Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

9.2 – Mest nedgång

Arbetsveckan blev kortare än väntat, Silverpilen har fått ”nytändning”, elkonsumtionen har minskat och firman lider av recessionen.

Kort arbetsvecka
Idag skulle jag enligt planerna ha utbildat i Outlook 2007, men antalet deltagare var för litet. Arbets­veckan blev därmed extra kort – totalt 2,5 timmar om jag bortser från veckans supportärenden. Ganska skönt med lite ”bonustid”.

Nytändning
Idag överlämnade jag Silverpilen i ”mekarhänder” efter lunch. Arbetet beräknades ta en timme, så jag passade på att shoppa under tiden.

Nåt elfel hittade servicekillen inte, men konstaterade att batteriet var dåligt. Bara 36 % av start­kapa­citeten återstod. Det var egentligen ingen överraskning, batteriet har suttit i sen bilen tillverkades år 2000. Problemet med upplåsningen av bakdörren trodde han berodde på att låsmotorn var trasig.

Det ska bli spännande att se om dom konstiga symtomen uppträder trots batteribytet, men jag hoppas förstås på att dom har försvunnit. Nån ny låsmotor tänker jag inte investera i, låsknappen orkar jag ju få upp manuellt.

Det nya batteriet har ett års garanti och livslängden uppskattas till tre år. Finns det nåt annat utom livslängden på oss människor som ökar?

Hur som helst blev Silverpilen piggare på att starta och log lika förnöjt som jag när vi spann hemåt.

Minskad elförbrukning
Den kalla vintern till trots, minskade jag fjolårets elförbrukning med 2482 kWh jämfört med året innan. Riktigt vad det beror på vet jag inte? Möjligen eldade jag mer i spisen?

I och med det blev årsförbrukningen under 10.000 kWh, 9.425 kWh för att vara exakt. Tidigare år har den varit uppe i nästan 12.000. Duktig flicka. 🙂

Recession
Din Konsult har också drabbats av recessionen. Nästan inga kunder behöver utbildning eller stöd och i vy­korts­­för­­sälj­ningen råder stiltje. Om jag var tvungen att livnära mig på verksamheten skulle jag svälta ihjäl.

Jag kanske ska ta i tu med boken som jag har pratat om att skriva? Det är säkert många som har hört mig säga: ”när jag blir pensionär ska jag flytta hem och börja skriva på min bok”. Än så länge är jag ju inte pensionär på heltid så jag kan alltid skylla på det.

Att skriva en bok går väl an, men att få den utgiven hos ett förlag är en annan femma. Jag får nog räkna med att publicera den själv. Det betyder att jag också blir tvungen att marknadsföra den på egen hand.

Usch, vad jobbigt det låter. Det måste väl finnas nåt roligare som ger snabba intäkter? Helst nåt lag­ligt. Fast då blir alternativen förstås färre. 😀 Hm, tål att fundera på.

 

av

7.2 – I fas

Jag har ett 100-tal nya TV-kanaler, är i fas med kvällens sändningar och har ägnat mig åt pris­jäm­fö­rel­ser inför morgondagen.

Nya TV-kanaler
Efter lunch kom öns enda TV-servicekille in genom dörren med sin oscillator. Han är för övrigt också eltekniker.

Orsaken till att jag inte kunde ta emot TV-signalerna berodde på att fel mottagningsfrekvens var inställd – 174000 kHz och uppåt är frekvensen för vårt område. Då kan man undra hur det kom sig?

TV-killen sa att det fanns ett antal konstiga kanaler i minnet som hade förorsakat ändringen. När han hade tömt minnet och ställt in rätt frekvens fungerade allt som det skulle. I basutbudet ingår numera AVA som enbart var kabelkanal tidigare, så den tillkom ”på köpet”.

Efter idag vet jag hur man gör och har äntligen fattat att det inte är nån katastrof att avinstallera alla tjänster i ”systemmenyn”. Om jag hade läst handboken till TVn och vetat vilken frekvens signalerna har, hade jag kunnat åtgärda felet själv, men den har jag inte orkat befatta mig med. TV-teknik är inte riktigt min grej (det heller ;)).

Eftersom jag inte längre abonnerar på Canal Digitals utbud, bad jag honom ta ner parabolen, men han hade ett annat förslag. Han kunde rikta in den mot en annan satellit så fick jag tillgång till ett hundratal gratiskanaler den vägen. Bra idé tyckte jag och skickade ut honom i kylan för att hämta stegen och ratta in ASTRA.

