz i Umeå blev det Hjalmar i Östersund.

Om felsägningarna och tankevurporna beror på begynnande demens, värkmediciner eller nåt annat vet jag inte. Jag bara noterar att hennes hjärna ”felkopplar” allt oftare.

”Tack snälla gullegryn för att du kom” var i alla fall lätt att förstå och ta till sig. Gullegryn kallar hon mig nästan varje gång. Det känns gott att höra. 🙂

Vinter på Udden
Igår kom snön och i morse stod termometern på -6° när vi klev upp efter en ovanligt lång sovmorgon, så nu är det vinter på Udden. Snöflingorna har singlat ner så gott som hela dagen, det är ljust och vitt och isen börjar lägga sig i viken igen.

Julen bortstädad
I morgon är det ju Trettondag Knut*) så jag beslöt städa bort julen när jag kom hem efter besöket hos mamma. Mia hjälpte gärna till.

Hon assisterade förresten också då jag fyllde på spolarvätska i Silver­pilen när jag kom hem. Så fort jag öppnade motor­huven hoppade hon upp och tassade omkring på de motordelar som inte var heta, sen satte hon sig i en lämplig hörna och iakttog mina förehavanden.

Genast då jag lyfte upp julpyntlådan på köksbordet och tog av locket hoppade hon ner i lådan och satt kvar under tiden jag plockade i hop julpyntet. Hon fick roa sig med ett par garntomtar medan jag slog in julgrejerna i skyddspapper och var vänlig nog att flytta på sig när jag började packa ner prylarna utan att jag behövde sjasa i väg henne. En klok och hjälpsam kisse. 🙂

Mia i låda

*) Tack vare en observant bloggläsare vet jag att det är tjugondag Knut i morgon och inget annat. 😦

av

10.1 – Känsloladdat

Jag har blivit paff, är förgrymmad och känner mig frustrerad.

PaffPaff
Igår på förmiddagen ringde en dam och presenterade sig tydligt, men med ett helt okänt namn. Jag förberedde mig redan på att säga nej i den fasta övertygelsen att det var en försäljare eller att det gällde nån insamling.

Jag blev fullkomligt paff när damen presenterade sitt ärende. Hon hade läst min insändare i ÅU och blivit inspirerad att göra en dokumentär om mig och sjön! Först trodde jag nästan att det var nån som drev med mig, men när hon hade förklarat att hon är freelance-filmare och först måste få Yle in­tres­serad av projektet förstod jag att hon menade allvar. Frågan var alltså om jag var villig att ställa upp?

Så klart jag svarade ja på det! Jag skojade med henne och sa att jag kunde tråka henne till döds när det gäller att beskriva min relation till sjön. Det tyckte hon lät bra och efter lite småprat kom vi över­ens om att hon skulle höra av sig när hon kontaktat Yle.

Det är alltså för tidigt att be om autografer, men det vore ju lite kul att bli ”filmstjärna” på gamla dar. 😀 Å andra sidan blir jag heller inte besviken om filmen inte blir av. Jag har inga förväntningar och accepterar utfallet oavsett resultat numera.

Förgrymmad
Mamma betalar el till två bolag(!) sen ungefär ett år tillbaka… Det kommer sig av att Suomen Energiayhtiö Oy lurade på henne ett 2-årsavtal via sin telefonförsäljare då hon bad om att få ytterligare information i skriftlig form. Företaget tolkade helt sonika hennes begäran som ett medgivande och vägrade acceptera att hon inte ville ha avtalet. I så fall måste hon kunna bevisa att hon hade tackat nej. Hur gör man det om man inte bandar samtalet?

ArgSånt är svinaktigt tycker jag! Till råga på allt brydde dom sig inte om att säga upp hennes befintliga avtal så hon har betalat dubbelt. Beloppen är för all del inte så stora, men hon kunde ju ha gjort nåt roligare för dom pengarna.

Om man googlar på företagsnamnet, ser man att Konsumentverket har fått in klagomål och att det är många som känner sig lurade av deras metoder. Fast som första sökresultat ligger företagets egen sajt och information om att Kauppalehti har utnämnt dom till ett av årets fram­gångs­ri­kaste företag 2013. Undra på det när det nästan är omöjligt att tacka nej till deras erbjudanden! 😦

Mamma ville förstås vara artig och åtog sig att bekanta sig med deras information, inget mer, men det utnyttjade man hänsynslöst. Om hon hade sagt nej tack och lagt på luren hade dom kanske fattat, men så gör inte mamma (till skillnad från mig) och inte så många andra heller i hennes generation.

FrustreradFrustrerad
Igår la DNS-servern av en stund och i eftermiddags slutade  F-Secure fungera. Inloggningen på SkyDrive funkar inte heller. Avstängning och omstart har inte hjälpt.

