Månad: november 2012

av

29.11 – Minne

Rubriken får mig att associera till en av dom roligaste snapsvisor jag hört: ”Minne, jag har tappat mitt minne, är jag svensk, eller finne, kommer inte ihåg…” Men det är nåt helt annat jag minns.

Idag diskade jag nämligen mina vackra kristalljusstakar och kom att tänka på att dom har överlevt tre flyttningar. Sen gick tankarna till personen jag fick dom av.

Det måste ha varit runt 1985 för jag minns att jag bodde i Hammarkullen i Göteborg och tjejen jag övertog lägenheten efter var ”skyldig” till att jag träffade den här personen.

Om jag minns rätt fick jag två ljusstakar som födelsedagspresent två år i rad, men alla fyra är i olika höjd. Givaren var en vacker och udda man från Etiopien. Med udda menar jag vitt skild från alla andra människor jag har träffat.

Om det berodde på hans kulturella bakgrund eller enbart på hans per­son­lig­het kan jag inte avgöra? Det är bäst att tillägga att ”udda” är ett positivt ord för mig. Alltså annor­lun­da på ett tilltalande sätt.

Alula som han hette, var inte bara snygg, välklädd och välvårdad, han hade också en inbyggd vär­dig­het som gjorde att man la märke till honom trots att han var tystlåten och tillbakadragen. Speciellt inför obekanta.

Det tog lång tid att komma honom in på livet. Jag upplevde att han alltid höll en viss distans till människor som inte stod honom nära. Men så småningom blev vi goda vänner och han kände sig otvungen i mitt sällskap.

Den kvällen han bjöd på etiopisk middag hemma hos sig kändes som om jag äntligen hade hans fulla för­troende. Då hade vi redan känt varandra ett par år.

Jag kan inte påstå att han var min pojkvän. Han var nog lika mån som sin frihet som jag. Vi träffades ganska sporadiskt och gick aldrig ut till­sammans. I så fall kom vi överens om att träffas på hans favo­ritställe, en klubb nere på stan som huvudsakligen besöktes av invandrare. Både han och jag gillade dansmusiken som spelades där så det passade utmärkt.

När jag dök upp på klubben nickade han och smålog, men kom inte fram förrän efter en stund. Det hände också att jag gick fram först. Det verkade han inte ha nåt emot heller men det kändes som om det var viktigt för honom att vi båda fick se oss om en stund först och heja på andra bekanta. En dis­kret och tillbakadragen man som sagt.

En sommar när jag var hemma på semester samtidigt som mormor och (styv)morfar var på besök ringde han och ville höra hur jag hade det. Morfars öron växte flera decimeter när han hörde att jag pratade engelska. Det gjorde vi bara för att jag tyckte att då hade jag ingen favör av mitt modersmål.

När samtalet var slut utbrast morfar i en längre harang till mormor. Visste hon att jag umgicks med en utlänning och vad tyckte hon om det? Mormor sa inte så mycket utan tyckte att jag var gammal nog att avgöra vem jag ville umgås med.

Sen blev det regelrätt förhör. Hade jag pratat med en man? Varifrån kom han, vad gjorde han, hur gammal var han, vilken utbildning hade han, etc, etc. Eftersom jag visste vilken inställning morfar hade till andra nationaliteter, retades jag med honom och frågade om han skulle godkänna en tysk eller en italienare. Ingendera förstås.

Till slut talade jag om att det var en svart man från Etiopien. Då höll morfar på att krevera. Svarta var nåt av det värsta han visste. Till saken hör att morfar var walesare och bodde med mormor i England som redan då hade en hel del svarta och mörkhyade invandrare.

Men hur kunde jag umgås med en sån tyckte han. Jag förklarade att vi var goda vänner sen flera år och att jag gillade Alula skarpt. Han suckade tungt och såg bedrövad ut men kunde ju inte göra nåt åt ”katastrofen”.

Det kändes gott att sätta ljus i Alulas ljusstakar och minnas en varm och generös människa som har lämnat oförglömliga minnen. 🙂

av

28.11 – Snö, reklam och annan soppa

Jag har skottat snö, retar mig på 48, stinker vitlök och strömbrytaren är på G. Mia är mest innekatt.