Så från och med nu kan jag titta på väderleksprognos från Japan, nyheter från Ryssland eller Polen, kul­tur­program från Italien och underhållning från Tyskland eller Renault-kanalen. Första steget blir att anmäla mig till diverse språkkurser. 😀

Up to date
Efter att den trevlige teknikern hade åkt, tittade jag på gårdagens kvällsnyheter, dom missade avsnitten av Good Wife och NCIS på datorn, så nu är jag i fas.

Serien Good Wife gillar jag skarpt. Dels för att jag är allmänt förtjust i advokatbyrå-serier och dels för att jag känner igen mig i huvudpersonen. Det låter kanske pretentiöst, men jag upplever att många av hennes personlighetsdrag i serien påminner om mina. På gott och ont.

Prisjämförelse
I morgon ska kursdeltagarna lära sig ladda ner program, bl a Skype. För jämförelsens skull, kollade jag samtalspriserna hos Google Voice och blev förvånad – mobilsamtal i Finland är mycket billigare än hos Skype! Pris per minut inkl moms:

Skype: 19,3 c
Google Voice: 9,8 c

Övriga samtalsavgifter är däremot billigare hos Skype – 4 c/minut oavsett om man ringer privat­personer eller företag. Google Voice tillämpar differentierad prislista: 4,9 c/minut till fast privat tele­fon, 7,4 c till företagstelefoner.

Att ringa till någon som använder samma tjänst är ju gratis i båda fallen och båda kan hantera videosamtal. Google Voice förutsätter dock att man laddar ner en programsnutt för videosamtal och använder Chrome som webbläsare.

 

av

6.2 – Varierande måndag

Jag tog mig ur sängen i morse, har åkt på back-skubb och ätit ”ute”. Silverpilen har fått fnatt.

Nästan som vanligt
I morse hade jag inte en tanke på att jag kunde ha träningsverk efter gårdagens ansträngning. Enda stället jag kände av var ljumskarna, i övrigt kändes min kropp som den brukar. Med tanke på hur sällan jag rör på mig var det en positiv överraskning.

Anledningen kan förstås vara att jag praktiserade en ”muskelvänlig” skidstil. I morse fick jag ett mejl från händige släktingen där han talade om att han hade sett mig glida förbi och beskrev stilen som  ”ny­tradi­tionell stakning”. 😀

Back-skubb
Idag ringde före detta grannen och höll på att skrämma slag på mig. ”Jag hittar inga bilder längre och dom syns inte i Picasa heller” sa hon, men tillade: ”fast jag vet nog att dom finns kvar.” Skönt att höra att hon har kvar för­troendet för mig.

Felet var helt och hållet mitt. Då jag flyttade bildmapparna till en annan lagringsenhet la jag aldrig till sökvägen i Picasa och skapade heller ingen genväg till den nya enheten. På väg till mat­stället svängde jag in och rättade till min miss.

Middag ”på byn”
Igår kväll ringde Tuppen/Jungfrun och bjöd in mig på middag idag. Jag fick bestämma tid, så jag valde min ”antingen kaffe- eller mattid”.

Aptitretande dofter mötte mig i dörren. Bordet var redan dukat och inom några minuter serverades stekt fläskfilé, en delikat sås, kockens egen variant av Hasselbackspotatis och en grönsallad. Mums.

Det var så gott så jag tog en portion till. Fördelen med att äta i trevligt sällskap är att jag inte slänger i mig maten som jag brukar. Efter maten drack vi en mugg kaffe och fortsatte samtalet i var­dags­rum­met framför brasan tills klockan blev ”åka hem-tid”. En ovanligt angenäm måndags­efter­middag.

Mysko fel
En av dom kallaste dagarna slutade bakrutetorkaren fungera, så jag antog det hade med kylan att göra. Idag fungerade den igen men halvvägs till Kärra upptäckte jag att hastighetsmätaren och varv­räknaren stod still.

Då jag åkte vidare från före detta grannen fungerade dom igen. Mysko. Nånstans i elsystemet har Silverpilen glappkontakt eller eventuellt ett jordningsfel.

