Mia

av

31.7 – Slutet gott, allting gott

Jag beskriver ”incidenten”, har lidit av akut minnesförlust och fått ett häpnadsväckande besked.

Mia uteIncidenten
Det är Mia som är orsaken till att gårdagens inlägg inte blev publicerat. Så här gick det till.

Efter simtur och te trodde Trollkarlen att jag säkert ville förlora en ”marjas”. Innan vi satte i gång gick jag ut och hämtade Mia eftersom klockan hade passerat hennes ingångstid. Hon sitter numera och spanar vid uthuset eller vid grannens garage, troligen efter fladdermöss.

När hon upptäckte att vi inte brydde oss om henne, skulle hon ut igen, men jag sa att hon snällt fick stanna inne. Efter det försvann hon så jag antog att hon hade gått och lagt sig i sovrummet.

När marjasen var klar – efter ställningen 12-12 förlorade jag avgörandet – gav sig Trollkarlen av vid halv tolv-snåret. Jag tyckte det var konstigt att Mia inte syntes till när jag öppnade dörren men tänkte inte mer på det förrän jag gick in i sovrummet. Då förstod jag vad som hade hänt.

Fönstret stod öppet så hon hade givetvis smitit ut den vägen, rackar’ns kattskrälle. Klockan närmade sig nu midnatt och hon var alltså fortfarande ute nånstans.

I en halv timme letade och lockade jag utan resultat så jag gick in igen och hoppades att hon skulle behaga dyka upp så småningom. Det gjorde hon också, men först klockan 00.40. Med sig hade hon ett litet byte som så småningom åkte ner i magen. Det renderade henne dubbelt beröm förstås.

Sen, äntligen, gick vi och la oss. Vid det laget hade jag fullständigt glömt det nästan färdigskrivna inlägget och somnade som en stock. Därav den försenade publiceringen. 🙂

Akut minnesförlust
När förmiddagens åskmuller och regnskur (6 mm) hade passerat beslöt jag att äntligen åka i väg till Kimito för att beta av min långa lista. Eller två rättare sagt, en för mat och en för annat.

Skrivarpappret jag ville ha fanns inte att uppbringa, men i övrigt fick jag tag i det jag behövde. Jag gjorde också en avstickare till byns nya Outlet, men hittade inte mycket av intresse. Sen blev det favoritbutiken, dvs Multasormi och kollegan S-Market.

Matinköpena var snart gjorda så jag åkte hemåt igen. Strax före Högmo slog det mig: Spelt­skor­porna! Dom fanns dess värre på fel lista och hade givetvis blivit glömda. Järnspikar, dom var ju en av dom viktigare anledningarna till att jag överhuvudtaget åkte upp!

Jag stannade vid nästa vägskäl och vände om. Skorporna skulle jag absolut ha! Det innebar en extra tur på ca 20 km förutom dom ordinarie 50. Suck. Det är dyrt att ha dåligt minne.

Häpnadsväckande besked
När jag sent i eftermiddags kollade dagens mejl höll jag på att ramla av stolen… Jag hade fått ett mejl från Swedbank av min kontakts ”stand-in” under semestern. Så här skrev han (min fetstil):
”Hej,
Ja det stämmer att jag har haft ärendet under bevakning, har nu fått svar om att vi avslutar och delar boet.
Vart befinner du dig? Har du ett telefonnummer jag kan nå dig på?”

FågelboHelt otroligt! Dom har slut på invändningar, frågor och ifrågasättanden och tänker faktiskt göra det dom borde ha gjort för flera månader sen!

Med tanke på antalet inblandade personer och all arbetstid som är nerlagd kan jag undra hur mycket det här ärendet har kostat banken – alldeles i onödan. Om jag hade fått alla frågor på direkten hade det här varit klart för länge sen.

Förhoppningsvis blir jag uppringd i morgon så jag kan fråga vad i all sin dar dom menar med ”delar boet”? Med vem har dom tänkt att jag ska dela det kan jag undra, eller vill banken dela det med mig? Nåväl, tids nog får jag veta.

Det är nästan så att jag överväger att skriva en insändare i ÅU andra till varning om hur komplicerat det kan vara. Men inte förrän ärendet är definitivt avslutat. 🙂

av

28.7 – Från undran till samvetskval

Jag undrar över en sak, är handikappad, har monterat en hylla och fört anteckningar utomhus. Mia har orsakat en tragedi.

