“Tänk vad man kan när man inte vet att man inte kan”
(Katten Gustaf fritt citerad)

I dag lyckades jag med nåt som jag aldrig gjort tidigare. Men jag vill helst inte göra om det!

Eftermiddagen var bokad för individuell (dator)handledning hos en trevlig dam som jag känner sen tidigare. En av punkterna på hennes önskelista var att kunna överföra fotona i smarttelefonen till den nya datorn.

Det enklaste vore i mitt tycke att ansluta telefonen till datorn medelst en kabel och lämpligt program. Men nu är det ju så fiffigt inrättat i Windows att man kan synkronisera sin Androidtelefon eller iPhone med datorn.

Smarttelefoner vill jag inte befatta mig med. Dom beter sig väldigt underligt – eller inte alls – när jag försöker hantera dom, men jag litade på att damen i fråga hade god hand med sin, så vi gav oss på att försöka få prylarna att funka ihop.

Första steget var att starta appen Din telefon på datorn och ladda ner appen Din telefonassistent till telefonen. Så långt allt väl. Sen började en rumba utan dess like. Efter varje steg i datorappen krävdes ett steg i telefonappen. Många steg och mycket läsande blev det innan vi fick till det.

I min enfald trodde jag att synkroniseringen skulle innebära att man kunde styra telefonen från datorn, men så enkelt var det inte. De foton man vill radera i telefonen måste göras på telefonen visade det sig.

Det gick heller inte att markera alla foton i telefonen och kopiera dom till datorn. Åtminstone kunde jag inte upptäcka nån sån funktion. Varje foto måste kopieras eller sparas enskilt i datorn.

Resterande punkter på önskelistan betades lyckligtvis av utan några stönanden eller ojanden.

Jag har tidigare totalvägrat att skaffa en smarttelefon. Dagens procedurer stärkte mitt trots. Tack och lov för en enkel telefon (Nokia 3310) som inte är ett dugg smart. 😀