Symtomen började uppträda redan nån gång i somras. Då fungerade antingen bakrutetorkaren eller upplåsningen av ena bakdörren, sen började torkaren fungera igen men upplåsningen har lagt av permanent. Usch, intermittenta fel är det värsta som finns oavsett vilken mojäng det gäller. 😦

Om tio dar har jag tid för besiktning så jag borde kanske åtgärda innan dess. Eller så chansar jag och hoppas allt fungerar just den dagen? Risken är förstås att felen blir fler eftersom, så det är väl bäst att kontakta bildoktorn.

 

av

5.2 – Också ett val

Mitt valdeltagande krävde tre timmar och tog nästan kål på mig.

Briljant idé
Idag var det valomgång två. Det bar mig emot att värma upp och borsta snön av bilen bara för den korta resan till vallokalen. En skidtur över isen vore ju mycket fiffigare – både miljövänligt och hälso­be­främ­jande.

Jag var på väg redan efter lunch, men blev uppringd av en kund som hade problem med fil­for­ma­tet på en mejlbilaga. Under tiden som jag löste problemet via dator och telefon började det dala ner stora, luddiga snöflingor. I det vädret hade jag verkligen ingen större lust att ge mig ut men när vi avslutade samtalet hade det redan slutat snöa. Jag tog det som en bekräftelse på att det var me­ningen att jag skulle i väg.

Provfärd och skidpremiär
Jag drog på mig täckbyxorna och IMS-jackan (som jag fick strax innan jag slutade 1997), sa hej då till Mia, bar ner skidorna till stranden och spände på dom. Ett kort ögonblick undrade jag över vilken som var högerskidan innan jag kom på att dom är likadana. 😀 För att ha en ”ångerknapp” beslöt jag att se hur det kändes när jag hade kommit en bit på väg.

Efter knappt 100 m stannade jag. Pulsen dånade i öronen. Jag kanske skulle ta det lite lugnare, åt­min­stone i början. Föret var optimalt och kylan hade minskat nästan 10 grader från igår så jag kunde i alla fall inte skylla på det om jag inte nådde målet.

Efter en stund hittade jag ett gammalt skidspår att följa, men plötsligt försvann det?! Ingen vak syntes dock till, så jag antog att vinden hade utplånat det.

Det blev en paus till innan jag var framme vid Östergårds. Jag hörde isen rämna med jämna mellan­rum, i övrigt var det ljuvligt tyst och stilla. Men säg den lycka som varar för evigt. Vid Långholmens norra udde hörde jag ett välbekant motorljud närma sig bakifrån. Ögonblicket senare susade tre snöskotrar förbi och lämnade efter sig ett moln av avgaser. Varför har man inte samma krav på av­gas­rening på dom som på bilar?

Oåterkalleligt beslut
När jag hade avbildat trion insåg jag att det gällde att fatta ett oåterkalleligt beslut. Jag var knappt halvvägs… Skulle jag fortsätta (orka) ända fram till kyrkstranden eller vända om? Jag beslöt fortsätta och tröstade mig med att jag alltid kunde ta en taxi hem om jag mot förmodan inte orkade skida tillbaka. 😉

När jag hade passerat Näsudden (Långnäsudden på kartan) och kom ut på stora flaket fick vinden fritt spelrum. Attans vilken grinig blåst. Tur att den kom från sidan. Lyckligtvis hade jag utrustat mig med ”allväders-skinnmössan”. Ett inköp på Gregorie-marknaden i Östersund för många herrans år sen. Övrig klädsel klarade också vinden galant.

Nu blev det dö’trist. Det kändes som om jag befann mig i en vit öken. Långt borta till vänster såg jag Ängsuddens ladugård och långt borta till höger syntes Labbnäs. Målet mitt fram verkade minst sagt avlägset, men det var bara att staka på. Nu hade jag ju avverkat två tredjedelar av sträckan.

Stadskänsla
När jag började närma mig kyrkstranden fick jag lite stadskänsla. Jag såg ett par som var ute och rastade hunden, en figur med barnvagn(?) som såg ut att ha picknick på isen – och diverse fordon förstås. Allt från skotrar och fyrhjulingar till minimopeder. Inte ens den starka vinden kunde skingra avgaserna innan dom nådde mig.

Äntligen framme
En stund senare fick jag syn på 15-bussen som passerade kyrkogården och andades ut. Nu var det inte långt kvar. Mellan trädgrenarna kunde jag skymta vallokalen.

