av

1.11 – Hår, böcker och fisk

Jag är snygg igen, har fått DPD-leverans, ett unikt dokument och haft långväga besök. Mia har hjälpt till med uppackning.

Snygg igen
Förra fredagen tillbringades som bekant (se inlägg 26.10) med att övervaka Mias uppvakning efter vete­ri­när­be­sö­ket, vilket innebar att jag bokade om tiden hos frissan. Idag klockan tolv fick jag tid i stället.

Det var hög tid för klippning, det kändes nästan som om jag kunde börja fläta håret. Till och med frissan höll med om att jag var långhårig, men tillade: ”…för att vara du”.

Allting är relativt, också hårlängd. Men nu är jag snygg igen. För eventuella jämtländska läsare vill jag påpeka att snygg inte betyder onykter eller full i våra trakter, utan proper eller välvårdad.

DPD-leverans
Ungefär en timme efter att jag hade kommit hem från frissan hörde jag motorljud. Det betyder att jag skyndar mig in i sovrummet(!) för att ta en titt genom fönstret. Det är nämligen det enda som vetter mot entrén.

Att ha koll på trafiken är viktigt då det rör sig om en bil per månad unge­fär. Undantags­vis ser jag en bil köra upp och vända (jag bor vid en återvändsgränd), men i regel är det nån bekant. Idag var det då ingen bekant – på sidan av bilen kunde jag läsa DPD med stora bokstäver.

Vad hade jag nu beställt som krävde utkörning? Det dröjde ett bra tag innan det knackade på ytter­dörren så jag tog för givet att bilen hade åkt fel, men när jag öppnade frågade killen om jag var jag och förklarade att han först hade gått till fel hus.

Leveransen var alltså till mig. När jag såg reklamtrycket på lådan ramlade 10-centaren ner, det var studiematerialen jag hade beställt förra veckan. När jag skapade kontot hos Adlibris gjorde jag det till ett företagskonto och då är leveranssättet alltid företagspaket, dvs utkörning.

Att DPD anlitas för tran­sporterna var nytt noterade jag när jag beställde. Det företaget hade jag aldrig hört talas om men det är tydligen en europeisk variant av DHL. Alltid lär man sig nåt nytt när man googlar. 🙂

Unikt dokument
Lådan innehöll också ett alldeles unikt dokument – boken A Day In The World. Den består av 1000 utvalda bilder från den 15 maj 2012 då alla som ville kunde dokumentera sin var­dag oavsett var i världen man befann sig. 91.071 fotografer del­tog av allt att döma, men bilderna är mångfalt fler eftersom man kunde bidra med bilder till flera olika kategorier.

Udden var naturligtvis med på ett hörn (dock inte bland dom 1000 utvalda) och fick i egenskap av med­verkande köpa boken till rabatterat pris. Jag tycker det är fascinerande att få se en ögon­blicks­bild av vardagen i olika delar av världen i tryckt form.

Dom allra fattigaste äger förstås ingen kamera, så även om dokumenteringen är unik speglar den bara den välmående delen av jordens befolkning. Men jag tycker ändå att projektet var en lysande idé och att bilderna trots allt ger en uppfattning om hur vi har det i olika delar av världen.

Långväga besök
I lördags ringde ”tillfälliga grannen” och undrade om det passade med besök den här veckan, så vi kom överens om idag på eftermiddagen. Vid halv tre-snåret dök dom upp som avtalat.

Frun började med att överräcka två fiskpaket, sen följde uttryck för åter­seen­dets glädje och varma omfamningar. Det var länge sen vi sågs.

Faktiskt var det inte enbart för min skull dom kom. I början på hösten ringde frun och undrade om jag kunde tänka mig att flytta över deras vinterdäck och en del andra tillhörigheter från sommar­gran­nens (hyresvärdens) garage och härbärgera det i mitt uthus tills dom kom och hämtade. Det gick förstås utmärkt.

Tråkigt att dom inte fick bo kvar. Det kändes mysigt att se ljus i fönstren på kvällarna och träffas då och då. Det tycker dom också eftersom dom trivdes så bra här. Men ”shit happens” som vi all vet.

