Att kalla besparingar, nedskärningar och ekonomisk åtstramning för reformer tycker jag är väl magstarkt. Men jag är förstås ingen ekonom.
12.1 – Borsjtj och annat gott
Jag har ätit mig igenom ett besök och är ”gullegryn”. Det är vinter på Udden och julen är bortstädad med Mias hjälp.
Matigt besök
Igår hade jag lovat hjälpa min ryska bekant förnya licenserna till säkerhetsprogrammet. Det skulle upphöra gälla den 14.1 hade hon noterat. För ovanlighetens skull började vi med det besöket gällde.
Det visade sig att licenserna för båda hennes datorer gäller till slutet av april i år, så jag föreslog att vi väntar tills leverantören skickar påminnelse. Var hon hade sett 14.1 begriper jag inte?
Därmed tog nästa fas i besöket sin början. ”Vill du ha ärtsoppa eller borsjtj?” frågade hon när vi kom in i köket. Valet var dödsenkelt – givetvis borsjtj! Jag har ätit den tidigare hos henne och vet att den är suveränt god. Det var den nu också.
Till efterrätt serverade hon fruktsoppa, sen fick jag kaffe. Mitt försök att undkomma den nybakta kanelbullen för att jag var proppmätt gick i stöpet. Åtminstone en halv skulle jag orka med tyckte hon.
Det var inte nog med det. När jag var på väg att gå, bad hon mig vänta för hon ville ge mig en ”prezient”. Jag försökte neka, men då hänvisade hon till chokladasken jag hade haft med mig. Jag skojade med henne och sa att då kunde jag ju ta tillbaka den så behövde hon inte ge mig nåt.
Hon bara skrattade och sa: ”Nej, nej, vänta här” och hämtade en ask med intressant utseende och rysk text. Hon förklarade att asken innehöll grönt, ekologiskt te som hette Kon-fu-tse.
Av bilden och hennes förklaring framgick att teet består av en rund liten boll som vecklar ut sig i vattnet och avslöjar en röd blomma. Fascinerande, sånt te har jag aldrig druckit förr. Det ska jag minsann pröva ikväll!
Min s k hjälp utgjordes alltså av ett par minuters närvaro vid respektive dator, resten av besöket – nästan tre timmar – bestod i att äta och dricka. En tacksammare, generösare och gästvänligare person får man allt leta efter!
Gullegryn
Idag var det ”mamma-dag” igen. Den här gången åt hon av den medhavda rabarberkrämen och gav den 10 + i betyg. Det var nog lite i överkant tyckte jag, men var förstås glad över att hon gillade den.
Hon bad mig skriva några rader till en bekant som hade skickat henne julkort till henne i år också. ”Hjalmar i Östersund” sa hon först så jag fattade inte vem hon menade och trodde att hon möjligen syftade på exet? ”Nej, i Umeå” sa hon sen. Då förstod jag vem hon tänkte på. I stället för Fritz i Umeå blev det Hjalmar i Östersund.
Om felsägningarna och tankevurporna beror på begynnande demens, värkmediciner eller nåt annat vet jag inte. Jag bara noterar att hennes hjärna ”felkopplar” allt oftare.
”Tack snälla gullegryn för att du kom” var i alla fall lätt att förstå och ta till sig. Gullegryn kallar hon mig nästan varje gång. Det känns gott att höra. 🙂
Vinter på Udden
Igår kom snön och i morse stod termometern på -6° när vi klev upp efter en ovanligt lång sovmorgon, så nu är det vinter på Udden. Snöflingorna har singlat ner så gott som hela dagen, det är ljust och vitt och isen börjar lägga sig i viken igen.
Julen bortstädad
I morgon är det ju Trettondag Knut*) så jag beslöt städa bort julen när jag kom hem efter besöket hos mamma. Mia hjälpte gärna till.
Hon assisterade förresten också då jag fyllde på spolarvätska i Silverpilen när jag kom hem. Så fort jag öppnade motorhuven hoppade hon upp och tassade omkring på de motordelar som inte var heta, sen satte hon sig i en lämplig hörna och iakttog mina förehavanden.
Genast då jag lyfte upp julpyntlådan på köksbordet och tog av locket hoppade hon ner i lådan och satt kvar under tiden jag plockade i hop julpyntet. Hon fick roa sig med ett par garntomtar medan jag slog in julgrejerna i skyddspapper och var vänlig nog att flytta på sig när jag började packa ner prylarna utan att jag behövde sjasa i väg henne. En klok och hjälpsam kisse. 🙂
*) Tack vare en observant bloggläsare vet jag att det är tjugondag Knut i morgon och inget annat. 😦
Snö!