Det var ingen annan vid ”skidparkeringen”, jag kunde välja plats helt fritt. Det kändes nästan konstigt att gå igen. Min skidstil är egentligen ett slags gångart den också, men kräver andra rörelser. Dom otränade musklerna kved lite lätt.

Jag hejade på valfunktionärerna och kunde inte låta bli att skryta lite: ”Det är inte alla som skidar från Långnäs för att rösta”. En av damerna kommenterade att nån visst hade kommit över isen, men jag avfärdade henne med ”men det var förstås med motorfordon”. Det brydde hon sig inte om att höra, utan sa att hon hade hittat mig på listan.

Jag fick mitt röstkort, gick in bakom skärmen, plitade dit mitt själsnummer, gick tillbaka och sträckte fram kortet för att få det stämplat innan jag stoppade ner det i blecklådan. Sen sa jag hej då och gick ut. Jag var den enda som röstade just då.

En sak har jag funderat på. Varför skriver man röstnumret med blyertspenna? Eller är det kanske bara i vår vallokal man gör det? Då är det ju enkelt för rösträknarna att sudda ut numret och skriva dit ett annat? Men sånt kanske bara händer i andra länder?

Lika långt hem
Utanför dörren mötte jag en bloggläsare och hennes make. Jag skyndade mig att tala om att jag minsann hade skidat till vallokalen. ”Oj då” sa hon och lät lite imponerad (tyckte jag mig höra). Sen ställde hon en fråga som fick mig att le en lång stund: ”Håller isen?” ”Ja, jag står ju här” svarade jag något överflödigt. Vi pratade ytterligare en kort stund innan jag knallade ner för backen och anträdde hemfärden.

Men nu fick jag ”motorstopp”. Det var plötsligt tji att låsa ena skidan. Jag såg mig själv ta mig hem gående på en fot och skidande med den andra. Tre gånger lossnade skidan innan jag fick till det.

Halva vägen till Näsudden blev jag ”underhållen” av två mopedister. Det kanske var bra att jag blev dis­tra­herad av dom i stället för att gräma mig över den till synes oändligt långa vägen hem.

Lustigt nog är hemvägen ändå alltid kortare har jag märkt. Vips var jag förbi Länsman och framme vid ”tant Annas”. Där tog jag en liten paus och ångrade att jag inte hade tagit med mig klementinen som jag tänkte. Jag var dödshungrig och började känna mig ganska matt.

När jag fortsatte följa mitt gamla spår konstaterade jag att jag inte hade hållit särskilt rak kurs, men mitt liv har ju inte heller varit spikrakt så det var ju logiskt. En stund senare hörde jag motorljud och kom fram till att det måste vara herr grannens fyrhjuling.

Mycket riktigt, när jag rundade ”Flottan” såg jag honom ute på isen. Han städade bort gammal vass. Jag vinkade åt honom med staven, men orkade inte svänga av åt hans håll. Jag stannade lite längre fram i stället och lät honom åka fram till mig.

”Det var strongt” sa han när han fick klart för sig vilken sträcka jag hade avlagt. Jag erkände att jag var helt slut på kuppen. Efter en kort pratstund hasade jag mig vidare till hemstranden, tog av skidorna och segade mig uppför backen. Äntligen hemma igen!

 

av

3.2 – Nymodigt

Jag har hittat en tomte, fått nyheter från Jämtland, lärt Zenbooken känna igen mig, tagit en mini­prome­nad med Mia och testat ett par (för mig) nya program.

Kvarglömd tomte
Igår när jag torkade bordet fick jag syn på en liten tomte som hade gömt sig under en blomma. Eller egentligen är han en del av ett mini-askfat.

Med tanke på den ”juliga” väderleken får han sitta kvar tills fåglarna börjar kvittra igen. Jag kanske kan skapa en nymodig trend?

Långväga nyheter
På förmiddagen idag ringde exet från Jämtland. Där hade dom för tillfället -27 grader och mycket snö. En ganska normal vinter med andra ord. Efter att ha avhandlat hälsan hos våra husdjur och nyheter om gemensamma bekanta avslutade vi sam­talet. Exet är en föredömlig telefonpratare, samtalen är alltid korta och kärnfulla.

Visuellt login
Min läckra Zenbook känner nu igen mig i nattlinne och morgonrock. Det lärde jag den idag. 😀 Den är nämligen utrustad med ”Smart Logon”, vilket innebär att den kan använda ansiktsigenkänning som login i stället för lösenord.

