av

24.9 – Frågor

Jag har lämnat support, besökt en ny nätbutik, besett våtmarker och undrar över ett datum.

Kundstöd
På förmiddagen ringde en kund. Han behövde assistans med ett filformat och sortering av en prislista. Inom 14 minuter fick han svar på sina frågor och var glad och nöjd när vi avslutade samtalet. Det kändes som en bra inledning på dagen.

Ny nätbutik
Hurraaa, Clas Ohlson har äntligen öppnat sin nätbutik! Och hör och häpna, det går att välja svenska som språk. Jag frågade redan för nåt år sen om dom inte skulle ha en, men fick svaret att det inte var aktuellt än på ett tag. Men nu så.

Den är snabb, överskådlig och lätt att hitta i, men det är en detalj som jag ogillar och har påpekat till kundtjänsten. Om man registrerar sig som företagskund får man inte välja leveranssätt, enda alterna­tivet är Företagsleverans à 19 €.

Jag har inget behov att få leverans till dörren. Så stora eller tunga grejer kommer jag knappast att handla. Brev eller bussgods räcker gott. Inom två dar lovar dom svar.

Våtmark
Igår frågade ”exbonuspappan” om jag inte kunde skriva nåt om den s k våtmarken i Söderby och föreslog att vi skulle ta en titt nån dag. Idag på eftermiddagen kom han och hämtade mig.

Jag kan ju bara instämma i hans undran över dom djupa dikena som tillkom i fjol och måste hålla med om att diken ohjälpligt innebär att man torrlägger marken runt om. Men varken han eller jag är nån expert, så det där får jag grotta mer i.

Innan vi åkte hem igen frågade han om jag ville se naturlig våtmark. Åkej tyckte jag. Färden bar av till Djupkärret, strax före Kasnäs vägskäl. Han undrade om jag hade varit där tidigare, men det hade jag givetvis inte.

Tyvärr hade skogsmaskinerna ställt till det som vanligt, men jag förstod vad han menade. Allt vatten från höjden rinner ner i en bäck som utmynnar i en sänka. Växtligheten i sänkan skilde sig mar­kant från den omgivande skogsmarken. En intressant jämförelse.

Mysko datum
29.7.1924 är ingraverat på silverteskedarna jag fick i ”för­skotts­arv” av mamma för ett par år sen. Initialerna är BL, vilket betyder att mormors mor, Bertha (se bild), antingen var omgift och hette Lindholm i efternamn eller så syftar L:et på hennes första mans förnamn, Lennart. Men datumet förstår jag inte?

Den 29.7 var hennes födelsedag och 1924 fyllde hon 44 år, så hon köpte eller fick skedarna till sin födelsedag. Eller möjligen gifte hon sig också det datumet?

Kyrkböckerna har förstås svar på frågan, men så himla viktigt är det ju inte. Det viktigaste är att ha ett minne av min mormors (och fostermors) mor. 🙂

av

23.9 – Hyfsat och ohyfsat

Jag har arbetat mig neråt, plommonen är mogna, Mia och jag har uppfört oss illa.

Några grenar
Till skillnad från folk i karriären arbetade jag mig neråt igår. Ju närmare stranden man kommer, desto mer finns det att röja. Tänk att ”kapa några grenar” kan vara så drygt… Kapandet går på några minu­ter, städningen tar flera timmar.

Jag började med det gamla äppelträdet nedanför eken. En del grenar stack ut så långt att dom var i vägen när jag klipper gräs. Nu skulle dom bort. Det blev två högar.

Nästa ”problembarn” var plommon­träden. Dels sprider dom sig ohämmat och dels är dom så höga att jag inte når plommonen. Också en hög.

I stranden har jag ondgjort mig över en sälgbuske som har tagit sig vissa friheter och lönnen som blir tätare för varje år. Nya högar.

Innan jag var klar med bortforslingen av högarna hade det gått drygt tre timmar och ”reserv­kom­post­högen” blev överfull. Men faktiskt blev det riktigt hyfsat. Ack hur länge.

Mogna plommon
Bondplommon finns det minimalt av i år jämfört med i fjol, men smaken är det inget fel på. Godast är dom färska tycker jag (Mia delar inte min uppfattning). Dom gula plommonen är däremot fler än vanligt – hela fyra stycken mot ett eller två tidigare år.