AlgerUndran
Som vanligt så här års är det gott om alger i sjön, fast än så länge ingen algblomning i nån större grad tack och lov. Då undrar jag över en sak: Hur kommer det sig att dom inte finns i kranvattnet? Bottenventilen kan inte sila bort dom så dom borde rimligtvis följa med upp i vatten­led­ningen när pumpen startar? Jag är för all del inte lessen för det, det är ju bara bra, men jag tycker det är undransvärt?

Handikappad
Man behöver väl aldrig lillfingret så ofta som när det är skadat… Den sista vassröjningen företogs i morse, men gick inte riktigt som smort.

F d grannen konstaterade igår när hon var på snabbesök att det är en fördel att vara två: En som ror och en som kapar men det hade inte gjort nån skillnad i det här fallet. Först tappade jag taget om lien så den la sig på bottnen. Som tur hade jag båtshaken till hands så jag lyckades fiska upp den efter lite trixande.

Nästa malör var värre. Jag fläkte upp lillfingret mot underkanten på relingen. Jag var tvungen att ta en paus och plåstra om det för att inte bloda ner båten mer än jag redan hade gjort.

Sen dess har jag slagit i lillfingret på det onda stället minst tio gånger under dagen så det har börjat blöda igen. Att skriva några ö:n på tangentbordet räckte senast. Det tycks jämt vara i vägen. 😦 Jag kanske ska pröva med att trä en fingerborg på plåstret?

Ha! Varför har jag inte kommit på det tidigare? Det funkar ju utmärkt! Bortsett från att det är lite utmanande att hitta rätt på tangentbordet förstås, men det är ju ett minimalt problem.

HyllaMonterat en hylla
Eftermiddagen tillbringades i skuggan på trappan med att montera en hylla. I Jotex senaste utskick hittade jag en som fick plats i min ”råddhörna” i köket och som jag kunde köpa för halva priset just nu. Att montera den krävde en viss slutledningsförmåga och innantilläsning av instruk­tio­nen så det tog sin tid och ett antal svettdroppar innan den var klar att bära in.

Att få in den i hörnan krävde en del fysiska an­sträng­nin­gar. Förutom att hörnan måste tömmas och städas, måste hurtsen och trådhyllan intill flyttas en aning. Ett tag övervägde jag att ”ringa en vän”, men sen tog jag till grytlappsknepet som förstås funkade. Det räckte med en grytlapp för att rubba hurtsen.

Självfallet kunde jag ha tömt hurtsen också men se det hade jag ingen som helst lust med. 😀

Fört anteckningar utomhus
Väglagets styrelsemöte ägde rum ute i det fria idag. Vi behövde inspektera ett åtgärdsställe så vi samlades på plats för att diskutera och fatta beslut. Mötesanteckningarna gjordes därför utomhus som omväxling. Inte alls dumt om än lite opraktiskt.

Mia skyldig till en tragedi
Igår kväll hörde jag konstiga ljud från trappan så jag gick ut och tittade. I knuten bakom ytterdörren utspelades en jakt. Baserat på dom fjädrar som stack ut antog jag att Mia hade fångat en skata.

SkogsduvaEn god stund senare hördes fortfarande ljud så jag gick ut igen och gluttade bakom dörren. Herre jösses, där satt en skogsduva! Ena vingen var tyvärr så illa sargad att den inte hade en chans att klara sig och den hade också en del andra sår så jag hade ingen chans att rädda den. Bara göra plågan kortare.

Kroppen la jag i skräptunnan tills vidare, men den hade Mia minsann tagit rätt på och släpat nånstans såg jag innan jag låste för natten. Fast jag begriper inte vart hon fört den, jag hittade den ingenstans i morse. Troligen har nåt annat djur fått sig ett skrovmål under natten.

Om duvor liksom svanar har samma partner tills döden skiljer dom åt var det här en tragedi i dubbel be­märkel­se. Härom dagen såg jag båda två sitta på elkabeln men nu är partnern alltså borta.

Jag tyckte mig höra ett sorgset och övergivet kuttrande i morse och fick nästan ångest när jag senare såg en ensam duva flyga över tomten. Och allt är givetvis mitt fel eftersom jag låter Mia vara utekatt. 😥

av

24.7 – Heta äventyr

Jag har fått ny vattendoft och hittat mina gamla shorts. Udden blev uppfräschad och jag har nästan tagit kål på Mia.

Ny vattendoft
I morse noterade jag att kranvattnet hade en ny doft. Det kommer ju från sjön så jag antar att det är värmen som skapat den nya doften. Inte alls obehaglig, men lite lätt unken på nåt sätt. Så nu doftar jag antagligen också lite unket. 😀

ShortsGamla shorts
Idag stod mathämtning och butiksbesök på agendan. Alla mina shorts/kortbyxor kändes för varma, men då kom jag på att mina gamla shorts från 80-talet (eller 90-talet?) var idealiskt tunna. Frågan var bara var dom fanns?

