Mia återställd

av

En annorlunda dag

Den här dagen började med akutbesök hos veterinären. Mia hade fruktansvärt ont, jamade i högan sky och kunde knappt röra sig. Att sitta gick inte alls. Mest låg hon raklång på golvet. Hon fick genast en dos värkmedicin. Klockan åtta ringde jag veterinären som kunde ta emot oss klockan tio.

Veterinären konstaterade först att hjärta och lungor lät som de skulle. Så långt allt väl. Efter det dropp, följt av värkmedicin och antikräkmedel. Antikräkmedel fick hon för att förstoppningen kan medföra kräkning i stället.

Med oss hem fick vi en burk paraffinolja. Veterinären kom fram till att Mia hade förstoppning, vilket jag hade miss­tänkt av hennes beteende att döma. Antikräkmedel fick hon för att förstoppning kan medföra att hon kräks i stället när hon inte kan bajsa förklarade veterinären.

En dryg timme senare var vi hemma igen. Mia fick genast 6 ml paraffinolja insprutad i munnen. Sen gick hon raka vägen till matskålen och fick en portion mat. Tjugo minuter senare gick hon på kattlådan och bajsade. Så bra! Då fungerade allt som det skulle igen.

När Mia mår dåligt gör jag också det. Säkerligen är vi fler djurägare som reagerar likadant. Jag blir jättestressad, torr i munnen och händerna skakar innan jag har sett till att hon får hjälp.

Nu var jag lugn igen och gjorde i ordning en andra frukost, sen gick vi ut båda två. Mia satte sig vid sommargrannens tomtgräns och jag gick ner till strandkanten på Uddens västra sida för att plocka videkissar.

Vid husknuten upptäckte jag att krokusarna har slagit ut. Alltid lika glädjande att se vårblommor. 😊 Därmed var nästa uppgift given. Skära/riva bort dom vissna ormbunksbladen som låg över krokus och påskliljor som har börjat titta upp.

Där Husse röjde sly i början på månaden låg en mängd videkissar, så jag plockade en stor, fin bukett. Mia satt kvar på samma ställe och spanade efter byten då jag kom tillbaka.

Medan jag hämtade potatis i källaren hade hon lessnat och gått en sväng ner mot stranden. Där satt hon och spanade en stund innan hon passerade under köksfönstret och ville komma in. Fast hennes jamande sa mig att hon hade nåt i munnen.

Mycket riktigt, hon hade letat rätt på en ödla. Den fick hon hålla till med i verandan. Sen stod det inte länge på innan hon kom in med en sork.

Sork nummer två dök hon upp med nyss, så det är då inget fel på hennes mående längre. Skönt att hon är sig själv igen, min ögonsten. 💖

PS. Jag försöker förtvivlat lära mig hantera den s k Blockfunktionen. Det går hyfsat, men tyvärr vet jag inte hur jag får texten att flöda runt bilderna? Jag vill också slippa ramarna runt bilderna. Finns det nån bloggkollega som kan hjälpa mig? DS.

av

24.6 – Bröllop, getingar, korsord och Mia

Vi har bevistat ett midsommarbröllop och ätit brunch. Jag har retat jordgetingar och löst korsord med  Husse. Mia är så gott som återställd.

Midsommarbröllop och brunch
Strax efter två i fredags ljöd orgeln i Dragsfjärds kyrka. Efter brudnäbbar, tärna och marskalk skred brudparet in i kyrkan och intog sina platser vid altaret.

Förutom prästens ord fick vi lyssna till sång och recitation innan brudparet växlade ringar och svarade ja på den viktiga frågan. Dryga 40 minuter senare var vi på väg till festlokalen.

Som festlokal hade brudparet valt Solbacka, dvs martha­före­ningens hus här i byn. Efter flera dagars förberedelser stod festsalen redo för de inbjudna gästerna.

Vårt bordssällskap var välbekant, så samtalet flöt lätt under middagen och efterföljande kaffe/te med en maffig bröllopstårta. Efter det följde en del program och sen var det dags för bröllopsvalsen.

