21.8 – Bland människor och djur


Hettan och torkan är förbi, vi har mätt kräftor, välkomnat besökare och varit beklämda.

Hettan och torkan förbi
Sen en vecka tillbaka är hettan förbi, tack och lov. Det går att röra sig igen och sova utan att svetten rinner. Under den gångna veckan har vi också välsignats med regnskurar, totalt ca 14,5 mm, så många växter har piggnat till igen. Förunderligt snabbt gör dom det.

Mätt kräftor
Husse har fortsatt kräftfångsten. Med tre kräftburar blir det inte så stora mängder, i synnerhet inte här i vår vik där botten inte stämmer överens med kräftornas önskemål. Å andra sidan har vi gott om näckrosor.

Enligt sajten fishinginfinland.fi/kraftfiske trivs dom bäst på stenig botten men håller också till där det finns näckros: ”Signalkräfta (Pasifastacus leniusculus) fångas på stenbotten i sjöstränder och vid grynnor. Platser med näckros och områden nära trädstammar som fallit i vattnet är bra fångstställen.

Men av dom få som låtit sig luras är en del av imponerande storlek. Möjligen för att jag jämför med storleken på flod­kräftor? Den största han har fångat var 15 cm lång och hade klor på 7 cm. Fast rekordet är visst 15 x 29 cm, klor på 10 cm och vikt 166 gr enligt en uppgift jag hittade på nätet.

Välkomnat besökare
I lördags gick föreningens evenemang Solrosor och ”stoppakaku” av stapeln i Dragegården. Stoppa­kaku (tårta) är ingalunda lokal dialekt, ordet används mig veterligen bara i Österbotten och i östra Nyland, men vi räknade med att alla skulle förstå det.

Vi tyckte att programmet var magert – besökarna fick plocka en bukett solrosor för en femma och för en femma till fick dom kaffe/te med Husses egenhändigt bakade stoppakaku till. Men det blev ju succé!

Tack vare en generös jordbrukare fick vi fritt disponera solrosfältet, vilket tilltalade hela 40 personer. Eller nåja, om vi ska vara noga var det nog damerna som hyste största intresset, men lyckligtvis hade dom tagit med sig sina respektive. 🙂

Varit beklämda
Igår morse väckte Husse mig efter att ha vittjat kräftburarna. Jag hörde på tonfallet att det var nåt speciellt. Han bad mig komma ner till stranden och titta.

På vägen ner berättade han vad det gällde. Mia hade upptäckt och skrämt en gråhäger som satt hopkurad strax ovanför vasskanten, så han hade gått för att se vad som stod på.

Fågeln tycktes inte kunna flyga och verkade inte må bra. Jag kunde bara konstatera det samma. Att fånga den för att undersöka den närmare var en första tanke, men då vi närmade oss flyttade den sig utom räckhåll.

Vi beslöt rådfråga Naturväktarna på FB, men fick bara rådet att kontakta nån som tog sig an skadade vilda djur. Nån sån kände vi inte till så jag kontaktade kommunens veterinär. Hon kunde nu inte bidra med värst mycket hon heller, så vi beslöt se tiden an.

Enligt vad vi kunde bedöma var det en ungfågel, troligen från vårens kull, och av allt att döma hade föräldrarna övergett den. Kanske för att den inte var frisk?

Vi turades om att titta till den under dagen och kvällen, men det enda som hände var att den förflyttade sig längre upp på land. Innan vi somnade kom vi fram till att mårdhundarna för­mod­ligen skulle få sig ett skrovmål under natten.

I morse var fågeln borta. Man kan ju hoppas att den hade piggnat till och flugit sin väg, men så väl tror jag dess värre inte att det var. Snarare hade naturens lag fått råda.