Snöskottning
Idag kom den då äntligen, den efterlängtade snön! Marken är vit och fin och livet känns ljusare. Det kändes jätteroligt att få ta fram snösläden igen och skotta.

Och Silverpilen var förstås igen­snöad. Om jag hade varit lite förutseende igår hade jag slängt på kapellet, men så fiffig var jag inte. Men jag har ju all tid i världen att putsa snö så det är inge’ synd om mig.

-2,4 grader (kl 17.40) borgar för att den ligger kvar och enligt prognosen blir det mera snö i morgon. Skönt, då slipper vi vattenklafset och kan börja plocka fram vinterkläderna.

48
Jag begriper inte att inte Konsumentverket ingriper mot allsköns osaklig TV-reklam? Just nu görs reklam för ett antal kroppsvårdsprodukter som gör att man känner sig fräsch i 48 timmar bara man använder just den produkten.

Det gäller allt från barnblöjor och hårvårdsprodukter till hudlotion och deodoranter. Och varför just 48 timmar? Hur kan dom styrka det? Vad händer om jag börjar lukta svett redan efter 24 timmar, får jag pengarna tillbaka då?

Logiken är dessutom helt obegriplig, åtminstone för mig. För att deodoranten ska kunna hålla mig fräsch i 48 timmar kan jag ju inte tvätta mig under den tiden? Hur tänker dom? Det kanske egent­ligen är en kampanj för att spara på vatten?

Vitlöksångor
För ett par dar sen greps jag av en intensiv längtan efter gulaschsoppa när K-butiken hade extrapris på malet kött (köttfärs). Efter snöskottningen googlade jag efter ett recept och hittade ett som jag tyckte verkade bra. Egent­ligen ska soppan göras på nötkött i bitar, men det går lika bra på malet kött tycker jag.

Jag modifierade receptet efter eget huvud och egna smaklökar. Mera vitlök och andra kryddor än det stod i receptet gav en mustig smakupplevelse. Som pricken över i la jag på en generös klick med crème fraîche smaksatt med salt, cayennepeppar och pressad vitlök. Mums fili­babba!

Receptet var omgjort till två portioner men räcker gott till tre. Fast i morgon har jag beställt Kerstins fiskbiffar. Dom jag åt förra gången var jättegoda så jag tar gärna en repris.

Strömbrytare på G
I eftermiddags fick jag mejl från Wuorio att dom har beställt min strömbrytare. Det tycker jag är utmärkt service!

Det ska bli intressant att se vad den kostar? Den som Trollkarlen hade köpt kostade 3,30 € så jag kan tänka mig att Wuorio tar minst 4 € om inte mer. Men det är den värd, jag slipper ju åka flera mil för att hämta den.

Mest innekatt
Det var visserligen roligt att busa i snön när matte också var ute, men annars gör Mia bara korta turer ut. Förmodligen har fler av hennes jaktbyten bäddat ner sig för vintern eller så tycker hon annars bara att det är skönt att vara inne och stretcha lite. 🙂

av

27.11 – Inte nödställd

Jag har fått besked om strömbrytare, haft upphängningsproblem, monterat snöskydden och fått kontakt med en ny tanktömmare.

Mellanströmbrytare
I måndags fick jag besked från en man/herre/gubbe på Elexi att jag kunde vända mig till Wuorios för att få köpa en bronsfärgad mellanströmbrytare och att om inte dom hade, kunde dom beställa den från Elexi. Att den lustigt nog inte finns i Elexis nätbutik kommenterade han inte, men strunt samma bara jag får tag i den.

Upphängningsproblem
Idag tog jag i tu med kaoset i vindstrappan, dvs för­va­rings­påsen som rasade ner härom dagen. Först gällde det att hitta en upphängningsanordning som pallar med vikten.