Att F-Secure lägger av känner jag igen och minns att jag tidigare har fått hjälp för samma fel från deras support. Nu är det alltså dags igen. 😦

Det innebär att jag saknar antivirus- och internetskydd för närvarande. Dock är Windows brandvägg aktiverad så jag hoppas slippa intrång tills jag får hjälp från supporten. Förhoppningsvis hittar dom felet i filen som skapades med deras supportverktyg och som jag skickade tillsammans med fel­an­mä­lan.

av

8.1 – Engagemang

Jag har jagat en hemvårdschef, fått min insändare publicerad, besökt simstranden och mamma förstås.

Fråga till hemvårdschefen
Hemvården i distriktet som mamma tillhör i Helsingfors har fortfarande kvar nyckel till hennes lägen­het. Via den rara och hjälpsamma socialarbetaren på Storkärrs sjukhus fick jag namn och telefon­nummer till hemvårdschefen som jag har sökt och bett ringa upp.

Min idé var nämligen att hemvården kanske kunde vara så hygglig och returnera mammas hjälp­me­del till Hjälpmedelscentralen i samma veva som dom återlämnade nyckeln. Hjälpmedelscentralen har på min mejlfråga om någon kunde hämta dom den 23.1 meddelat att hjälpmedlen kan lämnas in mellan 8-17. Hjälpsammare än så är dom inte.

Idag fick jag äntligen kontakt med en dam på hemvården. Hon var mycket förstående och sa att det gick bra att göra som jag föreslog. Skönt, då var det ett problem mindre.

Insändaren publicerad
Idag var min insändare i ÅU publicerad (se inlägget den 3.1) i exakt samma ordalydelse som jag hade skrivit den. Flera personer har kommenterat och tyckt att den är välformulerad. Tack för det! Det är svårt att vara saklig när man är känslomässigt engagerad, men jag försökte mitt bästa.

Insändare

Besök i simstranden
Igår ringde en reporter från Yle Åboland på inrådan av Daphnias ordförande. Hon frågade om jag ställde upp på en intervju idag. Radion ville höra vilka skäl vår förening har för sitt klagomål över Tekniska nämndens beslut.

Vi kom överens om att träffas klockan 11 vid Folkhälsans simstrand vid Furulund eftersom de nya fastig­hets­ägarna vid stranden i Kärra inte tillåter nerfart längre. Simstranden är väl den enda strand­remsan som är allmän numera?

Intervju och fotografering var klar på 20 minuter. Reportern var föredömligt opartisk, jag kunde omöjligt avgöra om hon hade tagit egen ställning och i så fall för vad.

Undrar om hon tänker klippa bort mitt sista svar? Hon frågade vad jag kände när jag tittade ut över sjön? ”Kärlek” svarade jag utan ett ögonblicks tvekan. 🙂

Intervjun planeras sändas i morgon bitti kl 7:45 tror jag hon sa? Antar hon menade på Radio Vega. Jag erkände att jag är dålig på att lyssna på radio och frågade om jag kan lyssna på webbsajten i stället. Jodå, det kan man försäkrade hon.

Mamma o Mia

Mamma på besök påsken 2013

Besök hos mamma
Efter intervju och mathämtning fortsatte jag till Kimito för dagens besök hos mamma. Jag hade gott om tid och kunde därför svänga in till butiken och köpa hennes favoritjuice. Äppelmusten hon gillade är tyvärr slut för säsongen.

Stackars mamma, hon hade haft diarré under natten och morgonen. Fast nu kändes det bättre sa hon. Jag hjälpte henne att sätta sig upp på sängkanten när lunchen serverades och satt bredvid medan hon åt. Jag har en känsla av att hon åt upp hela portionen bara för att jag satt där. Men bra så, även om hon klagade över att hon hade ätit för mycket.

Trots att hon inte använder mobilen verkar det vara viktigt för henne att den fungerar och att hon kan hantera den. Jag lyckades äntligen hitta inställningen där man kan slå av PIN-kodsinmatningen så hon slipper den detaljen i fortsättningen.

Oavsett hur många gånger jag upprepade att den röda knappsymbolen är för av och på och den gröna för att svara på samtal blev det fel. Inte ens förklaringen vänster och höger hjälpte, så vi kom överens om att jag sätter dit klisterlappar i färg nästa gång vi ses. Den senast lagrade informationen i hennes hjärna verkar vara på väg att för­svinna.

Jag frågade om hon ville att jag skulle ta med mig rabarberkräm (som jag vet att hon gillar) med visp­grädde nästa gång? Jo, det ville hon. Och jag fick gärna lämna kvar rabarberfibrerna (som jag brukar) påpekade hon. Jag kunde ta med en vit skål som finns i skåpet ovan­för diskbänken.

Hon tänkte förstås på sin lägenhet och skakade lite på huvudet åt sitt misstag när jag sa att jag inte hade lust att åka till Helsingfors och hämta den. Det var också noga att jag tog med en dessertsked i stället för soppsked. Sen långt tillbaka vet jag att hon ogillar stora skedar så det var inget oväntat. 🙂