När vi masade oss ur sängen i morse var det ett par minusgrader och vitt på marken. Då jag kom hem på eftermiddagen såg Udden ut som en blyertsteckning. Mia smälte alltså väl in med sin svart-vita päls, men föredrog att visa bakdelen den här gången. 🙂
10.1 – Känsloladdat
Jag har blivit paff, är förgrymmad och känner mig frustrerad.
Paff
Igår på förmiddagen ringde en dam och presenterade sig tydligt, men med ett helt okänt namn. Jag förberedde mig redan på att säga nej i den fasta övertygelsen att det var en försäljare eller att det gällde nån insamling.
Jag blev fullkomligt paff när damen presenterade sitt ärende. Hon hade läst min insändare i ÅU och blivit inspirerad att göra en dokumentär om mig och sjön! Först trodde jag nästan att det var nån som drev med mig, men när hon hade förklarat att hon är freelance-filmare och först måste få Yle intresserad av projektet förstod jag att hon menade allvar. Frågan var alltså om jag var villig att ställa upp?
Så klart jag svarade ja på det! Jag skojade med henne och sa att jag kunde tråka henne till döds när det gäller att beskriva min relation till sjön. Det tyckte hon lät bra och efter lite småprat kom vi överens om att hon skulle höra av sig när hon kontaktat Yle.
Det är alltså för tidigt att be om autografer, men det vore ju lite kul att bli ”filmstjärna” på gamla dar. 😀 Å andra sidan blir jag heller inte besviken om filmen inte blir av. Jag har inga förväntningar och accepterar utfallet oavsett resultat numera.
Förgrymmad
Mamma betalar el till två bolag(!) sen ungefär ett år tillbaka… Det kommer sig av att Suomen Energiayhtiö Oy lurade på henne ett 2-årsavtal via sin telefonförsäljare då hon bad om att få ytterligare information i skriftlig form. Företaget tolkade helt sonika hennes begäran som ett medgivande och vägrade acceptera att hon inte ville ha avtalet. I så fall måste hon kunna bevisa att hon hade tackat nej. Hur gör man det om man inte bandar samtalet?
Sånt är svinaktigt tycker jag! Till råga på allt brydde dom sig inte om att säga upp hennes befintliga avtal så hon har betalat dubbelt. Beloppen är för all del inte så stora, men hon kunde ju ha gjort nåt roligare för dom pengarna.
Om man googlar på företagsnamnet, ser man att Konsumentverket har fått in klagomål och att det är många som känner sig lurade av deras metoder. Fast som första sökresultat ligger företagets egen sajt och information om att Kauppalehti har utnämnt dom till ett av årets framgångsrikaste företag 2013. Undra på det när det nästan är omöjligt att tacka nej till deras erbjudanden! 😦
Mamma ville förstås vara artig och åtog sig att bekanta sig med deras information, inget mer, men det utnyttjade man hänsynslöst. Om hon hade sagt nej tack och lagt på luren hade dom kanske fattat, men så gör inte mamma (till skillnad från mig) och inte så många andra heller i hennes generation.
Frustrerad
Igår la DNS-servern av en stund och i eftermiddags slutade F-Secure fungera. Inloggningen på SkyDrive funkar inte heller. Avstängning och omstart har inte hjälpt.
Att F-Secure lägger av känner jag igen och minns att jag tidigare har fått hjälp för samma fel från deras support. Nu är det alltså dags igen. 😦
Det innebär att jag saknar antivirus- och internetskydd för närvarande. Dock är Windows brandvägg aktiverad så jag hoppas slippa intrång tills jag får hjälp från supporten. Förhoppningsvis hittar dom felet i filen som skapades med deras supportverktyg och som jag skickade tillsammans med felanmälan.
8.1 – Engagemang
Jag har jagat en hemvårdschef, fått min insändare publicerad, besökt simstranden och mamma förstås.
Fråga till hemvårdschefen
Hemvården i distriktet som mamma tillhör i Helsingfors har fortfarande kvar nyckel till hennes lägenhet. Via den rara och hjälpsamma socialarbetaren på Storkärrs sjukhus fick jag namn och telefonnummer till hemvårdschefen som jag har sökt och bett ringa upp.