Vi fick en trevlig pratstund innan dom lastade och gav sig av. Mia och jag fick en stående inbjudan att hälsa på men förväntas inte göra det. Vi kom överens om att hålla kontakten via mejl och så kommer dom gärna och hälsa på nästa sommar. En bra lösning. 🙂

Mia hjälpte så gärna till att packa upp fiskpaketen. 😀

av

31.10 – Logistik och hot

Gårdagens sjöresa var vilsam, idag har jag haft logistikproblem och hotat en kursdeltagare.

Vilsam sjöresa
Dom värsta stormvindarna hade lyckligtvis hejdat sig tills jag skulle i väg till kursen i Hitis igår. Den här gången startade jag lite senare, men ändå i god tid. Och tur var det, för det var stopp på vägen. Tydligen hade ett träd fallit över vägen så trafiken på den ena körbanan var tillfälligt avstängd.

Jag var oändligt lycklig över att jag slapp snön och halkan, nu var körbanan bar och mestadels torr. Sån tur hade inte föraren i bilen jag passerade. Den låg vid sidan av vägen med framänden intryckt mot ett träd. Ruggigt.

Antonia hade ersatts av Aura noterade jag när jag ställde mig i kön till färjan. Hon (färjor är väl också honor?) såg lika stabil och sjövärdig ut som sin kollega. Inte för att jag är kompetent att bedöma sjö­värdighet, men hon såg åtminstone ut så.

Vindarna var fortfarande friska ute till havs så jag satt kvar i bilen i stället för att gå ut på däck. Över­farten blev lugn och behaglig, faktiskt så behaglig att jag nickade till och vaknade av att vi hade nått hamnen i Rosala. 🙂

Logistikproblem
Idag har jag ägnat ett antal timmar åt att lösa ett logistikproblem. Jag lovade mamma att hon skulle få ett golvskydd från Ikea i födelsedagspresent, men har inte beställt det förrän nu så hon hann flytta in i nya lägenheten.

Eftersom hon inte har bil längre lovade jag också att hon skulle få golvskyddet hemkört. För det ville Ikea ha 99 €. Jag kan förstå varför, en plastskiva på 1 x 1,2 m går ju inte att hantera lika enkelt som ett postpaket.

Den fraktkostnaden var jag inte villig att betala för en vara som kostar 19,90 så jag googlade på tran­sportfirmor i Helsingfors och mejlade en prisförfrågan. Itella och ett annat transportbolag leve­re­rade endast till företag, men hos A2B fick jag napp. Dom ville ha 39 € + moms för frakten. Att före­taget satsar på miljövänliga transporter var förstås ett plus.

Eftersom jag inte kunde handla i nätbutiken åtar sig nu A2B (efter ett antal vänliga mejl fram och tillbaka) att för en femma extra åka till Ikea i Vanda, hämta golvskyddet i varu­lagret (gång 19, fack 00), betala det i kassan och leverera det till mammas adress. Det kan man kalla avancerat distansköp!

Tomt hot
Idag chockade jag mina kursdeltagare i Västanfjärd. Det började med ett par av mina högröstade ut­brott och slutade med att jag på skämt sa till en av killarna att om han gör om det han nyss gjorde slår jag i hjäl honom.

En av damerna kommenterade genast med glimten i ögat: ”Undrar om man vågar komma nästa vecka?” och killen som hade blivit ”hotad” tyckte att det kunde vara säkrast att höja livförsäkringen.

Damen spann vidare och frågade hur många deltagare det brukar vara kvar när kursen är slut? ”En” svarade jag. ”Och det är du” replikerade hon blixtsnabbt. Sen skrattade vi gott allesammans. Härligt med en skojfrisk grupp. 😀

av

29.10 – Vårlikt och nystädat

Vintern har övergått i vår, dagen började som vanligt, jag har förberett morgondagen, städat datorn och är gramse på en leverantör. Mia är tröttare än vanligt.

