Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Sista julstöket

Inte en tomte så långt ögat kan nå, men väl julsill, dadelkaka och jultårtor à la Uddmor. ”Korv­mo­dellen” blev jag inspirerad till vid måndagens besök hos en god vän som bjöd på såna. Fast hennes var onekligen mycket snyggare!

Och så var det fisken. I måndags tog vi fram två hela foreller och en forellfilé ur frysen i Tallmo för att tina och salta på Udden. Frågan var bara var dom kunde läggas att tina?

Diskbänken var utesluten, då hade Mia garanterat smörjt kråset. Ute i verandan gick inte heller, temperaturen låg på närmare -10. När vi hade lagt oss på kvällen undrade Husse var jag hade lagt fiskarna.

– Det kan du aldrig gissa kontrade jag med.
– Dom är väl inte under sängen frågade han med glimten i ögat.
– Nå nej! Sen gissade han rätt.
– I tvättmaskinen?
– Just det!

Nöden har ingen lag som bekant. Där fick dom plats och låg utom räckhåll för Mia.

Nu är filén gravad och får hålla till i kylskåpet tills den ska avnjutas. I dag saltade vi den ena fisken som Husse ska röka på julafton och fisk nr 2 saltas i morgon och röks på juldagen. Här gillar vi fisk!

I morgon ska jag fixa kålrotslådan som jag vill ha den. Den färdigköpta är tyvärr på tok för söt tycker jag, så jag föredrar egen tillverkning. Eftersom det finns färdig puré är det enkelt. Utan kålrotslåda kan man ju inte vara! Däremot avstår jag gärna från både potatis‑ och morotslåda.

I år blir vi 16 personer till julmiddagen i Tallmo. Husses dotter och kusin brukar basa i köket, så min insats begränsar sig till att hjälpa med det jag kan. Dvs duka och äta huvudsakligen. I synnerhet det senare är jag bra på! 😀

Med tanke på de senaste restriktionerna verkar det säkrast att avstå från julkyrkan. Jag är för övrigt ingen anhängare av den, har aldrig varit. Men det kanske beror på att vi inte hade den seden när jag växte upp. På den tiden var det förresten bara julkyrka i ottan på julmorgonen.

Som avslutning vill jag tillönska alla mina bloggläsare och ‑kolleger en riktigt God Jul. Var rädda om er och må så gott ni kan!

 

av

Julklappar och julstök

Om man så vill kan man ju anse att den nya spishällen var en julklapp. I dag fick Udden två till.

För mer än fem år sen fick jag en idé. För att sprida spisvärmen i köket skulle en takfläkt vara perfekt. Jag letade på nätet efter en lämplig, men hittade ingen, alternativt tog tålamodet slut.

För ett tag sen tog jag upp idén med Husse, som tyckte den kunde vara fiffig. Han lyckades hitta en fläkt som var perfekt tyckte vi, så vi slog till och fick leverans härom dagen.

I dag på förmiddagen satte han i gång med att sätta ihop delarna och efter vår kaffetid monterade han upp den i taket ovanför matbordet. Och voilà, den roterade så fint och lampan lyste som den skulle.

Vid middagen hade Husse svårt att hitta potatisen påstod han. Dels sitter lampan nu högre upp än tidi­gare, dels är den dämpad av en kupa så skenet är svagare än tidigare. Men eftersom jag ogillar stark belysning är jag nöjd och belåten. 😊

Nu har jag tänt upp i spisen för att se om fläkten gör avsedd verkan. Den har förresten ett vinter‑ och ett sommarläge så den kan göra nytta också om och när vi behöver svalka.

Den andra julklappen monterades också i dag. Redan i fjol var Uddens gamla ek belyst, men Husse tyckte att en starkare lampa behövdes. En sån köpte han senare, men den har jag tydligen förlagt, så han köpte en till nyligen och satte upp den i eftermiddags.

Så nu ”strålar” den ståtliga eken som det var tänkt.