Gästerna uppmanades att haka på och kan du tänka dig, Husse bjöd upp till vals! Jag som har tjatat om att jag så gärna ville dansa en gång med honom, hittills för döva öron. Men nu blev jag bönhörd. 🙂

På min begäran var vi dom första gästerna som bröt upp. Vi hade ju en konvalescent som behövde tillsyn förklarade jag. Och faktiskt tror jag inte att vi gick miste om nåt väsentligt.

Dan därpå serverades brunch på samma ställe. När vi dök upp vid tolv-snåret var det ingen rusning, det gick fint att förse sig. Vårt bordssällskap från föregående kväll råkade också vara på plats så vi kunde fortsätta samtalen.

Retat jordgetingar
Efter brunchen blev jag inspirerad att ansa bergenian som håller till på berget vid norra husgaveln. Arbetet förlöpte utan problem tills jag kom halvvägs, men sen ryckte varningspatrullen ut.

Inne bland/under bergeniabladen bor tydligen en jordgetingfamilj. Jag fann mig plötsligt omgiven av synnerligen irriterade getingar. Med tidigare möte (2016) i färskt minne backade jag genast. Att bli stucken igen ingick inte i planerna!

Jag valde att fortsätta arbetet från den andra änden av planteringen i stället. När jag kom fram till det känsliga stället hade getingarna tydligen insett att jag inte tänkte inkräkta på deras område. Bara ett par ”vaktsoldater” visade sig för säkerhets skull så jag inte skulle ta mig några friheter.

Löst korsord
Idag medgav väder och vind vistelse i bersån igen, så efter en liten promenad längs ”djungelstigen” slog vi oss ner med ÅUs korsord. Eftersom Husse är proffs gick det fort att lösa idag också.

Mia så gott som återställd
Veterinärbesöket i torsdags utmynnade i en noggrann undersökning efter att Mia hade blivit sövd. Den unga veterinärvikarien trodde att såren i tassen kom sig av bett under ett slagsmål, men kollade att det inte fanns några främmande föremål i såren.

Värkmedicin i ett par dar och en veckas anti­bio­tika­kur skulle nog återställa henne. Visserligen fick hon en uppvakningsspruta, men trots det var hon nog så groggig resten av dagen, så vi turades om att hålla henne under uppsikt.

Men på fredagen var hon sig själv igen även om tassen fortfarande ömmade. Vid det här laget syns det knappt att hon haltar och hon är sitt vanliga jag igen. 🙂

av

5.8 – I rödklintens och gulmårans tid

Jag ser tillbaka, har fått en uppgradering, dasstaket är fixat och vassen är röjd. Mia är återställd.

Rödklint o gulmåraSer tillbaka
Förr om åren, när jag ännu inte flyttat hem, visste jag att det tyvärr drog ihop sig till avfärd då röd­klinten och gul­må­ran slagit ut. Men numera kan jag njuta i fulla drag av gulmårans doft och rödklintens vackra färg utan att bli sorgsen. Jag får stanna så länge jag vill. 🙂

En uppgradering
I söndags kl 7.01 laddades Windows 10 Home ner på min bärbara dator. Det tog nästan två timmar, uppgraderingen var på drygt 2,6 GB, så det var inte så konstigt. Klockan 8.52 accepterade jag installationen och kl 10.10 var den genomförd utan problem.

UppgraderingEnda hårdvaran som inte fungerade i den nya versionen var mitt mobila bredband. Kimito Telefon hade ingen förklaring och på DNAs sajt saknades information så jag sökte en uppdatering direkt hos Huawei. När jag hade laddat ner filen, visade det sig att det redan låg en fil från DNA som hade kommit igår, så jag installerade den i stället och vips fungerade allt som det skulle.

Ett irritationsmoment har jag upptäckt. Ett kortkommando som jag använder titt som tätt: Windows­tan­gen­ten+S. I Windows 10 går snabb­kom­mandot till sökfunktionen i stället för funktionen för skärmurklipp i OneNote 2010. Gräsligt irriterande.

