Författare: Uddmor

av

Oföretagsam, trött och orkeslös

Det känns som om jag har varit ovanligt oföretagsam den här hösten. I all synnerhet under november och december. Jag har bara gjort det jag absolut måste. Vissa dagar har jag inte gått utanför dörren.

Ingen lust att fotografera och inga idéer till tidningsuppdrag. Skrivandet har också haft paus. Jag känner mig ständigt trött och orkeslös, trots att jag sover mer än vanligt. Förkylningen har säkert varit en bidragande orsak, men den är förbi för länge sen bortsett från den envisa hostan.

Jag har fått för mig att jag är glutenintolerant. Redan för många år sen fick jag besked om att jag var överkänslig, men det har jag struntat i, så det är möjligt att jag har överskridit en gräns.

En del av symtomen jag har läst mig till stämmer bra. Å andra sidan är jag hypokondriker så det kan också bero på nåt annat.

För att kolla om det är så, har jag övergått till glutenfritt bröd och undviker glutenhaltigt kaffebröd. Fast senast i lördags syndade jag. Husses moster bjöd på nybakad dadelkaka som jag inte kunde motstå.

Det enklaste vore förstås att göra ett test. Allt som behövs är ett blodprov, men det innebär att jag först måste få en tid hos läkare som kan beordra blodprovet. Om det glutenfria brödet inte har nån verkan blir det nästa steg.

Eller så lider jag av ”årstidsbunden depression”? Hos doktor.se hittar jag: ”Här är symtom som är vanligare vid depressioner som startar på hösten och varar över vintern:

  • Att du känner ett ökat sömnbehov och har svårt att gå upp på morgonen även efter att ha sovit länge.
  • Att du får ökad aptit och ett starkare sug efter socker och kolhydrater.
  • Att du går upp i vikt.
  • Att du känner en enorm trötthet och har låg energinivå.”

Nä, bäst att inte läsa om fler tänkbara anledningar. Min omgivning får stå ut med mig så länge tillståndet varar. Senast i graven lär det ju upphöra. 😉

av

Nu börjas det

I dag Lucia och på söndag är det den 4e Advent i fall nån har missat det. Och sen är det bara några dar till julafton. Julkorten är postade och det fåtal julklappar som ska överlämnas är inköpta.

Nu är det bara julstämningen som saknas. Vädermässigt är den på plats – på Udden har vi ett rejält snötäcke – men i vanlig ordning känns jul‑ och nyårshelgerna onödiga för min del.

Jag kan inte minnas när jag senast såg fram mot jul. Troligen när jag var barn. Fast då jag bodde i Göteborg tyckte jag att det skulle bli mysigt att få åka hem, träffa moster, äta god mat och umgås med henne över jul. Nu är jag hemma för jämnan och moster finns inte längre.

Så länge mamma levde och firade jul på Udden ansträngde jag mig för hennes skull, men någon förväntansfull julstämning hade jag svårt att skaka fram. När helgen var slut var jag också det.

Nuförtiden firas julafton alltid i Tallmo tillsammans med Husses nära och kära. Det innebär att jag har förmånen att få sätta mig till dukat bord och huset är julpyntat utan att jag behövt engagera mig.

Det har fått till följd att jag struntar i att julpynta på Udden. Att släpa ner julsakerna från vinden och packa upp dom för några dar känns onödigt. Förr tyckte jag det var roligt. Då kan jag undra vart min lust har tagit vägen?

Julklappar är också onödiga för min del. Byteshandel brukar jag kalla det. En present när man minst väntar det är mycket mer uppskattad. Men eftersom jag ­– trots att jag undanbett mig – får en del julklappar känner jag mig tvungen att återgälda dem.

Det finns för all del undantag. Mina närmaste vänner vill jag gärna ge en julklapp. Det innebär färre än en handfull. Så då känner dom sig förstås tvungna att ge mig en också kom jag just på. Jag orsakar dem samma tvång som jag beklagar mig över! Usch, vad jobbigt.

Nä, det bästa vore att lägga ner julen. Tänk vad lugnt och skönt det skulle vara för alla, i synnerhet husmödrarna.

av

Lilla jul på Udden

Lilla jul/1a Advent firades med julgröt, stopp i toaletten och annat strul. Medan gröten kokade tog jag i tu med toaletten.

Rörmokaren har tipsat om att ett ämbar vatten avhjälper problemet, så jag fyllde ett, men naturligtvis skvimpade vattnet över kanten och ner på plastmattan framför Mias toalett. En del hamnade också på golvet och på mina byxor. Till all lycka missade jag kattoaletten.

Det här hade jag varken tid eller lust med. Om nån timme skulle gästerna anlända och före det hade jag tänkt adventspynta lite lätt.

Fast nu hade jag inget val, det var bara att ta tag i skurtrasan och ställa upp mattan så vattnet rann av. Efter ännu ett ämbar bedömde jag att stoppet var avhjälpt för den här gången och övergick till adventsljusstaken.