Bortsett från eken är det är dåligt med jul­be­lys­ning på Udden i år. Än så länge syns inga andra advents­ljusstakar i våra fönster än den vi har i köket. Faktiskt överväger jag på fullaste allvar att strunta i dom i år. Julpysslet minskar för varje år.

Ett par jullöpare har jag för all del tagit fram och tallriksunderläggen på matbordet har julmotiv, men mycket mer än så misstänker jag att det inte blir. Julen är ju förbi på några dar.

Men en kålrotslåda ska det allt bli i år också. Och så är det ju tänkt att sno till en dadelkaka och några jultårtor. Det får bli nästa veckas program. Städa borde jag också förstås. Jag har ju fyra dagar på mig.

av

Mikrojulstädning och värme

Under hållaren till tandborstglaset i badrummet sitter en liten grön groda. I dag upptäckte jag att den var rysligt dammig, så jag sköljde den och torkade av den.

Efter det tömde jag askan i köksspisen och dito i kakelugnen i vardagsrummet. Som avslutning tömde jag Mias toalett. Där tog mikrojulstädningen slut.

I bästa fall kan det bli mer julstädning, men det vet man aldrig säkert. 😉 I planerna ingår också att baka en dadelkaka till jul. Och den här gången ska jag följa receptet till punkt och pricka så det inte går som med mockarutorna!

Sängvärmare
Med nästan minus 20 ute känns det skönt med värmefilt i sängen en stund innan man lägger sig. I förrgår kväll tog jag fram den för att Husse skulle slippa vara sängvärmare.

Oj, så skönt att krypa ner i en varm säng! Kylan har visserligen minskat en del i dag, men det är ändå kallt i sovrummet, så det får bli en repris i kväll.

Varmare
Veden har strykande åtgång, Husse hämtar dagligen nya travar som jag eldar upp efter hand. Men i morgon lovar Meteorologiska Institutet att vi får nöja oss med -2°. I helgen ska det visst bli plus­grader som beräknas hålla i sig hela nästa vecka. Slut på vinterkylan för den här gången.

av

Jag erkänner

Finns det nån mer än jag som använder tvål? I fast form alltså. Häromdagen övervägde jag att köpa en väldoftande fransk tvål i julklapp till en dam, men så kom jag på att hon kanske bara använder flytande tvål. Det verkar dom flesta göra nuförtiden. Utom jag.

Visst använder jag också flytande tvål för all del. Både duschtvål och en handtvål som jag har fått i present. Men oftast tar jag till den hårda tvålen. För ansiktet gäller dock ett flytande rengöringsmedel som inte innehåller tvål.

Jag är otrendig också på många andra sätt. Ta till exempel det här med tajts. I en av mina lådor ligger faktiskt ett par blommiga tajts, men hittills har jag aldrig använt dom. Dom flesta kvinnor i tajts ser ut som om dom glömt att klä sig tycker jag.

Det finns för all del undantag. Med en överdel som täcker ändan och halva låret kan det vara OK. Tajts i jeanstyg är heller inget för mig. Smala byxben går an, men helst ska dom vara raka. Och det är inte trendigt.

Bild från 2008 då Snuttan inspekterade garderoben. 🙂

Det gäller också färger om jag överdriver lite grann. När jag vill ha en grön tröja är det inte inne med grönt, vill jag ha en vinröd gäller den färgen inte just då. Värst är ändå pastellfärger. Dom får mig att se ut som om jag är dödssjuk.

När det var modernt med kort hår, hade jag långt. Enda gången i mitt liv för övrigt. Sen dess är det kort som gäller och en självvald frisyr, oavsett om den är modern eller inte.

För ordningens skull brukar jag fråga frissan vad som gäller i frisyrvärlden, men för det mesta tilltalas jag inte av frisyrerna. Enda gången jag är trendig är när det är modernt med grått hår. Det råkade det vara i fjol enligt metromodes hårfärgstrender för 2021. Nästa år ska vi se ut så här spår sajten modette.se.