På den stationära väntar jag fortfarande. Idag fick jag ett ”lugnande” mejl från Microsoft så jag fortsätter snällt att vänta.

Dasstaket fixat
Tidigt i somras, förlåt, jag menar förstås den gröna årstiden, upptäckte jag att dasstaket läckte. Igen. 😦 I samband med fjolårets upprätning hände det tydligen nåt med takfilten.

I förrgår kom konstruktören och tätade taket om avtalat. Hoppas verkligen jag slipper fler läckage!

SpårVassen röjd
På eftermiddagen roade jag mig med att röja vass i hamnen”. Och som vanligt fastnade jag med Croqsen i leran. Man känner sig rätt uppgiven då ena foten sitter fast och ju mer man försöker lirka loss den, desto djupare ner åker den andra. Spåren syntes fortfarande dagen därpå. Men slutet gott, allting gott.

Eftersom jag redan var blöt om rumpan tog jag en simtur som avslutning. Den fjärde i ordningen för i år. Vattentermometern visade på 20° igen efter de senaste solglimtarna.

Mia tvättar sigMia är återställd
Sen några dar är Mia feber‑ och symtomfri igen, men medicineringen fortsätter fram till söndag. För­hopp­nings­vis slipper vi fler kurer.

Veterinären talade om att stress utlöser urin­vägs­pro­blem hos katter, men då kan jag ju undra vad Mia känner sig stressad av? Mårdhundarna som omger oss eller nåt annat?

av

5.6 – Från lim till återhämtning

Jag har fått besked av chefen, krånglat med en överinspektör, ätit rabarberpaj, räddat en fågel och lagt locket på. Mia har återhämtat sig.

Besked av chefen
Igår åkte jag till Varu-Tjänst för att byta B3-limmet till D4. Chefen själv stod i kassan så jag inledde med att säga: ”Nu ska jag vara besvärlig – igen.” Han tittade på mig, log brett och svarade: ”Ja, det hör väl liksom till könet.” Jag log tillbaka och beklagade att jag bekräftade hans fördomar.

Nåt limbyte blev det inte. Chefen försäkrade att B3 går alldeles utmärkt att använda utomhus och förklarade att D4 är tänkt för våtare förhållanden. Bra så. I stället fick han sälja 10 glassäkringar.

VarningsmärkenKrånglat med en överinspektör
I Egnahemsföreningens medlemsbrev stod om nya varningsmärken som började gälla den 1.6.2015. Fast på Tukes webbsajt hette dom faropiktogram, ett ord som jag aldrig nånsin hört tidigare så fyllde i deras kontaktformulär och föreslog varningsetiketter i stället.

Det ledde till en tät dialog med en kvinnlig överinspektör på Tukes som till slut hänvisade till en sajt för EU:s proffs­översättningar för kemi­ka­lie­ter­mer. Mycket riktigt, där hittade jag det farofyllda ordet och besvarade mejlet med att lova att jag inte skulle trakassera henne mera.

Det hedrar henne verkligen att hon brydde sig om att förklara och motivera. Fler såna offentliga tjänstemän behöver vi! 🙂

Ätit rabarberpaj
Igår höll väglagets styrelse sitt möte på Udden som brukligt. Den här gången var det ”väg­mästa­rens” tur att ha med sig kaffebröd. Och det hade han – en ljummen rabarberpaj som fick strykande åt­gång. Jättesmaskigt. En halv timme senare blev vi seriösa(re) och avhandlade ganska effektivt dagens ärenden.

PippiRäddat en fågel
I förmiddags var det dags igen. En talgoxe förirrade sig in i verandan och var helt säker på att det fanns en utgång i köket. Tack vare den incidenten är spindelväven i taket ett minne blott, men jag hade gärna avstått.

