2.12 – Nu och sen

Jag får post igen, har avstått från en begäran och fullföljt en annan, idkat trädgårdsarbete(!) och fasar för framtiden.

PostbilPost igen
Nu var det slut på poststrejken. Det är riktigt roligt att gå till postlådan. Lyckligtvis har vi fått dags­tidningen som vanligt här i byn också under strejken i och med att den inte delas ut med posten, men många var inte lika lyckligt lottade.

Avstått från en begäran
Igår ringde f d grannen och hade ett par datorproblem så jag lovade dyka upp efter lunch idag. Det ena problemet var avklarat på en minut, men det andra förblev tyvärr olöst.

Hennes Windows 10-uppgradering har inte gått att genomföra och därmed inte heller den senaste uppdateringen med beteckningen 1511. Om felkoden hade stämt överens med nån av dom som jag råkade ut för hade jag kanske lyckats lösa problemet, men så väl var det inte. Jag rådde henne därför att anlita ett proffs.

Fullföljt en begäran
På besök hos f d grannen var El-Tigerns fru som jag nyss hade mejlat till angående hennes MS-konto som behövde verfieras, så vi kom överens om att jag skulle titta in på hemvägen. Det var en enkel och snabb operation som innebar att jag hann hem till Mias mattid. 🙂

VissenIdkat trädgårdsarbete
Som omväxling har solen nådigt lyst över oss hela dan. Det inspirerade mig till trädgårdsarbete. Det torde vara första gången jag ägnar mig åt det i början på december!

Efter en stund var det inte alls roligt längre. Solen hade redan försvunnit bakom trädtopparna, det frasade under fötterna av begynnande frost och blodtillförseln i fingrarna hade upphört kändes det som. Jag hade tappat all känsel i höger hand.

Men skam den som ger sig. Av den vissna tuvan med Praktlysing återstod nu bara några kvistar att klippa bort så jag tvingade mig att fortsätta och bar bort högarna innan jag gav mig. Det ska mycket till innan det blir fler såna idéer i år.

Fasar för framtiden
Idag fick jag syn på en rubrik i Ny Teknik som fick mig att haja till: ”Kina-fabrik hoppas klona människor”. I förrförra numret av Illustrerad vetenskap läste jag om en italiensk läkare som på fullaste allvar tänker genomföra en huvudtransplantation 2017. Nu räcker det tydligen inte med gen­mani­pu­la­tion längre, vi vill agera Gud fullt ut.

Det finns forskare och andra insatta personer som varnar för artificiell intelligens. Risken är att intelligenta robotar tar över. Redan nu testar man såna inom åldringsvården i Japan och i krigföring.

RobotTeknologiska framsteg har jag inget emot så länge de används till människors fromma, men det här överskrider alla etiska och moraliska gränser anser jag. Kalla mig gärna reaktionär, det hindrar mig inte. Jag kommer aldrig att godkänna att mitt huvud överförs till en robotkropp även om den gör mig odödlig.

Den livsskapande förmåga vi redan har räcker gott och väl till. Jag kan också acceptera att vi genom forskningsframsteg får längre och friskare liv, men inte till vilket pris som helst. Varje gång vi lägger oss i naturens gång skapar vi katastrofer. Om det var meningen att vi skulle vara odödliga, hade vi varit det för länge sen.

Men det är klart, när vi väl har lyckats göra planeten obeboelig är robotarna förstås ett bra alternativ. 😦

4.5 – Fågelliv, stenar och myror

SvanarFågellivet har återvänt och ytterligare en städ- och ommöble­rings­dag är avverkad.

Fågelliv
Det är ett nöje att titta ut över viken, sjöfåglarna har återvänt. Fiskgjusen, svanparet, änderna och kniporna gör regelbundet sina matrundor.

Idag signalerade hackspetten ut sitt revir. Plåten på trans­for­ma­torn och ovanpå elstolpen närmast mig fungerade som trumma. Och så hörde jag göken i väster.

Småfåglarna håller givetvis ljudlig konsert från morgon till kväll och sädesärlan retar gallfeber på Mia. Efter vinterns tystnad är det livat på alla håll och kanter. 🙂

Tack vare en bloggkollega har jag lärt mig en massa nya fågelnamn. Den är suverän som uppslagsverk och har fantastiskt fina bilder!

Städ- och ommöbleringsdag
Idag beskar jag klängrosorna, dom tre som är kvar. Det var i senaste laget upptäckte jag, dom hade redan fått skottknoppar. Jag som trodde dom var lika sena som allt annat.

För att underlätta den kommande gräsklippningen fick den största av dom ett buskstöd. Omkretsen var perfekt, men metallpinnarna var på tok för långa så jag gjorde en egen variant av dom befintliga blomstöden för att få rätt höjd. Metallpinnarna lär komma till annan användning har jag en känsla av.