Min idé var nämligen att hemvården kanske kunde vara så hygglig och returnera mammas hjälpmedel till Hjälpmedelscentralen i samma veva som dom återlämnade nyckeln. Hjälpmedelscentralen har på min mejlfråga om någon kunde hämta dom den 23.1 meddelat att hjälpmedlen kan lämnas in mellan 8-17. Hjälpsammare än så är dom inte.
Idag fick jag äntligen kontakt med en dam på hemvården. Hon var mycket förstående och sa att det gick bra att göra som jag föreslog. Skönt, då var det ett problem mindre.
Insändaren publicerad
Idag var min insändare i ÅU publicerad (se inlägget den 3.1) i exakt samma ordalydelse som jag hade skrivit den. Flera personer har kommenterat och tyckt att den är välformulerad. Tack för det! Det är svårt att vara saklig när man är känslomässigt engagerad, men jag försökte mitt bästa.
Besök i simstranden
Igår ringde en reporter från Yle Åboland på inrådan av Daphnias ordförande. Hon frågade om jag ställde upp på en intervju idag. Radion ville höra vilka skäl vår förening har för sitt klagomål över Tekniska nämndens beslut.
Vi kom överens om att träffas klockan 11 vid Folkhälsans simstrand vid Furulund eftersom de nya fastighetsägarna vid stranden i Kärra inte tillåter nerfart längre. Simstranden är väl den enda strandremsan som är allmän numera?
Intervju och fotografering var klar på 20 minuter. Reportern var föredömligt opartisk, jag kunde omöjligt avgöra om hon hade tagit egen ställning och i så fall för vad.
Undrar om hon tänker klippa bort mitt sista svar? Hon frågade vad jag kände när jag tittade ut över sjön? ”Kärlek” svarade jag utan ett ögonblicks tvekan. 🙂
Intervjun planeras sändas i morgon bitti kl 7:45 tror jag hon sa? Antar hon menade på Radio Vega. Jag erkände att jag är dålig på att lyssna på radio och frågade om jag kan lyssna på webbsajten i stället. Jodå, det kan man försäkrade hon.
Mamma på besök påsken 2013
Besök hos mamma
Efter intervju och mathämtning fortsatte jag till Kimito för dagens besök hos mamma. Jag hade gott om tid och kunde därför svänga in till butiken och köpa hennes favoritjuice. Äppelmusten hon gillade är tyvärr slut för säsongen.
Stackars mamma, hon hade haft diarré under natten och morgonen. Fast nu kändes det bättre sa hon. Jag hjälpte henne att sätta sig upp på sängkanten när lunchen serverades och satt bredvid medan hon åt. Jag har en känsla av att hon åt upp hela portionen bara för att jag satt där. Men bra så, även om hon klagade över att hon hade ätit för mycket.
Trots att hon inte använder mobilen verkar det vara viktigt för henne att den fungerar och att hon kan hantera den. Jag lyckades äntligen hitta inställningen där man kan slå av PIN-kodsinmatningen så hon slipper den detaljen i fortsättningen.
Oavsett hur många gånger jag upprepade att den röda knappsymbolen är för av och på och den gröna för att svara på samtal blev det fel. Inte ens förklaringen vänster och höger hjälpte, så vi kom överens om att jag sätter dit klisterlappar i färg nästa gång vi ses. Den senast lagrade informationen i hennes hjärna verkar vara på väg att försvinna.
Jag frågade om hon ville att jag skulle ta med mig rabarberkräm (som jag vet att hon gillar) med vispgrädde nästa gång? Jo, det ville hon. Och jag fick gärna lämna kvar rabarberfibrerna (som jag brukar) påpekade hon. Jag kunde ta med en vit skål som finns i skåpet ovanför diskbänken.
Hon tänkte förstås på sin lägenhet och skakade lite på huvudet åt sitt misstag när jag sa att jag inte hade lust att åka till Helsingfors och hämta den. Det var också noga att jag tog med en dessertsked i stället för soppsked. Sen långt tillbaka vet jag att hon ogillar stora skedar så det var inget oväntat. 🙂
6.1 – I dödens väntrum
Rubriken är lånad från titeln på Sven Stolpes bok. Den skrevs året efter mammas födelse och känns lämplig efter dagens besök.
Besöket blev ovanligt långt, en dryg timme. Om det berodde på att våra samtalsämnen engagerade henne eller på nåt annat vet jag inte. Vi pratade mest om begravningsarrangemang och utformning av dödsannonser. Det mesta har hon talat om tidigare, men hon hade också ett par nya önskemål.
