Månad: september 2012

av

18.9 – Vatten, grus och berg

Gårdagen gick åt till storrengöring, idag har det hänt stora saker på Udden och jag har genomfört ett av mina knäppare projekt.

Storrengöring
Efter en välbehövlig dusch åkte jag till barnmorskan igår. Tänk att det redan har gått fem år sen jag senast var kallad till cellprov.

Hon var lika glad och käck den här gången. ”Jag känner igen dig från danserna i Furulund” talade hon om. Tyvärr minns jag inte henne men jag spanade väl mest in killar på den tiden. 😀

Då jag kom hem fyllde jag tvättmaskinen och bytte sänglinne, dammsög och torkade fönsterbrädorna och golvet i verandan. Alla blodfläckar (utom dom på mattorna) är avlägsnade, liksom diverse fjädrar och dun efter Mias framfart. Vädret var idealiskt för hushållsgöromål, det stormade och regnade.

Mia var givetvis uttråkad och sov mest. Men när hon hörde att tvättmaskinen var i gång piggnade hon till. Det är jätte­spän­nande att se och ta på vattenrännilen som kommer ur av­lopps­slangen innan maskinen börjar fylla på vatten.

Stora saker
Idag på eftermiddagen hörde jag att ett fordon modell större var i antågande uppför backen. En jättestor lastbil grusade vägen. Strax efter den kom ”vägmästaren” i traktor och jämnade till det.

Med tanke på grusstorleken hade en vält varit på sin plats, men nån sån disponerar väglaget förstås inte. För­hopp­nings­vis ska störtregnen inte rå på den här beläggningen, men osvuret är bäst.

Knäppt projekt
Redan för nån månad sen fick jag för mig att jag kanske skulle riva bort växtligheten och låta berget framträda borta vid dasset. Jag lyfte lite försiktigt på jordlagret men lät det bero tills vidare.

Idag skred jag till handling. Stackars växter måtte hata mig så illa som jag behandlade dom.

Men oj vilket fint berg som kom fram! Både färgmässigt och framför allt formmässigt efter att jag hade spolat bort den sista jorden med vatten och slutputsat med rotborste.

Totalt meningslös och synnerligen knäpp sysselsättning kan tyckas, men den beredde mig stort nöje. 🙂

av

16.9 – Övertid

Igår såg jag två barnhuvud och hade lång arbetsdag. Idag var jag uppe före soluppgången, ser bra ut igen och har arbetat övertid. Mia har slagit mig med häpnad och haft inkräktare på reviret.

Barnhuvud
En stund efter att jag hade börjat arbetsdagen igår hörde jag en bil som gasade lite extra i uppförs­backen så jag förstod att det inte var nån ”inföding”. Jag var självklart nyfiken på vem som kom så jag väntade tills bilen dök upp.

Ur takluckan stack det upp två barnhuvuden. Det var alltså sommargrannen med familj. Synd att jag inte fick besök, nu var jag ju tvungen att fortsätta jobba. 😉

Buskröjning
Sista etappen av buskröjningen skulle klaras av. Av nån anledning kändes sista biten segare än dom andra, men på ett par timmar var jag klar och kunde börja städa bort högarna.

Jag kände mig inspirerad att fortsätta med syrenerna vid husgaveln och hade gått för att hämta ytter­ligare verktyg då jag hörde ett bekant motorljud. Den här gången fick jag faktiskt besök. Händige släktingen var spekulant på en av mina ”syrenstockar” och gav sig tid att stanna på kaffe.

När han hade åkt fortsatte jag med syrenavverkningen, men fick nog efter ett tag och tillbringade sista timmen med att bredda strandstigen. Växtligheten på var sida om stigen gjorde att det snart inte gick att ta sig fram. Tio i åtta tog in­spirationen slut totalt och jag var hungrig så jag gjorde kväll.

Uppe före solen
I morse väckte Mia mig tjugo i sex och försvann som vanligt ut efter att ha fått sina Anti-Hairball. Jag kände mig rätt pigg så jag beslöt stiga upp jag också.

Efter frukosten gick jag ut med kameran. Efter den kyliga natten låg det dimma över sjön och sjö­fåglarna var redan i full färd med frukost. Himlen började ljusna och det kändes som om jag var ensam i hela världen. Det var jag uppenbarligen inte – den pastorala idyllen stördes av gevärsskott. Antar det är älgjaktstider?

Bra utsikt
För tre eller fyra år sen kapade jag senast syrenerna vid den södra husgaveln. Sen dess har dom växt så det knakat och jag har inte längre kunnat se stranden. Men från och med idag har jag fri sikt igen. 🙂

För att snabbt få nya skott kapade jag stammarna till midjehöjd. Röjsågen var således utesluten som verktyg men det gick bra med röjningssaxen också, även om kugghjulet kved av ansträngning tidvis. Finjusteringen gjorde jag med häcksaxen. Riktigt fint blev det.

