Ha! Det är nån som har tänkt till… Idag hittade jag en specialborste för rengöring av gräsklipparen hos Aha i Dalsbruk. Suveränt, i fortsättningen slipper jag använda min gamla trästekspade och diskborsten.
Skyddsnät till vattentunnan och flugpapper hade dom också. 🙂
Jag har agerat ”hamnsjåare”, gjort en obehaglig bekantskap och ägnat mig åt sisyfos-arbete. Mia har uppträtt hotfullt.
Hamnsjåare
Igår bestämde jag att min ”hamngäst” skulle få det lättare att dra upp sin båt i höst. Hittills har hon varit tvungen att ta sig igenom en mur av vass.
Att röja vass en solig sommardag innebär att man blir villebråd för allsköns insekter som biter och sticker, men det går ju inte gärna att vara klädd i annat än baddräkt då man står i vatten. På fötterna hade jag som vanligt sommar-Croqsen för att inte sjunka alltför långt ner i leran.
Jag har ingen aning om hur länge jag höll på, men till slut hade jag fixat en lagom bred kanal och beslöt ta en simtur som avslutning. Jag var ju redan våt om ändan efter vassröjningen.
Obehaglig bekantskap
När jag tog mig upp för badstegen gjorde jag en obehaglig bekantskap. På utsidan av låret hade en igel sugit sig fast. Urk. Det har aldrig hänt tidigare även om jag har stött på svarta iglar i strandkanten.
Det var förstås en fullkomligt harmlös varelse, men iglar tillhör definitivt inte mina favoriter! Förutom utseendet är det deras rörelsesätt som får mig att känna obehag. Snabbt som ögat tog jag loss den och släppte ner den i vattnet. På mig skulle den då inte hålla till!
När jag kom upp från stranden var jag tvungen att spegla mig från alla håll och kanter för att kolla om jag hade några fler på mig men det hade jag lyckligtvis inte.
Sisyfos-arbete
Både vass och syrener är överlevnadskonstnärer. Fast om dom inte får tillräckligt med ljus vantrivs dom har jag konstaterat. Jag har lekt med tanken att dra presenning över vassen så den inte får nåt ljus, men då är det ju många andra organismer som också drabbas.
Att hålla efter vass och syrener är därför ett sisyfos-arbete – det tar aldrig slut. På Udden finns det gott om syrener som försöker breda ut sig så fort dom kan. Det vill bondrosorna också göra, vilket fått till följd att strandstigen har blivit så smal att man knappt kunde ta sig fram.
Idag blev det ändring på det. Raden med syrener närmast stigen klippte jag ner helt, utstickande kvistar och nya skott från bondrosen fick också stryka på foten. Men om ett par år får jag göra om alltihop igen.
Mia har uppträtt hotfullt
På väg upp från stranden igår mötte jag en okänd jycke och hamngästen själv, dvs sommargrannen psykologen. Efter dom kom Mia, låg i ryggen, med rest ragg, öronen tätt mot huvudet och svansen utspärrad som en flaskborste. Hon morrade dovt hörde jag.
Hunden såg sig oroligt om. Det var högst uppenbart att hon inte kände sig välkommen men brydde sig inte desto mer. Jag följde med sällskapet till stranden och Mia gick bredvid mig, antagligen övertygad om att jag skulle skydda henne vid behov.
För att undvika eventuella sammandrabbningar tog jag Mia i famn när vi gick upp tillbaka. Hunden gjorde inga som helst ansatser till närmande, men jag litade inte på att Mia skulle låta bli att försvara reviret.
Hon väste och morrade hela vägen med klorna i min arm medan hon stint bevakade hunden som kom bakom oss, men fann sig i att bli buren. Vi stannade vid trappan så avståndet till hunden ökade snabbt i och med att sommargrannen gick vidare. Därmed var hotet avvärjt och friden återställd. 🙂
Igelknoppen blommar. 🙂
Jag har meddelat veckans notering, hittat en okonventionell lösning, trimmat granen, matchat åderbråcken, tagit hand om ”efterbörden” och fått underskrift.