Jag är oerhört tacksam över att hon är klar i huvudet, kan höra och uttrycka sig. Hennes närminne har blivit märkbart sämre, men det är fullt förståeligt då varje dag är den andra lik och hon inte längre orkar ta in nya intryck.
Hon oroar sig för hur det ska gå (för mig) att tömma lägenheten. Jag försökte övertyga henne om att det kommer att gå bra, men jag inser att hon inte kan känna nån lättnad förrän det är överstökat. Som tur är det inte så långt till dess.
Idag kändes det som en tröst att tala om för henne att det här var hennes sista jul. Doktorn hade ju redan talat om för henne att hon var döende och den tanken kände jag att hon hade förlikat sig med fullt ut för ett tag sen, men det var tydligen bara till mig han sa vilken tidsrymd det rörde sig om.
Mammas stora fasa har alltid varit att hon ska bli ”långliggare” och hon säger ofta att hon undrar hur länge hon måste vara kvar. Idag tilla hon: ”Tänk om det blir flera år?”. Därför talade jag alltså om för henne vad doktorn sagt till mig. Hon verkade lättad över beskedet.
”Hur gärna jag än vill vara här med dig, orkar jag inte längre” sa hon sen. Jag tog hennes tunna, lilla hand i min och sa att jag förstod henne så innerligt väl och att jag är övertygad om att vi ses igen. ”Hoppas det. På nåt sätt, nånstans” svarade hon med tårfyllda ögon.
————
Det är märkligt att döden kan förena två människor. Jag är ingalunda den första eller den sista som upplever det, men det är onekligen lite underligt. Först när det är för sent hittar man en relation som känns bra för båda parter.
Kanske är det för att man i dödens närvaro blir mer ödmjuk och skalar bort allt oväsentligt? Man har ingen roll att spela längre, ingen prestige eller kontrollbehov. Man bara är. Så som vi alltid borde (få) vara, men livet stöper oss tyvärr i många konstiga former innan vi är klara att bli oss själva igen.
5.1 – Människor, mat och väder
Det är dammfritt på byvägen, jag har haft besök, gjort slut på julmaten och struntar i skydd.
Dammfritt
Den 9.12.2013 dammade det senast på byvägen, sen dess har det varit dammfritt tack vare det blöta vädret. Inget ont som inte har nåt gott med sig.
Det betyder nu inte att bilen håller sig ren… Vattenpölar och grus förhindrar det nog så effektivt.
Besök
Igår tittade fru grannen in och överräckte en burk nyproducerad aioli, min stora passion. Där fick hon flera pluspoäng igen. 🙂
För min del behövs inte ens mat som passar till. Antingen brer jag den på smörgåsen eller tar ett par teskedar direkt ur burken, så den kommer inte att bli långvarig. Heder och tack för vänligheten!
I eftermiddags blev jag väckt av en kvinnlig röst som frågade: ”Är det nån hemma här?”. Jag måste ha sovit nog så djupt, för jag hade varken hört ytterdörren öppnas eller att det knackade på köksdörren.
Det var Mias fel. Hon väckte mig halv fem i morse, somnade om en stund, men jagade upp mig fem över fem. Jag höll mig vaken fram till efter lunch, men beslöt sen att gå och lägga mig på nytt i och med att Mia tog siesta då.
När jag hade vaknat till kom jag på att rösten tillhörde min före detta granne och besvarade hennes fråga jakande medan jag tog på mig morgonrocken och gick in i köket.
Hon såg inte alls förvånad ut över att se mig i morgonrock så dags på dagen. Dessutom är det visst Trettondagsafton kom jag just på! Det hedrar henne. 🙂
Slut på julmaten
Det sista av den delikata röka skinkan och gravlaxen gick åt för några dar sen och resten av kålrotslådan hade börjat mögla så den var jag tvungen att slänga. Resterna av lutfisken från nyårsdagens middag blev stuvning igår.
Såsen hade gått åt så jag gjorde ny sås och blandade i potatis, lutfisk och ärterna som var kvar. Riktigt gott blev det även om rätten kanske inte såg så aptitligt ut men min fina tomtetallrik var desto vackrare.
