31.8 – En sann historia?

När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.

Rent och snyggt

Minst vart femte år eller så städar jag verandan. Idag var det inte alls meningen, jag skulle bara damma gångmattan och vända på den för att slitaget ska bli jämnt. Men det ena ledde till det andra och det tredje.

När jag hade dammat mattan beslöt jag torka golvet också. Fast då måste jag ju först dammsuga. Sen fick jag syn på fönsterbrädorna. Dom var bemängda med döda insekter, spindelväv och fluglort. Det måste jag absolut få bort.

Vid det laget frågade Husse om jag möjligen putsade fönster? Han lät antyda att han i så fall var lite orolig för mitt mentala tillstånd. 😀

Jamen det var ju en god idé tyckte jag och tog fram ett tvättfat till. Efter mina försök att rökförgifta oss då det inte drog ut i spisen hade fönstren en sotsvart hinna upptäckte jag när jag började putsa.

Dess värre var utsidan också i behov av rengöring såg jag när insidorna var klara. Ut med vatten och trasa. Men nu fuskade jag. För att slippa ta fram en stege rengjorde jag bara så mycket jag nådde från marken. Resultatet blev bättre än väntat.

Sen återstod bara att torka golvet och lägga på mattan när det hade torkat så nu är verandan ren och snygg ett tag igen.

25.8 – Sista söndagen i augusti

För oss pensionärer är det ingen skillnad på veckodag säger Husse. För mig är söndagar ändå lite speciella. Just den här har varit alldeles ljuvlig!

Vetskapen om att vi inte hade något program på hela dagen gjorde att jag steg upp lite tidigare än vanligt. Det är mycket roligare att stiga upp när jag vet att dagen är ointecknad.

Dagen började så klart med frukost som jag i vanlig ordning åt vid datorn. Husse hade ätit sin för länge sen och ägnade sig nu åt att läsa nyheter på paddan. Solen sken för fulla muggar och svan­familjen betade i viken noterade jag.

När jag var klar med frukost, koll av nyheter, bloggstatistik och senaste nytt på Facebook hade det redan gått ett par timmar. Dags för morgontoalett och påklädning.

”Ska du inte tvätta? Det är ju söndag” sa Husse. Av nån underlig anledning är söndagar ofta tvättdag för min del. ”Tja, det kanske jag ska” tyckte jag.

Vid tolvsnåret hade jag fyllt på och startat tvättmaskinen. Medan den gick fick Mias toalett en grundlig rengöring. Efter de senaste åskvädersskurarna var tunnan full av regnvatten så det gick smärtfritt. Idealiskt att kunna hålla till ute.

Jag ställde toaletten på tork i solen och gick in till Husse. Han var försvunnen – gungstolen var tom. När jag tittade in i vardagsrummet hittade jag honom sovande på soffan.

Han såg ut att sova så skönt så jag ville inte väcka honom, utan drack en mugg kaffe och tog mig en smörgås vid diskbänken. Men han vaknade av allt att döma ändå när Mia påtalade att det var tid för hennes lunch.

När hon hade fått den frågade jag om det var dags för ”förmiddagskaffe”? På Udden dricks för­mid­dags­kaffet mitt på dan. Han tackade ja förutsatt att han slapp kaffet. Han dricker nämligen bara silverte sen många år tillbaka.

Efter förmiddagskaffet var tvätten klar att hänga ut på tork. Torkvädret var optimalt – sol och lagom frisk vind. Husse assisterade genom att hålla tvättkorgen tillgänglig efter hand som jag hängde upp plaggen.

Därmed var dagens improviserade program avklarat. Husse satte sig i gungstolen för att fortsätta läsa sin bok och jag tog med mig min och satte mig i bersån. Mia och en gräshoppa gjorde mig sällskap.

Solen värmde skönt och boken var synnerligen intressant så ett par timmar gick i ett huj. När jag gick in för att kolla hur mycket klockan var, undrade Husse var jag hållit hus. Han hade konstaterat att jag inte låg i hammocken som han trodde. Att jag satt i bersån upptäckte han inte. 😀

Eftersom det var gott om tid till matdax gick jag ut igen och fortsatte läsa en timme till. Den här gången hittade Husse mig och sa nåt som jag redan har glömt.

Solen hade gömt sig bakom en molnslöja så jag tyckte det kunde vara dags att slå ihop boken och plocka in tvätten. Mias toalett var också torr.