Meddelat veckans notering
Igår var det dags för mätning av siktdjupet igen. Kl 12:05 uppmättes 3,35 m, vilket är ett bra resultat med tanke på den halvfriska vinden. Daphnias sekreterare fick genast meddelande om resultatet.
Okonventionell lösning
Att fylla på kedolja i min såg är en utmaning av klass. Om jag försöker hälla direkt ur dunken spiller jag på både såg och underlag. Varför har inte dunken en pip? Igår blev jag less och beslöt ta till en okonventionell lösning.
Det gällde att hitta ett litet kärl med pip. Efter lite funderande kom jag på en okonventionell lösning. Jag kom fram till att en av mina gräddsnäckor i glas var perfekt för ändamålet. Den rymmer 1 dl och har en bra pip. Och si, jag spillde inte en endaste droppe! 🙂
Trimmat granen
Efter att ha kapat och kvistat träden jag fällde i förrgår gav jag mig på granen. Dom nedersta kvistarna låg på marken och hindrade mig från att klippa gräset.
Vik Husse föreslog att jag skulle såga ner kvistarna, men som vanligt hade jag min egen teori. Om jag klippte av en bit av dom skulle tyngden minska tillräckligt för att dom skulle komma upp från marken. Teorin visade sig stämma och det blev så bra så tycker jag.
Matchat åderbråcken
Idag var det helt klart shorts‑ och linneväder. Strålande sol och lämplig värme för fysiskt arbete. Av en händelse råkade färgerna på stassen matcha åderbråcken. Från mörklila till knallcerise. 😀
Hantering av ”efterbörden”
Då gällde det att ta hand ”efterbörden” av mitt sågande och trimmande. Ca 100 kg grankvistar väntade, liksom topparna av dom fällda träden.
Som första åtgärd bjöd jag kostnadsfritt ut granris på FB, men fick inget napp, åtminstone inte så länge jag var inloggad. Men vem vet, det kanske finns nån som är intresserad?
Det blev till att lämpa av dom på rågrannens ägor. När barren har torkat och fallit av blir det lättare att städa, men just nu ser det ut som om jag har planterat en granhäck bakom parkeringsplatsen.
Fått underskrift
Som avtalat kom väglagets ordförande körande i sin lilla Sara klockan två i eftermiddags. Hon blir förresten veteranbil nästa år talade han om. Hans ärende gällde godkännande och underskrift av årsmötesprotokollet.
Jag hann precis bli klar med bortforslingen innan han kom, så jag tyckte det skulle bli skönt att sitta ner ett tag och föreslog därför kaffe i bersån. Det tackade han ja till sen han signerat protokollet så vi satte oss under parasollet och ventilerade husdjur, speciellt hundar och deras beteende medan vi sörplade i oss kaffet.
Faktiskt känns det trist att inte längre vara sekreterare i väglaget. Men jag har ju bara mig själv att skylla. 
Idag blev jag sur. Riktigt sur.
Sur på läckage
Tack vare gårdagens regnväder fick jag ju möjlighet att skriva årsmötesprotokollet och lata mig resten av dagen men idag hade jag helt andra planer. Dom gick delvis i stöpet.
Fast först blev jag sur när jag gick på dass. Regnmängderna har satt tydliga spår i taket – igen. 😦 På min lilla hylla låg dessutom en pöl med vatten så det droppar uppenbarligen från taket.
Hela konstruktionen är av allt att döma en varg. Först läckte det runt ventilationsröret och när det var tätat började det läcka på ena sidan av taket. Killen som byggde dasset jobbar inte med sånt längre så nu gäller det att hitta nån annan händig människa som kan fixa det.
Tanken slog mig att jag kunde klippa en bit presenning och lägga ovanpå takfilten, men det är ju en nödlösning.
Sur på regn
Idag tyckte jag det var lämpligt att ”lufta” motorsågen tills gräset hade torkat upp på östra sidan av huset så jag kunde klippa det. Alltså fyllde jag på kedolja, rullade ut elkabeln, tog på hjälmen och satte i gång.