Det fungerade finfint också i annan klädsel – självfallet – den kollar bara ansiktet. Däremot har jag inte testat vad som händer om jag tar av mig glasögonen? Återstår att undersöka. Om det inte fungerar får jag låta kameran ta nya bilder. Lösenordet fungerar ju parallellt så jag behöver inte vara orolig för att inte kunna logga in.

Minipromenad
Efter mat, vedhämtning och annat småstök frågade jag Mia om hon ville följa med till stranden. Det ville hon gärna. Vi blev glatt överraskade av den nyröjda stigen. Dagens besökare som kom över isen hade vänligt nog röjt snön från strandstigen.

Hjulspåren på isen inbjöd till en promenad i efter­mid­dags­solen. Tack vare dom hade Mia också lätt att ta sig fram. Bäst att förtydliga att hon bara gick i det ena hjulspåret.

Vi följde spåren halvvägs till udden mittemot, sen blev det kallt. En lätt bris över sjön ökade köld­fak­torn och jag var inte klädd för nån längre ute­vistelse. Mia började också oroligt se sig om mot hem­stranden så vi vände om och gick tillbaka in i stugvärmen. Total sträcka ca 150 m. Det gäller att inte förta sig. 😉

Insync
I nån av datortidningarna som jag läser på nätet beskrevs Insync som ”Dropbox för Google”, så det ville jag testa. Insync synkar alla filer i Google Dokument med andra enheter som delar filerna.

Säkert en bra funktion för den som behöver den, men jag insåg snabbt att Dropbox ändå är att före­dra för min del. Oavsett vilken dator jag använder, kan jag alltid komma åt mina filer från Dropbox så länge jag har en fungerande internetanslutning. Insync fungerar ”åt andra hållet”, dvs all huvudsaklig lagring sker i Google Dokument och synk­ningen sker med de enheter jag specificerar.

Try&Decide
I Acronis Home Image-paketet ingår en programsnutt som heter Try&Decide. Perfekt om man vill provköra ett program innan man bestämmer sig för att installera det per­ma­nent eller om man vill surfa på suspekta webbsidor.

Jag testade funktionen i samband med en programvara för interaktiv utbildning som jag var osäker på om jag ville ha kvar. När jag hade bestämt mig valde jag ”Discard changes”, gjorde en omstart och vips var datorn i samma skick som innan installationen. Fiffigt.


av

2.2 – Slutet gott

Årets första kurs är avslutad och det sprakar i både spis och kamin. Mia äter broccoli och har varit ovanligt billig.

Kursavslut
Idag var sista kurstillfället för Ordning och reda i datorn. Deltagarna var lika engagerade och moti­ve­rade som vanligt, men konstaterade att det krävs en hel del praktisk träning innan bitarna faller på plats.

Jag instämmer till fullo. Det tar ett tag innan man orienterar sig på lagringsenheterna och har fått kläm på hur man flyttar och kopierar filer.

I samband med kaffepausen – en av deltagarna hade med sig ”picknick-korg” idag också och en annan hade bakat chokladrutor – fick jag en härlig tulpanbukett och tackkort. Jag försökte påpeka att jag har betalt för att undervisa, men deltagarna tyckte jag skulle ha blommor ändå. Jättegulligt av dom. 🙂

Kallare
För en stund sen visade termometern -21°. En ökning med fyra minusgrader sen jag kom hem från kursen. Stackars Silverpilen fick stå och huttra på parkeringen i nästan tre timmar. Men den startade snällt utan knot.

Värre var det när jag skulle i väg, trots att motor- och kupévärmaren hade stått på. Antagligen var jag för snål med tiden, motorn var lika trögstartad som om motorvärmaren inte hade varit i gång alls kändes det som. Med lite lirkande och några kärleksfulla ord startade den vid andra försöket.

För att avlasta el-elementen tände jag upp både i köksspisen och kaminen i sovrummet när jag kom hem. Frysa inom­hus tänker jag då inte!

Hittills har jag klarat mig bra utan att använda elfilten. Dels har det inte varit så kallt och dels är jag totalt ”flanelliserad”. Flanellakan och ‑nattlinne är inte speciellt sexigt, men ack så varmt och skönt!