Vår
I morse var det för all del -2,9, men under dagen har plus­gra­derna tagit över och nu blåser det friska ”vårvindar” och regnet smälter resten av snön. Fast det var mer vårlikt igår egentligen, då värmde solen också. Islyktan jag fick i present igår lär också tina, men det dröjer väl inte så länge innan det går att göra nya.

Den korkade idén jag hade om att låta utemöblerna stå kvar tills sommartiden var slut är nu utvärderad. Det gör jag inte om. :-/

Standardinledning
Kvart i sju klev jag upp. Faktiskt vaknade jag före Mia den här gången, men hon var genast med på noterna och gjorde mig sällskap.

Som vanligt började dagen med frukost, bloggens läsar­sta­ti­stik och senaste nytt på Facebook för att övergå till mer seriösa nyheter i mejllistan. En bra start på dagen för både magen och huv’et.

Kursförberedelser
I morgon är det kursdag i Hitis igen. Då ska vi shoppa loss lovade jag förra veckan. Jag gjorde en lång lista på sånt man kan tänkas behöva och som finns att köpa i nätbutiker.

Eftersom alla deltagare är svenskspråkiga, valde jag i huvudsak sajter som också finns på svenska, men när listan var klar var den övervägande delen sajter ändå finskspråkiga. Fast det är väl naturligt med tanke på språkfördelningen i det här landet.

Datorstädning
Steget över till datorstädning tedde sig naturligt eftersom jag redan var parkerad framför ”burken”. Tack vare Carbonite behöver jag inte längre gratisversionen av Macrium Reflect och utrymmet på den externa disken som innehöll alla filer för en komplett system­åter­ställning var också överflödigt.

Det innebar 116.082 raderade objekt och 27,3 GB i återvunnet utrymme. Vissa system­filer hade jag inte rätt att radera så dom får ligga kvar. Jag gjorde också en felkontroll på disken och undantog Barracudan från den schemalagda defragmenteringen. Fix und färtich. 🙂

Gramse
Det har redan gått drygt en vecka sen den utlovade leveransen av utbytestangentbordet från GSM-Store i stället för det trasiga jag skickade 31.8(!). Telefonen meddelade ”nätfel” då jag försökte ringa kundtjänsten så jag mejlade i stället. Nu är jag sur!

Om inte samma modell av tangentbord finns längre får dom väl för bövelen skicka ett som motsvarar det trasiga? Fem års garanti förpliktar. Än så länge har jag bara fått svaret att mitt mejl är mottaget men nåt annat hade jag inte heller väntat mig.

Tröttare än vanligt
Jag misstänker att antibiotikan gör Mia tröttare än vanligt. Hon är helst inne, inte lika intresserad av att jaga och sover mer än normalt. Men det kanske är naturligt att också djur reagerar så? Många människor blir ju tröttare än vanligt av behandlingen.

Det kan förstås också vara väderomslaget som bidrar, men jag har ändå bestämt mig för att minska doseringen till en tablett per gång i stället för en och en halv. Svullnaden i örat är borta och det verkar inte ömt längre. Jag fick till och med pilla bort sårskorpan utan att hon reagerade nämnvärt. Vete­ri­nä­ren påpekade ju att såret helst ska hållas öppet.

Om några dar är medicineringen tack och lov slut. Jag ogillar antibiotika för att den slår ut samtliga bakterier, både dom vi behöver och dom som är skadliga. 😦

av

28.10 – Minnen, blommor och helstekt

Jag gillar min barracuda, har drabbats av akut minnesförlust, varit med Mia på räddningsuppdrag och bjudit på helstekt.

Barracuda
I fredags hämtade jag ju den nya backup-disken, en Seagate Barracuda på 2 TB. Igår tänkte jag ta den i bruk för att köra Carbonites Mirror Image, men det gick inte alls så bra. Vid disk setupen meddelade Carbonite att den inte kan använda sig disken?!?

Eftersom supporten (i USA) hade öppet, valde jag att chatta med en av de tjänstgörande. Jonathan fick ta över datorn med administratörsbehörighet och när han hade formaterat om disken startade diskspeglingen precis som den skulle. Lätt som en plätt. Troligen låg felet i att disken redan var for­materad, nåt annat fel kan jag inte komma på?