Järnstången med hål i ändarna som låg uppe på vinden hade blivit perfekt, men den var tyvärr för lång. I vedlidret hittade jag en trälist, men då var den för bred för att kunna träs genom överkanten på tygpåsen. Tillbaka med den och tänka om. Då fick jag syn på en gammal an­tenn­ka­bel. Den skulle ju bli perfekt!

Jag mätte upp en lämplig bit, kapade och drog av höljet runt koppartråden. Tyvärr var koppartråden så mjuk att den gav efter för minsta tyngd trots att jag virade den runt skruvarna ett par varv. Bort med den och tillbaka till uthuset.

Järntråd var förstås en lösning, men den jag har var inte tillräckligt kraftig. Men ett buskstöd skulle ju bli idealiskt! Efter att jag hade rätat ut böjen något blev det perfekt.

Den delen som ska stickas ner i jorden sitter kvar på var sida om påsen, men det gör ju inget. Vid behov blir upphängningsanordningen lätt som en plätt buskstöd igen. Med två krokar i stället för skruvarna jag hade satt dit hänger påsen stadigt och tål vikten, förutsatt att tyget inte är murket förstås.

Innan jag hade sorterat och fyllt på innehållet hade det gått nästan tre timmar. Så kan man (=jag) få tiden att gå.

Snöskydden monterade
När jag nu ändå var i farten med diverse verk­tyg hämtade jag snöskydden och skruvade dom på plats. Som på beställning kom några snöflingor dalande när jag var klar. Det kallar jag perfekt tajming. 🙂

Ny tanktömmare
Idag gick larmet till avloppstanken. Det var väntat – när jag gluttade ner i tanken förra veckan förstod jag att det snart var dags. Förra tömningen gjordes den 20.6 så jag är fullt belåten med mitt snå­lande.

Som vanligt ringde jag samma tanktömmare som tidigare, men fick beskedet att han har slutat och att jag skulle kontakta en annan person i stället. Den personen var minsann inte lika lätt att få tag på! Efter fem påringningar och ett SMS fick jag äntligen prata med honom.

Han erkände att han hade varit svår att få tag på just idag och lovade dyka upp senast måndag, even­tuellt tidigare, men i så fall skulle han höra av sig. Så bra, då kan jag släppa det ärendet. Åtmin­stone tills på måndag, för kommer han inte då är det risk för översvämning. 😦

av

Osynligt

Otacksamt med osynligt arbete… Enda resultatet var att kvisthögarna blev högre och att jag hade smutsiga arbetsskor och -handskar när jag var klar.

I stranden syns ingen skillnad – än. Men nästa sommar lär det göra det. Lövverket på nypon, olvon och hägg bör minska betydligt. 🙂

av

25.11 – Blandad komp(l)ott

Jag har jul på trappan, vinter på bryggan och kaos i vindstrappan. Jag har fått en halv födelse­dagspresent och haft besöksdag. Mia är vid vigör igen.

Jul på trappan
Enligt Wikipedia var det lilla jul  igår så jag plockade fram och hängde upp ljusslingan som jag brukar ha ovanför trappan. Idag har jag blivit upplyst om att lilla jul infaller samtidigt som första advent så nu är jag lite förvirrad, men ljusen får allt hänga kvar tills jag tröttnar på dom. Det brukar bli nån gång i slutet av januari.

Vinter på bryggan
Jag tyckte också det var dags att ”vika ihop” bryggan innan vattnet dränker förlängningen. I stället för att fira ner den med rep som jag testade i somras beslöt jag att det gick enklare om jag stod i vattnet bredvid bryggan.

Jodå, det gick utmärkt bortsett från att jag fick vatten i stöveln. Jag var säker på att skaften på Croqs-stövlarna skulle räcka till men tänkte inte på att dom har hål i överdelen på skaftet för att det ska vara lättare att dra på dom. En liten felkalkylering med andra ord.

Kaos i vindstrappan
Det var inte riktigt min dag igår. I samband med att jag plockade undan i verandan öppnade jag vindsdörren för att ställa in sånt som skulle upp på vinden. Efter ett tag hörde jag ett prass­lande ljud och en lätt duns. Tygsäcken där jag förvarar pappers- och plastpåsar hade rasat ner. Tyget höll inte längre för tyngden.