Övertid
Det blev lite övertid idag också. I stället för att sluta arbetsdagen när alla kapade syrener var bort­forslade, fick jag för mig att jag skulle tukta bergenian som växer bredvid eken.

Det var drygt, men nu ligger två tredjedelar på komposthögen. Den växer ju också med raketfart känns det som, så snart är den lika stor igen. Tio i sex plockade jag i hop alla prylar och Mia tyckte det var matdags.

”Pirran” var förresten suverän att frakta syrenerna med. Jag la ner den på marken, fyllde på allt vad det gick och spände åt med ett par bläckfiskar (gummisnodd med krok). Framfarten krävde förstås ansenlig bredd så jag var tvungen att röja vid komposthögen, men i övrigt funkade det finfint.

Häpen
Igår kväll slog Mia mig med häpnad. Hon kom in vid halv nio-snåret, fick lite mat och la sig i soffan. Ungefär en halv timme senare satt hon utanför toalettdörren. Jag råkade se henne eftersom jag stod vid diskbänken. Det betydde förstås att hon behövde gå på toa.

Inte sen nån gång i våras har jag haft hennes innetoalett i badrummet, men hon kom ändå i håg att det är dit man går. Fantastiskt att hon minns! Tydligen ville hon inte gå ut mer så sent så jag fick skynda mig att ta fram ett fat och hälla i kattsand. Duktig kisse! 🙂

Inkräktare
Sommargrannen hade som vanligt med sig sin hund, en samojedtik som lystrar till namnet Bella. Troligen därför Mia höll sig nära mig både igår och idag. I regel brukar Bella inte hälsa på, men i eftermiddags såg jag att Mia stirrade stint mot syrenbuskarna vid utedasset. Sen gick hon in i verandan.

Först trodde jag mårdhundarna var i farten men fick sen syn på en vit, lurvig bakända som rörde sig på kom­posthögen. Ha, Bella kände förstås lukten av resterna av Mias före detta måltid som jag hade slängt i ”slaskfatet” och tömt ut.

I vanliga fall brukar jag hälsa på henne men nu uppmanade jag henne bestämt att gå hem. Hon tittade lite förebrående på mig, men lunkade i väg i maklig takt.

Strax nedanför uthuset stannade hon och markerade. Innan hon försvann ur sikte hörde jag henne fnysa. Antagligen kände hon sig för­närmad över mitt ogäst­vänliga bemötande.

Så snart hon hade gått kom Mia ut tillbaka och satte sig på trappan. Av hennes blick drog jag slut­satsen att jag hade några pluspoäng till godo.

Sent i eftermiddags åkte Bella och hennes flock tillbaka till stan så nu är lugnet återställt igen.

av

14.9 – Lättsamt

Ryktet talar sanning, jag har haft tur med vädret, eldar i spisen och använder rotsaksborste på nytt sätt.

Sant rykte
Strax före tolv åkte jag till Furulund för att hämta maten jag beställde igår (se går­da­gens inlägg). Kerstin kockar nämligen i ungdomslokalens kök. Jag kan inte på­stå att det var nån kö precis, men tre personer förutom mig var där för att handla.

Jag var inte speciellt hungrig, men nyfiken på anrättningen och ville passa på medan den var varm så jag öppnade förpackningen. Precis som ryktet påstår är portionerna väl tilltagna. Två stora fiskbiffar och en rejäl dos potatisgratäng betyder att det räckte till två måltider och dessutom har jag kvar av po­ta­tisen till i morgon.

Maten smakade alldeles utmärkt tyckte både Mia och jag. Hon fick en liten bit av fiskbiffen och slukade den omgående. Min portion försvann lika kvickt.

För mat och sallad betalade jag 6 €, alltså 3 € per måltid. Till det facila priset är det verkligen inte värt att köpa in­gre­dienser och lägga ner dyrbar arbetstid på att laga mat annat än när andan faller på. Där blir jag ga­ran­terat stamkund!

Tur med vädret
Efter lunchen fortsatte jag med snöbärsbuskarna. Först gällde det att städa bort alla högar från igår. Som vanligt hade jag lämnat dom efter mig.

Mia höll mig sällskap med jämna mellanrum. Hon både åkte i och tippade skottkärran ett par gånger och tyckte vi skulle leka med kvistarna i stället för att lägga dom på hög. Till slut la hon sig på den nyröjda delen och verkade tycka att det var dags att vila.

En stund senare kom några regnstänk men jag lät mig inte hindras förrän det började regna på allvar. Jag hann bara fylla en skottkärra och har fortfarande en liten bit kvar innan jag når husgaveln. Men som tur var tyckte vädrets makter att jag hade gjort nog för idag.