Grönsakskisse
Mia har för vana att dela mina måltider. Jag har förstås uppmuntrat henne till det. Frukost vid datorn och övriga måltider vid diskbänken för det mesta. Hon får smakbitar av pålägget och det som jag tror hon gillar på min tallrik. Idag testade jag med kokt broccoli. Jodå, det gick också ner.

Jag tror för all del inte att hon skulle äta det om hon fick det i matskålen, men hon tror tydligen att det som matte äter är gott. Utom thai-maten, den får jag ha i fred.

Billig kisse
Jag hann bara sätta blommorna i vas och ställa den på bordet så var Mia uppe och tuggade på deko­ra­tions­bladen. Jag bannade henne förstås, men hon hade av allt att döma bestämt sig för att testa mig. Till slut hoppade hon ner och gick ut en sväng.

När hon kom in tillbaka hade jag tagit fram julklappsduken jag fick av fru grannen och ställt vasen på den med en ljusstake på var sida. Dom lila tulpanerna matchade min lila vas, som i sin tur över­ens­stämde med färgen på duken kom jag på.

Medan jag fyllde på ved i kaminen inne i sovrummet hörde jag ett klingande ljud som jag omgående asso­cierade till mässingsljusstakarna. Hon var alltså uppe på bordet igen. Jag gick direkt in i köket för att se vad hon höll på med.

Det var redan färdigt. Blomvasen låg omkullstjälpt på bordduken och vattnet rann omkring och ner på golvet. Mia stod kvar på bordet och såg ut som ett frågetecken. Då blev matte ”sint” som dom säger i Jämtland. ”Förb…e kattskrälle” vrålade jag, tog tag i nackskinnet och släppte, eller snarare slängde, ner henne på golvet.

Då fattade hon att det var allvar. Hon gick låg i ryggen in och gömde sig i vardagsrummet. Ett par minuter senare ville hon gå ut. Min negativa energi fick henne antagligen att vilja fly längre bort.

När hon kom in en stund senare var vi förstås vänner igen. Varken hon eller jag är långsint. Bord och golv är avtorkade, blomvasen står på bordet igen och duken hänger på tork i badrummet. För­hopp­nings­vis associerar hon blomvaser med obehag i fortsättningen.

 

av

1.2 – Göjemånad*)

Jag är befriad från TV-tittande ett tag, månaden har inletts med sibirisk kyla och Fortum håller sitt löfte.

Ingen TV
Idag ringde jag TV-servicekillen. Nästa vecka tjänstgör han på ön, så jag får vänta till dess. Suck. Men det är förstås ett i-landsproblem.

Det kan gå flera dagar utan att jag tittar på annat än nyheterna, så det ska säkert gå bra. En hel del TV-program visas ju också på webben.

På den här ön verkar det finnas marknad för fler i TV-servicebranschen. En av mina före detta elever ska bland annat hålla på med sånt, men han har ännu inte skaffat det mätinstrument som behövs i det här fallet talade han om när jag ringde honom i förmiddags. Här hittar du info om hans företag.

Sibirisk kyla
Enligt kvällsnyheterna (som jag såg i datorn) är vinterns lägsta temperatur hittills uppmätt till -38,7 grader! Jisses. Tur man inte bor i östra Finland. Det räcker gott med tjogtalet minusgrader som utlovats i våra trakter.

Ett tag övervägde jag att slå av luftvärmepumpen och stänga till vardagsrummet eftersom jag inte ska vistas där så länge TVn inte funkar. Sen kom jag fram till att det antagligen går åt lika mycket energi att värma upp rummet igen som om jag har värmen i gång kontinuerligt.

Ersättning för elavbrott
Igår fick jag brev från Fortum där det meddelades att jag ersätts med 25 % av den årliga nät­tjänst­av­giften för elavbrottet strax efter jul. Det är standardersättningen för avbrott som räcker 24-72 timmar och innebär i pengar ca 159 €.

Jag är fullt nöjd med min ersättning. Tack vare vedspis, dass och närheten till öppet vatten gick det ju ingen större nöd på oss. Innehållet i frysen klarade sig också tack och lov, annars hade ersättningen förstås varit i snålaste laget.

Dom som var utan el i fem dygn eller mer får hela avgiften återbetald. Helt rätt tycker jag. En vecka utan el kan få katastrofala följder.

 

*) snömånad enligt Wikipedia

 

av

31.1 – I stället för

Jag har tagit en tur på isen, tvingat ut Mia, är besviken på kameran och fick inte se NCIS.

