av

3.1 – Snö, helgerån och invandrare

Udden har fått snö, jag har begått helgerån, varit kulturell och hjälpt en datoranvändare. Vi är alla invandrare.

Snö
Igår fick vi snö på Udden. Det blev märkbart ljusare och isen bytte färg till vitt. Enstaka snöbyar har dragit över oss också idag, men än så länge kan man inte påstå att vi har nåt snötäcke.

MI lovar/hotar dock med mer framöver och lägre temperaturer. I morse hade vi -10,1°. Nu blir det nog vinter på riktigt.

StegenHelgerån
Snart är sista bitarna av bastustegen uppeldade. Det känns som helgerån med tanke på allt ar­be­te som krävdes för att konstruera den, men vad gör man?

Jag kunde förstås ha hängt upp den på nån yttervägg som prydnad eller som minne av svunna tider, men det är inte riktigt min grej. Den fick omvandlas till energi i stället.

Jag försökte komma underfund med hur gammal den kan vara? På tavlan som tant Sissis syster har målat 1948 verkar bastun omålad, vilket tyder på att den var ganska nybyggd. Om stegen kom till samtidigt, betyder det att den har minst 68 år på nacken. Äldre än jag alltså.

Det märks på trävirket. Det är så hårt och kompakt att en bit brinner längre än all annan ved. För­mod­ligen är energiutvinningen ganska låg med tanke på att träet är kruttorrt. 20 % fuktighet ska bra ved ha har jag lärt mig av exet som kan sånt.

Kulturell
Jag brukar kalla mig kulturanalfabet, men igår gjorde jag en liten korrigering. Jag tittade och lyssnade nämligen på Wiens filharmoniker en stund. Att det skedde i väntan på att ett annat program skulle börja behöver jag ju inte avslöja. 😉

SkypeHjälpt en datoranvändare
Idag har jag lärt mig nåt nytt igen. En dator­an­vän­da­res alla kontakter hade försvunnit från Skype. Jag var bergsäker på att det bara berodde på en inställning, men där misstog jag mig.

Först efter en god stund kom jag på att hon var inloggad med sitt FB-konto i stället för med MS-kontot. Så snart jag bytte inloggning var alla kontakter på plats igen. Lätt som en plätt bara man kommer på/vet det.

Det är på gott och ont att man kan logga in till Skype på flera sätt tycker jag. Eftersom jag hade Skype långt innan Microsoft köpte det, har jag tre alternativa inloggningsmetoder: Den urpsrungliga, MS-, resp FB-kontot. Om man är ovan användare är det säkerligen förvirrande.

Vi är alla invandrare
Invandrardebatten går het och åsikterna är delade också i vårt land. Varför är det ingen som tänker på att vi alla är invandrare? Finnarna från öst och finlandssvenskarna från väst. Men det har vi visst glömt för många generationer sen?

FlyktingarBackar vi tillbaka till människans ursprung har våra förfäder utvandrat från Afrika enligt alla gällande rön. Alltså består världens befolkning till allra största delen av invandrare. Frågan är om ur­sprungs­be­folk­nin­gar­na har glömt att vi inkräktade på deras områden?

Att EU har misslyckats kapitalt i att hantera flyktingfrågan på ett människovärdigt sätt står väl utom alla tvivel. Genom att muta Turkiet försöker man nu med alla medel ta sig ur den nesliga situationen.

Det finns givetvis gränser för hur många människor man förmår ta om hand om och invandringen kräver stor organisationsförmåga (som kanske är bristfällig i många avseenden), men att skylla på vår dåliga ekonomi luktar illa lång väg. Vi har visst råd att hjälpa nödlidande och dela med oss av det vi har!

av

Faster Alda & farbror Höppe

Faster Alda och farbror Höppe, Alda och Arthur Holmström i ”Steinkullan”, besöktes också ofta, mest av moster och mig. I regel tittade vi in i samband med att vi hämtade posten i det lilla posthuset som låg nära deras hus. Faster (född 1893) var egentligen mosters (och mormors) faster, men mamma och jag kallade henne också faster. Min mammas mosters faster för att vara exakt. 🙂

Faster Alda hade jag stor respekt för. Det hade många andra i byn också förresten. Hon ut­strå­lade stor auktoritet och kunde vara ganska barsk om något/någon inte passade henne. Rak i ryggen och ”hög­bröstad”  som hon var, ingav hon onekligen respekt. Fast i grund och botten hade faster Alda nog ett gott och varmt hjärta, det var bara hennes image som kunde avskräcka.

