Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Trist

I dag blev jag jättelessen … Min gamla trotjänare DMC-FZ200 sa upp bekantskapen. 😥 Den har visserligen ett antal år på nacken, men jag hade inte väntat mig att den skulle dö ännu på ett tag. Sista bilderna jag tog var på min hängpelargon som fortfarande har några blommor.

Tydligen köpte jag den 18.3.2015, så man kan tycka att sju år inte är nån ålder, men med tanke på hur flitigt jag har använt den ska jag inte gnälla. Av mina totalt 59.577 bilder gissar jag att cirka 50.000 är tagna med den här kameran. Inte att undra på att den blev trött.

Men, det finns ju företag som tillverkar kameror och säljer dylika, så jag har redan beställt en ny. 😊

Mina skriverier fortsätter. Jag är nu framme vid händelserna 2008-2009. I stället för dag­boks­an­teck­nin­gar har jag fått förlita mig på gamla blogginlägg. Dag­boks­an­teck­nin­garna var sporadiska 2008 och upphörde helt under våren.

Lyckligtvis har jag sparat inläggen i datorn, för på bloggen är dom äldsta från 2010 har jag noterat. Bilderna före 2011 har också försvunnit, de sista är från oktober 2011. Tydligen städar WordPress efter hand.

Jag kan tycka att mina äldsta blogginlägg var bra mycket roligare än de senaste åren. Riktigt vad det beror på vet jag inte. En anledning är förstås att jag var mycket aktivare då och att det fanns en hel del nytt i samband med att jag ganska nyligen hade installerat mig på Udden.

Det är lite synd om Husse. Eftersom jag numera bara kan koncentrera mig på en sak i taget innebär mina ”skrivdagar” – fyra den här veckan – att jag är mer osällskaplig än vanligt. Men han klagar inte. Han är för all del inte bortskämd, jag är en ganska tystlåten person också i vanliga fall. Inbunden kan man med fog påstå.

av

Dagsprogram

I dag har Husse och jag hjälpts åt att förbereda vintern. Båten är uppdragen, vattentunnan tömd, vattenslangen upphängd i boden, forsythian har fått skyddsnät och hammocken har fått sitt vinterskydd.

Eftersom jag ändå var i tagen, hängde jag upp ljusslingan vid trappan redan nu. I vanliga fall brukar jag vänta till november, men dit är det ju inte så långt längre.

Nu återstår bara blommorna som än så länge klarat kylan och nattfrosten. Tåligast är gazanian (diamantblomman), men hängpelargonen jag har i en balkonglåda vid trappan blommar också fortfarande, liksom svartögat vid ”pumphuset”, så jag lugnar mig ett tag till.

Bland löven framför trappan hittade jag en luggsliten liten viol som också blommar än.

För ovanlighetens skull följde Mia med oss till stranden och iakttog våra förehavanden. Det verkar som om hon har blivit räddhågsen på äldre dar och behöver sällskap om hon ska vara ute. Hon kanske känner sig sårbar om hon är ensam?

Kommande vecka är tack och lov lugnare än den förra! Från tisdag till lördag var det dagliga aktiviteter.

På tisdagen gjorde jag bort mig. Klockan 14 infann jag mig i Kimito hos damen som hade beställt datorhandledning, men dörren var låst och när jag ringde upp kom jag till hennes telefonsvarare och lämnade ett meddelande.

Jag antog att hon glömt vår överenskommelse och åkte hem igen – 50 kilometers resa i onödan. Senare ringde hon upp och påpekade att det var veckan därpå vi skulle träffas. Suck. Jag hade glömt att radera datumet vi först hade kommit överens om.

Onsdagens aktivitet gick för all del i underhållningens tecken. På kvällen såg och hörde vi Mark Levengoods enmans­show i Villa Lande. En makalös underhållare som verkligen har förmågan att aktivera skrattmusklerna!

I går kväll grattade vi Husses moster och smörjde kråset med go’saker från kaffebordet. I synnerhet minskade den smaskiga hallontårtan betydligt. 😀

av

Skriverier

De senaste veckorna har upptagits av skriverier, tidvis varvade med middagsgäster.