Efter lite vickande på ett av ljusen tändes ljusstaken som den skulle. Men en manschett saknades. Jag mindes att jag sett den nånstans, men mindes inte var. Jag beslöt strunta i att den saknades och gick upp på vinden för att hämta adventsstjärnan.

Då fick jag syn på manschetten. Den låg ovanpå en av mina plastbackar så den fick förstås följa med ner. Efter att ha ersatt fönsterlampan med den som tillhör adventsstjärnan, kollade jag att lampan lyste. Det gjorde den, så jag släckte och trädde in den i stjärnan.

Dags att tända igen. Men nu lyste den inte längre! Husse misstänkte att jag inte hade satt i stickproppen eller skruvat i lampan ordentligt, men det hade jag (givetvis).

Vi konstaterade att lampan var trasig, tydligen klarade den bara provtändningen. Ingen adventsstjärna alltså.

Man kunde tro att gröten brände i botten och att jag hade glömt att värma glöggen, men av allt att döma var strulet nu till ända. Måltiden avlöpte helt planenligt.

I går köpte Husse en ny lampa till adventsstjärnan. Den köpte jag i delar hos Panduro och limmade ihop under tiden jag bodde i Göteborg, så den har modiga 40 år på nacken och ska om möjligt alltid upp till advent. 😊

av

Ofattbart

Snart är det Lilla jul! Dagar, veckor och månader försvinner i ett huj. Nyss var det oktober och nu har mer än halva november gått. Ofattbart vad det går undan.

På Udden klagar vi över kyla. Minusgraderna har gjort sitt intåg utanför huset och det märks förstås också inomhus. Tur att vi har tillgång till varma kläder och kan elda i spis och kakelugn.

Ett par element är i gång men fler avhåller vi oss från att koppla på tills vidare, även om jag än så länge har ett lågt elpris tack vare ett lång­tids­kon­trakt. Det gäller lyckligtvis fram till i höst nästa år.

Men handledsvärmare vore ju bra. Ett par såna vet jag bestämt att jag har, men inte var. I dag gick jag igenom ett antal tänkbara för­va­rings­plat­ser utan resultat. Usch, vad irriterande.

Det är inte så värst länge sen jag såg dom tycker jag. Men nu har dom gömt sig på ett bra ställe. Troligen ett som jag själv har valt.

Jag ser dom framför mig. Stickade i rött garn prydda med små svarta små pärlor. En julklapp från min exsvägerska för många år sen.

Det är ju faktiskt inte svårt att fixa ett par nya, förutsatt att man har garn, strumpstickor och kan sticka. Stickor har jag tror jag, men inget garn. Faktiskt vet jag inte heller säkert om jag kan sticka längre. Det är antagligen närmare 40 år sen sist.

På nätet finns en mängd leverantörer och modeller har jag konstaterat, men vi har ju en skicklig hantverkare på ön, Annika Baarman-Sundblom, som bland mycket annat gör såna. I fjol köpte jag ett par i julklapp, så i bästa fall har hon kvar av dom.

Om jag beställer ett par lär dom andra dyka upp kan jag tänka mig. 😀

av

Tillbaka i byn

Faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord är tillbaka i byn. I måndags hämtade jag det hos en sommargranne som sålde det på öns bytesbörs. Jag föll genast för det utan att känna till dess historia.

Sommargrannen berättade att nattduksbordet hade tillhört Alda och Arthur Holmström och att det var inköpt på auktionen efter faster Aldas död 1967. Faster Alda var född 1893, så möbeln är förmodligen från början eller mitten av 1900-talet.

Om mina minnen av paret skrev jag i ett inlägg 2016. Faster Alda var alltså min fostermors och mormors faster, inte min, men jag kallade henne också faster eftersom de vuxna gjorde det.

Om jag minns rätt stod nattduksbordet vid farbror Höppes säng när jag var liten. Det var då blåmålat bekräftade sommargrannen som hade gjort sig besväret att omsorgsfullt avlägsna färgen.

I lådan förvarades chokladen som jag fick en bit av när jag hälsade på. Där låg också spelkorten. Som jag nämnde i inlägget spelade jag Svälta räv med farbror Höppe på hemvägen efter skoldagens slut.

Mellan lådan och skåpet låg tidningar vad jag minns. Vad som fanns i skåpet nertill har jag ingen koll på. Möjligen en potta?

I går ersattes den tidigare möbeln med faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord. Det passar perfekt mellan väggen och kaminen och gör mig varm om hjärtat för att jag vet vem det tillhört. 😊

av

Trist

I dag blev jag jättelessen … Min gamla trotjänare DMC-FZ200 sa upp bekantskapen. 😥 Den har visserligen ett antal år på nacken, men jag hade inte väntat mig att den skulle dö ännu på ett tag. Sista bilderna jag tog var på min hängpelargon som fortfarande har några blommor.

Tydligen köpte jag den 18.3.2015, så man kan tycka att sju år inte är nån ålder, men med tanke på hur flitigt jag har använt den ska jag inte gnälla. Av mina totalt 59.577 bilder gissar jag att cirka 50.000 är tagna med den här kameran. Inte att undra på att den blev trött.