Ett av de första, och ett bestående minne, är en vaccination jag fick hos henne. På den tiden kom hälsosystern (Inga Boström) hem till folk. Med händerna lutade mot fasters soffa och rumpan bar stod jag oroligt och väntade på sticket som skulle komma, pinsamt medveten om att de vuxna stod bakom mig och tittade på.

Alda och HöppeHos faster Alda fick jag också min första fylla. Mamma, moster och jag var på väg efter posten men vek först in hos faster. Det var en varm och het sommardag så faster frågade om jag ville ha mjöd. Det fanns visst någon flaska kvar i källaren trodde hon.

Mjöd ville jag förstås gärna ha och drack säkert en hel del. Påföljden blev att jag inte längre kunde gå rakt. Mamma och moster varnade mig för att vingla omkring på berget ovanför posthuset (då flyttat intill ”Kovanens”) men jag kunde ju inte annat.

Hemvägen var om möjligt ännu vingligare. Till slut blev mamma irriterad och sa åt mig att gå ordent­ligt så jag inte ramlade och stötte mig. ”Men jag kan inte” svarade jag förtvivlat.

Tillbaka på Udden tog det inte lång stund förrän jag blev illamående och kräktes. Då förstod de vuxna äntligen vad det var fråga om och la mig ute på en filt för att jag skulle få sova ruset av mig.

Stackars faster. Hon blev alldeles förtvivlad när hon fick reda på vad som hänt, men efteråt har vi alla fått oss ett gott skratt åt händelsen.

Farbror Höppe utstrålade hennes raka motsats, mild och vänlig som han alltid var. Hur han hade fått det smeknamnet har jag ingen aning om?

Honom spelade jag allt som oftast Svälta räv med på vägen hem från skolan. En bidragande orsak till kortintresset var säkerligen cho­klad­plattan han hade i lådan i sitt nattduksbord. Vid den tiden var han redan så sjuklig och svag att han mest låg även om han var påklädd.

En gång satt farbror Höppe i köket och rökte. Han rökte cigarretter utan filter i ett munstycke av ben minns jag. Faster var för tillfället ute så jag frågade om jag inte kunde få smaka på hans cigarrett? Han nekade i det längsta, men gav efter för mitt tjatande till slut. Efter det höll jag mig till chokladen. 😀

av

1.1 – Optimism och realiteter

God Fortsättning på det nya året!

Svanarna har gett upp, jag vet hur lång preskriberingstiden är, har tagit en soppromenad, fått en ny bloggkompis och skapat 2016 i datorn.

Svanar på isSvanarna har gett upp
I förrgår råkade jag titta ut genom köksfönstret och fick syn på tre svanar som landade på isen. Det såg sorglustigt ut. I stället för att elegant kana ner i vattnet gled dom på isen.

Jag har hört svanrop flera kvällar men efter den här land­nin­gen var dom moltysta. Förmodligen vidtog en lågmäld konferens om vart dom skulle ta vägen nu. En liten stund senare hade dom gett sig av. Dom insåg förstås att det var bäst att ge upp, i vår sjö är det inte längre lönt att hålla till.

Preskriberingstid
På väglagets styrelsemöte i slutet av september fick jag i uppdrag att ta reda på preskriberingstiden för ofaktu­rerade fordringar. En av våra leverantörer har försett oss med sand i omgångar sen 2003 men inte fakturerat oss.

Det tog sin runda tid att få klarhet i frågan. På nätet lyckades jag inte hitta svar, men i mitten av okto­ber meddelade jag styrelsen att såväl vår verksamhetsgranskare, en lokal bokföringsbyrå som vår lokala jurist var överens. I Finland är pres­kri­berings­tiden för en ofakturerad fordran mellan två juridiska personer tre (3) år.

I förrgår kom en av ledamöterna in med fakturan, daterad 26.12.2015. Den avsåg som väntat leve­ranser under tiden 2003-2013, vilket alltså innebär att det bara är 2013 års leverans vi är skyldiga att betala. Jag mejlade övriga styrelsen omedelbart och väntar nu på svar på hur vi ska förfara.