Jag har säkert skrivit nåt liknande inlägg tidigare kom jag på. Men jag är fortfarande lika otrendig. Klär mig i plagg och färger jag trivs och har haft mer eller mindre samma frisyr de senaste trettio åren, bortsett från den kortkorta i somras. Den kommer det förresten att bli repris på i sommar!

Alla färger utom brun, gul och orange finns i garderoben. Klara, mustiga färger ska de’ va’, helst med en dragning åt blått för att matcha hårfärgen. 😀

PS. Tanter som närmar sig 70 kanske inte förväntas vara så trendiga förresten?

av

Kyla, värme och hetta

Både slutet på förra månaden och början på den här har varit kall. Mellan sex och nio minusgrader dagligen. Vi hör hur isen ”växer”.

Alla matvaror från skåpet i verandan har flyttats ”till varmare nejder”. En del av dom står i en kartong under en stol i vardagsrummet i brist på annat utrymme. Nere på golvet är det på sin höjd +17.

Värme
I dag hämtade jag ytterligare två vinterkappor från vinden. Efter åren i Jämtland är jag välförsedd med vinterplagg. En av kapporna har dock gått till försäljning på öns bytesbörs, eftersom jag sorgligt nog inte kan använda den.

Storlek 38 är många år/kilo sen! Inköpt på rea i Östersund i början på 90-talet och redan då ganska ”väl­sittande”, men jag förälskade mig i den varma och vindtäta fårskinnskappan. Varmare ytterplagg än så kan man inte ha!

I morgon ska en presumtiv kund prova den och en annan står i kö, så förhoppningsvis slipper jag härbärgera den flera år.

I morgon har vi Skrivlördag, sista för i år. Vår värdinna har bett oss klä oss varmt. Med tanke på att vi sitter stilla blir man snabbt kall om rumsvärmen inte räcker till. Men, som sagt, jag är välförsedd och har redan lagt fram min tjockaste ylletröja.

Hetta
Även om elementen är påslagna, behövs vedeldning, både i köksspisen och kakelugnen i var­dags­rummet. I förrgår kväll hördes plötsligt ett högt, metalliskt ljud som verkade härröra sig från köksspisen.

När Husse inspekterade, upptäckte han en spricka i den bortre kanten av spishällen. Om det beror på hällens höga ålder, för hög värme eller materialfel låter jag vara osagt.

Men hör och häpna, på nätet hittade vi en spishäll med samma mått som vår befintliga. Dessutom till extrapris fram till den 20.12! Den beställde jag på stört. Före jul ska den redan vara i användning om leveranstiden stämmer. 😊

av

Lilla jul och första advent på Udden

I går var det lilla jul i Finland. På Udden inskränkte sig firandet till rökt skinka och kålrotslåda som förrätt, följt av lutfisk och bechamelsås (låter finare än vit sås). Däremot varken julgran eller julklappar. Ett synnerligen enkelt firande med andra ord, helt i min smak.

Mia ”firade” lilla julafton på ett av sina favoritgömställen, i kökets ena överskåp, men föredrog efter ett tag att göra oss sällskap framför teven. Varför hon gillar att ligga där vet jag inte, men hon kanske anser att hon får vara ostörd där.

Kvällen avslutades med ett gammalt avsnitt av Beck och innan vi släckte sänglampan låg vi och läste en stund. Efter att ha läst ut Unbroken har jag övergått till Sture Bergwalls självbiografi: Bara jag vet vem jag är.

Så här uttalar sig Aftonbladet om boken: ”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters till synes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”

Första advent
I dag var det dags att tända första adventsljuset. Den traditionen följer jag gärna. I övrigt var dagen som många andra söndagar, dvs tvättdag. Att jag tvättade på en söndag tyckte mamma illa om. Ännu värre är förstås första advent, men det hindrar mig inte. 😀

Före middagen grävde jag fram en flaska glögg. Den innehöll precis så mycket att vi kunde fylla var sin glöggmugg som aperitif. Glögg tillhör en av mina favoriter. Kall eller varm går ner lika bra. I dag blev det dock en varm.