Dess värre infann sig storjägarn också, vilket verkligen inte gjorde saken bättre. Flygturerna slutade så småningom med att Mia fångade pippin, men matte bände upp käkarna och snodde den. Den stackars fågeln var jättestressad, så jag la den i takrännan ovanför trappan för att hon inte skulle komma åt den.

En stund senare kollade jag om den var kvar och då jag kom nära med handen flög den sin väg till närmaste buske. Där höll den en lång monolog som jag inte törs återge i det här forumet. Eller så kanske den kvittrade av pur förtjusning? Inte så lätt att förstå fågelspråk.

StolpskyddLag locket på
I eftermiddags beslöt jag använda B3-flaskan och limma fast ”taken” på staketsolparna. Det blev precis så fint som jag tänkt mig. Tack vare den gamla enen och juniors insats finns det ingen i hela världen som har så vackra (och originella) regnskydd som jag!

Mia har återhämtat sig
Seni igår kväll kom Mia in och kastade sig raklång på golvet. Hon hässjade och andades våldsamt och tittade mot dörren som om hon tvivlade på att hon verkligen var i säkerhet. Hon hade uppenbarligen råkat ut för nåt fasansfullt.

Jag har tidigare tvivlat på att katter spinner när dom har ont, men det gör jag inte längre… När jag strök henne över magen spann hon på ett sätt som jag aldrig har hört tidigare. Ett mycket ”vassare” ljud än välbehagsspinnande. Var exakt hon hade ont kunde jag inte avgöra. Det kanske kändes som om lungorna höll på att sprängas?

Mia vilarHon hämtade sig inte innan det var läggdags så jag sa godnatt och lämnade henne på golvet i var­dags­­rummet dit hon hade förflyttat sig. Totalt utpumpad var hon, stackar’n. Vad hon hade sprungit undan vet jag förstås inte, men att döma av hennes tillstånd var det en bra bit hemifrån och nåt som hon var livrädd för.

När köksklockan slog halv tre vaknade jag och kände till min lättnad att hon låg bredvid mig i sängen som vanligt. Skönt, då behövde jag inte oroa mig mer. Efter en välförtjänt sovmorgon var hon lyckligt­vis sig själv igen. 🙂

av

Mia har råkat illa ut

I förrgår kväll var det jättesynd om Mia. Hon hade så ont i ena bakbenet/låret att hon morrade så fort hon rörde sig det minsta. Jag misstänkte genast ett slagsmål, men upptäckte inget blod eller några andra tecken. Däremot hade hon sädesvätska på undersidan av svansen och i ändan. Att det var sperma framgick av lukt och konsistens.

Jag antog genast att den främmande katten som tidvis brukar visa sig på Udden hade försökt para sig med henne. Min teori gick ut på att hon hade försökt komma undan och i den vevan sträckt låret/benet. Tanken på tidelag slog mig faktiskt också, men då hade skadorna garanterat varit mer omfattande och väl syn­liga.

Jag kan tänka mig att hon också hade väldigt ont inne i kroppen. Hon rörde sig med yttersta möda och kröp in under sängen en kort stund efter att hon kommit in. Ett par timmar senare hade hon kommit fram och lagt sig på mattan vid fotändan på sängen, men jag såg att hon fortfarande mådde dåligt när jag tittade till henne.

Före läggdags brukar jag dricka en sista slurk vatten och Mia får kvällsgodis. Och faktiskt orkade hon ta sig till diskbänken för att få sitt godis men hon haltade svårt. Det väckte tydligen aptiten så hon förflyttade sig mödosamt till matskålen och åt och drack lite grann. Sen såg jag inte till henne förrän nästa morgon.

Mia tittar utDet kändes tomt att lägga sig utan att ha Mia som sällskap och lika tomt att vakna utan henne bredvid mig. Men att hoppa upp i sängen när hon knappt kunde ta sig fram var ju otänkbart och jag ville absolut inte lyfta henne för att inte förorsaka henne mer smärta.