SopstigenSoppromenad
Efter vedpåfyllningen igår tog Mia och jag en sop­pro­me­nad i den råkalla snålblåsten. Trots ett par plusgrader kändes det isande kallt. Och värre blir det snart när den kalla luften strömmar in från öster.

Det var en händelselös liten tur. Mia stannade som vanligt till på ”stora berget” och tänkte dricka ur en vattenpöl men se det gick inte, hon bara halkade omkring på den. Hon såg lite snopen ut men bestämde sig sen för att leka i stället. Matte som frös om händerna hade ingen större lust att leka så det blev rask marsch hemåt och in i stugvärmen.

Ny bloggkompis
Härom dagen tittade jag i WordPress’ förslag på bloggar som också handlar om var­dags­be­trak­tel­ser och som andra av mina bloggkolleger följer. Jag valde att utöka ”kollegiet” med fyra nya länkar (finns i listan Bloggar jag följer i bloggens högerspalt).

En av dom heter Miatankar. Första delen av namnet lät bekant på nåt sätt. 😉 Vi har redan utbytt ett flertal kommentarer och det känns som om jag har känt skribenten sen långt tillbaka. Hennes inlägg känns också närbesläktade i många avseenden. Kul med nya blogg­kompisar!

Årets första bildSkapat 2016
Ny månad innebär alltid en del dator­ad­mini­stra­tion, men nu var det dessutom nytt år, vilket kräver många nya mappar eftersom jag lagrar årsvis. Det är inge’ smart ska jag genast påpeka! För att hitta otaggat material måste jag försöka komma i håg vilket år jag skapade filen. Och det är minsann inte det lättaste alla gånger!

Men nu är dom flesta mapparna på plats. Resten skapar jag efter behov. Då återstår bara att kopiera årets sista bilder till bildarkiven. Årets första bild är redan tagen. 🙂

av

31.12 – Ny kategori

MoF i unga årJag har nyligen påbörjat ett nytt skrivprojekt och därför skapat en inläggskategori med namnet Gamla tanter och farbröder. Jag försöker minnas och dokumentera de gamla tanter och farbröder som jag kommer i håg från min barndom.

Det finns ingen inbördes rangordning på inläggen, jag beskriver personerna i den ordning jag minns dem. Om det förekommer faktafel, är jag tacksam för korrigeringar. Mitt minne är inte det bästa möjliga längre.

Det är också på sin plats att påpeka att de födelseår som anges är sporadiska beroende på att jag bara har tillgång till enstaka dödsannonser. Vid tillfälle ska jag göra en rundtur på kyrkogården och notera så många födelseår jag hittar.

Först i raden är tant Lina och farbror Otto.

 

av

Tant Lina & farbror Otto

Röda pallenMoster (fostermor) har berättat att jag fick den lilla pallen i present av tant Lina och farbror Otto (Alina & Otto Gustafson). Jag minns att den hade grädd­vita ben och röd sits med en nalle på, men moster målade om den.

Dom bodde i Lönnbacka, granne med Marthastugan. Tant Lina minns jag som en rar och vänlig tant med silvergrått hår i en knut bak i nacken. Det hade förresten nästan alla gamla tanter när jag var liten. Hon hade jättegoda bullar och kakor och det fanns också alltid en välfylld karamellskål som hon bjöd av.

Att tant Lina var syster till mormors och mosters styvfar fick jag veta den 27.12.2015 (se inlägg samma datum). Min före detta granne talade också om att farbror Otto (född 1885) var bror med ”Oppstu-Göstas” far trots att han hette Karlsson.

Lina o Otto

av

30.12 – Julklappar i efterskott

Idag har jag fått två julklappar i efterskott. Eller tre om man räknar med det roliga frimärket.

FrimärkeJulklapp 1
Idag låg ett buckligt kuvert med inhemskt frimärke på i postlådan till­sam­mans med övrig post. Vad fri­märket föreställer upp­täckte jag först alldeles nyss. Dam med katt – det märks att avsändaren verk­li­gen har valt det med omsorg. Kul, tack för det! 🙂

LyckodockaJulklapp 2
Den roligaste eller mest spännande posten sparar jag alltid till sist. När jag väl sprättade upp kuvertet och drog ut innehållet log jag med hela ansiktet – en jättesöt liten kinesisk trädocka och den obli­ga­to­riska knuten som symboliserar lycka. Vilken fin julklapp fast jag inte skulle ha några. Tack igen!