Dåligt uppförande
Idag firade herr grannen junior sin födelsedag. Jag hedrades med en personlig inbjudan för ett par dar sen.

Jag gjorde mitt bästa för att Mia skulle begripa att hon skulle stanna hemma, men när hon såg åt vilket håll jag gick, sprang hon i fatt mig och följde med. Inte ens regnet hindrade henne.

Eftersom hon inte fick följa med in, parkerade hon sig på terrassbordet som står under tak. Vips var Musse på plats för att försvara sitt tillfälliga revir. Födelsedagsbarnets syster och sambo var också på besök med sina två katter. Innan det hände nåt mer drastiskt blev Musse insläppt och höll koll på Mia genom fönstret.

Mimmi, den andra katten var kvar ute nånstans. Junior letade snart rätt på henne och räddade henne från Mias fientlighet. Stackars kisse, hon såg skrämd ut och var alldeles genomblöt. Jag skämdes å Mias vägnar men förstår att hon betraktar Musse och Mimmi som inkräktare.

Jag betedde mig nästan lika illa som Mia. Av nån konstig anledning lyckades jag bli sen till kaffe­ti­den, så bordet var redan fullt av kaffe‑ och tedrickare när jag kom. I stället för att gå och sätta mig på ledig plats, stod jag envist kvar vid kaffebordet ända tills värdinnan kände sig tvungen att avstå sin. Usch, vilket dåligt uppförande! Det får jag be om ursäkt för med det snaraste. 😦

av

21.9 – Katter och människor

Jag har blivit erbjuden en kattdam, haft kursstart, ådragit mig en fotbollsskada och haft välkommet besök.

Katterbjudande
I förrgår överlämnade brevbäraren min post personligen. Jag tog för givet att jag hade post som skulle kvitteras, men hon hade ett annat ärende.

Hon undrade om jag inte vill ha en katt till – en ettårig kattdam som heter Selma? Sen förklarade hon varför hon sökte nya katthem, främst till innekatterna. Läkaren har konstaterat att hon lider av allergi och har rekommenderat henne att göra sig av med dom. Usch vad tråkigt, både för henne och för katterna. 😦

Hon förklarade att hon inte vill lämna dom till vem som helst och tyckte att Selma skulle få det bra hos mig och Mia. I samma ögonblick kom Mia gående, så jag frågade henne om hon vill ha en kompis? Mjau svarade hon, vilket jag tolkade som ett nej och brevbäraren som ett ja (förstås).

Jag bad om betänketid ett par dar och har nu svarat att jag inte vill åta mig en kisse till. Det räcker gott att jag oroar mig för Mia, jag vill inte dubbla min oro. Dessutom undrar jag hur Mia skulle rea­ge­ra på att få konkurrens om revir och matte? Fast det kan man förstås inte veta förrän man prövat.

Kursstart
Höstens första kurs (Bildbehandling i Picasa) startade igår. En liten grupp damer infann sig, varav alla utom en är tidigare kursdeltagare så det kändes bekvämt.

Förkunskaperna är också ganska likartade, vilket underlättar genomgångarna. Det innebär att jag har fyra trevliga torsdagar att se fram mot. 🙂

Fotbollsskada
I eftermiddags beslöt jag göra en vända med röjsågen och inviga skyddshjälmen. Sågen startade snällt, men ”dog” innan jag hann börja röja. Hur jag än micklade med choken fick jag inte i gång den. Jag fick en flashback från pro­ble­men med den förra röjsågen och svor tyst för mig själv.

Sen kom jag på den ljusa idén att kolla hur mycket bränsle det fanns kvar i tanken. Den var inte snustorr, men bränslet var definitivt på upphällningen. Det förklarade ju saken. Utan bränsle är det förstås omöjligt att starta.

Efter påfyllning gick den i gång och uppförde sig oklanderligt tills jag tryckte på stopp-knappen. Det mesta av den frodiga växt­lig­heten ovanpå avloppstanken är därmed decimerad, liksom lupinslänten och ett par ställen till. Wow, vilken skillnad!

När jag hade röjt klart och satt på bettskyddet kände jag att det gjorde ont i mitt högra knä. Först trodde jag det kom sig av att jag hade gått i gummistövlar. Jo, jag får faktiskt ont i knäna av gummi­stövlar ibland, hur knäppt det än låter.