När jag steg upp igår morse förstod jag att hon hade övernattat i vardagsrummet. Då jag kom in i köket satt hon vid tröskeln till vardagsrummet och såg piggare ut. Hon besvarade också mitt kelande med att spinna. Jag kände mig genast lite lugnare. Vi kanske inte skulle behöva åka till veterinären trots allt.

Efter en lätt frukost ville hon gå ut, men stannade på trappan i bara några minuter. Sen ville hon in tillbaka och lyckades faktiskt hoppa upp på natt­duks­bor­det  där hon satt och tittade medan jag hämtade tidningen. Från nattduksbordet var det bekvämt att ta sig till sängen där hon la sig och spann som hon brukar när jag smekte henne.

Nån timme senare ville hon gå ut igen. Jag antar hon var nödig, det hade ju gått mer än tolv timmar sen hon senast hade varit ute om man bortser från snabbturen. När hon kom in tillbaka, klarade hon av att hoppa upp i sängen och sov gott tills jag skulle i väg på mitt onsdagsuppdrag.

Hon vaknade när hon kände på sig att jag skulle åka och låg och iakttog mig en stund. Sen hoppade hon ner från sängen och satte sig framför dörren så jag frågade om hon skulle stanna ute medan jag var borta? Hon satt och funderade ett tag, men gick sen till ”godisskåpet”. För att göra det trev­li­gare att stanna inne brukar jag nämligen slänga godis på sängen innan jag går.

Två och en halv timme senare var jag tillbaka. Jag tittade in genom sovrumsfönstret för att se om hon sov, men hon hade förstås hört mig och satt och tittade på mig på andra sidan fönstret. När jag öpp­nade dörren till köket stod hon och väntade som vanligt och vi hälsade på varandra som vi brukar. Äntligen började hon vara sig lik igen.

Under resten av eftermiddagen följde hon sina vanliga rutiner och haltandet hade minskat betydligt, men på kvällen kom hon in ovanligt tidigt. Sedan vår gäst hade gått, la hon sig som vanligt i min famn medan jag tittade på tv-nyheterna. När vi la oss värmde hon sängen åt mig som hon brukar innan hon flyttade sig till sin sovplats och i morse låg hon som vanligt i mina knäveck.

Idag märks haltandet knappt längre och hon verkar lyckligtvis också i övrigt fullt återställd. Tack och lov för det! 🙂

av

28.8 – Svårsmält

Jag fick en flygande start på dagen, har klippt gräs och konstruerat en dörr. Mia har mått dåligt.

Flygande start
Idag blev det bokstavligen en flygande start på dagen. Mia väckte mig kl 5.40 och av nån underlig anledning kände jag mig inte speciellt trött så jag beslöt vara vaken jag också.

Mia var kanske ute i tio minuter, sen hörde jag oväsen i verandan. För säkerhets skull kollade jag först genom dörrglaset om jag kunde öppna dörren. I skumrasket uppfattade jag nåt som flög så jag öpp­nade dörren, övertygad om att hon hade försökt fånga en svärmare för det liknade inte en fågel.

Men si det var det nu inte alls. Hon hade fått tag i en fladdermus och antagligen burit in den, men släppt den i vanlig ordning för att fortsätta jakten. Den var oskadd och flög omkring strax under taket så hon hade inte en chans att få fatt i den.

Ganska snart insåg hon att det inte var nån idé att försöka och gick ut igen. Där stod jag med en pa­nik­slagen fladdermus.

Att fånga en fladdermus är minsann inte det lättaste – om dom inte råkar sova förstås. Några gånger hängde den lilla krabaten fast sig i elledningen uppe vid taket, men där hade jag ju ingen chans att nå den.

Jag öppnade ytterdörren i förhoppning om att den skulle hitta ut, men det funkade inte heller. Jag önskade att jag hade haft en liten håv men det har jag inte så jag gick in och hämtade ett durk­slag i stället. Jag lyckades nästan fånga den, men eftersom öppningen var så stor smet den förstås. Till slut gav jag också upp.

