Månad: april 2012

av

17.4 – Jord- och strandnära

Jag har avstått från att bli frälst, sett och hört islossning, fått nytt avtal och slutar med vykorts­för­sälj­ningen.

Ofrälst
Igår kom två damer på besök efter lunch. Den ena hade en bibel i handen såg jag. Här gällde det att vara kortfattad och bestämd.

Damen med bibeln tyckte jag bodde i ett paradis, vilket jag ju villigt höll med om. Sen frågade hon om hon fick läsa för mig ur bibeln. Vänligt men bestämt tackade jag nej. Då undrade kollegan om jag inte trodde på kristendomen?

”Nej, jag har min egen tro” svarade jag. Den ville hon inte veta nåt om, utan började prata om till­ståndet i världen och hur jag såg på en lösning?  ”Det är helt upp till oss” fick hon till svar.

Där slutade frälsningsförsöket. Damerna insåg att jag var ett hopplöst fall. Dom log lite ansträngt, tackade och önskade mig en bra dag.

Islossning
Dom senaste två dagarna har jag ”bott” i stranden. Jag minns inte när jag röjde där senast, men det är minst ett par år sen så det behövdes sannerligen.

Igår fick jag uppleva islossning. Först hörde jag nåt som slog mot bryggan, vilket väckte både min och Mias nyfikenhet så vi gick och kollade.

Vinden hade satt det återstående tunna isflaket i rörelse. Ett frasande ljud hördes då isbitarna törnade mot varandra innan dom drev i väg. Nästan en religiös upplevelse.

Nytt avtal
Idag fick jag ett nytt avtal från Kimito Telefon på bredbandsanslutningen. Till och med den 30.4.2013 får jag behålla 8 Mbit till nuvarande pris, precis som jag önskade.

Jag kunde ha fått 24 Mbit till samma pris ett år framåt, men eftersom jag ännu aldrig har kommit upp i 8 Mbit vid nåt av TCP-testen så var det liksom ingen idé. Jag är fullt nöjd med den hastighet jag har.

Slut med vykort
Jag har beslutat avveckla vykortsförsäljningen. Dels för att min säljiver och ‑förmåga haltar, dels för att jag än en gång har konstaterat att glädjen och lusten försvinner när man gör en hobby till arbete. Jag avskyr att känna att jag ”måste” ut och fotografera och då blir bilderna heller inte bra.

En annan nog så viktig anledning är att jag vill slippa subventionera verksamheten. Det enda jag har kunnat ta betalt för är tryckkostnaden, arbetstid och resor har jag bjudit på. Det hänger förstås i hop med att volymen per motiv är så liten. Hade jag tagit betalt för alla kostnader, skulle priset ha blivit det dubbla och det är ingen villig att betala förstår jag ju, oavsett hur lokala eller unika motiven är.

Resterande färdigtryckta vykort får gå till privat‑ eller loppisförsäljning. Mia har också fått nog av dom. 🙂

av

15.4 – Hotad och hatad

Jag har blivit hotad och är hatad. Mia har blivit slankare.

Hotad
Idag kom ”fiskbilen” strax efter lunch. Oxen/Tvillingen hade varit på fiskafänge och sin vana trogen delade han med sig av fina gösfiléer och färdigrensade abborrar.

Den här gången fick jag fisken på ett villkor. Jag var tvungen att lova att aldrig mer återgälda gåvan (han och frun fick ett presentkort i julas). ”Annars får du aldrig fisk mera!” avslutade han med eftertryck. Han lät så sträng att jag kände mig som en barnunge som får bannor och neg djupt i ren reflex.

Han undrade var Mia höll hus och undrade om hon äter färsk fisk? Just då var hon osynlig, men jag intygade att hon gillar fisk och att jag ska dela med mig till henne. Det får bli hennes kvällsmål, aptiten har varit minimal under dagen. Troligen har hon försett sig med jaktbyten.

Hatad
Efter en tidig lunch/middag hämtade jag skottkärran, stoppade på mig kniv och sekatör och satte i gång med att decimera bergeniorna nedanför verandan.

Det är ju tur att dom inte kan prata eller gå till motangrepp. I så fall hade jag blivit utskälld eller ihjäl­slagen med tanke på hur hårdhänt jag hanterade dom. Men hatar mig gör dom garanterat.

Jag försöker förgäves lista ut hur jag ska hindra dom från att sprida sig? I fjol experimenterade jag med tegel­stenar men ser att jag behöver vända dom på kant så hindret blir högre. Nåt annat trick har jag inte kommit på. Tips mottas med tacksamhet!

En slankare kisse
Till för nån månad sen såg Mia ut som om hon var hög­gravid, men nu har hon blivit betydligt slanka­re. Det hänger förstås i hop med att hon sover mindre och rör sig mer.

Det är hård åtgång på mullvadar, sorkar, skogsmöss och ödlor. Fast inget av bytena har jag sett henne äta upp. Mullvadar och ödlor biter hon bara i hjäl, skogsmössen och sorkarna äter hon bara huvudet på. Men hon kan ju för all del sätta i sig en massa utan att jag ser det.