Ispromenad
Idag var det alldeles strålande vinterväder! I stället för att jobba drog jag på mig varma kläder, hängde kameran runt nacken och gick en promenad på isen. Mia föredrog att stanna inne.

Jag började med att gå runt viken och njöt av solen som faktiskt redan värmer, sen satte jag kurs mot Hästholmen. Snötäcket var inte alls så djupt som jag hade befarat, det gick utmärkt att ta sig fram. Dom enda ljud som hördes var snön som knarrade under fötterna och sprickorna som slog upp i isen.

Tystnaden och friden avbröts tvärt strax innan jag nådde Hästholmen. Rektorn ringde och hade några frågor med anledning av kursen i Outlook nästa vecka. Efter det var det tyst en stund igen tills jag hörde det förhatliga ljudet av en snöskoter.

Bara för att fresta på mitt tålamod åkte samma skoter tre vändor från Östergårds strand till Lång­holmsudden medan jag hittade bildmotiv i närheten. Tydligen nån som övningskörde eller testade skotern.

På tillbakavägen sneddade jag över ”Flottan” och kunde se Udden från en annorlunda vinkel. Det här huset måtte vara ett av dom mest fotograferade i världshistorien. Motivet är alltid lika kärt. 😀

Snabbtur
Drygt en timme senare var jag tillbaka och hejade på Mia genom sovrumsfönstret. Jag tyckte hon gott kunde få lite frisk luft hon också, så jag gick in och lockade med henne ut.

För att underlätta för henne, trampade jag upp stigen till avloppstanken. Jordhögen som täcker den ger bra utsikt över västra delen av reviret. Hon följde gärna med och parkerade sig på tanklocket medan hon spejade och lyssnade efter intressanta ljud.

Efter en stund gjorde hon ett halvhjärtat försök att lokalisera nåt under snön så jag lämnade henne där och gick mot trappan. Innan jag hade hunnit fram var hon redan i kapp och sprang i full fart in i verandan. Så roligt var det att vistas ute.

Besvikelse
Idag fick jag för mig att ställa in kameran på landskapsmotiv och snö. Det borde jag aldrig ha gjort. Alla bilder blev på tok för ljusa och ”platta”, dvs mellantonerna försvann, all snö blev antingen kritvit eller blå. Grrr.

Ingen TV
Kvällens TV-tittande blev inställt. När det var dags för NCIS fick jag bara ett fel­med­de­lande. Tydligen har jag tappat signalen från antennen – trots signal­för­stärkaren. Jag kollade att digiboxen och antenn­dosan var OK, tog loss alla kontakter och anslöt dom igen men felet kvarstod. ”Är det inte det ena, så är det andra” brukade moster säga. Suck.

Felet kan förstås bero på ett fel i själva antennen eller på atmosfäriska störningar, men det värsta utbrottet från solen nådde jorden redan för en vecka sen, så det borde inte inverka längre tycker jag? Nåväl, det problemet får jag ta i tu med i morgon. I stället för TV blev ju det här inlägget skrivet. 🙂

 

av

30.1 – Självbelåten

Till skillnad från igår har jag varit riktigt duktig. Det är delvis Mias förtjänst.

Latmask
Gårdagen försvann utan att jag uträttade nåt annat nyttigt än att gå med soppåsen. Och det gjorde jag bara för att jag hade vägen förbi då jag och Mia hälsade på hos fru grannen till efter­middags­kaffet.

När jag kom hem hade det redan börjat skymma så jag övertygade mig själv om att det var för mörkt att skruva upp den andra gardinstången i sovrummet. Den första hann jag faktiskt få upp i lördags. Jag slog mig ner framför TVn i stället med Mia i famnen och sov gott i omgångar mellan programmen.

Tidig väckning
I morse vaknade jag av att Mia rotade efter mat i sophinken. Om skåpdörren inte är ordentligt stängd har hon kommit på att hon kan pilla upp den. När jag steg upp hade hon hittat en tom katt­mats­påse som hon slickade på.

Då jag hade gett henne frukost var klockan bara tio i åtta men jag tyckte det var lika bra att stanna uppe. Idag skulle den andra gardinstången upp, rummet dammas av och städas.