Sen var det så småningom dags för middag. Bara uppvärmda rester, bortsett från tratt­kanta­rell­såsen. Festligare än så blev det inte.

I morgon är det arbetsdag igen. För min del individuell datorhandledning på eftermiddagen. Husse har inget inbokat, men han kommer säkert på nåt han behöver göra. 😊

av

Uddmor bakar

Ibland lyckas jag förvåna Husse. Som i går till exempel då jag sa att jag skulle baka mockarutor till morgondagens kaffegäster. ”Va?! Ska DU baka?” sa han med förvåningens finger i häpnadens mun.

Det händer verkligen inte så ofta. Senast för ett par, tre år sen då jag fick för mig att jag kunde baka en drömtårta. Den blev inte som jag hade tänkt mig, om ni förstår vad jag menar.

Men mockarutor är ju enkelt. Jag hittade ett recept på ”kärleksmums” hos kokaihop.se och beslöt att följa det. Fast 30 portioner var att ta i, så jag minskade raskt till 12.

I min ugnsplåt med kanter blev det bara en liten klick av smeten, men jag bredde ut den på bak­plåts­pappret efter bästa förmåga och hoppades att den skulle föröka sig i ugnen. Det gjorde den inte.

När jag tog ut plåten efter föreskrivna 20 minuter var ”bakverket” bränt i kanterna och väldigt tunt. Om jag i stället för långpannan hade använt min ugnsform hade det kanske gått vägen. Så det noterade jag i receptet jag hade kopierat. Nån gång ska det väl lyckas.

Jag skar bort de brända kanterna i förhoppning om att resten skulle vara mjukare. Men ack vad jag bedrog mig. På plåten låg nu något som närmast motsvarade knäckebröd med chokladsmak.

När jag kollade receptet igen upptäckte jag till min fasa att jag hade glömt mjölken! Kunde den verkligen ha så stor inverkan? I vilket fall som helst var det nu för sent att komma på det.

Så hur skulle jag få den mjuk? Om jag penslade den med vatten skulle den kanske mjukna? Alltså gjorde jag det, men märkte ingen skillnad. Det enda som hände var att ytan blev kladdig. Grrr.

Då kom jag på att jag kunde dela eländet på hälft och lägga vispgrädde emellan. Ingen (utom Husse) visste ju vad det var tänkt att bli. Det var bara det att jag redan hade förberett glasyren.

En lösning var förstås att låta glasyren ligga mellan halvorna som fyllning, hur skulle det funka? Fast utan kokosflingor i så fall. Det beslöt jag mig för.

På grund av den kladdiga ytan var det svårt att breda ut glasyren jämnt och snyggt, men jag gjorde mitt bästa. Sen svepte jag in eländet i bakplåtspappret och la paketet i en plastpåse till i morgon.

Tanken är nu att komplettera med ett lager vispgrädde ovanpå, så tror gästerna kanske att det är en tårta. Ända tills dom tar sin första tugga vill säga.

Frågan är om jag ska förse dom med gaffel och kniv eller hoppas på att en sked tar sig genom de minst sagt krispiga lagren? Oavsett vilket, kommer glasyren antagligen att välla ut på sidorna om den inte stelnar i kylan.

”Hatmumset” har förpassats till verandan där det är utomhustemperatur, så jag hoppas på det bästa. Och nu ska jag inte baka på lääänge igen! ☹

av

Tomma lådor och kvällslektyr

Efter ett par skrämskott med minusgrader som varslat om att vintern närmar sig, fattade jag ett av­görande beslut i dag. Det var hög tid att dra fram klädlådorna med vinterkläder.

