“It’s the heart afraid of breaking that never learns to dance.
It is the dream afraid of waking that never takes the chance.
It is the one who won’t be taken who cannot seem to give.
And the soul afraid of dying that never learns to live.”
Bette Midler, The Rose

I dag hittade jag ett av mina minnen på FB. Auntie Acid publicerade några rader från en sång ur albumet The Rose med Bette Midler.

Jag har läst texten tidigare, men inte förrän i dag kände jag mig speciellt träffad av en av raderna: It is the one who won’t be taken who cannot seem to give. Det tycker jag stämmer väldigt väl på mig som person.

Jag är inte frikostig med att dela med mig av mig själv har jag upptäckt. Möjligen något som kommit med stigande ålder? När jag var ung och grön hade jag inga hämningar. Nästan vem som helst som var villig att lyssna fick höra hela min livshistoria. På gott och ont.

Nu för tiden är jag mycket snålare. Kanske för att jag med åren har lärt mig att en del människor drar nytta av/missbrukar mina förtroenden?

Det är bara mina allra närmaste och käraste vänner som får svar på alla sina frågor. Förutsatt att jag uppfattar att dom är genuint intresserade, annars sluter jag mig som en mussla.

Att förklaringen till att jag är en som ”cannot seem to give” skulle vara att jag är ”one who won’t be taken” har jag aldrig tidigare tänkt på, men det känns helt rätt så som jag tolkar texten. Att nån får övertaget över mig eller kan styra/kontrollera mig tolererar jag inte.

Dock är det värt att notera ordet ”seem”. Min omgivning uppfattar mig säkert ofta som svår­till­gäng­lig, trots att jag inte är det i grund och botten. Det gäller bara att vinna mitt förtroende, vilket för all del kan ta lång tid. 😊