12.4 – Ovanligt livat

Gruff i viken, besök på tomten, värme i kabeln, trädgårdsarbete och ett monster i skogen har präglat dagen.

Gruff i viken
Sen igår vistas svanparet i ”min vik” igen. Ett säkert vårtecken. Ett litet område längst in mot vassen är isfritt och ger tillträde till mat.

Idag dök det upp tre inkräktare. Möjligen svanherrar som hade för avsikt att uppvakta svandamen? Efter en stunds högljutt gruffande och hotande manövrar från revirinnehavaren tyckte dom det var bäst att försvinna och lugnet sänkte sig igen.

Besök på tomten
Två bruna korvar fångade min blick när jag hämtade tidningen i morse. Jag lockade Mia att undersöka dom, men hon drog snabbt undan huvudet efter att ha sniffat på dom. Hennes var det givetvis inte.

Eftersom mina tillfälliga grannar är hundvakt åt husägarna för närvarande, misstänker jag starkt vem som är skyldig. Det har hänt förr. Troligen en markering avsedd att sätta respekt i Mia. Men det finns också en annan misstänkt, se längst ner.

Het kabel
I vanliga fall belastar jag inte skarvsladden i badrummet med mer än tvättmaskin och vatten­pump samtidigt, men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag tvättade en andra omgång hade jag torktumlaren i gång. Mest för att se om säkringen skulle hålla.

Säkringen höll, men ett tag trodde jag att skarvsladden skulle smälta av värmen. Jisses vad het den blev. Den belastningen ska jag nog inte utsätta den för i fortsättningen.

Trädgårdsarbete
Efter lunch beslöt jag trotsa den kalla vinden och drog på mig trädgårdshandskarna. Mina an­språks­lösa blomland och planteringar behövde befrias från löv och nerfallna kvistar. Skillnaden blev markant. Nu syns mullen och dom spirande små liven.

Varje vår är jag lika fascinerad av lupinskotten. Minia­tyr­bla­den ser nästan ut som blommor och varie­rar i färg från djupaste vinrött till ljusaste grönt.

Monster i skogen
Mia anade att det fanns en främmande figur i närheten långt innan jag fick syn på den. Hon spanade ett tag i sovrumsfönstret och ville sen gå ut, men var väldigt avvaktande så jag följde med henne ut på trappan.

Först trodde jag det var ett lodjur som syntes i skogsbrynet. Färg och storlek stämde, men lodjur har inte lång svans och visar sig förmodligen inte så öppet så det måste ha varit en katt. En jättekatt i så fall. Som jag uppfattade storleken var den tre gånger så stor som Mia. Inte att undra på att hon var vaksam.

Eventuellt kan det alltså vara ”monstret” som har lämnat sitt visitkort?

Ju mer jag funderar, desto mer övertygad blir jag om att det ändå var ett lodjur jag såg. Det jag upp­fattade som svans kunde mycket väl ha varit insidan på ett bakben precis som på bilden nedan.