Sen dess har den tickat och gått och gör en ny diskspegling med 24 timmars mellanrum. Om och när hårddisken rasar nästa gång kan jag återställa samtliga program-, system- och datafiler tack vare den.

Fast då händer antagligen nåt som jag inte har räknat med. Men den dagen, den sorgen.

Akut minnesförlust
Hur kan man missa sånt? Av mina tre mödrar finns bara en kvar i livet och hennes födelsedag glömde jag igår. Usch, vad ledsamt. 😦

Jag lovade skicka ett gratulationsmejl men glömde det totalt tills mamma ringde igår kväll och und­rade om jag hade skickat det för hon hade inte fått nåt? Det var bara att erkänna att jag hade glömt. Hon tröstade mig med att det säkert beror på min (höga) ålder men det är en dålig ursäkt tycker jag.

Om jag åtminstone hade varit engagerad i nåt livsviktigt hade jag kunnat förstå glömskan, men går­dagen var en synnerligen slapp och slö dag. Nåväl, det går ju inte att göra om sånt som redan har hänt så jag får ta skeden i vacker hand och acceptera min minnesförlust.

Räddningsuppdrag
Igår ringde sommargrannen psykologen och frågade om jag hade lust att ta en promenad upp till hennes hus för att flytta pelargonerna till ett uppvärmt rum. Det lilla rädd­nings­upp­dra­get åtog jag mig förstås gärna.

Dom senaste fyra dagarna har temperaturen pendlat från -0,2 till -7,2 som mest nattetid så det fanns skäl för hennes oro. Jag frågade om Mia ville följa med och det ville hon självklart. 🙂

På vägen mötte vi herr och fru grannen och medan vi stod och pratade anslöt Oxen/Tvillingen (han som senast försåg oss med färsk fisk). Mia ledsnade efter ett tag på att vänta och gjorde en liten avstickare, men dök upp genast när hon hörde att sällskapet skildes åt och bestämde sig tacksamt nog för att följa matte.

Pelargonerna mådde prima, flera stod fortfarande i full blom. Medan Mia inspekterade doftspåren efter Kasper, hunden som hon gillar, flyttade jag på blommorna och bad dom om ursäkt för att dom nu hamnade i mörker.

Det blev en skön liten promenad i efter­middags­solen och genererade självklart ett antal bilder. Minst hälften på Mia och resten på snölandskap.

Det känns lite ovant med snö så här tidigt på hösten, men faktiskt var hösten 2010 också kall. Den 27 oktober det året hade vi -9,9 på morgonen enligt mina noteringar, men ingen snö för all del. I fjol var det däremot +8 samma datum. Omväxling förnöjer.

Helstekt
Frågan är om dagens middagsgäst fick helstekt broiler eller helstekt kyckling? Gästen var av den upp­fattningen att skillnaden mellan broiler och kyckling är att broilern är en snabbuppfödd kyckling matad med anti­biotika och kraftfoder. :-/

Usch, det låter inte alls gott. Det visade sig ändå att den döda fågeln smakade bra, trots att den var lite blek i hyn, så det kanske var en kyckling trots allt? 😀

av

26.10 – Inhiberat och genomfört

Det är ”förvinter” och vi har varit instängda. Expertbesöket ställdes in och veterinärdito avlöpte tyvärr inte smärtfritt.

Förvinter
I morse var det vitt på marken, vindstilla och -2,8 grader. Solen tittade fram ett tag, men sen gömdes den av stora, mörka snömoln som släppte ifrån sig mera snö. Under dagen låg temperaturen runt noll eller enstaka minusgrader men har sjunkit till morgonens värde igen. I morgon blir det kanske till att bygga snö­koja?

Jag vet i alla fall en som är lycklig. Herr grannen junior önskade snö redan för en månad sen. 😀

Instängda
Mia väckte mig tjugo i åtta, men vi låg kvar och gosade en halv timme till. Allt för att väntan skulle bli så kort som möjligt. Det var ändå flera timmar till avfärd.