Dom låg så klart inte i shortshögen, det hade varit alldeles för enkelt. Hade jag möjligen pensionerat dom? Det återstående alternativet var högen med ”arbetskläder”, dvs såna som jag helst inte ska visa mig i offentligt. Och där låg dom ju!

Jag förstår varför dom låg där. När jag senast använde dom i mammas sällskap blev jag tillsagd att jag gott kunde slänga dom. Som vanligt lydde jag inte.

Jag köpte dom när det var modernt med ”neonfärgad” bakgrund och skrikigt mönster så dom är kanske inte så vackra även om dom har bleknat med åren, men dom är föredömligt svala och tydligen omöjliga att slita ut. Så några år till hänger dom nog med.

Udden uppfräschad
Idag kände jag mig djupt tacksam över alla buskar och träd på tomten så vi får lite skugga. Tempe­raturen kröp upp till 30 idag också. På eftermiddagen kom ett åskväder som fick värmen att minska med nio grader och åtföljande regn­skur fräschade upp Udden en stund.

Mia coolar 2Mia reagerade inte alls på åskan eller regnet. Mörkerfaktorn saknades och hon var ju utomhus. Dock höll hon sig i närheten av trappan och kom genast in under tak då det började regna. Notera den avslappnade stilen med tassarna nonchalant placerade på trävirket. Här är då ingen rädd för lite åska. 🙂

Nästan tagit kål på Mia
Förutom att agera blompensionat, har jag åtagit mig att vattna i växthuset som tillhör Nemos matte och husse. Med tanke på hettan tänkte jag mig att det kunde behövas påfyllning idag.

Det kändes ännu ganska så svalt efter regnet så jag frågade om Mia ville följa med. Det borde jag aldrig ha gjort och kommer aldrig nånsin att göra om! Hur kunde jag vara så korkad?

Ditvägen gick hyfsat, bortsett från mötet med en hurtig dam som kom joggande från motsatt håll, till synes helt oberörd av värmen. Det fick Mia att omgående gömma sig i diket. Men hon kom snällt upp på vägen igen när hon hörde stegen av­lägs­na sig och jag lockade på henne.

Väl uppe hos sommargrannen psykologen sträckte hon ut sig på trappan (vi genade över tomten) och hässjade intensivt. Nu var det minsann inte svalt längre kände jag också.

Den sista biten bar jag henne. Hon ville gå ner när vi kom innanför grinden till Nemos matte och följde mig lydigt bort till växthuset. Granne med växthuset fanns lyckligtvis också en sval trappa att ta igen sig på under tiden jag kollade läget på växterna.

Sen var det dags att gå hem igen. Ve och fasa, hur skulle det här gå? Vi gick bara nåt tiotal meter så sträckte hon ut sig mitt på vägen och flämtade våldsamt igen.

Mia coolarNär jag försökte lyfta upp henne för att bära henne, fräste hon och jamade till, men så småningom förstod hon äntligen vad jag menade. Hon ville ner ett par gånger till, men fann sig sen i att jag bar henne.

Först uppe vid Silverpilens parkering släppte jag ner henne. Här fanns det blött gräs som förhopp­ningsvis svalkade tassarna. Hon gick genast och la sig på det blöta berget i skuggan, men kom sen susande i full fart när jag låste upp dörren, så helt slut var hon tydligen ändå inte.

Hon avstod däremot att följa med mig till stranden. Jag var också varm och svettig vid det här laget så jag behövde ett dopp. Temperaturen hade gått upp till 26 igen så det var inte så konstigt att Mia led.

Just nu ”coolar” hon på trappan. Men som sagt, det här äventyret kommer aldrig att upprepas så länge temperaturen överstiger 15 grader! 😦

av

23.7 – Hett om öronen

Jag har fått mitt andra stick, Udden har nytt värmerekord och jag kommenterar blogg­kom­mentarer.

GetingAndra sticket
I söndags klämde jag i misstag en geting mot kroppen med armen när jag hängde tvätt. Det var ganska oskönt kan jag lugnt påstå och huden svällde upp runt sticket.

Idag fick jag det andra sticket. Jag råkade trampa på en geting när jag kom upp från stranden. Faktiskt kändes det inte lika mycket eller lika länge men behagligt var det förstås inte. Det är många herrans år sen sist, jag brukar komma bra överens med getingar (också), så de här sticken får räknas som missöden.

Som tur har jag ett Etono-stift i medicinskåpet och kombinerade det med kokosfett. Det visade sig vara en bra kombination.