Mia följde med in, fick mat och la sig sen till rätta i korgstolen. Jag tog dagens tidning, la mig på sängen och sov tills Mia ville ut en timme senare. Vilket skönt liv vi lever. 🙂

Eld i spisen
Den friska vinden och det ”rukuga” vädret (mosters uttryck) gjorde att det kändes kallt i huset då jag steg upp. Än så länge undviker jag att koppla på elvärmen annat än i undantagsfall så jag tände upp i köksspisen. Det ger en skönare värme och klart högre mysfaktor.

Nytt användningsområde
För ett tag sen köpte jag en rotsaksborste med skaft. Tanken var att jag skulle använda den när jag tvättar båten eftersom vissa skrymslen inte går att komma åt med rotborsten. Men jag har kommit på ytterligare ett användningsområde – den är alldeles utmärkt till att putsa fodret i vinter-crocsen!

Jag får jämt in en massa skräp som fastnar i luggen på fodret. Crocs är kanske inte det optimala valet som arbetssko, men jag tycker dom är sköna så jag envisas.

En anledning till skräpansamlingen kan ju vara att Mia använder dom som klösbräda, vilket har resulterat i ett hål rakt igenom fodret på den ena dojan. Men hellre det än att hon klöser sönder nåt annat.

Hur som helst är rotsaksborsten suverän för att borsta ur skräpet. Undrar om jag ska ta patent på den idén? 😀

av

13.9 – Från ungerska till banankaka

Jag slipper lära mig ungerska, har smugit i buskarna och hittat ätbart.

Befriad från ungerska
Till skillnad från många män brukar jag ta en titt i bruks­an­vis­ningen när jag har köpt nya grejer. Det tänkte jag också göra då jag hade hämtat röjsågen, men konstaterade att den var enbart på unger­ska! Eftersom mina kunskaper i det språket begränsar sig till enstaka ord, mejlade jag försäljaren och bad att få en svensk upplaga.

I regel brukar ju handböckerna inkludera flera språk men inte den här gången. Husqvarna tror an­tag­ligen att vi kan ungerska i Finland för att dom har hört att ungerska och finska är besläktade. Att vi pratar svenska har dom säkert ingen aaaning om.

Idag fick jag den svenska versionen med posten och har än så länge bara tittat på avsnittet Under­håll. Det gjorde mig helt matt. Varje dag ska 15 punkter kontrolleras! Jag kommer ju inte att ha tid att göra nåt annat än kolla röjsågen efter det här. 😀

Smugit i buskarna
Idag bestämde jag mig för att ta i tu med snöbärsbuskarna längs den västra längan av huset. Dels låg dom för tätt mot väggen och dels var dom för höga. Utsikten från sovrummet har varit klart be­grän­sad.

Det är minst tre år sen sist. Det märktes minsann. Den ”korridor” som ska finnas mellan hus­väggen och buskaget var obefintlig. Bara en smal upptrampad stig som avslöjade att Mia brukar gå där rätt ofta.

Eftersom jag inte har läst bruksanvisningen till röjsågen nöjde jag mig med sekatör och häcksax som redskap den här gången. 😀 Nä, skämt å sido, det kändes lugnare med handverktyg i det här ut­rymmet.

I början toppade jag buskarna lite försiktigt med seka­tören, men till slut gick jag bärsärkargång med häcksaxen. Och upptäckte att dom blev kortare och kortare ju längre jag kom. Om jag hade varit smart hade jag för­stås spänt upp ett snöre som jag kunde hålla mig efter. Men så fiffig var jag alltså inte. Det får bli som det blir. Huvudsaken att dom blir kortare.

När jag var klar med två tredjedelar av sträckan fick jag nog för idag. Då hade det gått fyra timmar (inklusive en kort lunchpaus) och Mia var hungrig så jag plockade i hop redskapen och gick in.

Ätbart
Idag ringde jag Firma Kerstin Forsbom och beställde mat till i morgon. Fiskbiffar vankas det. Jag lyckades också få en portion kållåda trots att jag glömde beställa den igår.

Det ska bli intressant att pröva hennes mat. Enligt ryktet är det rejäla portioner så antagligen har jag mat till två måltider om ryktet talar sant. Om jag ska äta färdig mat betalar jag ju hellre en lokal företagare än Atria eller Saarioinen.

För att få lite bättre plats på diskbänken beslöt jag diska den största kastrullen idag. Och oj vad över­raskad jag blev – där låg ju knackkorvarna jag värmde i förrgår! Dom hade jag helt glömt bort. Tur att jag hittade dom idag och inte om en vecka eller två. 😀

Sista biten födelsedagskaka (biten på bilden är från den 3.9) är nyss avverkad. Jag var nästan säker på att grädden hade surnat, men luktade och smakade för säkerhets skull, det är ju redan 10 dar sen jag gjorde den. Den smakade fort­fa­­rande ut­märkt så ner åkte den. Så bra att jag slapp slänga, det bär mig alltid emot att slänga mat.