Den som följt min blogg en längre tid, vet att jag på grund av utrymmesbrist förvarar en del av kläderna i lockförsedda plastlådor som får plats under sängen. Det innebär att de töms och fylls på när det är dags för säsongsbyte. Vår‑ och hösttröjor får ligga kvar i skåpet, resten ska bytas ut.

När jag hade stuvat in alla varma tröjor i skåpet, blev jag paff. En låda var tom! Det mystiska fenomenet kan delvis förklaras av att vinterplagg tar större plats, men också av det faktum att jag fyllde två sop­på­sar med sommarplagg som ska gå till klädinsamlingen.

Att jag hade glömt kläderna som rullade runt i torktumlaren var förstås en miss. Men jag hade tur, inga plagg hörde till ”sommarkollektionen” såg jag när jag tömde den.

I förrgår lyckades jag tömma en annan låda. Genom att ”komprimera” innehållet i sock‑ och strump­byx­lådan i den av mor ärvda lilla byrån frigjordes en låda. Så nu har jag ett delikat problem – vad ska jag fylla den med?

Höjden och djupet på lådan är klart begränsade, så den kan bara fyllas med småsaker. Hm, jag får ta en funderare på det. Förr eller senare kommer jag på nåt. 😊

Kvällslektyr
Innan jag började läsa nuvarande bok, formligen slukade jag Agent Sonya av Ben Macintyre. En fasci­ne­rande och högintressant biografi över en av Sovjetunionens mest fram­gångsrika spioner. Det var en bok med hög wow-faktor!

Det samma kan man tyvärr inte säga om Vildhavre: Sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson, som är resultatet av ett av Jörn Donners snedsteg. Jag tillhör inte Jörn Donners fanklubb, men var nyfiken på vad den här sonen hade att säga om sin far.

Huvudintrycket är självömkan, men jag är ju inte rätt person att döma, jag som har haft en biologisk far, en fosterfar och två styvfäder. Möjligen hade jag utan alla dessa fäder känt det på samma sätt som Otto?

Hur som helst är det här ingen bok jag sträckläser eller ens finner värst intressant. Tur att den bara är till låns.

av

Utmaning och mysterium

Den 22.10 fick jag ett nytt uppdrag av chefredaktören på tidningen jag frilansar för. Jag skulle skriva ett reportage om ett lokalt företag som hade utsetts till årets företag i vår kommun.

Det kändes som en utmaning. Nåt reportage har jag aldrig skrivit tidigare. Jag googlade mig till att ett reportage innebär att läsaren ska känna det som om han var närvarande, vara mer djuplodande än en artikel och innehålla sinnesintryck. Jisses!

En vecka senare fick jag tid för en intervju med VDn. Tack och lov för webb­platser! På företagets sidor hittade jag en hel del matnyttigt, främst företagshistorik och produktfakta. Och eftersom fiskförädlingsbranschen var helt obekant hade jag för en gångs skull förberett en lista med frågor.

När jag inte hade fler frågor sa han att vi hade lite tid kvar om det var nåt mer jag ville veta, men jag sa att jag var nöjd så. Allt jag fått reda på skulle mer än väl räcka för ett reportage bedömde jag.

Besöket avslutades med att produktionschefen beordrades ta mig på en rundtur i fabriken där fiskmjöl och ‑olja produceras. Enheten för förädling av färsk fisk var stängd för underhåll den här dagen, så den processen fick jag tyvärr inte se.

Reportaget publicerades den 4.11 och upptog sju spalter, dvs nästan ett helt uppslag inklusive den finska översättningen, så chefen torde vara nöjd. I går fick jag förresten beröm av en som hade läst inslaget, så det kanske kan bli fler reportage framöver?

Mysterium
Efter att Mia hade lagt sig till ro på Husses säng (han var i stan på ärenden) och jag hade släckt lampan härom kvällen kände jag efter en kort stund nåt som kröp i nacken. Jag krafsade bort vad-det-nu-var och var redo att somna.

