Teknikens under

I går gjorde jag slag i saken. Jag investerade i en (rosa) eltandborste. Det har både hygienisten och ”käftis” tjatat om ganska länge, trots att hygienisten har konstaterat att mina tänder är väl rengjorda.

Före läggdags var det då läge att prova den. Jag började med att göra som Husse, gegga ut tandkrämen på tänderna innan jag startade underverket.

Min teknik visade sig ändå bristfällig. Badrumsspegeln fylldes snabbt av tandkrämsprickar. Hur mycket som flög omkring hann jag inte observera. Lärdom: Håll munnen så stängd som möjligt.

Nu förstår jag varför Husse säger att han inte hör nåt när han borstar tänderna. Oväsendet och vibra­tio­nerna var nästan i klass med en bergborr och det kändes som om det inte var långt kvar till hjärn­skakning.

Just då kom jag inte på att testa den andra hastigheten. Enligt instruktionshäftet har tandborsten nämligen två hastigheter. Frågan är vad som händer då? Ändå mer tandkräm som flyger omkring?

Som avslutning borstade jag en del ställen med den vanliga tandborsten. Det kändes som om jag inte hade kommit åt överallt med nymodigheten, men jag får väl träna.

”De första tandborstarna som liknar de vi använder idag gjordes i Kina 1498. De tillverkades av bambu eller ben och försågs med borst från vildsvin” läser jag på Tekniska museets sajt. Före det tuggade man på kvistar av tandborstträdet (Salvadora persica).

Ett verkligt tekniskt under inträffade på väg hem från tandläkaren. På displayen i bilen såg jag helt plötsligt temperaturen! Som mest visade den 29,2°.

I flera år har den bara visat en streckad linje. Servicekillarna talade om att det går att byta termostat, men jag tyckte att jag gott kunde bespara mig den utgiften.

Frågan är om det är värmen som fått i gång den igen? Och i så fall kanske den dör på nytt när det blir kallt? ”Den som äter lever får se”, för att citera en före detta kollega.

Bättre tur

I dag lyckades ”framkallningen” bättre. Om jag har artbestämt korrekt, är det här larven av en lövskogsnunna. En sån där som knaprar på lövträd. På bilden nedan är den övre en hane, den undre en hona.

Att min ros tillhör lövträden verkar ju minst sagt underligt, så troligen är min artbestämning åt skogen. Nån som har ett bättre förslag?

Gömställen och kamouflage

Min krukros hade besökare i dag. Dels den här skinnbaggen, men också en hårig pyttelitenlarv som smaskade på ett blad. Tyvärr misslyckades ”framkallningen” av den bilden.

Mia sökte skugga på eftermiddagen och hittade ett bra ställe. Den lilla pippin som höll till i busken ovanför henne tyckte däremot inte alls att det var ett bra ställe. 😀

På kvällskvisten upptäckte jag en gräshoppa (eller en syrsa?) bland dom vissna blommorna i en ampelkruka. Ett utmärkt kamouflage. 🙂

Till min stora sorg har jag sett många döda insekter på tomten i sommar, främst blomflugor och humlor, men också en del mindre skalbaggar. Svårt att säga vad det beror på, möjligen hettan och torkan? Några insektsgifter används inte på Udden, så det kan inte vara orsaken.

 

 

Skönare

Värsta hettan är över för den här gången. Som mest har termometern visat 32,3°, dvs långt över min funktionalitetsnivå. Jag är definitivt ingen termofil.

Sjövattnet har också varit exceptionellt varmt, 28° som mest i vår grunda vik. Men varmt vatten är helt klart lättare att hantera än tryckande hetta i luften.

De hetaste dagarna höll jag mig mest inomhus, men kände mig ändå matt och däven, så nån större nytta gjorde jag inte. Nu är vi nere i nästan normala sommartemperaturer igen tack och lov. I dag ”bara” 24,4° på förmiddagen och rätt så frisk nordvästlig vind.

Under veckan som gick klarade jag ändå av en intervju och tillhörande artikel. Mitt ”offer” den här gången var en kvinna utrustad med synnerligen händiga händer och en stor portion kreativitet.

På sin FB-sida hade hon avslöjat att hon också syr glasögonfodral i läder, så jag måttbeställde ett till mina läsglasögon som har lite udda mått. Det fick jag i samband med intervjun.

I egenskap av sekreterare och kassör var mitt deltagande på väglagets årsmöte på onsdagen obliga­toriskt. Mötet var rätt så välbesökt trots hettan och avlöpte som planerat.

Det innebar protokollskrivning dagen därpå och ordförandens granskning innan jag lämnade över proto­koll och bilagor till protokolljusterarna.

På fredagen hade vi besök. En kär barndomsvän var på ett kort besök i byn, så vi satte oss i bersån vid kaffetid och pratade bort några timmar. I fjol sågs vi inte på grund av pandemin, så vi hade en del att ta igen. Fint att få träffas. 😊

Jubileumstårta

I går var vi inbjudna till ett jubileumsfirande. Katten Rambo som bor längre bort i byn hade fångat sitt 100e byte meddelade hans husse och hade bakat en gräddtårta för att fira tilldragelsen.

Med tanke på att Rambo bara är nio månader gammal bådar det gott för framtiden. Fast mindre gott för sorkar och möss förstås.