När jag tittade ut en stund senare var den borta. Lyckligtvis hade den hittat tillbaka ut i friheten. 🙂

Gräsklippning
Idag var det dags igen. Regnskurarna dom senaste dagarna har satt P för gräsklippningen hittills,  men idag var vädret idealiskt. Mulet, 12 grader och lätt vind.

Precis som alla dom andra gångerna fick jag lov att kratta hela gräsmattan när jag var klar. Bara att bita i det sura äpplet. Gräset är så saftigt att ”utspruten” på gräsklipparen inte orkar blåsa ut det, vilket innebär att det blir stora tussar med gräs som brinner ihop och skapar fula fläckar om man inte tar bort dom. :-/

Dörrkonstruktion
Ända sen trollkarlen konstruerade kattingången (under Snuttans tid) har jag använt en avdankad skär­bräda i plast som ”dörr”. I samband med att jag låser ytterdörren brukar jag ställa för skärbrädan.

Det fungerar bra så länge det inte blåser, annars ramlar skärbrädan förstås bort. På höstarna brukar jag ha gott om löv i verandan och vintertid yr snön in. Idag beslöt jag att det är hög tid att göra nåt åt det.

Min första idé visade sig inte vara lyckad men sen kom jag på en enkel och i mitt tycke genial lösning. Två krokar med gängor skulle garanterat hålla den på plats. Den som sitter på kortsidan behöver man inte ens vrida på, det går fint att skjuta in brädan mot den och så ”stänger” man med den som sitter på långsidan, se bilden. Fungerar alldeles förnämligt och sitter åt perfekt. 🙂

Nästan utslagen
Igår kväll var Mia mer eller mindre utslagen. Hon låg först i stolen i verandan men vid åttatiden såg jag att hon hade lagt sig på golvet så jag gick ut och pratade med henne. Jag såg direkt på blicken att hon mådde dåligt.

Hon låg på tassarna men la sig försiktigt på sida när jag kelade med henne. Jag ville om möjligt av­göra var hon hade ont. Min första tanke var att såret hon fick i lördags kanske var värre än det såg ut.  Då antog jag att hon hade skadat sig på en kvist som fläkt upp huden och gjort ett sår under ena fram­­benet, men skadan verkade trots allt rätt ytlig.

Nu började jag oroa mig för att kvisten kanske hade gått av och satt längre in i såret? Men nej, efter en lätt koll kunde jag konstatera att magen måste vara problemet. Så fort jag rörde den morrade hon och drog i hop kroppen.

För att testa hur illa däran hon var, gav jag henne ett par bitar kattgodis. Dom åt hon upp på di­rek­ten. Jag fortsatte en stund senare med mjölk och en liten portion mat. Hon åt och drack med god aptit så jag kände mig genast lugnare. Veterinärens ord ringde i öronen sen hon blev ormbiten: ”Om hon äter och dricker så är det ingen fara”.

Det kan tyckas märkligt att ge henne ät‑ och drickbart när hon hade ont i magen, men jag fick för mig att det kanske skulle lätta om magen fick nåt att jobba med. Jag hade rätt. En halv timme senare satt hon upp, men ville inte komma in i köket då jag lockade.

Jag tittade till henne med jämna mellanrum så till slut blev hon antagligen less och ville gå upp på vinden för att få vara i fred. Jag undrade hur hon skulle klara trapporna, men hon tog det försiktigt. Där låg hon säkert en timme, sen kom hon ner igen och accepterade nu att komma in i köket.

Innan jag gick och la mig hade hon redan intagit normal viloställning ett tag, men återgick sen till att ligga med tassarna under sig. Det verkade gå åt rätt håll.

Där lämnade jag henne och sa godnatt. Hon kom inte upp i sängen i natt vad jag vet, men var fullt återställd och på hugget tjugo i fem i morse. Vilken lättnad att se henne vid god vigör igen!

