Månad: december 2019
Baler och andra festligheter
Snart är det dags för nyårsfest igen. Det påminner mig om en del andra fester jag deltagit i under årens lopp.
Medan jag bodde i Stockholm (1974–79) hade jag en kompis från Värmland. En höst frågade hon om jag hade lust att följa med på jaktbal. Den gick av stapeln i Karlskoga, där hon kom ifrån.
Att följa med till Karlskoga var helt OK, men jaktbal? Vad gick den ut på och vad krävdes för att delta? Och hur skulle man vara klädd på en sån?
Hon lugnade mig genast med att man visst inte behövde vara jägare, balen var öppen för alla som ville delta och klädseln var heller inte så noga. Men ”parningsdräkt och glidskor” var ju bra att ha.
Av själva balen minns jag inte speciellt mycket. Det berodde nu inte på mängden alkoholhaltiga drycker, utan enbart på mitt dåliga minne. Men om jag minns rätt var det en rolig tillställning med många glada och dansanta människor.
Festerna i Göteborg (1979–89) bestod mest av mindre tillställningar. I Hammarkullen där jag bodde de sista fyra åren, fanns en samlingslokal som hyresgästerna fick disponera gratis mot att vi städade efter oss.
De fester jag deltog i anordnades huvudsakligen av områdets sydamerikanska invandrare. På dom festerna var maten och musiken lika viktiga som umgänget. Det innebar många maträtter jag aldrig ätit tidigare och rytmiska toner ur de lokala musikanternas instrument.
Åldern på festdeltagarna varierade från 0–100 om jag tillåts överdriva. Sydamerikanska föräldrar hade alltid med sig sina barn när dom gick på besök eller fest, precis som under min uppväxt i det här landet. Äldre generationer var också välkomna.
Under mina år i Jämtland (1989–2007) fick jag lära mig vad bjudbal var för något. Till förberedelserna hörde att bjuda in 2–4 personer ur vänkretsen och fylla en eller flera dunkar med hembränt. Och så gällde det förstås att se till att det fanns blandning.
Bjudbalen gick av stapeln i Änge föreningslokal, ca 60 km från Östersund. Ju längre balen pågick, desto fler blev ”på tura” (berusade) och därmed mer eller mindre dansanta. Dom mest hängivna deltagarna stannade kvar tills städpatrullen hittade dom vid lunchtid nästa dag hörde vi berättas. 😀
Här på ön anordnas bordsfester då och då, men än så länge har jag inte deltagit i nån.
Men i vår har jag chansen påpekar Husse. Då planerar Dalsbruks dragspelsklubb en bordsfest i Furulund. 🙂
Jaktbyte
Havreflarn, aioli och marängmuffins
Igår var vi flitiga i köket. På förmiddagen bestämde Husse sig för att baka knäckiga havreflarn enligt ett recept vi båda godkände (utan vetemjöl). Det var fort gjort att röra ihop smeten och dutta ut klickarna på bakplåten.
Men om nåt kan gå fel så gör det ju det. Vi noterade inte att det stod plåtar (i pluralis) i receptet. Alltså lades alla klickar ut på en och samma plåt. Det innebar förstås att dom två främsta raderna med klickar flöt i hop till en enda kaka, övriga klarade sig.
Fast det gjorde nu inget, knivar har vi gott om och smaken var det inge’ fel på.
På eftermiddagen var det min tur. Jag hade bestämt mig för att laga aioli, nåt av det bästa jag vet! Det kan jag äta hur ofta och till nästan vad som helst – utom möjligen havreflarn.
Eftersom vi blir rätt många runt middagsbordet på julafton slog jag till med en dubbel sats på fyra äggulor. Konsistens och färg blev utmärkta, men smaken… Fy för den lede vad beskt den smakade!!
Till råga på allt är det andra gången det är fel på smaken. Husse och jag kom fram till att det måste bero på oljan.
Jag är ingen vän av olivolja och den ska man f ö undvika i aioli enligt de recept jag läst, så jag använde kallpressad rybsolja. När jag smakade på oljan var den mycket riktigt besk, så akta er för den!
Efter den beska aiolin hade jag ju fyra äggvitor kvar. Det enda man mig veterligen kan göra av dom är maräng. Husse instämde.
Det tog en evinnerlig tid innan eländet fick rätt konsistens. Husse avlöste mig under vispningen då mitt tålamod tröt. Till slut var vi nöjda.
Eftersom jag i misstag skvätte i lite mer ättika än vad som föreskrevs, fick smeten en svagt syrlig ton, vilket jag uppskattade. Maräng är som bekant äckel-päckel-söt i vanliga fall.