Europaväder 23 juliNytt värmerekord
Idag nådde termometern på Udden 30 grader jämnt. Kanske mer men det har jag inte noterat? Att hålla till i hammocken var uteslutet, men lyckligtvis är det skugga på trappan hela eftermiddagen så jag parkerade mig i solstolen och läste ett par timmar tills värsta hettan hade klingat av.

Ett tag var jag säker på att möblerna (av plastrotting) i bersån skulle börja smälta, men så illa var det ändå inte. Jag tackar min lycka för att jag bor i trähus och har nära till sjön!

Hela Europa har ju värmebölja just nu, så Udden är i gott sällskap. Det är bara Island som har det svalt. Enligt morgondagens prognos får till och med Östersund 30 grader, nåt jag inte kan minnas att jag upplevde under mina år där.

Mia hade otur med tajmingen av förmiddagens jakt. Det hade redan hunnit bli lunchtid innan hon hade tagit kål på sorken hon fångat nere på åkern. Ett kornstrå följde med ”leveransen”, därför visste jag var hon hållit till.

Stackars kisse, hon led svårt av hettan innan hon nådde trappan. Jag såg att hon stannade till vid Silver­pilen där det var skugga, sen gjorde hon ett sista ryck till trappan och talade om vad hon tyckte om den här värmen. Efter att ha vilat och svalnat en stund kalasade hon på bytet.

Det enda nyttiga jag har åstadkommit är att vattna sommarblommorna, skura mattan (i skuggan utanför sovrummet) och rädda ett par sländor som förirrat sig in i verandan. Jag tackar min lycka för att jag inte behöver jobba!

Kommentarer till kommentarer
Att hitta länken för att kommentera ett blogginlägg är inte helt lätt i det här bloggtemat har jag kon­sta­terat. Men om man har god syn går den att hitta längst ner under varje inlägg, se bilden nedan.

Lämna kommentar

Bra att veta: Om man vill vara anonym räcker det med en signatur eller ett förnamn, i annat fall publiceras hela namnet ovanför kommentaren.

För att läsa eventuella kommentarer går man till samma plats. I stället för Lämna en kommentar står det då hur många kommentarer det finns och när man klickar på länken öppnas dom så man kan läsa dom.

Under fliken Kontakt kan man också lämna kommentarer, men då syns de bara där, inte i an­slut­ning till inlägget de hänför sig till. I båda fallen får jag ett mejl och alla kommentarer publiceras efter mitt godkännande. Kommentera gärna, det gillar jag! 🙂

av

22.7 – Digital flora och analog fauna

Jag slipper direktmarknadsföring, har blötlagt i mygglarver, sörjer min inhysing och har tipsat som­mar­grannen. Mia har fångat sin första(?) fladdermus.

BRCIngen direktmarknadsföring
Igår tog jag en titt på vilka uppgifter Befolk­nings­re­gis­ter­cen­tra­len har om mig. Där stod klart och tydligt vem som var min mor och far bland annat, så Swedbank fick ett eget ex i tillägg till juristens redogörelse.

Under Tjänster för medborgare hittade jag alternativet Förbud mot utlämning av uppgifter för di­rekt­mark­nads­fö­ring som jag genast valde. Jag är inte särskilt svårt drabbad av telefonförsäljare, men nu slipper jag ytterligare några förhoppningsvis. På sajten fanns också en del annat intressant, bl a be­folk­nings­sta­tistik. På ön bodde t ex 7.000 per­soner i juni 2014. Sånt är alltid bra att veta ifall nån mot förmodan skulle fråga. 😀

Blötläggning i mygglarver
Jag kan inte minnas att det hänt tidigare, men idag när jag hämtade regnvatten ur stora tunnan upptäckte jag att myggorna har lagt sin avkomma i den. Först trodde jag det var grodyngel, men årstiden är ju fel, dom ”barnen” är redan nästan halvvuxna har jag sett.

Hur som helst bekom larverna mig inte. Mattan som ska skuras åkte i blöt bland dom utan pardon. Jag har svårt att tro att det skulle bli brist på myggor på grund av mitt grymma handlande.

Sörjer inhysingen
I den mindre vattentunnan hade jag ju en insekt som jag fortfarande inte vet namnet på. Tyvärr finns den inte mer, jag begick barm­härtig­hets­mord i förrgår. Den låg uppe vid ytan och dök inte trots att jag rörde vid den så jag förstod att den inte mådde bra eller redan var död. Antingen var vattnet för varmt, maten slut eller så var livscykeln till ända.