Just då hade jag ingen lust att göra nåt åt eländet så jag stängde dörren. Det får bli en annan dag.

Halv födelsedagspresent
Trollkarlen ville uppvakta på min födelsedag med nåt jag behövde hjälp med sa han. Det enda jag kom på var strömbrytare till lampetterna, vilket jag nämnde senast vi sågs. Igår kväll kom han försedd med strömbrytare och verktyg.

Tyvärr hade han bara fått tag på en bronsfärgad strömbrytare så han hade köpt kabel med färdig­monterad strömbrytare till den andra. Efter att ha granskat konstruktionen kom vi fram till att det skulle bli oerhört krångligt att byta kabel så det blev en halv present tills vidare.

Den av oss som först hittar en bronsfärgad mellanströmbrytare köper den bestämde vi. Sätta på den på plats kan jag göra själv.

Besöksdag
Rasandet fortsatte idag. Värme-elementet i sovrummet dråsade i golv strax innan Filosofen var på ingång för te. Men jag hann faktiskt bära in vatten, duka bordet och skruva fast elementet innan han dök upp.

Världen blev väl inte värst mycket bättre efter vårt samtal, men det blev en gemytlig pratstund som vanligt om ditt och datt efter hand som tepåsarna förbrukades.

Nästa besökare nekade bestämt till erbjudande om kaffe. Min före detta granne meddelade för ett tag sen att jag hade vunnit på Röda Kors-lotteriet och sa att hon kunde komma med vinsterna vid tillfälle. Jag föreslog att hon kunde behålla vinsterna men se det gick inte. Idag gjorde hon slag i saken och kom med en påse innehållande ett kaffepaket och ett ljus.

Kaffepaketet fick hon behålla. Jag har säkert druckit upp mer än så med tanke på alla gånger hon har bjudit mig på kaffe.

Mia vid vigör igen
Igår hade Mia riktigt ont och var inte sig själv på hela dan. Hon gick ut som vanligt på morgonen men när hon kom in tillbaka drygt två timmar senare reagerade hon kraftigt när jag strök henne över högra bakbenet.

Det var förstås omöjligt att veta vad hon hade råkat ut för. Jag hade flera teorier men dom gjorde ju ingen nytta. 😦

För ovanlighetens skull föredrog hon att stanna inne trots att jag höll till ute. Men senare på efter­mid­dagen gjorde hon mig sällskap när jag frågade om hon ville följa med till stranden (se första bilden). Jag såg att hon rörde sig stelbent men det gick ändå bra att gå och hoppa upp på båten så det värsta hade gett med sig förstod jag.

Idag verkar hon vara återställd även om hon har vilat mer än vanligt. Jag kan lyfta upp henne utan att hon säger ifrån och stryka henne över bakbenet utan att hon reagerar. Så skönt, då slapp vi ett nytt vete­ri­när­besök.

av

Frihet

Frihet är att:

  • Slippa passa tider
  • Äta när jag är hungrig
  • Vila när jag är trött
  • Ge efter för impulser
  • Få göra vad jag vill, när jag vill
  • Slippa bli ifrågasatt
  • Få välja mina vänner
  • Omprioritera utan att behöva ta hänsyn
  • Ändra mig när som helst
  • Få välja TV-program utan diskussion
  • Kunna komma och gå som jag vill
  • Sova bort en hel dag
  • Slippa en hyresvärd
  • Slippa anpassa mig efter någon annan (än Mia)
  • Få tycka och tänka som jag vill
  • Strunta i att laga mat, diska och städa om jag inte känner för det
  • Tillbringa tid vid datorn utan att någon protesterar eller blir lidande
  • Slippa höra vad och hur jag borde göra
  • Umgås när jag känner för det
  • Strunta i hur jag är klädd eller hur jag ser ut
  • Få leva i ett fredligt land
  • Ha nära till skogen
  • Inte ha grannar vägg i vägg
  • Slippa engagera mig i barn och barnbarn
  • Få lyssna på tystnaden
  • Få bo nära naturen
  • Kunna gå ner till stranden och bada på sommaren
  • Få uppleva årstidsväxlingarna inpå knuten
  • Få stanna upp och njuta när och var som helst
  • Inte behöva be om lov
  • Slippa motivera och argumentera

