Glad Lilla jul!
Månad: november 2019
Smaklöst
Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.
Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grundsmakerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.
Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsistensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.
Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.
Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.
Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦
Rundgång
För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.
Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.
När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.
Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!
I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.
Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?
Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?
PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.
Onyttig
Vissa dagar är jag onyttigare än andra. Idag är en sån dag. Det nyttigaste jag har gjort är att tända upp i spisen, läsa tidningen och kela med Mia.
En bidragande orsak förutom det trista novembervädret är en begynnande förkylning som gör mig trött och hängig. Husse har lyckats smitta mig igen. Fast än så länge kan jag andas genom näsan och hostan stör mig inte nämnvärt. Men det blir väl värre kan jag tro.
Lyckligtvis är att-göra-listan inte lång. Bara en bidragsansökan som väntar på komplettering före den 30.11 och dagens middag. Borde-göra-listan är mycket längre, men den får vänta på bättre tider.
Jag känner mig onekligen som Kronbloms själsfrände.
Tunnelseende
Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.
Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.
Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ärenden före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.
Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgåstårta som också skulle garneras!?
Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.
Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?
Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till festlokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.
Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.
Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namnlappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.
Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.
Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀
Dagens väder
Novemberväder. I morgon spår MI en repris. 
En konjak till kaffet kanske?
När jag äntligen hade lärt mig uppskatta whisky övergick jag till att bekanta mig med konjak. Fast jag har ju gjort fel. Konjak ska man smutta på, inte dricka, har Husse påpekat. Så nu får jag börja om. 😉
När jag flyttade hem och gick till Alko (Systemet) för att köpa konjak fick jag syn på en etikett som tilltalade mig: Apteekkarin konjakki (Apotekarens konjak). Anledningen till min förtjusning var att min farfar var apotekare – eller för att låna pappas uttryck: Giftblandare.
Den kändes väldigt lagom, både smak‑ och prismässigt och har gillats/accepterats av alla som ”tvingats” smaka på den. Senast jag var på Alko fanns den inte längre i Dalsbruksbutiken så jag fick nöja mig med en Monopol, men den går väl ner den också så småningom. Det var pappas märke om han inte hade råd med nån bättre sort.
Sen jag lärde känna Husse har mitt förhållande till konjak ändrats en aning. I hans gömmor hittade jag en fantastiskt vacker konjaksflaska av en sort som jag inte var bekant med: Cognac Frapin VIP XO.
Den var så klart inte alls jämförbar med Apotekarens VS, så jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle bjuda gästerna på den. ”Nej, nej, det är ju min kakkonjak!” fick jag till svar. Om jag minns rätt vågade jag därför inte ens smaka på den.
I en kaka duger det gott med konjak av sämre kvalitet tycker jag, men Husse är alltså av annan uppfattning. Till hans försvar ska sägas att han faktiskt har bjudit av den till våra gäster också.
Men nu är flaskan tom. Dom sista dropparna gick åt till att dränka kakbottnen med till Svenska dagenfesten den 6.11. Husse hade åtagit sig att fixa tre gräddtårtor till evenemanget.
”Fyllkakorna” fick idel beröm och det med all rätt! Vi som är vana vid hans tårtor tyckte dom smakade som vanligt, men för publiken var dom ju en nyhet.
”Vill du ha tomflaskan?” frågade Husse. Han tänkte förstås på den man här i byn som hällde över billig konjak i en fin flaska för se om ”finsmakarna” märkte nån skillnad. Det gjorde dom inte.
”Javisst, gärna!” svarade jag. Så nu vet ni vad som väntar på Udden om ni tackar ja till konjak! 😀
Några änglatofflor färre
En av mina närmaste vänner har lärt mig att dammråttor kallas änglatofflor. Såna har vi för det mesta gott om på Udden, elegant insvepta i katthår och spindelnät.
Man hittar dom lite varstans i huset, både på väntade och oväntade ställen. Med tanke på mitt städintresse ligger dom i regel kvar ända tills dom börjar bli påträngande eller tills jag snavar över dom.
I förrgår låg en sån toffel i vägen för mig i sovrummet och för några dar sen upptäckte jag en hel koloni bakom en stol. Att änglatofflor har stor reproduktionsförmåga visste jag, men det här var ju att ta i!
Det finns två lägen som kan få mig att plocka fram dammsugaren. Antingen ovan nämnda eller för att jag helt plötsligt känner mig inspirerad. Det senare händer dess värre alltmer sällan.
Idag var lägena synkroniserade för en gångs skull. Köket och ”norra salongerna” (bad‑ och sovrum) är därför befriade från de illa sedda tofflorna. Sen tog inspirationen slut.
I ”södra salongen” har vi än så länge inte snavat över dom, bara diverse flugkadaver, så i väntan på att någotdera läget ska infalla inom snar framtid, står dammsugaren parkerad i vardagsrummet.
Uddmors betraktelser 