Rödhaken är min favoritfågel. Enligt boken Animal Messengers är den ett tecken för självförverkligande. Samma dag jag började skriva på min bok flög en rödhake in i verandan vid två tillfällen. I dag fick jag ett nytt besök. Det tolkar jag så att jag är på rätt väg. 🙂

Redan före min pensionering pratade jag om ”när jag blir pensionär ska jag skriva min bok”. Att skriva om sina närmaste så länge dom lever kan vara kinkigt. Jag ville därför inte börja så länge mina mammor (fostermor, biologisk mor och styvmor) och fäder (fosterfar, biologisk far och styvfar) levde. Nu är de alla borta sen många år och kan inte lägga sig i eller kommentera mina skriverier. Om allt går bra är jag klar med den före min begravning. 😀

Det innebär att jag sitter vid datorn mer än vanligt och att hushållssysslorna är ner­priori­terade ytterligare. Fast just i dag har jag paus. Jag hade en del annat angeläget att pyssla med.

Artikeln från gårdagens Äppeldag i Söderlångvik skulle korrekturläsas och skickas till chefen, räkningar betalas, väglagets bokföring uppdateras osv. Jag behövde också ägna mig åt kroppshygien eftersom jag inte deltog i gårdagens bastande på grund av uppdraget i Söderlångvik.

Det slog mig när jag såg mig i spegeln att jag saknar skrattrynkor numera. Eller så har jag aldrig haft några? I stället är munnen ”inom parentes”, dvs omgiven av djupa fåror, och mungiporna pekar neråt. När jag är allvarlig ser jag ut som en riktig surkärring. Jag tycker mig också märka att håret börjar tunnas ut. Suck. ☹ Bäst att inte tända lampan över spegeln i fortsättningen.

Sen var det dags för matlagning. I flera dar har jag bjudit på snabblagat, men i dag tog jag mig i kragen och stekte köttfärsbiffar med lök. Som vanligt höll dom inte ihop riktigt, men var å andra sidan porösa och saftiga. I morgon blir det repris så jag slipper tänka ut nåt annat.