Skriverierna har fördelat sig mellan enstaka tidningsuppdrag och innehåll till min bok. Tack vare flitigt dag­boks­skrivande sen 1960-talet har jag kunnat återge gamla händelser. Jag har nu hunnit fram till sånt som inträffade 2006. Det betyder att jag har varit tvungen att plöja igenom mängder med anteckningar för att kunna plocka ut väsentligheter.

Min ursprungliga idé kom dock på skam. Jag hade tänkt skriva om relationen till min biologiska mor, men eftersom vi under flera perioder varken sågs eller ens kom­mu­ni­ce­rade med varandra var jag tvungen att tänka om. Det får bli en mindre, fristående del i stället.

Av dagboksanteckningarna har jag lärt mig att minnet verkligen inte är att lita på! Gamla händelser jag har berättat om för enstaka personer har i en del fall visat sig vara felaktiga, både tids‑ och detalj­mässigt.

Om jag nånsin publicerar boken har jag möjlighet att rätta till felaktigheterna sent omsider. Å andra sidan har personerna i fråga förmodligen glömt detaljerna för länge sen. 😀

Dagböckerna har också avslöjat att jag har varit en synnerligen flitig brevskrivare. Brev på tvåsiffrigt antal sidor förekommer rätt ofta. Men det var förstås före digitalåldern. Numera skriver jag bara korta SMS eller mejl vid behov. På så sätt har jag koll på vad som sagts eller som vi kommit överens om.

Efter alla år med ett jobb som innebar ständig telefonkontakt med människor undviker jag att prata i telefon. Men undantag finns förstås.

av

Självförverkligande och annat pyssel

Rödhaken är min favoritfågel. Enligt boken Animal Messengers är den ett tecken för självförverkligande. Samma dag jag började skriva på min bok flög en rödhake in i verandan vid två tillfällen. I dag fick jag ett nytt besök. Det tolkar jag så att jag är på rätt väg. 🙂

Redan före min pensionering pratade jag om ”när jag blir pensionär ska jag skriva min bok”. Att skriva om sina närmaste så länge dom lever kan vara kinkigt. Jag ville därför inte börja så länge mina mammor (fostermor, biologisk mor och styvmor) och fäder (fosterfar, biologisk far och styvfar) levde. Nu är de alla borta sen många år och kan inte lägga sig i eller kommentera mina skriverier. Om allt går bra är jag klar med den före min begravning. 😀

Det innebär att jag sitter vid datorn mer än vanligt och att hushållssysslorna är ner­priori­terade ytterligare. Fast just i dag har jag paus. Jag hade en del annat angeläget att pyssla med.

Artikeln från gårdagens Äppeldag i Söderlångvik skulle korrekturläsas och skickas till chefen, räkningar betalas, väglagets bokföring uppdateras osv. Jag behövde också ägna mig åt kroppshygien eftersom jag inte deltog i gårdagens bastande på grund av uppdraget i Söderlångvik.

Det slog mig när jag såg mig i spegeln att jag saknar skrattrynkor numera. Eller så har jag aldrig haft några? I stället är munnen ”inom parentes”, dvs omgiven av djupa fåror, och mungiporna pekar neråt. När jag är allvarlig ser jag ut som en riktig surkärring. Jag tycker mig också märka att håret börjar tunnas ut. Suck. ☹ Bäst att inte tända lampan över spegeln i fortsättningen.

Sen var det dags för matlagning. I flera dar har jag bjudit på snabblagat, men i dag tog jag mig i kragen och stekte köttfärsbiffar med lök. Som vanligt höll dom inte ihop riktigt, men var å andra sidan porösa och saftiga. I morgon blir det repris så jag slipper tänka ut nåt annat.

av

Avklarat

I flera dar har Elisas mobilnät varit ovanligt segt. Möjligen på grund av åskvädret vi hade för ett tag sen. Eftersom vi på Udden använder mobilt bredband, har nättillgången varit nerv­på­fres­tan­de långsam med väntetider på flera minuter ibland.

Men i dag verkar problemen lyckligtvis vara avklarade. Den gula markeringen som betyder begränsad funktionalitet är nu borta från den södra delen av ön.

I lördags blev Uddmor uppvaktad med anledning av att ett nytt decennium påbörjades. ”Du går nu på det åttionde” påpekade Husse. Suck. Jag kände mig genast rysligt gammal. Nu går det inte längre att säga att jag är 60+.