Efter en stunds tryckande och masserande lättade det. Under tiden kom jag på att smärtan nog sna­rare berodde på att jag hade svängt utåt med höger ben för att stötta röjsågen när jag föste undan kapat gräs. Ungefär som fotbollsspelare gör när dom stoppar eller sparkar bollen med insidan av foten. Den rörelsen ska jag försöka undvika i fortsättningen.

Besök
Som avslutning på dagen fick jag sällskap till kvällsteet. Under telefonsamtalet med den rara Troll­karlen tidigare idag kom vi under­fund med att det var länge sen vi sågs.

Det visade sig vara den 24 juli när jag kon­sul­terade kalendern i Outlook så det var ju faktiskt ett bra tag sen. Efter ett par muggar te och några skorpor var vi à-jour igen.

av

18.9 – Vatten, grus och berg

Gårdagen gick åt till storrengöring, idag har det hänt stora saker på Udden och jag har genomfört ett av mina knäppare projekt.

Storrengöring
Efter en välbehövlig dusch åkte jag till barnmorskan igår. Tänk att det redan har gått fem år sen jag senast var kallad till cellprov.

Hon var lika glad och käck den här gången. ”Jag känner igen dig från danserna i Furulund” talade hon om. Tyvärr minns jag inte henne men jag spanade väl mest in killar på den tiden. 😀

Då jag kom hem fyllde jag tvättmaskinen och bytte sänglinne, dammsög och torkade fönsterbrädorna och golvet i verandan. Alla blodfläckar (utom dom på mattorna) är avlägsnade, liksom diverse fjädrar och dun efter Mias framfart. Vädret var idealiskt för hushållsgöromål, det stormade och regnade.

Mia var givetvis uttråkad och sov mest. Men när hon hörde att tvättmaskinen var i gång piggnade hon till. Det är jätte­spän­nande att se och ta på vattenrännilen som kommer ur av­lopps­slangen innan maskinen börjar fylla på vatten.

Stora saker
Idag på eftermiddagen hörde jag att ett fordon modell större var i antågande uppför backen. En jättestor lastbil grusade vägen. Strax efter den kom ”vägmästaren” i traktor och jämnade till det.

Med tanke på grusstorleken hade en vält varit på sin plats, men nån sån disponerar väglaget förstås inte. För­hopp­nings­vis ska störtregnen inte rå på den här beläggningen, men osvuret är bäst.

Knäppt projekt
Redan för nån månad sen fick jag för mig att jag kanske skulle riva bort växtligheten och låta berget framträda borta vid dasset. Jag lyfte lite försiktigt på jordlagret men lät det bero tills vidare.

Idag skred jag till handling. Stackars växter måtte hata mig så illa som jag behandlade dom.

Men oj vilket fint berg som kom fram! Både färgmässigt och framför allt formmässigt efter att jag hade spolat bort den sista jorden med vatten och slutputsat med rotborste.

Totalt meningslös och synnerligen knäpp sysselsättning kan tyckas, men den beredde mig stort nöje. 🙂

av

16.9 – Övertid

Igår såg jag två barnhuvud och hade lång arbetsdag. Idag var jag uppe före soluppgången, ser bra ut igen och har arbetat övertid. Mia har slagit mig med häpnad och haft inkräktare på reviret.

Barnhuvud
En stund efter att jag hade börjat arbetsdagen igår hörde jag en bil som gasade lite extra i uppförs­backen så jag förstod att det inte var nån ”inföding”. Jag var självklart nyfiken på vem som kom så jag väntade tills bilen dök upp.

Ur takluckan stack det upp två barnhuvuden. Det var alltså sommargrannen med familj. Synd att jag inte fick besök, nu var jag ju tvungen att fortsätta jobba. 😉

Buskröjning
Sista etappen av buskröjningen skulle klaras av. Av nån anledning kändes sista biten segare än dom andra, men på ett par timmar var jag klar och kunde börja städa bort högarna.

Jag kände mig inspirerad att fortsätta med syrenerna vid husgaveln och hade gått för att hämta ytter­ligare verktyg då jag hörde ett bekant motorljud. Den här gången fick jag faktiskt besök. Händige släktingen var spekulant på en av mina ”syrenstockar” och gav sig tid att stanna på kaffe.