InhysingenFör att inspektera den närmare la jag den under förstoringslas i handen. Då såg jag att den ännu rörde på ett bakben, men bedömde att dess tid ändå var ute så jag krossade den i lite hushållspapper för att vara säker på att den inte skulle behöva lida.

Tipsat sommargrannen
Igår anlände hundägarna igen. Två yngre och en äldre hund turas nu om att gå på egna upp­täckts­färder. Idag genade en av dom över tomten nerifrån flyet av allt att döma, den var lerig upp till magen hann jag notera.

Den lekfullaste och nyfiknaste tyckte som vanligt att det var kul att se hur grannen har det så jag motade bort den, vilket fick till följd att dom andra två också blev intresserade. Eftersom matte stod ute och ropade på hundarna passade jag på att tipsa henne om att det kanske vore skäl att sätta upp ett staket, men förslaget vann troligen inget gillande.

Jag har absolut inget emot hundarna, men vill att Mia ska kunna känna sig ohotad på sitt eget när­revir. Det verkar faktiskt som om hon förstår att jag skyddar henne och åtminstone när jag är hemma ligger hon lugnt ute på trappan. Himla tur det då.

Mias första(?) fladdermus
Trots att det är stekhett på vinden under plåttaket gör Mia sina turer dit då och då. I söndags hörde jag ljud därifrån och förstod att nåt var på gång. Mycket riktigt, en kort stund senare kom hon in i köket med en fladdermusunge i munnen.

Den var förstås jättekul och krävde inte särskilt mycket jaktenergi eftersom den rör sig så långsamt på marken. Den skrek hjärtskärande varje gång hon puttade till den med tassen men det hindrade ju henne inte. Det var riktigt synd om den ända tills den så småningom försvann ner i hennes mage.

Fladdermus

av

4.7 – Oförglömligt veterinärbesök

Mia och jag har varit på ett oförglömligt veterinärbesök och behövt ta igen oss.

Oförglömligt veterinärbesök
Efter en orolig natt med ljudet av ösregn på taket som Mia är så rädd för, väckte hon mig 7.40, men lät mig ligga kvar tills väckningen gick i gång klockan åtta. En kvart senare kom plåtslagaren och därefter rustade jag oss för avfärd.

Mia i burVi hade tid 9.30, men fick vänta till ca 9.50. En sövd liten hund låg på undersökningsbordet noterade jag när jag gluttade in genom fönstret, så vi väntade utomhus. Dessutom var den inre dörren låst så vi tog oss inte in.

När vi väl blev insläppta, visade det sig att hunden tillhörde kommundirektören och hans fru. Medan den unga veterinärvikarien knappade in uppgifter på datorn småpratade jag med kommundirektören.

Jag fick veta att besöket orsakades av att hunden inte låter nån klippa klorna sen den tydligen blev felbehandlad hos en lokal hundtrimmare och därför behöver sövas för att få det gjort. Inte speciellt ovanligt – hundar glömmer aldrig en misslyckad kloklippning vet jag av erfarenhet.

Den unga damen hälsade oss välkomna medan hon skrev ut en massa papper på skrivaren. Jag drog hela raddan med diagnoser och alla läkemedelskurer vi prövat så hon slapp börja från början.

Efter att ha bläddrat i högen med papper hade hon två teorier. Antingen hormonstörning på grund av sköldkörtelproblem(!) eller nån form av allergi. Fast symtomen på hormonstörning stämde inte tyckte hon efter att ha läst vidare. Hon föreslog ett blodprov, vilket jag tyckte var en bra idé.

Det var nu besöket blev oförglömligt. Veterinären försvann ut till ”kassa-rummet” en liten stund, återvände och sa lite lågmält att ”det här blir svårt”. Jag anade oråd och misstänkte genast att hon konsulterat nån handbok för att få reda på hur man bär sig åt att ta blodprov på en katt.

Vid tidigare blodprov har veterinären först rakat bort lite päls för att lättare se blodkärlet. Det gjorde inte den här och försöket misslyckades eftersom Mia rörde på sig så att hon tappade greppet om ådran. Blodet sipprade överallt annanstans utom i provröret.

Jag föreslog att lite lugnande medel kanske vore bra? Jo, fast det får blodkärlen att dra i hop sig sa hon utan att titta i några papper den här gången. Då föreslog jag ett nytt försök på andra tassen. Ja, det tyckte hon lät bra och frågade om hon kunde få raka bort lite päls. Självfallet fick hon det.

Resultatet blev lika misslyckat den här gången. Mia försökte rycka undan tassen, vilket givetvis ledde till att veterinären tappade ådran. Nytt blodflöde. ”Nä, det här blir inget av” konstaterade jag högt. Veterinären föreslog då att hon kunde ta blodprovet från halsen i stället.