Jag träffade Rambo första gången i maj då han hade fångat sitt 50e byte, men sen dess hade han alltså hunnit med ytterligare femtio. ”Och det är bara dom jag har sett”, påpekade husse.

När vi anlände på utsatt tid, kom Rambos husse ledande en cykel. Först begrep vi inte varför han ledde den, men det klarnade när han kom närmare. I korgen bak på cykeln låg jubilaren. ”Han måste ju också vara med och äta tårta”, påpekade husse.

Rambo tittade upp lite förstrött när vi hälsade på honom, men lät sig gärna smekas. Sen lyfte husse ner honom och bad honom följa med in. Och det gjorde han. Han kanske visste vad som väntade?

I köket var bordet dukat för fyra, men en av kopparna var nu inte avsedd för Rambo, utan husses syster som gjorde oss sällskap. Då tårtan kom fram skar husse upp en bit, så jag var tvungen att fråga om Rambo faktiskt äter tårta med sylt?

Så var det inte, husse skrapade av ett par klickar grädde och la på ett eget fat till storjägaren. Därefter satte husse sig vid bordet och bad Rambo hoppa upp i famn. Det behövde han inte göra två gånger. Rambo lydde bums och slickade genast i sig grädden.

Efter den proceduren var det vår tur att smörja kråset. Rambo föredrog att gå ut, men vi såg honom igen innan vi åkte, så vi fick möjlighet att säga hej då. En synnerligen social och kärvänlig kisse med en snäll husse. 💖

Bättre fly än illa fäkta

Dagens fotosession innebar en del utmaningar. Först fick jag syn på en humlebagge som ”betade” på en rödklintsblomma. Just den vackra kombinationen har jag inte sen tidigare så jag blev förtjust.

Jag hittade en hyfsad bildvinkel, men då var ett blad i vägen. När jag försiktigt vek undan det, bestämde baggen sig för att fly. Tji fick jag. 😒

Nästa levande objekt var en grön blomspindel på en ringblomma, men i fel vinkel bildmässigt sett. Genast då jag flyttade på mig, gömde den sig under ett kronblad. Jag såg bara ett ben sticka ut.

Jag gav upp och fortsatte ”bildskapandet” med stilla­ståen­de objekt i stället. Blommor är hyggliga på det viset.

Efter ett tag tänkte jag att jag ändå skulle göra ett nytt försök med den blyga spindeln. Det blev en per­fekt repris. Jag hann inte ens ställa mig rätt innan den gömde sig. Sicken buse. 😀

Då övergick till att vattna blommorna. Även om det har varit mulet och svalare i dag har dom blivit törstiga.

När jag var klar med det och på väg att gå in beslöt jag att ge spindeln en sista chans. Och si, nu var den med på noterna och poserade snällt.

Mindre svettigt

Temperaturen har för min del passerat tolerabel de senaste två veckorna – allt över 25° är för mycket. Minsta kropps­an­sträng­ning har resulterat i svettfloder. Men nu har min kropp tydligen vant sig eller så berodde det på dagens friska vindar?

Jag tackar min smala lycka att jag inte bor i USA eller Kanada! Där borta har dom nästan 50° varmt!

Att svalka sig i sjön är inte att tänka på, vattnet var i dag 27° varmt i vår strand, dvs lika varmt som i skuggan. Husse hävdar visserligen att det ändå svalkar lite grann, men det är i så fall synnerligen kortvarigt.

På eftermiddagarna är det skugga i stranden, så jag bestämde mig för att göra lite nytta. Stigen fram till bryggan har blivit allt smalare efter hand som växtligheten ökat och ”gästhamnen” har blivit alltmer svår­till­gänglig.

Dumt nog hade jag inte crocsen på mig när jag vadade ut i vattnet. Att stiga på avklippta vasstrån är inte särdeles behagligt. Eftersom vattnet var grumligt av min framfart såg jag dom inte.

Plötsligt kände jag klor som kröp över ena foten. Det fick mig att raskt flytta på den. Troligen en kräfta som tyckte jag var i vägen. Eller så trodde den att foten var nåt ätbart. 😄

Jag hade sällskap av diverse insekter. Nyckelpigor, larver och sländor. Och bromsar förstås. En av dom största modellerna landade på armen, men kom lyckligtvis på bättre tankar strax innan jag drämde till den. En mindre släkting hann däremot ge mig ett bett.

Blessyrerna blev trots allt minimala. Bara ett torrt vasstrå som stack hål på skinnet och ett par skärsår av vassbladen förutom bromsbettet.

När jag var klar med röjningen tog jag i tu med vasshögen som Husse drog i land för länge sen. Nu var den knastertorr och lätt att flytta bort. Vinden hjälpte till att få högarna att landa där det var tänkt.

I vattnet intill stora alen låg en del som också behövde bärgas. Bland annat hornsärv upptäckte jag. En lurig vattenväxt som saknar rötter och förflyttar sig med vågkraft. Tidvis invaderar den våra stränder i enorma sjok.

Jag lämnade kvar verktygen i stranden i fall jag fortfarande är inspirerad i morgon. Det finns gott om nya vasskott att klippa ner.

Populärt

Tror jag aldrig har sett så många nässelfjärilar på Udden som i år! Just nu är det nästan trängsel på sedumblommorna, flera fjärilar sitter ibland på samma blomma. 😊