Nån minut senare kände jag nåt som kröp i håret. När jag fick tag i orsaken kände jag samma lukt som bärfisen avger då den är hotad och slängde raskt ”objektet” på golvet. Sen blev jag nyfiken. Jag tände lampan och lutade mig över sängkanten.

På mattan kröp en Riddarbagge … Det förklarade lukten. Riddarbaggarna tillhör skinnbaggarna liksom bärfisen bland många andra.

Nog för att vi har gott om mångfotade husdjur på Udden, men en Riddarbagge har jag inte stött på tidigare! Vilken väg den hade hittat in är ett mysterium.

Hur som helst hade den krupit upp i sängen, hittat min nacke och hamnade i håret när jag försökte vifta bort den. Jag frågade vad den hade för sig inne i huset, men fick inget svar. Den föredrog att snabbt kila i väg längs matt­kanten, så jag antar den är kvar inne nånstans. Möjligen har vi fått ett nytt husdjur? 😀

av

Avancemang

Udden har i dag fått ny teveantenn. Det visade sig att den gamla ändå hade tappat ett par ”tänder” i fallet nyligen (se inlägget Oväntat besök) och att ett par kanaler var instabila så snart det kom en vindpust.

Jag ringde därför i fredags till samma leverantör som var här för att fixa till den och skulle få hjälp ”nästa vecka”. Och den kom alltså redan i dag, helt fantastiskt!

Eftersom Husse är i stan på ärenden, blev det jag som ”förhandlade” med teknikern. Vi diskuterade en kort stund huruvida en ytterligare justering skulle komma till rätta med problemen innan jag sa att det kanske var lika bra att byta till en ny och frågade vad den skulle kosta. (Dock inte den du ser på bilden.)

Ungefär 70 € tippade killen på, så jag beslöt att tro att den är effektivare. Den förra påstods vara från 80-talet så det har väl hänt en del sen dess. Som av en händelse hade teknikern med sig en ny antenn, så det var fort gjort att byta. Återstår att se hur den klarar höst- och vinterstormarna.

Att överhuvudtaget ha en teveantenn på taket kommer sig av att a) vi här i byn inte har tillgång till bredbandsteve via fiber och b) jag inte gillar att titta på teve via datorn. Teve vill jag titta på i min sköna fåtölj i vardagsrummet, datorskärmen tittar jag ändå på fullt tillräckligt i andra sammanhang.

Bronsnivå III
Ett annat avancemang var däremot oväntat. När jag gick in på GuruShots i går blev jag gratulerad till bronsnivå III. GS har en ny typ av tävling där man utgående från sina bildtävlingspoäng deltar i ”Leagues” numera.

Jag blev inte värst glad för det, det kändes snarare som en degradering. Bronsnivå I hade väl snarare varit ett avancemang att gratulera till? Men när jag kollade reglerna visade det sig att nivå III var högst i den kategorin. Antar det är manlig logik. 😉 Nästa nivå är alltså silver.

Numera väljer och vrakar jag mina ”fajter”. Jag hade ju redan för ett tag sen beslutat att inte medverka längre, men det är trots allt både roligt och lärorikt att jämföra sig med andra.

Storkund
Till dagens sysselsättning hörde arkivering. Senaste halvårets fakturautskrifter skulle sorteras och läggas in i årets pärm. Jisses vad mycket papper det blir!

När jag hade sorterat fakturorna i datum- och leverantörsordning upptäckte jag att jag säkerligen har avancerat till företaget Musti & Mirris favoritkunder. Den fakturahögen var tjockast – efter bankhögen vill säga.

Anledningen till att jag är storkund här är förstås Mia. Många av deras produkter hittar jag inte i mat­butiken. Eftersom hon har haft problem med urinvägarna behövs ett specialfoder och dessutom är hon steriliserad, gammal och överviktig. Alla dom faktorerna är tillgodosedda i sorti­men­tet, så fakturahögen blir säkert lika tjock framöver.