När jag var klar gav jag mig på spåren efter vinterns snöröjning. En massa grus hade följt med i snö­röjningen och under det låg en massa löv. Nu är dom borta och värsta gruset är hoprafsat.

Hittills har en hög med stora stenar tronat mitt på berget vid ”parkeringen”. Alla som har stuckit upp ur jorden och grävts upp har jag samlat i en hög. För ett tag sen kom jag på att stenröset bara är i vägen för snövallen som bildas av snöbladet så idag beslöt jag flytta på mitt ”vattenmärke”.

Dom understa stenarna krävde spett för att få loss. Under årens lopp har jord och växter effektivt bäddat in dom, men nu har dom fått ett nytt hem. Totalt meningslös syssel­sätt­ning nr 125 i ord­ningen.

TrädgårdslöpareJag förstår inte varför jag prompt ska samla dom på hög överhuvudtaget? Nånstans i bakhuvudet ligger kanske tanken på att bygga en stenmur vid tomtgränsen, men då krävs det allt en hel del fler.

Efter stenflytten fick jag syn på löven och det torra gräset runt snöbärsbusken. Under alla löven höll en magnifik trädgårdslöpare till. Framkroppens sköldkanter lyste klart lila i solskenet, men tyvärr fick jag inte in kameran i rätt vinkel för att fånga dom läckra reflexerna.

Innan dagen var slut irriterade jag ”pissismyrorna”. I en änden på mitt lilla ”vårland” (som jag anlade i höstas efter att ha grävt upp bergeniorna som växte där) visste jag att dom höll till. Faktiskt var dom sambor med svartmyrorna visade det sig.

Den kompakta tuvan förvandlades i rask takt till välluckrad mull medan dom små liven panikartat irrade omkring. Perfekt, nu har jag en liten ”hörna” ledig för nya/andra växter. Jag som svor på att jag inte skulle ha några blomland när jag flyttade in… Det här är det sjätte i ordningen, det blir alltså en ny liten plätt varje år. 😀

12.4 – Ovanligt livat

Gruff i viken, besök på tomten, värme i kabeln, trädgårdsarbete och ett monster i skogen har präglat dagen.

Gruff i viken
Sen igår vistas svanparet i ”min vik” igen. Ett säkert vårtecken. Ett litet område längst in mot vassen är isfritt och ger tillträde till mat.

Idag dök det upp tre inkräktare. Möjligen svanherrar som hade för avsikt att uppvakta svandamen? Efter en stunds högljutt gruffande och hotande manövrar från revirinnehavaren tyckte dom det var bäst att försvinna och lugnet sänkte sig igen.

Besök på tomten
Två bruna korvar fångade min blick när jag hämtade tidningen i morse. Jag lockade Mia att undersöka dom, men hon drog snabbt undan huvudet efter att ha sniffat på dom. Hennes var det givetvis inte.

Eftersom mina tillfälliga grannar är hundvakt åt husägarna för närvarande, misstänker jag starkt vem som är skyldig. Det har hänt förr. Troligen en markering avsedd att sätta respekt i Mia. Men det finns också en annan misstänkt, se längst ner.

Het kabel
I vanliga fall belastar jag inte skarvsladden i badrummet med mer än tvättmaskin och vatten­pump samtidigt, men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag tvättade en andra omgång hade jag torktumlaren i gång. Mest för att se om säkringen skulle hålla.

Säkringen höll, men ett tag trodde jag att skarvsladden skulle smälta av värmen. Jisses vad het den blev. Den belastningen ska jag nog inte utsätta den för i fortsättningen.

Trädgårdsarbete
Efter lunch beslöt jag trotsa den kalla vinden och drog på mig trädgårdshandskarna. Mina an­språks­lösa blomland och planteringar behövde befrias från löv och nerfallna kvistar. Skillnaden blev markant. Nu syns mullen och dom spirande små liven.

Varje vår är jag lika fascinerad av lupinskotten. Minia­tyr­bla­den ser nästan ut som blommor och varie­rar i färg från djupaste vinrött till ljusaste grönt.

Monster i skogen
Mia anade att det fanns en främmande figur i närheten långt innan jag fick syn på den. Hon spanade ett tag i sovrumsfönstret och ville sen gå ut, men var väldigt avvaktande så jag följde med henne ut på trappan.

Först trodde jag det var ett lodjur som syntes i skogsbrynet. Färg och storlek stämde, men lodjur har inte lång svans och visar sig förmodligen inte så öppet så det måste ha varit en katt. En jättekatt i så fall. Som jag uppfattade storleken var den tre gånger så stor som Mia. Inte att undra på att hon var vaksam.

Eventuellt kan det alltså vara ”monstret” som har lämnat sitt visitkort?

Ju mer jag funderar, desto mer övertygad blir jag om att det ändå var ett lodjur jag såg. Det jag upp­fattade som svans kunde mycket väl ha varit insidan på ett bakben precis som på bilden nedan.