De senaste veckorna har upptagits av skriverier, tidvis varvade med middagsgäster.

Skriverierna har fördelat sig mellan enstaka tidningsuppdrag och innehåll till min bok. Tack vare flitigt dag­boks­skrivande sen 1960-talet har jag kunnat återge gamla händelser. Jag har nu hunnit fram till sånt som inträffade 2006. Det betyder att jag har varit tvungen att plöja igenom mängder med anteckningar för att kunna plocka ut väsentligheter.

Min ursprungliga idé kom dock på skam. Jag hade tänkt skriva om relationen till min biologiska mor, men eftersom vi under flera perioder varken sågs eller ens kom­mu­ni­ce­rade med varandra var jag tvungen att tänka om. Det får bli en mindre, fristående del i stället.

Av dagboksanteckningarna har jag lärt mig att minnet verkligen inte är att lita på! Gamla händelser jag har berättat om för enstaka personer har i en del fall visat sig vara felaktiga, både tids‑ och detalj­mässigt.

Om jag nånsin publicerar boken har jag möjlighet att rätta till felaktigheterna sent omsider. Å andra sidan har personerna i fråga förmodligen glömt detaljerna för länge sen. 😀

Dagböckerna har också avslöjat att jag har varit en synnerligen flitig brevskrivare. Brev på tvåsiffrigt antal sidor förekommer rätt ofta. Men det var förstås före digitalåldern. Numera skriver jag bara korta SMS eller mejl vid behov. På så sätt har jag koll på vad som sagts eller som vi kommit överens om.

Efter alla år med ett jobb som innebar ständig telefonkontakt med människor undviker jag att prata i telefon. Men undantag finns förstås.