4.11 – Så försvann den veckan

Min skrivare protesterar, jag har bytt sulor, registerbeskrivningen är klar, hårspray är prima. Idag fuskstädning och långbent besök.

Min skrivare protesterar
Sen flera dar tillbaka meddelar min Pixma MG 6150 att ”Bläckuppsamlaren är nästan full”. Att det finns en sån hade jag ingen aaaning om!

I måndags åkte jag till ”norra centrum” med den för att låta en tekniker åtgärda problemet. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Han kunde nog plocka i sär och plocka i hop skrivaren, men kunde inte garantera att den fungerade efter det.

I Åbo finns en auktoriserad Canon-verkstad, men enligt uppgift går reparationen loss på en hundring plus transportkostnader så jag struntar nog i det. Det får väl bli en ny skrivare så småningom. Den här har redan sju år på nacken.

Bytt sulor
Samma dag på förmiddagen sågs dom första snöflingorna dala ner och det låg ett tunt lager is längst in i viken som kylde svanarnas fötter. Golvet i huset kändes också kallare än vanligt.

Därmed tyckte jag det var bäst att övergå från sommarsulor till vinterdito i mina filttofflor. Tovade ullsulor gjorde susen!

Registerbeskrivningen klar
På tisdagen gjorde jag klar hemläxan till nästa skrivarträff och på onsdagen satte jag i gång med register‑ och dataskyddsbeskrivningen för väglaget. Förlagan var på finska så det gick trögt.

Arbetet fortsatte på torsdagen. På fredagen blev jag äntligen klar tack vare att byvandringen blev inställd på grund av regn. Inget ont som inte har nåt gott med sig. Styrelsen fick genast ett utkast för genomläsning till kommande möte.

Hårspray är prima
I torsdags hade jag kurs som vanligt. Tyvärr konstaterade jag att jag hade en ”bad hair day” när jag skulle göra mig i ordning.

Det är bara i nödfall jag tar fram flaskan med hårspray men det här råkade vara ett sånt. Efter lite pyssel och ett lager spray bedömde jag att frisyren fick duga. Tack och lov för hårspray!

Fuskstädning och långbent besök
Trots att det var söndag beslöt jag göra en snabbräd med dammsugaren idag. Mattorna i köket och verandan var ordentligt skräpiga.

Strax innan jag var klar, rapporterade Husse att hägern hedrade oss med ett besök i stranden så jag skyndade mig att hämta kameran. Stilig pippi eller hur?

21.8 – Bland människor och djur

Hettan och torkan är förbi, vi har mätt kräftor, välkomnat besökare och varit beklämda.

Hettan och torkan förbi
Sen en vecka tillbaka är hettan förbi, tack och lov. Det går att röra sig igen och sova utan att svetten rinner. Under den gångna veckan har vi också välsignats med regnskurar, totalt ca 14,5 mm, så många växter har piggnat till igen. Förunderligt snabbt gör dom det.

Mätt kräftor
Husse har fortsatt kräftfångsten. Med tre kräftburar blir det inte så stora mängder, i synnerhet inte här i vår vik där botten inte stämmer överens med kräftornas önskemål. Å andra sidan har vi gott om näckrosor.

Enligt sajten fishinginfinland.fi/kraftfiske trivs dom bäst på stenig botten men håller också till där det finns näckros: ”Signalkräfta (Pasifastacus leniusculus) fångas på stenbotten i sjöstränder och vid grynnor. Platser med näckros och områden nära trädstammar som fallit i vattnet är bra fångstställen.

Men av dom få som låtit sig luras är en del av imponerande storlek. Möjligen för att jag jämför med storleken på flod­kräftor? Den största han har fångat var 15 cm lång och hade klor på 7 cm. Fast rekordet är visst 15 x 29 cm, klor på 10 cm och vikt 166 gr enligt en uppgift jag hittade på nätet.

Välkomnat besökare
I lördags gick föreningens evenemang Solrosor och ”stoppakaku” av stapeln i Dragegården. Stoppa­kaku (tårta) är ingalunda lokal dialekt, ordet används mig veterligen bara i Österbotten och i östra Nyland, men vi räknade med att alla skulle förstå det.

Vi tyckte att programmet var magert – besökarna fick plocka en bukett solrosor för en femma och för en femma till fick dom kaffe/te med Husses egenhändigt bakade stoppakaku till. Men det blev ju succé!

Tack vare en generös jordbrukare fick vi fritt disponera solrosfältet, vilket tilltalade hela 40 personer. Eller nåja, om vi ska vara noga var det nog damerna som hyste största intresset, men lyckligtvis hade dom tagit med sig sina respektive. 🙂

Varit beklämda
Igår morse väckte Husse mig efter att ha vittjat kräftburarna. Jag hörde på tonfallet att det var nåt speciellt. Han bad mig komma ner till stranden och titta.

På vägen ner berättade han vad det gällde. Mia hade upptäckt och skrämt en gråhäger som satt hopkurad strax ovanför vasskanten, så han hade gått för att se vad som stod på.

Fågeln tycktes inte kunna flyga och verkade inte må bra. Jag kunde bara konstatera det samma. Att fånga den för att undersöka den närmare var en första tanke, men då vi närmade oss flyttade den sig utom räckhåll.

Vi beslöt rådfråga Naturväktarna på FB, men fick bara rådet att kontakta nån som tog sig an skadade vilda djur. Nån sån kände vi inte till så jag kontaktade kommunens veterinär. Hon kunde nu inte bidra med värst mycket hon heller, så vi beslöt se tiden an.

Enligt vad vi kunde bedöma var det en ungfågel, troligen från vårens kull, och av allt att döma hade föräldrarna övergett den. Kanske för att den inte var frisk?

Vi turades om att titta till den under dagen och kvällen, men det enda som hände var att den förflyttade sig längre upp på land. Innan vi somnade kom vi fram till att mårdhundarna för­mod­ligen skulle få sig ett skrovmål under natten.

I morse var fågeln borta. Man kan ju hoppas att den hade piggnat till och flugit sin väg, men så väl tror jag dess värre inte att det var. Snarare hade naturens lag fått råda.