Lyckligtvis har hon slutat ta med sig levande byten in. Däremot kan ett avlivat byte fortfarande slinka in ibland om jag inte är påpasslig, men oftast lämnar hon dom utanför dörren. Ett tecken på att hon börjar bli vuxen kanske?

Epilog
Strax efter att jag publicerade det här inlägget ringde dörrklockan. På trappan stod Draken/Tvillingens son och överräckte en påse med nyfångad strömming. Tänk så mycket gott det kan bli samtidigt i bland!  🙂

av

14.4 – Nyttigt?

I onsdags fick jag för mig att det kunde vara bra att ha lite extra C-vitamin hemma. Jag blev lätt chockad då jag läste innehållsförteckningen på tuben. Varför fortsätter man använda konstgjorda sötningsmedel trots att dom är skadliga? Färgämnet verkar också överflödigt.

Sökning på nätet gav bland annat följande resultat:

E 330, citronsyra – inga kända hälsorisker
E 500, natriumkarbonater – inga kända hälsorisker
Sorbitol – skadligt
Aspartam (ombildas i kroppen till fenylalanin) – skadligt
L-askorbinsyra (E 300), dvs C-vitamin – inga kända hälsorisker
E 101, Riboflavin – inga kända hälsorisker

I fortsättningen håller jag mig till naturliga C-vitaminkällor.

av

12.4 – Ovanligt livat

Gruff i viken, besök på tomten, värme i kabeln, trädgårdsarbete och ett monster i skogen har präglat dagen.

Gruff i viken
Sen igår vistas svanparet i ”min vik” igen. Ett säkert vårtecken. Ett litet område längst in mot vassen är isfritt och ger tillträde till mat.

Idag dök det upp tre inkräktare. Möjligen svanherrar som hade för avsikt att uppvakta svandamen? Efter en stunds högljutt gruffande och hotande manövrar från revirinnehavaren tyckte dom det var bäst att försvinna och lugnet sänkte sig igen.

Besök på tomten
Två bruna korvar fångade min blick när jag hämtade tidningen i morse. Jag lockade Mia att undersöka dom, men hon drog snabbt undan huvudet efter att ha sniffat på dom. Hennes var det givetvis inte.

Eftersom mina tillfälliga grannar är hundvakt åt husägarna för närvarande, misstänker jag starkt vem som är skyldig. Det har hänt förr. Troligen en markering avsedd att sätta respekt i Mia. Men det finns också en annan misstänkt, se längst ner.

Het kabel
I vanliga fall belastar jag inte skarvsladden i badrummet med mer än tvättmaskin och vatten­pump samtidigt, men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag tvättade en andra omgång hade jag torktumlaren i gång. Mest för att se om säkringen skulle hålla.

Säkringen höll, men ett tag trodde jag att skarvsladden skulle smälta av värmen. Jisses vad het den blev. Den belastningen ska jag nog inte utsätta den för i fortsättningen.

Trädgårdsarbete
Efter lunch beslöt jag trotsa den kalla vinden och drog på mig trädgårdshandskarna. Mina an­språks­lösa blomland och planteringar behövde befrias från löv och nerfallna kvistar. Skillnaden blev markant. Nu syns mullen och dom spirande små liven.

Varje vår är jag lika fascinerad av lupinskotten. Minia­tyr­bla­den ser nästan ut som blommor och varie­rar i färg från djupaste vinrött till ljusaste grönt.

Monster i skogen
Mia anade att det fanns en främmande figur i närheten långt innan jag fick syn på den. Hon spanade ett tag i sovrumsfönstret och ville sen gå ut, men var väldigt avvaktande så jag följde med henne ut på trappan.

Först trodde jag det var ett lodjur som syntes i skogsbrynet. Färg och storlek stämde, men lodjur har inte lång svans och visar sig förmodligen inte så öppet så det måste ha varit en katt. En jättekatt i så fall. Som jag uppfattade storleken var den tre gånger så stor som Mia. Inte att undra på att hon var vaksam.

Eventuellt kan det alltså vara ”monstret” som har lämnat sitt visitkort?

Ju mer jag funderar, desto mer övertygad blir jag om att det ändå var ett lodjur jag såg. Det jag upp­fattade som svans kunde mycket väl ha varit insidan på ett bakben precis som på bilden nedan.

av

11.4 – Äntligen vardag

Påsken är överstökad och jag har fått slaminfo.

Slut på påskhelgen
Påskhelgen avslutades med namns­dags­kaffe. Herr grannen junior firade namnsdag och hedrade oss med en personlig inbjudan som vi självklart hörsammade.

Igår hjälpte Mia till att packa mammas kappsäck. Eller så ville hon kanske bli nerpackad, men det fick hon inte förstås. På efter­middagen skjutsade jag mamma till bussen och vinkade adjö för den här gången.

Slaminfo
Idag krävde ett ärende en tur till Kimito. En sträcka motsvarande Östersund-Krokom t/r konstaterade jag på hemvägen.

Jag passade på att kombinera turen med att delta i informationstillfället gällande dom nya rutinerna för slamtömning som börjar gälla 1.1.2013. Den tiden kunde jag gott ha besparat mig. Det mesta av informationen hade jag redan innan så jag smet innan diskussions- och frågepasset började.