Inget skydd
I regel brukar jag montera mina s k snöskydd redan på senhösten, men i år beslöt jag strunta i dom för att se hur trappan då skulle te sig i vinter. Jag hinner väl ångra mig än innan vintern är slut, men än så länge har dom ju inte behövts. Höstvädret tycks fortsätta ett tag till.
Fast lördagen den 11.1 ska vi tydligen få minusgrader och på måndagen den 13.1 snö enligt 10‑dygnsprognosen från YR‑SMHI. Återstår att se om den håller och hur mycket av det vita vi i så fall får?
Snart är nästan vad som helst bättre än mörkret och blötan. Utom den stränga kylan i Kanada eller orkanvindar och farligt höga vågor som aviserades utanför Brittiska öarna igår!
Julblomma
Den ståtliga amaryllisen som mamma och jag fick av före detta grannen till jul har slagit ut sin första ljuvliga klocka. Mia gillar den tyvärr också, men än så länge har det inte hänt nån kat(t)astrof. 🙂
3.1 – Mest bakom tangentbordet
Jag har förvirrat Google, pratat med doktorn, diskuterat eutanasi och skrivit en insändare.
Förvirrande
En stor del av dagen har tillbringats bakom tangentbordet. Eller kanske framför, beroende på hur man ser det. Jag har antagligen förvirrat Google, eller rättare sagt deras annonsanpassning. Mina sökningar har bland annat bestått av sökorden Murmansk, Kyrkpressen, Sierra Leone, Jämtlands flagga och Kimitoöns kommun.
Murmansk för att jag såg början på Ville Haapasalos resa längs Ishavskusten, Kyrkpressen för att säga upp mammas exemplar, Sierra Leone för att jag ville veta mer om det fattiga, lilla landet, Jämtlands flagga för att den har samma färger som Sierra Leones och Kimitoöns kommun för att a) kolla att miljöavdelningen fortfarande finns under Bygga och bo-länken och b) skriva ut kommunens miljöskyddsföreskrifter.
Pratat med doktorn
Mamma nämnde ”medicin för levern” igår som hon ville sluta med så jag lämnade ett ring-besked till kommunens överläkare som jag har pratat med tidigare. Nån sån medicin får hon inte, utan hon får terminalvård, dvs smärtlindring och ett medel mot förstoppning fick jag besked om, så då kan jag tala om det för henne i morgon.
Ordet terminalvård är ju nåt helt annat för mig som jobbat i IT-branschen. Då dammsuger man CPUn (om det är en intelligent terminal), putsar bildskärmen och rengör tangentbordet. Eller gjorde snarare förr när det ingick i serviceavtalet. Fast det sa jag inte till doktorn. 😀
Eutanasi-diskussion
Dom flesta verkar ha en åsikt om eutanasi. Mitt inlägg på FB: ”Önskar eutanasi var lagligt i det här landet också.” fick en hel del kommentarer. De flesta för, men också någon som var emot det.
Av allt att döma är begreppet inte entydigt. Råttan/Väduren skrev att det i Sverige heter ”icke livsuppehållande behandling”, vilket (för mig) motsvarar passiv eutanasi. En annan bekant mejlade en kommentar där hon talade om att passiv dödshjälp praktiseras i Finland även om man inte basunerar ut det. Mycket förnuftigt och humant tycker jag.
Däremot är jag inte för aktiv dödshjälp. Läste för ett tag sen en intervju med anhöriga till ett par som åkt till en (svindyr) klinik i Schweiz för köpa var sitt självmord. Det känns helt fel i min begreppsvärld och framkallar både avsky och förakt för dom som säljer ”tjänsten”. Att göra pengar på nåt sånt tycker jag låter vidrigt!
Min bekant nämnde också att ett vårdtestamente underlättar för vårdpersonalen. Mamma talade igår om att jag och exet har bevittnat hennes, så det ska jag leta rätt på när jag tömmer lägenheten. Hon visste för övrigt i vilken pärm det ligger så jag vet var jag ska leta.
Det betyder att jag också ska skriva ett omgående så alla vet vad som gäller i den situationen. Jag har redan laddat ner blanketten, utformad av vicehäradshövding Paula Kokkonen, från länken ovan. För säkerhets skull googlade jag hennes namn för att verifiera att hon finns och är laglärd.
Insändare
I förrgår fick jag en papperskopia av protokollsutdraget från Tekniska nämndens möte där (upphörandet av) syresättningen av sjön behandlades. Daphnia har tidigare skickat ut det i PDF-format till alla medlemmar och lämnar in krav på omprövning av beslutet. Mer om det rapporteras i morgondagens ÅU.
