Lärdom och positivt besked

Också en lärdom
Ju äldre jag och bekantskapskretsen blir, desto mer ventileras sjukdomar. Hittills har jag inte fattat att såna samtalsämnen kan vara av intresse, men nu är jag där själv. Inte så att jag vill delge omgivningen alla detaljer i tid och otid, men jag har blivit betydligt tole­ran­tare märker jag. Eftersom hälsan är det viktigaste vi har, är det naturligt att ventilera den.

Senast i dag pratade jag med en dam i min ålder som för ett år sen var tvungen att operera bort ett kilo av sin lever. Och när det gäller elakartade tumörer i bröstet känner jag många medsystrar. På sätt och vis är det befriande att kunna prata om ingreppen med andra som genomgått samma procedur, jag har bara inte insett att det har sån inverkan.

Tidigare hade jag ingen förståelse för att man bloggar om sitt hälsotillstånd. Vem har glädje av att läsa sånt resonerade jag. Om bloggens syfte är att enbart underhålla har sjukdom inget där att göra, men om man bloggar för sin egen skull blir det ett sätt för läsarna att lära känna bloggaren.

En annan aspekt är förstås att när man läser om andras lidande, inser man hur lyckligt lottad man själv är … Det finns alltid nån som har det värre. Ett par av bloggkollegerna jag följer har gett mig den insikten. Tack för att ni delar med er!

Positivt besked
Med referens till ovanstående vill jag därför dela med mig av det positiva beskedet jag fick i går. Operationen lyckades och det fanns inga metastaser i lymfkörteln som togs bort. 😊

Andra konvalescensveckan är nu till ända och den svartlila färgen på bröstet börjar övergå i gult. Viss smärta känner jag tidvis, men ingen direkt värk. Knepigast är att vända sig sängen och hitta en bekväm sov­ställning.

Om jag ska beklaga mig över nåt är det såret under armen. Det blir irriterat av armrörelser och kläder som skavar trots att jag försöker skydda det med en sårdyna.

Om en vecka vill fysioterapeuten (sjukgymnasten) träffa mig, liksom onkologen. Varför har jag inte klart för mig, men det lär väl framgå så småningom. Hur som helst hyser jag stor beundran för ÅUCS’ uppföljning och är oändligt tacksam över att bo i ett land där sjukvården fungerar som den gör här!

Orolig och nyekiperad

Orolig
Det är sällan jag oroar mig, men det gjorde jag i går. Förtvivlat försökte jag nå en god vän per telefon flera gånger under dagen, men fick varje gång beskedet ”numret kan inte nås för tillfället”. Det tydde på att telefonen var avstängd av nån anledning.

I förhoppning om att få kontakt via mejl, skickade jag ett, men fick inget svar på det heller. Min gode vän brukar vara snabb att svara, så det gjorde mig än mer bekymrad.

Han kunde ju ha ramlat och slagit i huv’et så att han hade förlorat medvetandet fantiserade jag. Eftersom han bor ensam och inte har daglig tillsyn skulle ingen hitta honom.

I min nöd kontaktade jag sonen (som bor i Stockholm) via messenger för att höra om han hade haft kontakt med sin far nyligen? Nej, det hade han inte, men svarade ganska snart att han bett sin morbror titta till pappan.

Att telefonen var avstängd berodde på att den hade slutat fungera (efter 12 år!) och i senior­bostaden där pappan numera bor, fås ingen kontakt med nätet via mobilt bredband. Hur det är möjligt begriper jag inte, men det var alltså orsaken till att jag inte fick svar på mitt mejl.

I dag på förmiddagen försök jag ringa igen och nu fick jag svar. Min gode vän bekräftade den bris­tande kommunikationen och sa sig vara vid sin vanliga vigör, så min oro var lyckligtvis obefogad. 😊

Nyekiperad
Medan jag ännu bodde i Östersund drog min bästa väninna med mig till en second hand-butik nån gång på 90-talet. Bland en del andra fynd, hittade jag också en varmfodrad, lång poplinkappa. Till det facila priset av 20 kronor blev den min.

