I fredags fick jag flera nya erfarenheter. Klockan 6.30 hämtades jag på Udden av en sjuktaxi som tog mig till ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus).

Klockan åtta fick jag en spruta med radioaktivt läkemedel och en med blått färgämne i mitt högra bröst. Läkemedlet och färgämnet går att följa när de tas upp av lymfkärlen och förs vidare till lymfkörtlarna i armhålan. På det viset markeras de så att kirurgen vet vilka som är portvaktskörtlarna.

Två timmar senare togs tre röntgenbilder av området för att spåra isotopmarkeringen och en timme senare togs jag om hand av operationsteamet. Tumören som bekräftades vid den fortsatta under­sök­ningen den 28.9, dvs en dryg månad efter mammografin den 21.8, skulle avlägsnas.

Jag är innerligt tacksam för att vår kommun bekostar mammografi för kvinnor upp till 70 års ålder hos ett privat företag i Åbo. Utan den hade mitt fortsatta liv tett sig helt annorlunda. Lika tacksam är jag för den brådskande remissen till sjukhuset. Åtgärd inom en vecka stod det på den.

Eftersom tumören var så liten (ca 1 cm), bedömde kirurgen att det räckte med att ta bort bara en del av bröstet, vilket kändes som en stor tröst. På så sätt blev ingreppet mindre, liksom följderna av opera­tionen.

I Finland drabbas var åttonde kvinna av bröstcancer har jag läst mig till. Att jag skulle tillhöra den gruppen hade jag förstås aldrig tänkt mig, men nu var det ett faktum. Forskningen och behandlingen är av allt att döma i toppklass i vårt land enligt CONCORD-3 undersökningen för åren 2000-2014. I Finland lever 88,5 procent av patienterna fem år efter sin bröstcancerdiagnos.

Tio över två väcktes jag från narkosen. Jag hade gärna fortsatt sova, men en sköterska såg till att jag höll mig vaken. Morgonens tidiga väckning (kl 05.00) bidrog säkerligen. Jag hade lovat ringa Husse så snart jag vaknade, så det gjorde jag. Och efter ett par muggar kaffe, en smörgås och en burk yoghurt vaknade livsandarna igen.

Framåt halv fyra kom Husse och hämtade mig. Jag var lite knäsvag och kände mig inte riktigt i topp­form så det kändes skönt. Sjukhuset ville för övrigt att man blev hämtad av en anhörig.

I går tog jag bort plåstren och duschade, i dag har smärtorna släppt nästan helt. Svullnaden på bröstet är förstås kvar och urinen har fortfarande en intressant blågrön nyans, men det tillhör normaliteterna.

Inom ett par veckor blir jag uppringd och får veta vad patologen kom fram till. I bästa fall slipper jag cytostatika, men daglig strålbehandling i tre veckor kan jag förvänta mig.

Det innebär tre timmars restid och 162 km tur retur per dag, men det har många andra klarat före mig så det ska nog gå bra. Läkaren påpekade att tre veckor är kort tid jämfört med 20 års längre livstid. Det har hon förstås rätt i.

Konvalescenstiden är tre veckor, så senast då ska jag vara i fullgott skick igen. Bortsett från ett något mindre bröst vill säga, men det har jag inga som helst problem med. 😊