Idag läste jag utdraget med rödpenna i handen. Sen kastade jag mig över tangentbordet och skrev så det hettade i kinderna. Ända sen jag först läste om beslutet i tidningen har jag mentalt filat på en insändare och nu var den mogen att komma ut.
Hoppas ÅU publicerar den och att den får fler att reagera! Hittills har det varit dödstyst i fråga om kommentarer och reaktioner.
2.1 – Nytt år, nya utmaningar
God fortsättning på det nya året!
Igår fick jag social träning, är trägen gäst hos polisen, har bevisligen golvdrag och har blivit storligen förvånad.
Fia med på roddtur i viken 2011
Social träning
När jag gick dressyrkurs med Fia (min och exets cairnterrier) i Östersund, ingick social träning bland annat i ladugården på Rösta i Ås. Fast vad det har med min sociala träning igår att göra vet jag inte…? Det finns inga som helst beröringspunkter och associationer till ladugård och kossor saknas helt, jag försäkrar!
Träningen bestod för min del i att prata med nån annan än Mia eller mig själv och att lyssna i stället för att höra. Det första besöket utgjordes av två rara damer, den ena en helt ny bekantskap. Och vilken bekantskap sen! Hon utstrålade stor värme och hade ett skimmer av positiv energi runt sig, jag blev glad bara av att se och lyssna på henne. Sånt händer verkligen inte så ofta! Träningspasset blev således väldigt lättsamt.
Det andra träningspasset var verkligen inte tungt det heller. Jag hade bjudit Vik Husse på middag på eftermiddagen och hann precis duka av kaffemuggarna och ställa fram tallrikar innan han knackade på. Maten blev något försenad, men han hade ingen tid att passa sa han så det var helt OK.
Det blev inga pinsamma tystnader här heller och konversationen spände som vanligt över många och vitt skilda ämnen. Av hans avskedskommentarer att döma klarade jag träningspasset med gott betyg.
Trägen gäst hos polisen
Efter dagens besök hos mamma åkte jag till polisstationen igen. Jag gjorde ett försök också den 27.12 eftersom det var fredag och vardag, men då var dörren låst.
Det var ju det där med legitimation… Jag kom fram till att det var bäst att skaffa ett ID-kort eftersom passet snart upphör gälla och körkortet inte godkänns som identitetsbevis överallt.
Framför mig i kön stod väglagets ordförande som behövde ett nytt pass. När han betalade fick jag klart för mig att det i alla fall finns en produkt som har blivit billigare efter nyår – priset på pass har gått ner hela 4 €. Damen bakom disken visste inte varför men tyckte det var positivt med prissänkningen. Vi höll med henne förstås.
Den turen hade inte jag. ID-kortet kostar samma som tidigare, dvs 53 €. Det innebär 10,60 € per år eftersom det bara gäller i fem år. Sen blir det nytt foto och samma avgift igen. Jag frågade lite försiktigt om förnyandet möjligen var billigare men så var det inte. Men som sagt, jag är ju lojal och gör allt jag kan för att bidra till statens kassa.
Golvdrag
I vår by har säkerligen dom flesta hus golvdrag, så jag ska inte klaga. Men jag blev ändå lite överraskad över den stora temperaturskillnaden. Uppe på skänken i ”södra salongen” visar termometern +22 och på golvet i rummets motsatta sida (vid kakelugnen) +14. Och nu är det inte ens kallt ute.
Oavsett vilken temperaturskillnaden är föranleder det inga åtgärder. Jag har för flera år sen bestämt att nån golvisolering tänker jag inte kosta på, då kan jag lika gärna låta bygga ett nytt hus.
Förvåningens finger i häpnadens mun
Jag fortsätter med uppsägningar av diverse slag för mammas räkning. Idag försökte jag hitta en mejladress till Telia Soneras kundtjänst men hittade ingen, bara ett antal telefon- och fax-nummer så jag ringde upp för att få reda på vart jag skulle skicka uppsägningen.
Det visade sig att det gick bra per telefon. Och det trots att det inte ens var mina tjänster som skulle upphöra. Jag blev storligen förvånad – det företaget brukar minsann vara nog så byråkratiskt har jag upplevt ett antal gånger.
Häpnadsväckande men tacksamt för min del förstås. Företaget har kanske avgett ett nyårslöfte? 😀
Uddmors betraktelser 