Jag sa det inte högt men tänkte ”aldrig i livet!”. Två misslyckanden fick räcka. Hur i all sin dar kunde hon tro att Mia skulle hålla sig stilla när hon blev stucken i halsen? Jag nekade bestämt och sa att vi struntar i blodprovet.

Vi väntar tills ordinarie veterinären är tillbaka om det fort­farande känns aktuellt då. Hon har utan problem tagit blodprov på antingen Snuttan eller Mia, jag minns inte vem av dom det gällde.

För att eliminera eventuell allergi föreslog hon medan hon skrev räkningen att jag helt byter ut Mias mat och överräckte två papper med tips och instruktioner. Jag stoppade ner dom tillsammans med kvittot och så åkte vi hem tillbaka med oförrättat ärende.

Återhämtning
Mia tar igen sigTio i elva var vi hemma. Nästan två timmar hade Mia varit inspärrad och dessutom lindrigt miss­handlad. Hon var jättelycklig över att få tillbaka sin frihet och strök sig mot allt i sin väg när hon gick in. Dessutom hungrig och törstig, liksom jag.

Efter vätske- och matintag parkerade vi oss i hammocken. Jag först och några minuter senare hoppa­de Mia också upp och la sig i halvskuggan vid mina fötter. Det enda som störde oss var svanarnas ”konversation” men så småningom tystnade den och vi kunde sova gott i ett par timmar.

Aldrig mer den veterinären – eller åtminstone inte förrän hon lärt sig ta blodprov på en katt. Jag har full förståelse för att alla är noviser i början, men om hon tvivlade på sin förmåga kunde hon ha sagt det och avstått tycker jag. Vår ordinarie veterinär är utan tvekan en pärla, vilket jag redan tidigare har talat om för henne.  🙂

av

3.7 – Semesterdag

Mossdödaren var ett bra köp, jag har smakat på första jordgubbarna, jagat kryp, haft semesterdag och ser fram mot herrbesök. Mia håller koll.

MossdödareMossdödare
För en gång skull höll reklamen vad den lovade! Det bio­lo­giska medlet som tar kål på mossan men göder gräset funkar faktiskt.

Jag köpte en liten säck och var helt förberedd på att bli besviken, men nu är säcken tom och gräset frodas där mossan tidigare hade övertaget. En produkt väl värd att rekommendera, se bilden.

Första jordgubbarna
För några dar sen insåg jag att det är dags för fågel­skräm­man igen om jag ska ha en chans att få äta av mina stora, fina smultron och jordgubbarna. Idag fick jag provsmaka dom första jordgubbarna, mums. Fågelskrämman är tydligen effektiv.

Krypen ökar
Det är inte bara rosenstriten som frodas. Igår upptäckte jag massvis med vita kryp på rhodo­den­dronbusken (klicka på bilden för att se den i större storlek), ett plommonträd har drabbats av ohyra som gör bladen klibbiga och nästan svarta och bladlössen gottar sig på rosorna. Suck.

Vita krypIdag fick såpvattensprutan stå till tjänst så nu doftar både jag och min rhododendron nytvättat. Rosorna har tidigare fått en omgång men det är tydligen dags för en repris.

Semesterdag
Vid lunchtid fick jag ett SMS från ex nr 2. ”Har du semester?” stod det. Han vet mycket väl att jag är pensionär på heltid, men antingen har han glömt det eller så skojade han.

Faktiskt har jag haft en semesterdag. Efter mathämtningen har jag fördrivit tiden med att städa bort vissna blomställningar från rhodo­den­dron­bus­ken och fröställningar från lupinerna, putsat ena sov­rums­­fönstret på utsidan och vattnat sommarblommorna.

Herrbesök
Vid åttatiden i morgon bitti får jag efterlängtat herrbesök. Då kommer plåtslagaren för att ta mått av nya skorstenen. Besöket var aviserat till den här veckan, så i morgon är liksom sista chansen. Men i värsta fall hade jag fått jaga honom i flera veckor. En del hantverkare är som sagt svårflörtade. Vilken himla tur att den här till­hör undantagen!

Mia håller koll
När hon inte är upptagen med jakt, ligger Mia och slumrar, men håller noga koll på reviret. Och på matte. Med ojämna mellanrum dyker hon upp och vill ha full uppmärksamhet. Eller så hoppar hon fram ur nån buske när jag minst anar det. 🙂

Mia håller koll

av

1.7 – Sista juni*)

AntecknarJag har antecknat och skrivit, redigerat, mätt, skrivit igen och fått ett nytt updrag. Mia har ny tid hos veterinären.