Kort sagt:
Att få bo ensam med en katt i litet hus ute på landet med nära till skogen och sjön. Ett hjärt­innerligt tack till alla himmelska och jordiska makter som gjort det möjligt! 🙂

av

22.11 – Julaktigt

Igår började jag jullovet och firade julafton i förskott. Idag har jag ägnat mig åt administration och reviderat kursplanen. Mia har haft ledig dag.

Jullov
Peppad av ”Simply The Best” som råkade spelas på  bilradion åkte jag till årets sista kursdag igår. Den blev tyvärr ingen succé för två av deltagarna – en fick inte sitt lösenord till e-posten att fungera och den andra blev inte insläppt på Amos av nån konstig anledning. Trist. Men för resten av gruppen fungerade allt som det skulle tack och lov.

httpv://youtu.be/GC5E8ie2pdM

Dagen till ära serverades gräddtårta till pauskaffet. Deltagarna tyckte atmosfären hade varit trevlig och enligt kursutvärderingen var alla nöjda med både innehåll och genomförande. Flera av deltagarna ville återkomma på nästa som börjar i januari. Roligt att höra. 🙂

Julafton i förskott
På väg till kursen stannade jag för att hämta ut tre paket, men fick fyra. Bra utdelning. Det fjärde som jag ännu inte hade fått avi på, visade sig vara det nya tangentbordet.

När jag kom hem blev det julafton i förskott. Jag började med rullen från Lantmäteriverket. Äntligen vet jag exakt hur byns gränser ser ut. Synnerligen originella som framgår av bilden.

Nästa var paket från mamma med några ”arvs­förskott” som hon inte längre har användning för och en påse med rea-grejer från Ellos. Sen slet jag upp plasten runt tangentbordskartongen och hade syssel­sättning i ett par timmar innan allt fungerade som det skulle.

Att det krävs 50 MB programvara för att anpassa tan­gent­bords­in­ställ­ningar­na känns lite mastigt, men om man vill använda specialfunktionerna är det nödvändigt. Jag har inte hunnit testa alla, men är helnöjd med skrivkänslan.  Så ska ett tangentbord fungera!

Att det finns en inbyggd touchpad är heller inte dumt. Jag övervägde först att pensionera min Roller Mouse, men ogillar trögheten i knapparna för vänster- och högerklick på tangentbordet så jag åter­gick till den trots allt.

Administration och ny kursplan
Förmiddagen gick åt till diverse administration. När jag var nästan klar ringde rektorn och undrade om jag kan tänka mig att hålla kurser i Kimito också eftersom min kollega inte har möj­lighet att hålla några kurser under våren. Det kunde jag förstås.

Direkt när jag var klar med det jag höll på med satte jag i gång med att rita in ett par kurser till i kurs­planen och mejlade den till rektorn. Om alla kurser blir av, har jag kurs två dagar per vecka från ja­nuari till maj utspridda på fyra orter.

 

Idag har Mia haft ledig dag.

av

20.11 – Sork och torsk

Bortsett från slutet var gårdagen stillsam. Idag har jag fått postbudet att le och sagt hej då till Hitis för i år.

Stillsamt och livat
Igår var det tidig väckning. Tio över sex hade Mia redan gått ut och det doftade morgonkaffe i köket. Då dom sedvanliga startrutinerna var överstökade tog jag i tu med kursförberedelser i ett par timmar, gav Mia frukost vid tio, skannade gamla fotografier i ett par timmar, åt vid tvåtiden och sov middag med Mia i fyra(!) timmar.

Eftermiddagen tillbringades således i drömmarnas värld. Vid sju-snåret knackade fru grannen på och pratade bort en stund, resten av kvällen tillbringades med chattande, Facebook och TV. Och sorkjakt.

