Lärdom och positivt besked

Också en lärdom
Ju äldre jag och bekantskapskretsen blir, desto mer ventileras sjukdomar. Hittills har jag inte fattat att såna samtalsämnen kan vara av intresse, men nu är jag där själv. Inte så att jag vill delge omgivningen alla detaljer i tid och otid, men jag har blivit betydligt tole­ran­tare märker jag. Eftersom hälsan är det viktigaste vi har, är det naturligt att ventilera den.

Senast i dag pratade jag med en dam i min ålder som för ett år sen var tvungen att operera bort ett kilo av sin lever. Och när det gäller elakartade tumörer i bröstet känner jag många medsystrar. På sätt och vis är det befriande att kunna prata om ingreppen med andra som genomgått samma procedur, jag har bara inte insett att det har sån inverkan.

Tidigare hade jag ingen förståelse för att man bloggar om sitt hälsotillstånd. Vem har glädje av att läsa sånt resonerade jag. Om bloggens syfte är att enbart underhålla har sjukdom inget där att göra, men om man bloggar för sin egen skull blir det ett sätt för läsarna att lära känna bloggaren.

En annan aspekt är förstås att när man läser om andras lidande, inser man hur lyckligt lottad man själv är … Det finns alltid nån som har det värre. Ett par av bloggkollegerna jag följer har gett mig den insikten. Tack för att ni delar med er!

Positivt besked
Med referens till ovanstående vill jag därför dela med mig av det positiva beskedet jag fick i går. Operationen lyckades och det fanns inga metastaser i lymfkörteln som togs bort. 😊

Andra konvalescensveckan är nu till ända och den svartlila färgen på bröstet börjar övergå i gult. Viss smärta känner jag tidvis, men ingen direkt värk. Knepigast är att vända sig sängen och hitta en bekväm sov­ställning.

Om jag ska beklaga mig över nåt är det såret under armen. Det blir irriterat av armrörelser och kläder som skavar trots att jag försöker skydda det med en sårdyna.

Om en vecka vill fysioterapeuten (sjukgymnasten) träffa mig, liksom onkologen. Varför har jag inte klart för mig, men det lär väl framgå så småningom. Hur som helst hyser jag stor beundran för ÅUCS’ uppföljning och är oändligt tacksam över att bo i ett land där sjukvården fungerar som den gör här!