Antecknat och skrivit
I lördags gick väglagets årsmöte av stapeln. Närvaron var inte stor, men idag fick jag förklaringen av två vägandelsägare som gick förbi på sin morgonrunda. ”Man behöver inte gå på års­mö­tet så länge vägen är välskött.” Just så, då vet vi det. När ingen dyker upp längre är alla således nöjda. 😀

Årsmötesanteckningarna överfördes till ett protokoll i söndags. Eftersom det regnade var det lagom sysselsättning.

Redigerat
När årsmötesprotokollet var skrivet övergick jag till att redigera vägenhetsförteckningen och debi­te­ringslängden. Avierna för vägavgiften ska för all del inte skickas ut förrän i början på oktober, men jag tyckte det var bäst att smida medan järnet var varmt. Och tur var det, för jag upptäckte två fel under tiden jag satt där i min teddyväst och eldade i spisen för att hålla värmen.

Mätt
Varannan söndag är spikad för siktdjupsmätning, men jag struntade högaktningsfullt i det i söndags, dels beroende på vädret och dels för att jag ville bli klar med det jag höll på med. Mätningen gjordes igår i stället.

Siktdjupet blev 3,02 m, vilket inte alls är illa så här års. Möjligen beror det klara vattnet på att tempe­raturen har varit låg den senaste tiden? Bara 17 grader konstaterade jag när jag kollade brygg­termo­metern.

Skrivit igen
Han är ju gullig vår nya väglagsordförande. Förutsättningen för att han ställde upp var att jag är sekreterare sa han. Sånt känns gott att höra. 🙂

För att överträffa hans förväntningar skrev jag igår eftermiddag ett halvfärdigt protokoll för det konsti­tuerande styrelsemötet som hölls igår kväll. Allmänt skratt uppstod efter valet av vice ordförande när ordfö­ran­den frågade vad det stod i protokollsutkastet? Jag hade nämligen skrivit namnet på den som blev vald. I just det här fallet var det inte så svårt att vara synsk.

KassörNytt uppdrag
Mötet resulterade i att min titel som sekreterare utökades med en till. Styrelseledamöterna tyckte näm­ligen att jag också ska vara kassör!

Jag utfärdade en varning angående mitt siffersinne och sa att dom fick skylla sig själva. Jag påpekade också att det är ordföranden som bär ansvaret för mina even­tuella misstag. Det avskräckte dom inte, men nu har jag i alla fall garderat mig.

Ny tid hos veterinären
Igår morse ringde jag veterinären för att boka tid för Mia för att få en ny diagnos. Klådan fort­sätter trots att inga hundar har stressat henne på flera veckor. Alltså var min slutsats fel.

Den vikarierande veterinären kanske kommer på orsaken? Det är i alla fall min förhoppning när hon får höra allt vi har undersökt och provat sen mars då symtomen dök upp.

——————————

*) Sista juni-inlägget skulle förstås ha varit igår, men Mia såg till att jag ägnade mig åt henne i stället. Varje gång jag började skriva skulle hon ut. Eftersom klockan var över tio gick jag inte med på det, utan avstod hellre från bloggen.

Så där gör hon jämt. När hon kommer in för kvällen ska hon antingen ligga i min famn medan jag tittar på TV eller så ska vi gå och lägga oss. Annars vägrar hon vara inne. En riktig utpressarkisse. 😀

av

24.6 – Ordning på torpet

Jag har eldat upp bordduken, städat i bokhyllan, putsat potatislandet, strider med strit och har blivit avbruten i arbetet. Mia doftar såpa och har haft besök.

Eld 2Eldat upp bordduken
I förrgår hade Udden kallt och regnigt plus att åskan hördes. Det kändes ruggigt inne också, så jag tände upp i köksspisen. Bland annat skräp passade jag på att elda upp bordduken, nu hade den gjort sitt tyckte jag.

Det är fördelen med pappersdukar. När dom blir smutsiga och fläckiga är det bara att bränna dom. Den här duken hade redan synliga bevis från flera middagar så nu ville jag inte använda den fler gånger.

Städat i bokhyllan
Det börjar dra i hop sig till loppis i Labbnäs så småningom. Eftersom bokhyllan är proppfull igen, beslöt jag plocka ut ett antal böcker som jag kan avstå ifrån. Det blev ett 20-tal. Vad som helst är ju bättre än att slänga dom på tippen.

Putsat potatislandet
Igår medgav väderleken utomhusarbete igen så jag tog i tu med åkervindan som hotar att överta potatislandet. Perfekt att rensa ogräs då marken är blöt efter regn.