När jag hade vikt ihop och lagt undan tvätten började middagsförberedelserna närma sig. Dom var enkla, bara koka potatis och värma såsen till resterna från i förrgår. Lättsamt.

Efter middagen diskade Husse som vanligt medan jag tog mig en giftpinne ute på trappan och gosade med Mia som låg i ”sin” stol.

Under tiden planerade jag det här inlägget som nu är klart. Och så var det slut på en härlig söndag – den sista i augusti. 🙂

24.8 – Tips för en rejäl halsbränna

Det finns flera grader av halsbränna. Allt från en som bara ger en brännande känsla till en där magsyran väller upp i matstrupen. Så här skaffar man sig en av den senare sorten:

Börja med ett litet glas likör, fortsätt med ett par snapsar och två glas vitt vin till maten. Före kaffet intar man ett halvt glas bornerande vitt vin med ganska hög syra.

Till kaffet äter man rabarberpaj och till andra koppen kaffe dricker man ett glas sherry/brandy. Avrunda med resten av det bornerande vinet efter kaffet.

Det här bör garantera att varken medel mot halsbränna eller matsoda lindrar plågorna. Om effekten mot förmodan uteblir och det går att ligga i normal sovställning utan att magsyran känns i matstrupen kan man givetvis öka mängderna och dryckessorterna! 😉

Blomstertiden förbi

Blomstertiden är förbi. Ett dystert faktum varje år då sommaren är slut. Numera syns bara enstaka exemplar av blommande rödklint, malva och rölleka. Till och med gullriset har blommat ut.

Enda undantaget är femfingerörten. Den lyser solgult lite här och där till tröst för alla oss som önskar att sommaren gott kunde få vara kvar ett tag till.

17.8 – Komplicerat

Innan jag blev pensionär trodde jag att jag skulle få tillbringa min tid med sånt som jag inte hade hunnit med när jag jobbade. Bland annat hade jag planerat att gå en kurs i porslinsmålning.

När jag bestämde mig för att anmäla mig visade det sig att kurskvällen kolliderade med en av mina egna kurser, så jag la idén på hyllan. Det blev Lustläsarna och Skrivlördag i stället.

Den gångna veckan har varit ovanligt späckad. Måndag var enda dagen utan aktiviteter, så jag ser verkli­gen fram mot nästa vecka. Den är helt tom – än så länge.

Om jag fick välja, skulle varje ny dag vara fri från hålltider och åtaganden. Dagens program skulle få skapa sig självt. Men tyvärr är det inte så enkelt. Vissa saker måste planeras och tider bestämmas.

I all synnerhet om det gäller att träffa andra pensionärer! Minst en vecka i förväg gäller det att avtala dag och tid, annars har dom redan bokat in annat program.

Den tiden är förbi då man ”går till bys” utan att anmäla besöket i förväg. ”Ska vi gå och hälsa på Märta och Rolf?” kunde min fostermor föreslå. Och så gick vi.

Om dom inte var hemma hände det att vi hälsade på nån annan i stället. Eller så gick vi hem tillbaka och gjorde ett nytt försök en annan dag när vi kände för det. Såna spontanbesök gjorde alla andra också i byn. Oj, vad jag saknar den tiden!

Man bjöd på det man råkade ha i brödlådan, alternativt en smörgås till kaffet. Nuförtiden känns det som om alla besök ska inledas med en välkomstskål och på kaffebordet ska det finnas minst fem olika sorters bakverk.

Och om man ska bjuda nån på middag gäller det att se till att gästerna får minst tre rätter, helst med olika dryck till varje rätt. Kaffe och avec efter maten inte att förglömma.

När – och varför – blev det så här kompli­cerat?

Imponerande

Dragsfjärds kyrka  ligger mig förstås varmt om hjärtat, men Kimito kyrka är utan tvekan öns största och pampigaste.Citat från Kimitoöns församlings historik över kyrkan  ”Kimito kyrka är en av Finlands äldsta gråstenskyrkor. Kyrkan är byggd under 1300- och 1400-talen, den har blivit tillbyggd och ändrad på 1700-talet.

Sakristian är antagligen den äldsta delen av kyrkan, medan t.ex. pelarna och valven torde ha stått färdiga senast år 1469. Valvslagningen leddes av en byggmästare kallad Petrus Murator de Kymitto, han kom senare även att ansvara för motsvarande arbeten i Åbo domkyrka.