Som väntat tjatade hon en hel del och kunde förstås inte begripa varför hon inte fick gå ut. I två timmar försökte hon med varierande metoder och tio minuters mellanrum att få mig att ändra be­slutet. Hon jamade högt och lågt, fjäskade, hoppade upp på dörrhandtaget och jamade igen.

Jag gjorde mitt bästa för att distrahera henne. Först med mat, kel och godis, sen med fönstertittande. Små­fåglarna roade henne korta stunder, men sen satte konserten i gång igen.

Tjugo över tio gav hon slutligen upp och la sig i korgstolen. För att vara lojal gick jag inte ut och häm­tade tidningen som jag brukar, det hade varit mer än orättvist tyckte jag. Ett tag funderade jag på motorvärmaren, men kom fram till att jag har nytt batteri så en kallstart skulle inte vara några problem.

Inställt besök
Experterna från stan ansåg att föret inte tillät några utflykter med sommardäck, så det planerade ex­pert­be­söket i Söderby ställdes in och planeras bli nästa vecka i stället. Det passade ju mig som hand i handske med tanke på min tajta tid­tabell (se gårdagens inlägg). Inget ont som inte har nåt gott med sig. 🙂

Veterinärbesök
Tio över elva gjorde vi oss redo för avfärd. Tack vare kapellet behövde jag inte skrapa rutorna. Så bra att jag fick det på igår kväll! Hjärtligt tack än en gång till ”alla som til ha hulpi” som uttrycket lyder på lokal dialekt.

Vägen upp till kyrkbyn var isig, men ”stora vägen” var saltad så där gick det bra i lag­stadgad hastig­het. Tack vare den tidiga starten hann jag hämta den nya backup-disken hos ZasData och hann ändå till veterinären till 11.50. Fast där var det stängt.

Efter tio minuters väntan – med Mia i buren uppe på biltaket för att hon skulle få se sig omkring – började jag tro att jag hade missuppfattat nåt och ringde veterinären. Nej då, jag var på rätt ställe och i rätt tid, hon var på väg sa hon.

Att undersöka Mias öra var inte helt lätt, hon morrade och försökte bitas. Alltså hade hon ont. Vete­ri­nären hann ändå se att trum­hinnan och örongången såg fina ut, men i brosket i kanten på örat såg hon nåt mysko och beslöt söva henne för att kunna undersöka närmare.

Det visade sig vara en varböld som högst antagligen förorsakats av ett sår från en (katt)fiendeklo. Den kunde möjligen också bero på att Mia stuckit sig på nåt eller på ett tidigare fästingbett, men det var mindre troligt tyckte vi.

Hur som helst punkterade hon bölden på två sidor, tömde den på var och spolade såret med Betadine-lösning. Sen satte hon på en bit gasbinda och plåster för att täcka såret, gav en spruta med smärt­stillande, resp antibiotika och avslutade med uppvakningsmedel.

Mia skulle hållas inne resten av dagen och natten, få mat först när hon vaknat ordentligt och anti­biotika i 7-10 dar två gånger om dan med start i morgon. Därmed har vi varit instängda igen sen hemkomsten tio i två.

Hon var helt vaken först kvart i fem och rejält hungrig förstås. Det var länge sen frukosten. Efter maten ville hon gå ut, men har förvånansvärt väl accepterat mina ”vi ska stanna inne”. Vid det här laget vet hon garanterat vad orden betyder.

Innan vi åkte bajsade hon i kattlådan, men inte förrän i kväll kissade hon. Hon har för all del inte druckit nåt under dagen men givetvis började jag oroa mig eftersom det närmade sig tolv timmar sen sist. Eller kanske mer, det är ju inte säkert att hon var nykissad när hon kom in igår kväll? Men nu är lugnet således återställt och vi ser fram mot en ny dag. 🙂

av

25.10 – Ändrade planer

Morgonen var frostig och dagen har mest bestått av ändrade planer, men också en markant för­bättring och första snöflingorna.