Julklapp 3
Den allra finaste och värdefullaste julklappen var ändå att få träffa min nära vän som hastigt in­sjuk­nade strax före jul. Det fick jag veta först efter jul då han ringde och berättade vad som hänt.

Idag åkte jag förbi och tänkte lämna ett kuvert i hans postlåda eftersom jag antog att han kanske var kvar på sjukhuset, men ändrade mig. Han kanske var hemma? Jodå, det var han, nyckeln satt i dörren som vanligt, så jag ringde på innan jag gick in.

ApotekssymbolJag frågade om jag störde hans vila men det försäkrade han att jag inte gjorde och bad mig komma in en stund. Det blev en ganska lång stund. Den fördrev vi naturligt nog med att prata om både kropps­lig och själslig hälsa, liv och död.

Bortsett från att han var lite blekare än vanligt upplevde jag att han var helt återställd, men riktigt så var det inte talade han om. Vissa efterverkningar hade han fortfarande. Men jag önskar och tror att dom försvinner efter ett tag eftersom han redan har återhämtat sig så pass väl på den här korta tiden.

Hjärta
God bättring och tack igen för att du finns. 🙂

av

Årskrönika 2015

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 19 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 7 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

av

29.12 – Så där ja

Ingen gratulerade igår, jag har pratat med Xet och äntligen städat. Mia och jag har varit på strand­promenad.

Ingen gratulerade igår
Nej, jag heter inte Pia, men igår var det också Menlösa barns dag så ett tag var jag lite orolig för att nån skulle gratulera mig, men jag klarade mig. Menlös har för all del inte samma betydelse som på 400-talet längre. Nuförtiden vill väl ingen vara menlös?

X-krokPratat med Xet
Idag fick jag ett SMS från ”X-kroken”: ”Jä tänkt hör hur du mår ett jul”. Jag besvarade det med att ringa upp. Annars hade svaret blivit ”Bare grett” och inge’ mer. Jag avskyr att skriva långa textmeddelanden.

När jag hade talat om att jag mådde prima ville han som vanligt höra hur det var med dom han känner här, så han fick en färsk rapport. Jag fick förstås också veta hur han har det i i Jämtland och hur Babsan (hunden) mår.

Roligt att höras av då och då. Fast det är verkligen inte min förtjänst! Ibland SMSar han ”Lev du?” när det har gått lång tid sen den senaste kontakten.

Äntligen städat
Idag, äntligen, städade jag sovrummet! Från golv till tak mer eller mindre. För tillfället är det således ont om spindelnät och ”änglatofflor”, men det kommer förstås snart nya.

FrostblommorPå strandpromenad
När jag hade städat, tömt askan ur köks­spi­sen, hämtat ved och dricksvatten var det fortfarande ljust. Den här dagen var hela sex minuter längre än den 22.12. Det går åt rätt håll igen.

För att ta vara på resten av dagsljuset frå­ga­de jag om Mia ville följa med till stranden. Det var hon genast med på. Jag ville närmast kolla om isen har lagt sig över hela sjön och plockade med mig ka­meran ifall jag hittade lämpliga motiv.

Mia på isenDet fanns gott om frostblommor och ‑formationer i stranden och isen såg ut att ha lagt sig över hela sjön. Mia var helt övertygad om att isen var stark nog och trippade gladeligen ut på den. Lyckligtvis höll den.

Jag var redan på väg upp tillbaka till huset när jag fick syn på flera frostmotiv så jag sneddade förbi drivbänken och följde mårdstigen över till sommargrannens strand. Mia tog isvägen längs strandkanten, det var så klart roligare. Det tyckte tydligen isen också för den ”sjöng” för oss. 🙂

När jag tittade ut över isen såg jag några vita prickar i strandkanten på andra sidan sjön. Där höll fem svanar till i en liten öppning kunde jag se i kameran. Stackars fåglar, nu blir det snart dags att flytta om inte isen går upp igen.

Svanar 2