Gardinstång
Det svåraste var att skruva ut dom gamla skruvarna från tidigare gardin­stångs­fästen. Jag tyckte det verkade över­ar­be­tat att använda skruvdragaren bara för två skruvar, men ångrade mig nästan innan jag hade lyckats få ut dom. Långa som fattigåret var dom. Förmodligen en man som hade valt den längden. 😉

Att mäta ut och skruva i dom nya fästena gick snabbt och smärtfritt, liksom att hänga upp gardinerna. Rummet ändrade utseende i ett slag. Riktigt bra blev det.

Jag hade förstås hellre tagit en mindre storlek på ändknoppar, men dom här ”snöbollarna” får duga. Åtminstone ett tag. Modellen är det ju inget fel på – romantiskt sirliga med utskurna små rosor.

Datorstöd och städning
Innan det var dags att åka till min före detta granne för att hjälpa henne med datorn, hann jag också skruva fast hand­duks­tork­ställ­et i badrummet och påbörja städningen.

Utrustad med kort och blombukett med anledning av födelsedagen i fredags, ringde jag på vid avtalad tid. Jag blev erbjuden kaffe på direkten, men föreslog att jag skulle ”jobba” först.

Med kaffe, flytt av filer och städning i datorn försvann nästan två timmar. Jag som hade räknat med max en timme. Men det gjorde inget, det var fortfarande tillräckligt ljust för att städa klart när jag kom hem.

Skönt. Då har jag hela morgondagen på mig att förbereda veckans kurser. 🙂

 

av

28.1 – Livat i holken

Jag har varit huslig, bytt bort en spark och haft sällsynt besök. Mia har återupptäckt linneskåpet.

Huslig
Det kändes kallt i huset när jag steg upp i morse. Minusgraderna var inte så många, men blåsten hade fått golvtemperaturen i vardagsrummet att sjunka till 12 grader. En brasa i köksspisen satt fint.

Efter frukost satte jag i gång tvättmaskinen och snabbstädade. Innan tvätten var klar hann jag också bära in ved och dricksvatten. Ibland kan jag vara ruskigt effektiv – tycker jag själv åtminstone.

Den här sparken har dock fortsatt samma ägare. 🙂

Bortbyting
Strax innan jag skulle ta i tu med nya gardinstängerna kom blivande ägaren till min gamla spark. Hon ville förstås se den innan hon bestämde sig, så vi gick ut i boden. Den stod längst in i ett hörn så det tog en stund att plocka fram den.

Tänk att jag mindes den som knallblå – nu var den gråblå på dom få ställen det fortfarande fanns nån målning kvar. Knallblå var den när jag fick den för sisådär 50 år sen så det kanske inte var så under­ligt att den hade bytt färg.

”Spekulanten” godkände den utan invändningar och frågade vad jag ville ha i stället? Hon hade näm­ligen sett att jag bjöd ut sparken på Bytesbörsen på Facebook. ”Tja, vad tycker du den är värd?” ställde jag som motfråga. Vi kom överens om att hon skulle hitta på nåt lämpligt i mat- eller dryckes­väg i utbyte, inga saker.

Sällsynt besök
Efter att ha sagt hej då till sparkägaren och bytt några ord med ett par förbipasserande gick jag in tillbaka, tog ner gardinerna i ena sovrumsfönstret och plockade fram skruvdragaren. Nu skulle nya gardinstängerna upp. Då knackade det på dörren.

In steg Tigern/Vågen som jag inte har träffat sen i fjol. Besöket var för all del aviserat så jag var inte överraskad, snarare överrumplad, vi hade inte kommit överens om nån tid när vi ”stämde träff” per telefon igår.

En timme flög snabbt i väg medan vi pratades vid över kaffet. Trots att vi ses så sällan är det inga som helst problem att hitta samtalsämnen och det känns alltid som om vi har setts nyligen.

Gammal sovplats
Igår kväll var Mia uttråkad och gjorde sitt bästa för att få mig att sysselsätta henne. När vi hade busat en god stund satte hon sig på köksskänken och tittade upp mot linne­skåpet. Det betydde att jag skulle öppna dörren och göra plats för henne så hon kunde hoppa upp.

Sen varken såg eller hörde jag henne på flera timmar. Jag började redan undra om hon kanske hade bytt plats utan att jag märkt det, men hon fanns ingenstans så klev upp på en stol och stack in han­den bland handdukarna. Jodå, där fanns en mjuk tass. 🙂