Frost
I morse frasade det under skorna, dimman låg tät över sjön och ganzian hade stelnat i utslaget läge. ‑0,2 visade termometern klockan 7.45.

Men vi fick se solen! Senast besökte den oss den 13 oktober så det tackar vi väder­kontoret för. 🙂

Ändrade planer
Första ändringen i planeringen gjorde jag vid nio-snåret. Jag hade lovat köparen av min gamla HP att leverera den efter lunch efter gårdagens besked om att han ville ha den, men ville flytta på tiden efter­som Mia hade fått tid hos veterinären klockan tre.

Det var OK, han kunde hämta den om ett par timmar i stället. Frid och fröjd. Vid halv ett var mobilmodemet installerat, jag hade visat honom det han behövde veta och han gav sig av med dator och diverse tillbehör.

Kvart över två gick jag ut och lockade på Mia. Veterinärbesöket föranleddes av att hon har fått nåt i ena örat som sitter så djupt att jag inte kommer åt det. I förrgår plockade jag ut ett gräsfrö och trodde det var orsaken till hennes besvär, men så enkelt var det inte. Gårdagens försök med ren­gö­rings­medel lyckades inte heller så jag bokade tid i morse.

Jag gjorde ett nytt försök efter tio minuter, men ingen kisse behagade dyka upp. Det var bara att ringa veterinären, förklara läget och boka en ny tid. I morgon klockan tolv kunde vi få komma i stället.

Mitt försök att påpeka att Mia behöver gå ut och morgonkissa vann inget gehör. Veterinären undrade om jag inte hade kattlåda och kunde hålla henne inne tills vi skulle åka? ”Jodå, för all del” fick jag med­ge och såg genast framför mig vilken kamp det kommer att bli.

Kvart över tre kom Mia. Men då var det ju liksom för sent.

Jag hade också aviserat att jag skulle hämta min nya hårddisk idag, men såg ingen an­led­ning att åka till Kimito två dar i sträck så jag ändrade det till i morgon. Egentligen skulle jag ha behövt åka och handla, men beslöt att det också får vänta till i morgon.

Det innebär att ett par timmar runt lunch i morgon är fullspäckade. Veterinärbesök kl 12, hämta hårddisken, hämta beställd mat och vara på plats i Söderby kl 12.20. Förutom intres­serade bybor och andra kommer ett par experter från NTM-centralen, pressen och re­pre­sen­tanter för Daphnia att in­finna sig för att inspektera den s k våtmarken.

Hur jag än bär mig åt kommer jag knappast att hinna till 12.20 för jag tänker inte låta Mia sitta i buren längre än absolut nödvändigt. Nåväl, det löser sig på nåt sätt. Jag kunde ju knappast krångla mer med veterinären eftersom vi hade uteblivit från dagens bokade tid.

Så, vad skulle jag göra i stället? Klockan närmade sig halv fyra. Det fick bli lite tomtstädning. Allt gräs jag kapade med röjsågen ovanpå avloppstanken låg kvar så det var ju ett lämpligt projekt.

Förbättrad konstruktion
Jag hade just blivit klar med krattningen när händige släktingen dök upp igen. Han tittade som hastigast in efter lunch och då blev det tal om gummistroppar och plastförstärkta hål till Silverpilens kapell, så han tog det med sig och skulle återkomma, vilket han alltså gjorde redan idag.

Wow, vilken förbättring! Nu kan jag fästa kapellet i sex punkter i stället för fyra och har gummi­stroppar som klarar orkanstyrka. Dessutom har jag fått ett hål för antennen (som sitter på taket) att sticka upp igenom, vilket påtagligt underlättar när kapellet ska läggas på. Helt suveränt! Där fick han en stjärna i himlen igen. 🙂

Första snön!
Som delbetalning på ersättningen (som han inte skulle ha) fick han kaffe med tilltugg och en liten burk äppelmos. När vi hade druckit klart och kommit fram till att vi som konsumenter säkert blir lurade oftare än vi vet om, var det dags att åka.