Så var det gräddningen. Enligt receptet räckte smeten till 40 ”kluttar”. Det lät ju hattigt, så jag rationaliserade den raskt till 18 muffinsformar och sköt in plåten i ugnen.
När gräddningstiden var slut, tyckte jag ”muffinsen” kunde behöva några minuter till i och med att mängden smet var större än i receptet.
Att marängen ska stå minst en timme i eftervärme hade jag inte räknat med, det var snart dags att värma middagen som bestod av ”spagettilåda”, dvs resterna från gårdagens spagetti och köttfärssås.
När jag tog ut plåten med marängmuffinsen såg dom bra ut och kändes torra och lätta, så jag förutsatte att dom hade torkat tillräckligt. Jag slängde därför upp en maräng i luften för att demonstrera konsistensen.
Det var dumt. Överdelen gick i kras så en mängd bitar spreds över köksgolvet. Och det som satt kvar i formen visade sig ha en helt annan konsistens. Tänk tuggummi så förstår ni. Suck. 
Aldrig mer maräng!!
Önskar dig och de dina en God och Glad jul!
Tänk så fel man kan ha
Ända sen jag deltog i en skidtävling i grundskolan i slutet av 50- eller början på 60-talet(!) och kom i mål sent om sider med blodsmak i munnen har jag om möjligt avstått från att tävla. Sen jag blev vuxen har jag hävdat att jag saknar tävlingsinstinkt.
Det är en sanning med modifikation. Jag vill gärna bli bättre på sånt som engagerar mig, men att tävla med andra eller i lag intresserar mig inte ett skvatt. Sportformer där man enbart tävlar med sig själv motiverar mig däremot.
Eftersom jag är fullständigt befriad från allt vad sportintresse heter, tar sig tävlingarna andra former. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg (3.2.2019), har jag blivit biten av fototävlingarna på GuruShots, en sajt som arrangerar internationella fototävlingar på nätet.
Det tog ett tag innan jag fick kläm på hur det fungerar, men nu är jag varm i kläderna. Beroende på tävlingsresultaten avancerar man i nio steg från nybörjare till guru.
Tävlingsbilderna bedöms på fem nivåer beroende på hur många som röstar på ens bilder. För att avancera på ”duktighetsskalan” får man också poäng för respektive bildnivå. Alla tävlingsbilder deltar anonymt.
Nu har jag segat mig fram till Expert-nivån och uppfyller förhoppningsvis två av fyra kriterier för Champion inom kort. Dom två sista kraven verkar oöverstigliga med tanke på konkurrerande bildantal och kvalitet, men i bästa fall lyckas jag. Å andra sidan är jag fullt nöjd med Champion. Fast Master vore ju inte dumt. 🙂
Kraven för guru verkar däremot helt oöverstigliga för en glad amatör som jag. Jag är full av beundran för de fotografer som kan titulera sig Guru III! Som guru har man bland annat rätt att utlysa nya tävlingar och teman.
Att jag trots allt har tävlingsinstinkt visade sig häromdagen då jag anmälde bilder till en tävling och beslöt att inte på nåt sätt påverka antalet röster. Men när jag såg hur få som krävdes för nästa nivå kunde jag ändå inte låta bli att öka exponeringen av mina bilder. 😀
Just nu deltar jag i fyra tävlingar: Yellow Shots, Macro Photography, 10 hours och Snowy Holidays. Som ni förstår, blir det ingen tid över för julstädning.
Instängd i tvätthallen
Silverpilen är nyservad, nybesiktad och nytvättad.
Inför besiktningen tog jag det säkra före det osäkra och bad killarna på verksta’n i Dalsbruk kolla konditionen. Det fanns en hel del som behövde åtgärdas så det var ju tur att jag gjorde det.
Idag var det dags för besiktningen i Kimito. Min gamla trotjänare godkändes utan anmärkning. 🙂
Eftersom det nästan vägg i vägg med besiktningen finns en biltvätt numera, beslöt jag belöna Silverpilen med lyxigaste tvättalternativet. Senast jag lät handtvätta den var 2017, så det var ju verkligen på tiden.
Nån automattvätt har inte funnits under min tid på ön, senaste erfarenheten i den vägen är från Shell-macken i Östersund. Där fanns minsann inga disco-lampor i olika färger och borstarna såg ut som om dom behövde en rejäl tvätt. Annat var det här!
Fast det började inge bra. Jag satte in tvättkortet med fel sida mot avläsaren. Det bara pep i den. Andra försöket gick vägen. Sen läste jag instruktionerna på väggen och följde dom.