Men, det finns ju företag som tillverkar kameror och säljer dylika, så jag har redan beställt en ny. 😊

Mina skriverier fortsätter. Jag är nu framme vid händelserna 2008-2009. I stället för dag­boks­an­teck­nin­gar har jag fått förlita mig på gamla blogginlägg. Dag­boks­an­teck­nin­garna var sporadiska 2008 och upphörde helt under våren.

Lyckligtvis har jag sparat inläggen i datorn, för på bloggen är dom äldsta från 2010 har jag noterat. Bilderna före 2011 har också försvunnit, de sista är från oktober 2011. Tydligen städar WordPress efter hand.

Jag kan tycka att mina äldsta blogginlägg var bra mycket roligare än de senaste åren. Riktigt vad det beror på vet jag inte. En anledning är förstås att jag var mycket aktivare då och att det fanns en hel del nytt i samband med att jag ganska nyligen hade installerat mig på Udden.

Det är lite synd om Husse. Eftersom jag numera bara kan koncentrera mig på en sak i taget innebär mina ”skrivdagar” – fyra den här veckan – att jag är mer osällskaplig än vanligt. Men han klagar inte. Han är för all del inte bortskämd, jag är en ganska tystlåten person också i vanliga fall. Inbunden kan man med fog påstå.

av

Dagsprogram

I dag har Husse och jag hjälpts åt att förbereda vintern. Båten är uppdragen, vattentunnan tömd, vattenslangen upphängd i boden, forsythian har fått skyddsnät och hammocken har fått sitt vinterskydd.

Eftersom jag ändå var i tagen, hängde jag upp ljusslingan vid trappan redan nu. I vanliga fall brukar jag vänta till november, men dit är det ju inte så långt längre.

Nu återstår bara blommorna som än så länge klarat kylan och nattfrosten. Tåligast är gazanian (diamantblomman), men hängpelargonen jag har i en balkonglåda vid trappan blommar också fortfarande, liksom svartögat vid ”pumphuset”, så jag lugnar mig ett tag till.

Bland löven framför trappan hittade jag en luggsliten liten viol som också blommar än.

För ovanlighetens skull följde Mia med oss till stranden och iakttog våra förehavanden. Det verkar som om hon har blivit räddhågsen på äldre dar och behöver sällskap om hon ska vara ute. Hon kanske känner sig sårbar om hon är ensam?

Kommande vecka är tack och lov lugnare än den förra! Från tisdag till lördag var det dagliga aktiviteter.

På tisdagen gjorde jag bort mig. Klockan 14 infann jag mig i Kimito hos damen som hade beställt datorhandledning, men dörren var låst och när jag ringde upp kom jag till hennes telefonsvarare och lämnade ett meddelande.

Jag antog att hon glömt vår överenskommelse och åkte hem igen – 50 kilometers resa i onödan. Senare ringde hon upp och påpekade att det var veckan därpå vi skulle träffas. Suck. Jag hade glömt att radera datumet vi först hade kommit överens om.

Onsdagens aktivitet gick för all del i underhållningens tecken. På kvällen såg och hörde vi Mark Levengoods enmans­show i Villa Lande. En makalös underhållare som verkligen har förmågan att aktivera skrattmusklerna!

I går kväll grattade vi Husses moster och smörjde kråset med go’saker från kaffebordet. I synnerhet minskade den smaskiga hallontårtan betydligt. 😀

av

Skriverier

De senaste veckorna har upptagits av skriverier, tidvis varvade med middagsgäster.

Skriverierna har fördelat sig mellan enstaka tidningsuppdrag och innehåll till min bok. Tack vare flitigt dag­boks­skrivande sen 1960-talet har jag kunnat återge gamla händelser. Jag har nu hunnit fram till sånt som inträffade 2006. Det betyder att jag har varit tvungen att plöja igenom mängder med anteckningar för att kunna plocka ut väsentligheter.

Min ursprungliga idé kom dock på skam. Jag hade tänkt skriva om relationen till min biologiska mor, men eftersom vi under flera perioder varken sågs eller ens kom­mu­ni­ce­rade med varandra var jag tvungen att tänka om. Det får bli en mindre, fristående del i stället.

Av dagboksanteckningarna har jag lärt mig att minnet verkligen inte är att lita på! Gamla händelser jag har berättat om för enstaka personer har i en del fall visat sig vara felaktiga, både tids‑ och detalj­mässigt.

Om jag nånsin publicerar boken har jag möjlighet att rätta till felaktigheterna sent omsider. Å andra sidan har personerna i fråga förmodligen glömt detaljerna för länge sen. 😀

Dagböckerna har också avslöjat att jag har varit en synnerligen flitig brevskrivare. Brev på tvåsiffrigt antal sidor förekommer rätt ofta. Men det var förstås före digitalåldern. Numera skriver jag bara korta SMS eller mejl vid behov. På så sätt har jag koll på vad som sagts eller som vi kommit överens om.

Efter alla år med ett jobb som innebar ständig telefonkontakt med människor undviker jag att prata i telefon. Men undantag finns förstås.