Den har hängt med sen dess, så man kan gott säga att den är väl införtjänad efter dryga tjugo år. Vid det här laget har jag ändå börjat tycka att det inte skulle skada med en ny.

Modellen är säkerligen från slutet av 80‑ eller början av 90-talet när det senast var modernt med axelvaddar. Tydligen blev det modernt igen hösten 2019, men nu var jag less.

Att hitta en varmfodrad trenchcoat var däremot stört omöjligt. Jag kanske valde fel sökord? Till slut hittade jag ett par modeller som verkade OK hos Ellos. I dag hämtade jag paketet.

Kvalitén på den billigare modellen tilltalade mig inte alls. Den var ”sladdrig” i tyget och såg ut att skrynkla lätt. Men den dyrare modellen gillade jag. Att jag fick 40 % rabatt på priset just nu var ju positivt. Storleken var också lagom, även om ärmarna är nog så långa. Men hellre det än för korta.

Yttertyget är i 100 % bomull och det rutiga fodret i 65 % polyester och 33 % viskos. Kappan tål tvätt i 40 grader, vilket är önskvärt. Kemtvätt är jag glad att slippa.

Kappan har bara ett ”fel” … Hålen i skärpet sitter på tok för långt bort! Om jag var naken och snörde åt så mycket jag kunde skulle jag kanske kunna använda det. Det säger en hel del om mitt midjemått. Slank som en vidja är jag minsann inte!

Nu hade jag ändå inte tänkt använda kappan med skärp, så det spelar ingen som helst roll, men upptäckten gjorde mig inte speciellt glad. Jag försöker trösta mig med att hålen i skärpet sitter på samma ställe oavsett storlek på kappan. Feldesignad med andra ord. 😉  

Giltiga ursäkter

Första veckan av konvalescensen är nu avverkad. Det opererade bröstet har antagit en färg som Husse associerar med blåbärssoppa, dvs svartlila. Om det är normalt vet jag inte, ingen har sagt nåt om vilka färger jag kan förvänta mig. Men jag ska faktiskt fråga expertisen när jag blir uppringd den 29.10.

Alla vardagssysslor och motion som inte orsakar smärta är tillåtet”, men i ytterligare en vecka ska jag undvika att lyfta och bära tunga saker (2-3 kg) med armen på den ope­rerade sidan och låta bli att bada bastu. (Hihi) Det innebär att Husse får basta utan mig och lyfta upp Mia när jag blir pussnödig. 😀

Att duscha, ta karbad och simma är däremot tillåtet, så jag sköter hygienen i vanlig ordning.

Fram till den 16.11 ska jag ”undvika tyngre sysslor som fönstertvätt, krattande, dammsugning och ansträngande motion (som gör att du blir svettig)”.  Så i fall nån tycker att jag borde putsa fönster, städa eller kratta har jag en giltig ursäkt.

Faktiskt städade jag före operationen eftersom jag redan då visste om begränsningarna. Med tanke på mina städintervall känns en månads paus ganska normalt för övrigt.

Ansträngande motion har jag – med undantag av gräsklippning – aldrig ägnat mig åt vad jag minns, så det är enkelt att avstå från. ”Kom också ihåg nyttomotion, t ex trappgång.” Det rådet kan jag inte följa … På Udden finns inga trappor. Fast jag kunde förstås knata upp och ner från vinden.

Trots stramhets‑ och annorlunda känsla är det viktigt att röra på och använda armen aktivt i din egen vardag (vems annars?). Regelbunden, aktiv och självständig träning försnabbar återhämtning och återställer funktionsförmågan i den opererade sidan och armen. Ta vid behov smärtstillande medicin enligt läkares ordination.

Det stycket tror jag främst avser fall där man har avlägsnat hela bröstet. Någon stelhet i axeln har jag inte känt, bara högst tillfälliga stickande känslor. Med undantag av första natten har jag heller inte behövt smärtstillande medicin.