Jag följde med ut på trappan. Det kändes kallt i luften och på kapellet syntes tydligt att det hade kommit snö. Bara några flingor, men ändå.

Snö den 25.10 är väl inte så vanligt? Och mer ska det tydligen bli i morgon. Snart dags att ta fram snösläden. 😀

av

24.10 – Till lands och till havs

Jag hårdbelastar byvägen och möblerade om ett bibliotek igår. Idag har jag hjälpt en datoranvändare och träffat personer ur det förgångna.

Ökad vägbelastning
Eftersom styrelsen för väglaget inte beviljade min ansökan om sänkt vägavgift vid senaste mötet, gör jag mitt bästa för att få valuta för pengarna. Den här veckan kommer jag att belasta byvägen hela fem dagar mot en eller två hittills.

Dessutom har jag snott grus. Av det grovaste gruset som lades på ”min väg” för ett tag sen, hade det blivit en sträng utanför ytlagret av sand. Den strängen spadade jag upp i helgen och använde till att reparera parkeringsplatsen med.

Det myckna regnandet gjorde nämligen att mullen jag öste dit var en enda sörja, vilket fick till följd att jag knappt tog mig från stället. Men nu så är det fixat, tack väglaget för den ofrivilliga insatsen! Och full vägavgift är registrerad för betalning.

Ommöblering
Gårdagens kurs var ett helt äventyr. Jag startade hemifrån i så god tid att jag kunde stanna och fotografera på vägen till Kasnäs där båten gick ifrån.

Rosala II som jag skulle färdas med låg inne men alla bilar köade till Antonia, så jag blev lite förvirrad innan jag såg att det stod Rosala och Hitis på skylten vid kön. Jag skulle tydligen inte få åka med Rosala II trots allt, men jag fick växla några ord med kaptenen i alla fall.

Han pratade förresten finska med mig trots att han pratade svenska med sin kollega hörde jag senare. Jag såg tydligen ut som en turist från stan. 😦

Sjöresan tog ca 20 minuter och fördrevs med fotografering. Jo, och så var det en dam som kom fram till bilen och sa att hon av mitt utseende(!?) hade räknat ut att jag var kursledaren för kursen hon skulle gå på. Jag skojade med henne och frågade om hon tyckte jag hade sett vilsen ut innan vi körde ombord, men det förnekade hon finkänsligt.

Trots anvisningar och karta körde jag förstås fel. Jag svängde helt rätt till Hitis i första korsningen, men väl inne i byn hittade jag ingen väg som hette Stormängsvägen. Därför fick jag nöjet att se sopstationen i stället. 😀

Det var inte så lång bort och vägen slutade vid havet så jag svängde om och gjorde ett nytt försök. Från det hållet hittade jag omedelbart vägskylten och såg så småningom biblioteksskylten också.

Kurslokalen för dagen var nämligen Hitis bibliotek (se inlägg 22.10). Fram till 60-talet inrymde huset skolan, vilket också märktes tydligt av interiören. Men innan jag kom så långt hade en kisse (syns längst ner i bild) kommit fram och hälsat mig välkommen. Biblio­teks­före­stån­daren stod också i dörren och tog emot.

Mitt behov av en tom vägg för att visa bilden från datorprojektorn på fick tillgodoses av en kakelugn i stället. Men bara tills jag konsta­te­rade att kakelugnen inte var plan och på tok för smal. Problemet löste sig genom att en av kursdeltagarna som bodde strax intill var villig att hämta och låna ut sin filmduk. Tack o himmel sa Landén.

För att kursdeltagarna skulle kunna se bilden krävdes en total ommöblering av bord och stolar och bokställen behövde flyttas på. Alla hjälptes villigt åt. Till slut satt fyra deltagare på var sida om mig med sina bärbara datorer på var sitt bord. Puh, då kunde kursen äntligen börja om än några minuter försenad.

Datorstöd
På väg till dagens kurs i Västanfjärd stannade jag till i kyrkbyn och hjälpte en före detta kurs­del­ta­gare som hade problem att komma åt sin jobbmejl. Det var inte helt enkelt att åtgärda, men jag fick till det till slut. Skönt att det lyckades.

