Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.

Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ären­den före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.

Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgås­tårta som också skulle garneras!?

Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.

Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?

Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till fest­lokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.

Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.

Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namn­lappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.

Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.

Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