När det gäller sårstygnen (bröstet och armhålan) kommer jag lindrigt undan, dom försvinner av sig själva. I annat fall hade jag behövt ta bort dom om en vecka. På Wikipedia hittar jag följande information: ”Resorberbara suturer har olika ner­bryt­nings­tid, från cirka fem dagar upp till över sex veckor.”

För att hålla stygnen mjuka och minska ärrbildningen blev jag rekommenderad s k ärrsalva morgon och kväll. Nån sånt visste jag inte att det fanns, men damen på apoteket hade två fabrikat att välja på, så visst finns det.

När jag blir tillfrågad hur jag mår, kan jag alltså utan att tveka svara ”tack bra” eller ”helt OK”. Möjligen kan jag känna en viss trötthet, men den kan lika gärna bero på årstiden och bristen på sol.

Nya erfarenheter

I fredags fick jag flera nya erfarenheter. Klockan 6.30 hämtades jag på Udden av en sjuktaxi som tog mig till ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus).

Klockan åtta fick jag en spruta med radioaktivt läkemedel och en med blått färgämne i mitt högra bröst. Läkemedlet och färgämnet går att följa när de tas upp av lymfkärlen och förs vidare till lymfkörtlarna i armhålan. På det viset markeras de så att kirurgen vet vilka som är portvaktskörtlarna.

Två timmar senare togs tre röntgenbilder av området för att spåra isotopmarkeringen och en timme senare togs jag om hand av operationsteamet. Tumören som bekräftades vid den fortsatta under­sök­ningen den 28.9, dvs en dryg månad efter mammografin den 21.8, skulle avlägsnas.

Jag är innerligt tacksam för att vår kommun bekostar mammografi för kvinnor upp till 70 års ålder hos ett privat företag i Åbo. Utan den hade mitt fortsatta liv tett sig helt annorlunda. Lika tacksam är jag för den brådskande remissen till sjukhuset. Åtgärd inom en vecka stod det på den.

Eftersom tumören var så liten (ca 1 cm), bedömde kirurgen att det räckte med att ta bort bara en del av bröstet, vilket kändes som en stor tröst. På så sätt blev ingreppet mindre, liksom följderna av opera­tionen.

I Finland drabbas var åttonde kvinna av bröstcancer har jag läst mig till. Att jag skulle tillhöra den gruppen hade jag förstås aldrig tänkt mig, men nu var det ett faktum. Forskningen och behandlingen är av allt att döma i toppklass i vårt land enligt CONCORD-3 undersökningen för åren 2000-2014. I Finland lever 88,5 procent av patienterna fem år efter sin bröstcancerdiagnos.

Tio över två väcktes jag från narkosen. Jag hade gärna fortsatt sova, men en sköterska såg till att jag höll mig vaken. Morgonens tidiga väckning (kl 05.00) bidrog säkerligen. Jag hade lovat ringa Husse så snart jag vaknade, så det gjorde jag. Och efter ett par muggar kaffe, en smörgås och en burk yoghurt vaknade livsandarna igen.

Framåt halv fyra kom Husse och hämtade mig. Jag var lite knäsvag och kände mig inte riktigt i topp­form så det kändes skönt. Sjukhuset ville för övrigt att man blev hämtad av en anhörig.

I går tog jag bort plåstren och duschade, i dag har smärtorna släppt nästan helt. Svullnaden på bröstet är förstås kvar och urinen har fortfarande en intressant blågrön nyans, men det tillhör normaliteterna.

Inom ett par veckor blir jag uppringd och får veta vad patologen kom fram till. I bästa fall slipper jag cytostatika, men daglig strålbehandling i tre veckor kan jag förvänta mig.

Det innebär tre timmars restid och 162 km tur retur per dag, men det har många andra klarat före mig så det ska nog gå bra. Läkaren påpekade att tre veckor är kort tid jämfört med 20 års längre livstid. Det har hon förstås rätt i.

Konvalescenstiden är tre veckor, så senast då ska jag vara i fullgott skick igen. Bortsett från ett något mindre bröst vill säga, men det har jag inga som helst problem med. 😊

Tänkvärt

It’s the heart afraid of breaking that never learns to dance.
It is the dream afraid of waking that never takes the chance.
It is the one who won’t be taken who cannot seem to give.
And the soul afraid of dying that never learns to live.