Jag körde in i tvätthallen tills det stod STOP på en röd lampa, stängde av motorn, drog åt handbromsen och låste dörrarna, allt enligt instruktionerna. Varför man behövde låsa dörrarna fattar jag inte, men det finns säkert nån förklaring till det.
Sen syndade jag mot punkt 5. Jag hade redan glömt att det tydligen var meningen att jag skulle sitta kvar i bilen, men si det gjorde jag inte.
Eftersom det inte fanns nån kur att hålla till i inne i tvätthallen, beslöt jag vänta utanför. Dörren till utgången var låst upptäckte jag, men jag fick upp den och ställde den på glänt så att jag kunde ta mig in igen när tvätten var klar.
Dom färgglada lamporna lyste och blinkade medan tvätt och vaxning pågick. Borstarna var rena och av ett helt annat material och utseende än i Östersund. Till och med nummerplåten blev ren.
När torkningen satte i gång gick jag tillbaka in i hallen. Nu var det strax klart. Utom på glasögonen, dom immade igen omgående i den fuktiga värmen.
Gröna pilar tändes när torkproceduren var avklarad, nu kunde jag köra ut. Men först ville jag kolla tvättresultatet. Eftersom det var mörkt och kallt ute, beslöt jag göra det inne i ljuset och värmen.
En del blöta barr och löv satt kvar (Silverpilen står utomhus året runt) i vissa skrymslen, men det mesta hade tvätten faktiskt lyckats få bort. Plötsligt hörde jag och såg dörrarna till utfarten stängas. Hjälp! Hur skulle jag nu få ut bilen?
Tidsinställda dörrar är av ondo. För att försöka lura dom att öppna igen, körde jag fram och tillbaka, men det hjälpte föga. Lyckligtvis satt det en stor, röd skylt på väggen med ett telefonnummer man kunde ringa vid eventuella problem. Det här var definitivt ett sånt!
Till min stora glädje svarade en mansröst efter första signalen. Jag förklarade att jag var instängd och frågade hur jag nu skulle bära mig åt? Han upplyste mig om att det direkt till vänster om ingången fanns knappar för att öppna och stänga portarna.
Jag tackade för hjälpen och kände mig aningen dum. Dom där knapparna borde jag väl ha upptäckt själv. Men om man lider av lätt klaustrofobi som jag, upphör hjärnan fungera som den ska.
Efter samtalet klev jag ur bilen, hittade Öppna-knappen och tryckte på den. Och voilà, då öppnades portarna så jag kunde köra ut. Nästa gång går det nog bättre. 🙂
Sektledare och andra bedragare
Har du hört talat om Oahspe? Jag minns inte längre i vilket sammanhang jag stötte på den så kallade bibeln, men blev nyfiken. Vem har författat den och varför?
Ju mer jag har undersökt, desto mer frånstötande blir de sekter som grundats med den som rättesnöre. Originalet skrevs av tandläkaren(!) John Ballou Newbrough 1882 och påstår sig vara en kosmisk bibel.
På FB hittade jag ett inlägg med rubriken DEATH BLOW TO OAHSPE BIBLE CULTS. Författaren är en person som säger sig vara tidigare sektmedlem : ”Oahspe Bible UFO/Doomsday CULT Survivor, Woodson Payne.” I inlägget beskrivs en mängd kriminella aktiviteter som sekten har gjort sig skyldig till.
En FB-sökning på Oahspe resulterar för övrigt i ett drygt tiotal länkar till grupper och sidor som försöker värva medlemmar eller prisar ”bibeln”.
Personen skriver vidare: “Seven Years after Oahspe was written it was exposed as a huge fraud when the Fox Sister’s confessed to a massive swindle that they had perpetrated on the gullible American Public. Margaret Fox Kane, confessed to a gathering of 2,000 Spiritualist in New York City, Oct. 21, 1888. This revelation exposed Oahspe as a complete and utter HOAX Bible.”
Huruvida inlägget är trovärdigt eller inte, tar jag inte ställning till. Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om anklagelserna stämmer.
Den här sekten är förstås bara en i mängden, både nationellt och internationellt. När jag googlade på sektledare hittade jag bland annat en lista kallad 10 av världens mest skruvade sekter.
Jag kan inte låta bli att undra över vad det är som gör att man ansluter sig? Likaså kan jag undra över kvinnor som låter sig luras av bedragare och sol-och-vårare.
Bara härom dagen läste vi om en kvinna som hade blivit lurad på en stor summa pengar. Till råga på allt hade hennes väninnor också betalat bedragaren för att hjälpa sin väninna. Va’? Hur är man funtad?