Den enda nya informationen var att det bildas en regional nämnd med säte i Salo som ska administrera slamtömningen i fyra kommuner inklusive vår. Då kan man undra om töm­nings­avgifterna verkligen kommer att bli lägre trots ”stordriftsfördelar”? Ett ord som verkar sakna motsats – jag har då aldrig hört talas om stordriftsnackdelar?

Eftersom fastighetsägarna ska stå för alla kostnader i samband med slamtömningen lär ju en del av kostnaden för de nya tjänste­männens löner också ingå i våra avgifter. Men man kan förstås alltid hoppas att antalet fastighetsägare som nyttjar tjänsten blir större i fortsättningen.

av

8.4 – Det bästa

Idag intogs påskbrunch ”på lokal”. Det bästa med att åka bort är att få komma hem.

Påskbrunch
För ett par dar sen föreslog jag mamma att vi skulle äta påskbrunch i Villa Felix idag. Det var hon med på. Vi frågade om bonuspappan hade lust att göra oss sällskap och det hade han, så igår beställde jag bord för tre och på eftermiddagen ”knödde” vi in oss i Silver­pilen och susade iväg.

Brunchen inleddes med en påskgul drink som ingick i menyn. Maten utgjordes av ett stående bord med diverse kalla förrätter, två varmrätter och två desserter. Klart mer än det brukar vankas på Udden. 😉

Vi försåg oss i maklig takt och lät oss väl smaka. Vår glada servitris kunde dess värre inte mer än några enstaka svenska ord, men hon var så charmig att till och med jag bytte till finska. Det händer inte så ofta.

Jag kan inte påstå att maten bjöd på några kulinariska överraskningar men den var fräsch, god och värd sitt pris tyckte jag. Sortimentet var det heller inget fel på så vi var nöjda med utflykten.

Det bästa
Enda anledningen att lämna Udden är för att få återvända. Det bästa med att gå eller åka bort är alltså att få komma hem igen. 😀 Det nästbästa är att få byta om till ”hemmadressen” och lufsa omkring i tofflorna.

Jag uppfyller nog med råge alla kriterier för stugsittare tror jag. Det tycks dessutom bli värre med åren… Jag börjar gruva mig redan dan innan jag är tvungen att ge mig av, lämnar alltid mitt lilla hem lika ovilligt och försöker skynda mig hem igen. Så har jag aldrig känt tidigare, åtminstone inte vad jag minns?

Möjligen kan det hänga i hop med att jag alltid har betraktat Udden som mitt enda ”riktiga” hem. Alla andra hem har varit tillfälliga, om än rätt långvariga i vissa fall. Jag har för all del trivts i dom också, men aldrig saknat dom när jag väl bestämt mig för att lämna dom. Mitt zigenarblod kanske har blivit mer trögflytande med åren?

av

7.4 – Påskfirande

Påskfirandet på Udden fortsätter lugnt och stillsamt.

Långfredag
Långfredagen var inte alls särskilt lång trots att vi bara höll till inomhus. Vädret lockade verkligen inte till utomhusvistelse – blötsnö och temperatur runt noll.

Nöjena utgjordes av mat och vila. På kvällskvisten fick vi besök som förärade oss en påskgul blomma och drack te med oss. Resten av kvällen hängde vi framför TVn tills mamma sa att det var läggdags. Så tidigt har jag inte lagt mig på länge.

Påskafton
Idag har vi faktiskt vågat oss ut en sväng. För säkerhets skull per bil för att inte drabbas av frisk­luftschock. 😀

Mjölken började sina och mamma hade bestämt att jag skulle ha ett paket av mitt favoritkaffe (Arvid Nordqvists Franskrost) i påskpresent så vi tog en tur till Dalsbruk efter frukost. Där var det nästan rusning och köer till kassan.

Hälften av folkvimlet bestod av herrar i käcka skepparmössor och bastanta damer i fleecejackor, det vill säga stadsbor klädda för vistelse ”på stugan” som alla envist säger här. Inget ont om stadsbor för all del. Deras inköp är säkert välkomna för handelsmännen.

Dagens middag blev ganska lyckad. Varmrätten bestod av ugnsstekt lammbog från Westankärr. Till den åt vi en underlig potatiskaka som jag stekte av resterna från gårdagens pres­sade potatis. Inte särskilt lyckat, men den gick ju att äta. Med (hemlagad) aioli och broccoli till blev det ändå ganska lyckat som sagt.

Efter maten hade mamma just intagit horisontalläge när före detta grannen knackade på och över­räckte en tulpan­bukett. Hon drack eftermiddagskaffe med oss men hastade snart hem igen så mamma fick fullfölja sin middagsvila.

Kvällens nöje blir gangsterfilm på TV. Både mamma och jag gillar ”maffiafilmer” och i kväll får vi se Robert De Niro i ”Once Upon a Time in America”. Om vi håller oss vakna till slutet, går vi säkerligen och lägger oss efter det. I morgon väntar nya äventyr. 🙂