StritStrid med strit
Striten har som vanligt ockuperat den unger­ska syrenen. 😦 Enligt en rapport från Sveriges Lant­bruks­uni­versi­tet som jag hittade på nätet tål dom inte såpvatten. Klart värt att pröva tyckte jag och blandade till en ca 5 %-ig såplösning.

Busken är dess värre så hög att jag inte nådde ända upp till toppen, men jag beslöt att först se resultatet innan jag plockade fram trädgårdsstegen.

Av allt att döma har dom strukit med så det får bli stegen och ny dusch snarast möjligt.

Avbruten i arbetet
I morse hade Mia och jag sovmorgon. Först strax efter nio började hon väckningsproceduren. Hon har listat ut att det lönar sig bäst att gosa med mig tills jag är ordentligt vaken. När jag väl säger dom förlösande orden: ”Ska vi stiga opp?” hoppar hon ner från sängen och går in i köket.

Gräsklippare 2Förmiddagen gick åt till datorunderhåll, men efter lunch kände jag för att klippa gräset. Jag hann bara klippa strandstigen och stranden innan jag blev avbruten av åskmuller och regndroppar. Det var ju vältajmat, då slapp jag klippa mer idag. 🙂

Den som eventuellt går förbi måste tro att jag har blivit helknäpp. Gräsklipparen står parkerad på trappan. Just då var det närmast för att få tak över den och sen dess har regnskurarna avlöst varandra så i värsta fall får den stå kvar där i natt.

Mia doftar såpa och har haft besök
Att Mia doftar såpa är förstås mattes fel. Igår när jag skulle mäta upp såpa råkade jag spilla några droppar på hennes päls.

Det var ju inte lönt att skölja med vatten, då hade det blivit ännu värre bedömde jag, så jag torkade av henne bäst jag kunde. Resten har hon rengjort själv förstås. Förhoppningsvis var mängden så liten att den inte har samma inverkan på henne som på bladlöss och strit!

Vid halv niosnåret igår kväll var hon fortfarande ute men syntes inte till när jag var ut på trappan för att hämta dunken med dricksvatten. Däremot såg jag ryggen på en vit katt med grå fläckar uppe vid Silverpilens parkeringsplats och frågade vad den gjorde här?

Den vände sig om men gjorde ingen min av att flytta på sig, så jag gick upp för att jaga i väg den. Då jag närmade mig hörde jag ilsket morrande och upptäckte att Mia låg nertryckt i gräset alldeles intill.

Mia gosarInkräktaren insåg att jag inte tänkte ge mig, så den lommade i väg nerför backen, tätt följd av Mia som givetvis nu tyckte att hon/vi hade övertaget. Den okända katten svängde av ner i diket och Mia stannade kvar vid vägkanten, men ville inte alls höra på mina förmaningar så jag lämnade dom åt sitt öde och beslöt att dom fick avgöra det där själva.

Ungefär en timme senare kom Mia in. Jag hade nästan förväntat mig att se spår efter slagsmål, men hittade lyckligtvis inga. Det kanske var en Frasse som bara ville hälsa på, även om han inte lät spe­ciellt vänlig? Eller så missförstod jag kanske, han ville bara imponera på den tjusiga damen? Jag har förstås frågat Mia men hon tiger som muren. 😀

av

Pappa ekorre saknas…

Igår kväll hörde jag Mia tala om att jag borde öppna dörren till farstun och ta en titt, så då gjorde jag det. På mattan låg en ekorre. Först trodde jag att det möjligen var en unge, men konstaterade sen att det var en fullvuxen hane. Då behövde eventuella ungar inte sakna sin mamma i alla fall.

När huv’et var avätet släppte jag ner liket i soptunnan för vidare befordran så småningom. Det god­kände inte Mia. Efter nån timme hade hon hämtat den och lagt den utanför dörren igen. Där fick den ligga tills jag hämtade morgontidningen.

Jag försäkrade mig om att Mia var utom synhåll och bar ekorren utanför tomten. På ena sidan av ”min backe” lämpade jag av den i en sänka.

Men si så lätt gick det inte. Ett par timmar senare kom hon in i köket med den. Hon tyckte tydligen prompt att jag skulle ha den. Hon åt dessutom på kadavret, vilket förvånade mig storligen. För­mod­ligen var det meningen att jag skulle äta upp den och nu tyckte hon att det var slöseri med fin stek.

Just nu vet jag faktiskt inte var den är? Jag antar att jag slängde den i soptunnan igen men kan inte hitta den? Förhoppningsvis slipper jag se den fler gånger.

Mia m byte