Fornminnen
Strax före tre började kursdeltagarna dyka upp. Och min chef! Det var en överraskning. Hon ville säkert kolla att jag var på plats? Nej då, hon var vänlig nog att förse mig med papper till blädder­blocket.

En av kursdeltagarna sa att hon kände igen mig. Jag tyckte att hon såg bekant ut hon också men kunde inte placera henne så jag bad om hjälp.

Det visade sig att hon var från samma by som ex nr 1 och det var där vi hade setts på 70-talet. ”Just så sa mommo när moffa dog” för att citera händige släktingen.

Bland deltagarna fanns också tre herrar som omväxling. En av dom såg misstänkt bekant ut, men jag var säker på att jag tog fel, den mannen jag tänkte på kunde det väl ingalunda vara? Jodå, när jag såg namnet i deltagarförteckningen fick jag bekräftelse.

Jag talade om för honom att vi känner varandra sen tidigare och att jag stod på (kommando)bryggan tillsammans med honom när han hade vakten en gång för länge sen. Också 70-tal tror jag bestämt. Det hade han inget minne av så jag plågade inte honom med några fler detaljer. Han hade tydligen förträngt mig för länge sen. 😀

Ganska lustigt. Damen som knappt kände mig förr kom i håg mig men inte herrn som jag till­brin­gade en hel del tid med en sommar. Så kan det vara. Hos vissa människor lämnar vi spår, hos andra inga alls.

av

23.10 – Mia-prövningar

Starkt
Lyckligtvis fick hon börja med att slicka av mitt finger så jag upptäckte att nåt var på tok. Hon fnyste och ruskade på huvudet, vilket fick mig att provsmaka kapselinnehållet. Oj! Det brände på min tunga också.

Mia har för all del sin egen vitaminburk, men då och då brukar jag klämma ur en kapsel Omega 3 efter­som det är lika nyttigt (enligt kostråd jag läst) för henne som för mig. Det var bara det att jag hade öppnat en ny burk som ska vara nyttig för lederna och den innehöll ingefära.

Stackars kisse! Den tavlan ska jag inte göra om. I fort­sätt­ningen får hon sköta sina leder själv och nöja sig med okryddad Omega 3.

Störd nattvila
Natten mellan lördag och söndag blev orolig. En timme efter midnatt vaknade Mia och jag av springet av små klo­försedda tassar på mellantaket till sov­rum­met. Mössen håller på att installera sig för vintern. Efter ett tag tystnade ljudet och vi somnade om.

02.07 var det dags för nästa väckning. Regnet forsade ner på taket och ljudet som Mia är så rädd för hördes igen. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren.

Jag hämtade henne och la henne i sängen bredvid mig och hade nästan somnat när jag kände att hon hoppade ner. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren igen.

Det blev en repris på hämtningen som också den slutade med att hon hoppade ner efter en stund och ville ut. ”Nej” ropade jag med eftertryck och tillade att hon skulle stanna inne.

Efter ytterligare en ljudlig konsert som inte gav önskat resultat, hoppade hon upp med fram­tassarna på dörr­hand­taget i förhoppning om att kunna öppna dörren. Efter en kort stund lyckades hon, bara för att mötas av nästa (jag har dubbla dörrar ut till verandan).

Hon praktiserade samma teknik på den, men var tvungen att ge upp så småningom. Klok av tidigare ut­bryt­nin­gar låser jag den dörren också numera. Jag hörde några lågmälda protester, men vid det här laget insåg hon att slaget var förlorat. Lyckligtvis hade regnet avtagit under tiden så skräckljudet hördes inte längre, annars hade hon säkerligen fortsatt.

En god stund senare hörde jag hennes ”här kommer jag-läte” och kände att hon hoppade upp på täcket. Där la hon sig äntligen till rätta. Strax efteråt slog klockan tre.

Hur i all världen ska jag kunna lära henne att störtregn mot plåttak inte betyder fara?