Effekterna syns redan. Jag har fått hål i läppen, spiller och klottar mer än tidigare. 😀

Inför födelsedagen klippte Husse den s k blomsterängen och i dag har han röjt i stranden. Borta är alla albuskar, björkbörjan och vassen som hade invaderat strandkanten. Ett otacksamt jobb – senast om ett par år är det lika frodigt igen.

För min del blev det en morgonrocksdag. Eftersom nätet fungerade normalt hade jag en hel del administration att ta igen. Så nu är kontoutdragen för föreningen och väglaget avstämda mot bokfö­ringen, föreningens webbsajt uppdaterad, möteskallelser skickade, etc.

De som anmält sig till individuell datorhandledning är också kontaktade med fråga om vad de vill ha hjälp med och när de vill att vi träffas. I dag inleddes nämligen Vuxeninstitutets hösttermin.

Nåt som också är avklarat är påfyllningen av vedförrådet. I slutet av augusti lastades Husses släpvagn med färdigklabbad ved i omgångar som radades in i vedlidret. Husse stod för merparten av jobbet, men jag var med på ett hörn tidvis. I år köpte vi nämligen från en ”självplock”.

”Ett välfyllt vedförråd är som att ha pengar på banken” brukar en bekant säga. Man får ingen ränta och kapitalet minskar efter hand som man eldar. 😀

av

Underhållning

I flera dar har Udden invaderats av småkryp som lockas av tända lampor kvällstid och kryper in under fönstret. Dom kommer varje år den här tiden, men jag har ingen aning om vilka dom är? Resultatet blir massdöd för dom som inte hittar ut tillbaka. 😥

I går kväll samlades en del av Vuxenin­sti­tutets kursledare till lärarträff i Labbnäs. Totalt har institutet 80 anställda kursledare så det är fullt förståeligt att kursutbudet är varierat.

Efter att vi presenterat oss, bjöds vi på en enkel måltid och efter den underhöll rektorn oss med viktig info en stund. Som avslutning skrev vi på anställningsavtalen, tackade för oss och återvände hem.

Underhållning på hög nivå har vi haft i veckan tack vare sommargrannen som förnyar sitt tak. I dag kom foder­brä­derna och plåtarna på plats.

Det är ju ett under att ingen av killarna har drattat ner så som dom har klättrat upp och ner på det branta taket! Men dom är förstås vana. Enda skyddsutrustningen dom har är hjälm.

I dag har jag underhållit mitt smittskydd. Jag fick den fjärde vaccinationen mot covid. En del har tydligen fått ont i armen och till och med blivit sjuka av den, men jag känner bara en viss ömhet(!) på stickstället. Det är jag fullt nöjd med. 😊

av

Söndag på Udden

Det känns som om den här söndagen har varit extra lugn, varför vet jag inte? Kanske för att jag har känt mig extra lugn?

Söndagarna är för all del lugna på Udden för det mesta om jag inte får för mig att tvätta eller städa mot förmodan. Egentligen borde jag röja i verandaskåpet, men kände inte för det just i dag (heller).

Efter att ha pysslat med diverse smått och gott under eftermiddagen gjorde jag Husse sällskap på trappan. Han satt där och läste eftersom värmen var behaglig efter de senaste dagarnas hetta.

Jag tänkte lösa korsord en stund innan det var dags för middags­förberedelserna. Men si då behagade väderkontoret börja leverera regndroppar.

Temperaturen sjönk snabbt och det kändes kyligt, så vistelsen blev kortvarig. Jag gick in och började med middagen i stället.

Mia låg som omväxling i vilstolen i verandan och brydde sig varken om regnet eller den lägre temperaturen. Kvart i sex hoppade hon ner, kom in och förkunnade högljutt att nu var det dags för käk.

En stund senare fick hennes betjänter också mat. Sen var det dags för disk, tevenyheter och det här inlägget. Som sagt, en lugn söndag. 😊

av

Tänk så det kan bli

Udden har nåtts av en ny värmebölja de senaste dagarna, som mest dryga 29°. Uddmor som inte tillhör termofilerna har därför varit svettklibbig i stort sett dygnet runt. ”Jamen, du har ju nära till sjön” kan jag höra nån påpeka.