När han hade åkt fortsatte jag med syrenavverkningen, men fick nog efter ett tag och tillbringade sista timmen med att bredda strandstigen. Växtligheten på var sida om stigen gjorde att det snart inte gick att ta sig fram. Tio i åtta tog in­spirationen slut totalt och jag var hungrig så jag gjorde kväll.

Uppe före solen
I morse väckte Mia mig tjugo i sex och försvann som vanligt ut efter att ha fått sina Anti-Hairball. Jag kände mig rätt pigg så jag beslöt stiga upp jag också.

Efter frukosten gick jag ut med kameran. Efter den kyliga natten låg det dimma över sjön och sjö­fåglarna var redan i full färd med frukost. Himlen började ljusna och det kändes som om jag var ensam i hela världen. Det var jag uppenbarligen inte – den pastorala idyllen stördes av gevärsskott. Antar det är älgjaktstider?

Bra utsikt
För tre eller fyra år sen kapade jag senast syrenerna vid den södra husgaveln. Sen dess har dom växt så det knakat och jag har inte längre kunnat se stranden. Men från och med idag har jag fri sikt igen. 🙂

För att snabbt få nya skott kapade jag stammarna till midjehöjd. Röjsågen var således utesluten som verktyg men det gick bra med röjningssaxen också, även om kugghjulet kved av ansträngning tidvis. Finjusteringen gjorde jag med häcksaxen. Riktigt fint blev det.

Övertid
Det blev lite övertid idag också. I stället för att sluta arbetsdagen när alla kapade syrener var bort­forslade, fick jag för mig att jag skulle tukta bergenian som växer bredvid eken.

Det var drygt, men nu ligger två tredjedelar på komposthögen. Den växer ju också med raketfart känns det som, så snart är den lika stor igen. Tio i sex plockade jag i hop alla prylar och Mia tyckte det var matdags.

”Pirran” var förresten suverän att frakta syrenerna med. Jag la ner den på marken, fyllde på allt vad det gick och spände åt med ett par bläckfiskar (gummisnodd med krok). Framfarten krävde förstås ansenlig bredd så jag var tvungen att röja vid komposthögen, men i övrigt funkade det finfint.

Häpen
Igår kväll slog Mia mig med häpnad. Hon kom in vid halv nio-snåret, fick lite mat och la sig i soffan. Ungefär en halv timme senare satt hon utanför toalettdörren. Jag råkade se henne eftersom jag stod vid diskbänken. Det betydde förstås att hon behövde gå på toa.

Inte sen nån gång i våras har jag haft hennes innetoalett i badrummet, men hon kom ändå i håg att det är dit man går. Fantastiskt att hon minns! Tydligen ville hon inte gå ut mer så sent så jag fick skynda mig att ta fram ett fat och hälla i kattsand. Duktig kisse! 🙂

Inkräktare
Sommargrannen hade som vanligt med sig sin hund, en samojedtik som lystrar till namnet Bella. Troligen därför Mia höll sig nära mig både igår och idag. I regel brukar Bella inte hälsa på, men i eftermiddags såg jag att Mia stirrade stint mot syrenbuskarna vid utedasset. Sen gick hon in i verandan.

Först trodde jag mårdhundarna var i farten men fick sen syn på en vit, lurvig bakända som rörde sig på kom­posthögen. Ha, Bella kände förstås lukten av resterna av Mias före detta måltid som jag hade slängt i ”slaskfatet” och tömt ut.

I vanliga fall brukar jag hälsa på henne men nu uppmanade jag henne bestämt att gå hem. Hon tittade lite förebrående på mig, men lunkade i väg i maklig takt.

Strax nedanför uthuset stannade hon och markerade. Innan hon försvann ur sikte hörde jag henne fnysa. Antagligen kände hon sig för­närmad över mitt ogäst­vänliga bemötande.

Så snart hon hade gått kom Mia ut tillbaka och satte sig på trappan. Av hennes blick drog jag slut­satsen att jag hade några pluspoäng till godo.

Sent i eftermiddags åkte Bella och hennes flock tillbaka till stan så nu är lugnet återställt igen.