Jag har påbörjat en omarbetning, haft besök, varit värd för styrelsemöte igen, tillbringat dagen med väglagsadministration och nästan satt kaffet i vrångstrupen.

Påbörjad omarbetning
Igår efter lunch tog jag med mig datorn och åkte i väg till Daphnias ordförande för att ta i tu med omarbetningen av vår broschyr. Arbetet förlöpte utmärkt så efter ett par timmar var jag hemma igen, glad i hågen. Nu behövde jag bara översätta till svenska och hitta några nya bilder.

Men så enkelt var det inte… I morse kom en text som innehöll tillägg och ändringar från en sakkunnig som ordföranden hade enga­ge­rat. Och ingen markering av det som var nytt eller ändrat. 😦 Alltså måste jag läsa igenom hela rasket och jämföra med det vi hade plitat i hop igår. Suck och stön.

Besök
En kort stund efter att jag hade kommit hem hörde jag att det knackade och ropade ”kom in” som jag brukar. I dörröppningen stod en vilt främmande kvinna tyckte jag ända tills jag fattade att det var Råttan/Väduren. Det var en glad överraskning! Vi ses på sin höjd en gång per år när hon är på be­sök i fosterlandet.

Det var hennes tredje besök på Udden. Dom tidigare gångerna har jag inte varit hemma så jag på­pekade att det är säkrast att slå en signal innan. Det gjorde inget sa hon, hon hade gott om tid och tog gärna den korta promenaden.

Framåt sex avrundade vi kaffet och konjaken eftersom jag behövde förbereda inför styrelsemötet. Som tack för besöket och blomman jag fick av henne, fick hon med sig en bukett bondrosor som just håller på att slå ut. Vi kom överens om att jag hälsar på henne senare i veckan.

Styrelsemöte
Halv sju hörde jag ett välbekant putter. Händige släktingen som är den ena av väglagets verk­sam­hets­­gran­skare kom med räkenskaper och granskarnas utlåtande. Jag trodde att han eventuellt hört att det var möte och kom därför, men så var inte alls fallet.

Innan han hann smita dök den första ledamoten upp och sen kom övriga i snabb takt. Kaffe, Kerstins hem­bakta bullar och min rabarberpaj gick åt innan vi började mötet kl 19.15. Knappt två timmar senare var vi klara.

I den tiden ingick en paus för renskrivning och balansering av budgeten. Det vill säga ”gubbarna” satt och småpratade under tiden jag jobbade vid datorn. Ordföranden påpekade att det hade gått mycket snabbare med papper och penna, men jag struntade i hans kommentar. Jag var ju tvungen att kolla att formlerna räknade rätt.

Den späckade eftermiddagen och kvällen innebar att jag slapp äta middag. Men jag har ju lite fett­reserver att till så det gick absolut ingen nöd på mig. 😀

Väglagsadministration
Den här dagen började med att renskriva mötesanteckningarna och skicka protokollet med budgeten som bilaga. Sen stod årsmöteskallelserna på tur. Väglaget består av 60 vägandelsägare och de flesta saknar e-post så det blev många utskrifter och kuvert.

Adressering av kuverten kunde jag kombinera med solbad – jag satte mig i solen i bersån. Väg­en­hets­beräkningen som ska finnas till påseende är klar, liksom debiteringslängden. Jag förutsatte helt kallt att års­mötet godkänner den reviderade enhetsavgiften. Om inte, får jag göra om den – värre än så är det inte.

Dess värre hade jag inga frimärken hemma, så i morgon får det bli en tur till posten/butiken innan jag kan droppa ner kuverten i postlådan. Sista dag att posta kallelserna är den 14 så det är ingen panik, men nu väntar ju broschyrarbetet som helst ska vara klart på fredag så det är lika bra att få i väg dom.

Kaffet i vrångstrupen
Sent i eftermiddags ringde ett Stockholmsnummer, men la på efter bara en signal. När jag ringde upp var det upptaget, men vid nästa försök svarade en dam som erkände att hon sökt mig.

Damen var kundombudsman på Swedbank och hade tagit del av mitt brev till VDn. I hennes jobb är det viktigt att hålla med kunden om möjligt och det skötte hon med glans.

Sen sa hon nåt som gjorde att jag nästan satte kaffet i vrångstrupen. I och med att mamma var bosatt i Finland vid sin död, men hade medel i en svensk bank gäller internationell banklag. Det skulle innebära att en boutredning måste göras också i Sverige. Men hon skulle kolla upp det hela och åter­komma.

Men nej och åter nej… Den byråkratiska mardrömmen tar tydligen aldrig slut konstaterade jag resig­ne­rat för mig själv där jag stod och kuverterade.

En kort stund senare ringde hon på nytt och frågade om mammas tillgångar i Sverige var redovisade i bouppteckningen. När jag svarade jakande talade hon om att i så fall skulle den finska bo­ut­red­ningen räcka till. Tack o himmel!

Så snart jag har fått debetsedeln från skatteverket kan den här karusellen äntligen avslutas. Jag ska faktiskt slå en signal till skatteverket i morgon för att höra vilken tidsrymd det handlar om. Upp till ett halvår får man räkna med i Sverige talade bankdamen om. Jag har ju svårt att tro att våra myn­dig­he­ter är värst mycket snabbare.