När Mia meddelade att hon var bakom dörren strax efter nio öppnade jag förstås och vips hade jag släppt in en liten sork. Levande den här gången. Det tyckte Mia var jätteroligt ända tills den tog sin tillflykt under spisen. Hon kröp visserligen in och spanade men hittade den inte.

Då tog jag fram dammsugaren. Inte för att suga bort sorken, utan för att få bort alla damm­råttorna som Mias päls avslöjade att det fanns under spisen. Sorken syntes inte till, men av tidigare er­farenhet vet jag att dom små krabaterna klättrar upp på spismuren.

Det hade Mia full koll på och ville hoppa upp på spisen för att ta den uppifrån men jag hindrade henne eftersom spisen var het. Jag stängde av dammsugaren och skrämde ner bytet med en lång linjal i stället som jag drog mellan spisen och väggen.

Det gjorde susen. Sorken ramlade eller hoppade ner på golvet och sprang rakt i tassarna på Mia som givetvis hade räknat ut vart den skulle ta vägen. Så småningom försvann den ner i hennes mage och vi kunde koppla av efter väl förrättat värv.

Leende postbud
Innan jag hade satt i gång med veckans kroppsrengöring idag hörde jag ett dunsande ljud utifrån. Jag var säker på att Mia var i farten men när jag hade hunnit halvvägs till ytterdörren hördes en knack­ning. ”Ja, kom in” sa jag men ingen kom så jag gick och öppnade.

Utanför stod samma kille som har levererat företagspaketen vid tidigare tillfällen. När han fick syn på mig log han brett. Antingen för att han är vänligt lagd, fått lära sig det på kundservicekursen eller för att jag alltid är klädd i morgon­rock. Möjligen alla tre, fast jag tippar på det sistnämnda base­rat på den roade glimten i ögonen.

Han vet förstås inte det som alla andra på ön känner till vid det här laget, nämligen att Uddmor kan uppträda i morgonrock oavsett tid på dygnet. Och om det inte behövs mer för att roa honom bjuder jag gärna på det. 😀

Hej då Hitis
Idag var sista kursdagen i Hitis för i år. Tack vare den har jag fått lära mig hur det går till att fiska torsk.

En man som satt vid bordet framför mig i passagerarsalongen berättade nämligen för två bekanta herrar till honom att han hade agerat konsult på en fiskebåt nånstans mellan Sverige och Danmark. Jag hörde inte var eller när, men förstod att det inte var så länge sen.

Jag tjuvlyssnade bakom en gammal HBL och fick helt klart för mig hur det går till när man ”drar torsk”. Om han menade med trål eller not vet jag inte. Jag ville ju inte gärna fråga.

När det var dags att gå ner till bildäck kunde jag inte låta bli att tacka för underhållningen och tala om att jag hade lärt mig en hel del om torskfiske under resan. Sällskapet såg lite förvånat ut men fiske‑experten fann sig snabbt och svarade ”det var så lite så”.

I Hitis behöver man bara tre växlar, möjligen fyra om man vill köra på överväxel. Vägen från kors­ningen Rosala-Hitis är smal och krokig och den lagstadgade max­hastig­heten är 50 km/t. Vid brand­stationen gäller 30 km/t, sen får man köra 50 i ca 100 meter och så blir det 30 igen när man svänger in till bokstugan.

Flera av deltagarna tyckte det hade varit en givande kurs och såg fram mot nästa när vi packade i hop för dagen. Det är väl ett bra betyg? Av utvärderingarna framgår att majoriteten tyckte att deras förväntningar var uppfyllda och att dom hade fått nya kunskaper, vilket ju är det viktigaste.

Det ska bli riktigt roligt att åka till Hitis nästa år igen! 🙂

av

18.11 – Mysig lördag-söndag

Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.

Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.

Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.

Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.

Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.

Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.

Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut be­­slöt hon sig alltså för att komma hem.

Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.

Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledar­svanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.

Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.

Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.

Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kon­takta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av tele­fonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.

Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)

Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.

Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.

Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.

An­tagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.

O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan be­stämt sig för att följa med, så det så.

Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.

För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.

Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” efter­middags­kaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.

Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.

En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den prome­naden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.

Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.

Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