Bette Midler, The Rose

I dag hittade jag ett av mina minnen på FB. Auntie Acid publicerade några rader från en sång ur albumet The Rose med Bette Midler.

Jag har läst texten tidigare, men inte förrän i dag kände jag mig speciellt träffad av en av raderna: It is the one who won’t be taken who cannot seem to give. Det tycker jag stämmer väldigt väl på mig som person.

Jag är inte frikostig med att dela med mig av mig själv har jag upptäckt. Möjligen något som kommit med stigande ålder? När jag var ung och grön hade jag inga hämningar. Nästan vem som helst som var villig att lyssna fick höra hela min livshistoria. På gott och ont.

Nu för tiden är jag mycket snålare. Kanske för att jag med åren har lärt mig att en del människor drar nytta av/missbrukar mina förtroenden?

Det är bara mina allra närmaste och käraste vänner som får svar på alla sina frågor. Förutsatt att jag uppfattar att dom är genuint intresserade, annars sluter jag mig som en mussla.

Att förklaringen till att jag är en som ”cannot seem to give” skulle vara att jag är ”one who won’t be taken” har jag aldrig tidigare tänkt på, men det känns helt rätt så som jag tolkar texten. Att nån får övertaget över mig eller kan styra/kontrollera mig tolererar jag inte.

Dock är det värt att notera ordet ”seem”. Min omgivning uppfattar mig säkert ofta som svår­till­gäng­lig, trots att jag inte är det i grund och botten. Det gäller bara att vinna mitt förtroende, vilket för all del kan ta lång tid. 😊

Tålamodskrävande

Tänk vad man kan när man inte vet att man inte kan
(Katten Gustaf fritt citerad)

I dag lyckades jag med nåt som jag aldrig gjort tidigare. Men jag vill helst inte göra om det!

Eftermiddagen var bokad för individuell (dator)handledning hos en trevlig dam som jag känner sen tidigare. En av punkterna på hennes önskelista var att kunna överföra fotona i smarttelefonen till den nya datorn.

Det enklaste vore i mitt tycke att ansluta telefonen till datorn medelst en kabel och lämpligt program. Men nu är det ju så fiffigt inrättat i Windows att man kan synkronisera sin Androidtelefon eller iPhone med datorn.

Smarttelefoner vill jag inte befatta mig med. Dom beter sig väldigt underligt – eller inte alls – när jag försöker hantera dom, men jag litade på att damen i fråga hade god hand med sin, så vi gav oss på att försöka få prylarna att funka ihop.

Första steget var att starta appen Din telefon på datorn och ladda ner appen Din telefonassistent till telefonen. Så långt allt väl. Sen började en rumba utan dess like. Efter varje steg i datorappen krävdes ett steg i telefonappen. Många steg och mycket läsande blev det innan vi fick till det.

I min enfald trodde jag att synkroniseringen skulle innebära att man kunde styra telefonen från datorn, men så enkelt var det inte. De foton man vill radera i telefonen måste göras på telefonen visade det sig.

Det gick heller inte att markera alla foton i telefonen och kopiera dom till datorn. Åtminstone kunde jag inte upptäcka nån sån funktion. Varje foto måste kopieras eller sparas enskilt i datorn.

Resterande punkter på önskelistan betades lyckligtvis av utan några stönanden eller ojanden.

Jag har tidigare totalvägrat att skaffa en smarttelefon. Dagens procedurer stärkte mitt trots. Tack och lov för en enkel telefon (Nokia 3310) som inte är ett dugg smart. 😀

Fraktaler

Matte och siffror är inte min grej. Tur att det finns andra som har koll på sånt. Men matte i den här formen gillar jag skarpt. Se och njut! 😊

Förklaring: ”This is a new record of the iteration number. 750 000 000 ! This value took more than 10 gigabytes of ram to render the reference.

The min-iteration number of the last keyframe is 153 619 576.”