Jag kan bara undra vad hon hade satt i sig? Alldeles nyligen läste jag på en veterinärsida på webben att det där att katter inte äter sånt som är farligt för dom bara är en myt så hon måste ha fått i sig nåt synnerligen olämpligt eller extremt svårsmält.

Nu gäller det att få såret att läka också, så är allt frid och fröjd igen ett tag.

av

7.11 – Stryktåligt

Jag är beredd på kyla och julfirande. Mia mår bra igen och har bekantat sig med strykjärnet.

Beredd på kyla
Jag skyllde på duggregnet för att slippa gå ut och kratta. Däremot kände jag för att stå inne och stryka. Det var uppenbarligen ett tag sen sist att döma av dammlagret på benen till strykbrädan.

Efter att ha strukit två par långbyxor tog jag i tu med flanellskjortorna. Finns det nåt härligare material än flanell när det är kallt? Bortsett från ylle förstås. En fleeceskjorta fick sig också en omgång. Det låter kanske kon­stigt att stryka fleece, men ytan blir som ny om man har lagom värme.

Klar för julfint
När jag hade avverkat en bomullsblus och en skjorta (jag föredrar herrskjortor) kom jag på att jag kanske borde stryka smådukar. Högen minskade inte speciellt mycket, men fyra är i alla fall klara att använda. Sen fick jag syn på juldukarna.

I fjol tror jag att det räckte med en enda julduk eftersom Mia och jag firade jul ”på tumis” och jag inte kände för nåt julpyntande. I år blir det annorlunda. Mamma firar julen hos oss så jag har anledning att göra lite julfint. Det kan man förstås också göra om man firar jul ensam, men motivationsfaktorn är klart lägre.

Det visade sig att tio juldukar var ostrukna. Den största lämnade jag till sist. Mest för att jag var osäker på om det alls var värt att stryka den. Den är alldeles svartflammig.

Personalen som sköter tvätten på Udden tvättade och torkade den julröda duken tillsammans med svarta plagg, vilket alltså fick sorgflammiga konsekvenser. Men den går nog att använda trots allt be­dömde jag när den var stru­ken.

Återställd
Dom senaste dagarna har Mia haft feber. Nos och tassar har känts varma och hon har druckit ovanligt mycket. Hon har också föredragit att stanna inne och vila mer än vanligt. Igår kväll var hon dessutom lös i magen konstaterade jag när hon kom in och hade bajs kvar i pälsen.

Senare på kvällen morrade hon svagt när jag strök henne över magen och en stund senare flyttade hon ner på golvet där hon kurade i hop sig på alla fyra. Så låg hon resten av kvällen och spann inte som hon brukar då jag kelade med henne. Däremot var nosen kall igen.

Vid läggdags, framåt halv tolv, piggnade hon till och när jag fyllde på torrfoder kände hon för att äta. Idag har hon visserligen varit mest inomhus, men det berodde säkerligen på det gråa och fuktiga vädret.

En huvudlös skogsmus och en död näbbmus i verandan vittnar om att hon är lika pigg som van­ligt på att jaga. Hon dricker och äter också som hon brukar så jag bedömer att hon har tillfrisknat från vad-det-nu-var hon led av. Skönt det då, det är tråkigt att se att hon inte mår bra.

Ny bekantskap
Mia har förvisso sett mig stryka tidigare, men idag bestämde hon sig för att ta en närmare titt på den konstiga tingesten som fräser och sprutar vattenånga.

Jag såg att hon satt på pallen vid spisen och spanade, men hade inte förväntat mig att plötsligt se två tassar med utspärrade klor hugga tag i strykbrädan. Eller i fleece­skjortan närmare bestämt.

Väl uppe undersökte hon både strykbräda och strykjärn. Hettan från strykjärnet avskräckte henne från att vara alltför närgången men nu ville hon se hur det gick till att stryka. Hon la sig i ena änden och såg intresserat på när jag strök.

Då jag ställde ifrån mig strykjärnet pyste det ut ånga men det bekom henne inte fastän hon bara vara tio centimeter ifrån. En stryktålig kisse med andra ord. 😀