Husse tycker för all del att jag är naiv och lättlurad i en del sammanhang, men jag har ytterst svårt att tro att jag skulle låta mig luras av en sol-och-vårare eller en sektledare för den delen. Men man vet ju aldrig – om jag blir ännu virrigare än nu finns det förstås en risk. 😉
Slut på kortkort
Sen början på 70-talet har jag haft kort hår, om än i varierande grad. Klimakterietanter ska inte ha långt hår tycker jag, då ser man ännu äldre ut. Att jag har haft ganska tjockt hår har underlättat frisyrvarianterna.
Men nu börjar det bli kris. På sina ställen blir håret glesare för varje år. Dessutom har jag virvlar som ställer till det, vilket innebär att jag tidvis har flera ”hål” som lyser genom hårstråna. Inte alls snyggt.
Så vad gör man då? Köper en peruk?
Nej, fullt så illa är det ändå inte. Men min korta ”stubb‑ och spretfrisyr” behöver få en värdig efterföljare. Som den på bilden här bredvid till exempel. Att jag är gråhårig och saknar modellens svanhals och söta små öron får jag förbise.
Problemet är bara att jag har svårt för pannlugg. Några spretiga testar går bra, men inte en lång lugg. Men det kan säkert min duktiga frissa lösa.
En lite ”damigare” frisyr klär nog en 65+are bättre. Nu blir det till att låta håret växa ett tag!
Städigt med hårtork
Just nu florerar ”julstädningsviruset” om man får tro Facebook. Idag fick jag en lätt släng av epidemin. Jag bestämde mig nämligen för att dra dammsugaren ett varv runt huset. Det gjorde Husse lite orolig, han undrade om jag inte hade sett varningen?
Ju längre jag dammsög, desto sämre blev suget. Sånt gör onekligen att man tappar sugen. Jag kollade dammsugarpåsen, men den var bara halvfull, så felet låg nån annan stans.
Nästa åtgärd blev att att vända slangen i tron att det var nåt i röret som stoppade. Men nä, det hjälpte inte heller.
Då kom Husse till undsättning. Han föreslog att jag skulle ta bort dammsugarpåsen för att se om det möjligen kunde vara själva motorn det var fel på. Sagt och gjort.
Nehe, motorn var det då inget fel på, suget var helt OK. Det slog mig då att luftfiltret kanske behövde putsas. Det gjorde det – på filtret satt en tjock dammtuss. Undra på att suget var dåligt!
Orsaken visade sig vara att dammsugarpåsen inte riktigt satt på plats. Hälften av dammet la sig på filtret i stället. Problemet löst.
Fast då uppstod nästa. Hur få bort grus och skräp som samlat sig inne i dammsugaren? ”En dammsugare till” föreslog Husse. Sen fick han en ljus idé: ”Blås rent med hårtorken”.
Eftersom min nya, fina hårtork har turboläge skulle det säkert fungera. Förutsatt att man stod utomhus och i medvind. Vi gick därför ut på trappan och ställde oss i rätt vindriktning.
Det gick som en dans. Husse höll upp dammsugaren och jag blåste. Rent och fint blev det. Efter rengöring av filtret och den avslutande blåsningen blev suget perfekt igen. 🙂
Dra mej på …
För ett tag sen konstaterade jag att jag inte har några rosa underlakan längre. Jag har inte riktigt klart för mig av vilken orsak, men sådana behöver jag för att matcha flera av mina påslakan.
När jag googlade upptäckte jag att de flesta underlakanen i storlek 90 x 200 visade sig vara dra på lakan, ni vet såna där med gummiband runt om. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av såna, beslöt jag investera i ett.
Igår var det läge att inviga det. Och efter den pärsen blir det inga fler! Jämfört med att bädda med ett vanligt lakan tog det här minst dubbla tiden. Då ena änden var klar och jag äntligen hittade den andra, böjde sig bäddmadrassen uppåt i en snygg båge.
Efter ett ha stretat i x antal minuter låg madrassen äntligen platt, men lakanet låg inte spänt. Jag hade tyg över lite här och där. När jag bäddar ska underlakanen ligga så spända att en slant kan studsa på dom. Eller åtminstone nästan.
Jag började undra om jag köpt fel storlek, men enligt följesedeln var den rätt, så jag får lära mig tåla att lakanet skruttar i hop sig varje natt. I bästa fall krymper det något i tvätten, men några fler dra på lakan blir det då inte!
Uddmors betraktelser 