Jovisst, men vid det här laget har axslinga och igelknopp lagt rabarber på badvattnet, så det har inte känts lockande att beblanda sig med dom. Men om hettan fortsätter lär det kanske ändå bli ett dopp.

Hur det kom sig att jag just i går när det var som hetast fick för mig att städa bort alla döda insekter, rengöra fönster­brä­dorna och putsa alla åtta rutor (bara på insidan) är ett mysterium.

Men när andan faller på, gäller det att smida medan järnet är varmt. Och varmt var det minnsann ­– långt innan jag var halvvägs var jag lika blöt som torktrasan.

Enligt planerna skulle det torra gräset på Dragegården lastas på en släpvagn klockan tre på efter­mid­dagen för transport till en fårägare. Men lyckligtvis kom Husse på att det var en dålig idé och flyttade fram tiden till klockan sju.

Mesta jobbet stod Husse och en annan styrelseledamot för, så jag kom enkelt undan. Men svettigt blev det ändå. Med facit i hand hade vi ändå tur med vädret.

I dag var det tänkt att bjuda våra gäster på kaffe i bersån. När vi planerade besöket spådde prognosen sol och lagom varmt, men så blev det ingalunda.

Ett par timmar innan gästerna dök upp hördes åsk­muller som snabbt tilltog och regnet öste ner en stund. Ett tag var molnen så mörka att nattlampan i köket tändes.

Åskan hade rusat vidare, men det regnade fortfarande när kaffegästerna dök upp, så vi satte oss i köket. Tack vare det mulna vädret var det lagom skumt så ingen såg att jag inte hade städat. 😀

av

Annorlunda förr

Det var annorlunda förr. Den här dagen för tio år sen blommade liljorna och praktlysingen (skymtar i bakgrunden). I år har dom blommat ut för länge sen. Växtligheten var också påtagligt mycket frodigare. I år har gräsmattan framför huset varit uttorkad och brun sedan länge.

Blomningstiden varierar förstås från år till år, men jag upplever att somrarna har blivit varmare och torrare med åren. Det bekräftas ju också av ”klimatförståsigpåarna” och t ex Meteorologiska Institutets statistik för juli månad i Åbo. Avvikelserna från normalvärdet blir större för varje år.

av

Inte levnadsglad

Synonym till levnadsglad enligt synonymer.se: ”full av livsglädje, livsbejakande, levande, livfull, gladlynt, burschikos, sprallig, uppsluppen, livsglad, studentikos”. Nån antonym (motsatsord) finns inte enligt fraser.nu.

Men om man nu inte känner sig levnadsglad, hur känner man sig då? Dyster, nedstämd eller deprimerad kommer väl närmast. Ett mellanting är förstås också möjligt. Kanske håglös, apatisk eller letargisk?

Jag har nyss lärt mig att humöret kan bero på bakterier i hjärnan, respektive tarmen: ”Hittills har bakterier i hjärnan likställts med dödliga sjukdomar. Men nu har biologer upptäckt att vissa bakterier vistas permanent i hjärnan – och att de kan främja psykisk hälsa, fylla oss med energi och göra oss lättare till sinnes.”

Citat från samma källa (illvet.se): ”92 procent av bakterierna i hjärnan tillhör tarmflorans stora grupper av bakterier”. Vidare: ”I tarmen på levnadsglada personer finns Coprococcus i stor mängd.”

Just i dag skulle jag behöva påfyllning med en rejäl dos Coprococcus känns det som. Frågan är hur man kan öka före­komsten av en anaerob bakterie? Det stod det inget om i artikeln.

Jag kan för all del inte påstå att jag är direkt nedstämd, men en humörsvacka är ingen överdrift. Å andra sidan finns det knappast nån som är oppåt för jämnan? Utom dom som är påtända förstås.

En sannolik orsak är utan tvivel den annalkande hösten med mörker och kyla. Det känns också som om jag inte har tagit vara på eller njutit av sommaren.

På den tiden när jag bara tillbringade semestern på Udden upplever jag att jag njöt på ett helt annat sätt trots att tiden var begränsad. Numera är det jämt en mängd borden och måsten som ska prioriteras.

Fast i går njöt jag en stund i hammocken av den blå himlen, lyssnade till vindens sus i träden och gonade mig i solvärmen. 😊