Jag hade dels lovat sommargrannen att fälla lönnarna som växte mitt i häcken och dels behövde jag såga upp det torra plommonträdet som jag tog ner för flera veckor sen. Dessutom skulle stora granen putsas från grenar som låg på marken och hindrade gräsklippningen.
För att underlätta kvistning och kapning, beslöt jag hämta sågbocken. Då kom regnet. Och då blev jag sur för andra gången idag. 😦
Visserligen går det alldeles utmärkt att såga fast det regnar men jag hade ingen lust att klä mig i regnmundering. Min uppdragsgivare ställer heller inte såna krav så det var av nöden. I stället tog jag rätt på sågen, ställde kabelvindan under tak, bytte till torra kläder och värmde middag.
I brist på annan vettig sysselsättning satte jag mig vid datorn efter maten och skrev det här inlägget. Och eftersom det regnar fortfarande får utesysslorna ställas in idag också konstaterar jag surt.
Vid 11-snåret då jag var ute med kameran försökte solen ännu titta fram…
…men en timme senare kom regnet. Det fortsatte ända till i kväll vilket innebar att jag blev arbetsbefriad från planerade utomhussysslor. Fast just nu kom jag på att jag glömt täcka över veden. 😦
Under dagens filosoferande i bersån diskuterades bland annat självständighet, respektive osjälvständighet. I vilken ålder är det optimalt att bli självständig? När är det för tidigt och när är det för sent och vilka blir konsekvenserna?
Om man fortfarande bor hemma hos sin dominanta gamla mor vid 64 års ålder har tåget garanterat gått. Att först i den åldern bli tvungen att fatta egna beslut leder ovillkorligen till att man inser att det är för sent att göra egna val.
Den person som exemplet gällde, tillbringade resten av sitt liv med att tycka att livet hade gått till spillo. Fullt förståeligt. Om man aldrig vågar eller vill hävda sig leder det givetvis till att någon annan lever ens liv.
Att bli självständig i alltför tidig ålder är förstås inte heller bra… Det blir svårt att ta hänsyn till sin omgivning och att ta till sig andras goda råd och synpunkter eftersom man är van att alltid fatta egna beslut. Det slutar ofta med ”Själv är bästa dräng” trots att ett annat val kanske hade varit bättre.
Så, tillbaka till frågan när det är optimalt? I normala fall är tonårsperioden den ålder då man börjar frigöra sig från sina föräldrar och det kan jag tycka är sunt.
”När ungarna fyllt 15 ska dom flytta hemifrån” sa min salig far. Det ligger något i det. Frigörelseprocessen leder antingen till konflikter eller till att man fogar sig. Och om man fogar sig alltför länge, tappar man bort sitt jag till slut.
I en del fall kan tonåren förstås redan vara för sent. Om t ex den ena föräldern är en tyrann, är risken stor att man blir så kuvad att frigörelsen aldrig kommer till stånd. Ett bra exempel på det är filmen om pianisten David Helfgotts liv som jag såg i fredags. Davids far lyckades nästan förstöra livet för sin extremt begåvade son genom sin dominans.
En ”kardborreförälder” är lika illa. Om man alltid blir behandlad som mammas/pappas lilla gulle och aldrig får chansen att betraktas som vuxen får det också negativa konsekvenser. I stället för att ta eget ansvar när föräldrarna inte längre finns, flyttar man över ansvaret till någon annan och förväntar sig att gullandet ska fortsätta.
Det är bäst att påpeka att jag varken har barn eller utbildning i psykologi så mina slutsatser ska tas med en stor nypa salt. 🙂
Jag har utökat kremeringen, fått en ny kompis, lusläst stadgar, är lättdistraherad och har avpolletterat mig själv.
Utökad kremering
I torsdags hittade jag en kolafärgad snigel på trappan. Aha, en ”mördarsnigel” bestämde jag och kremerade den omgående. Igår hittade jag en till i samma kulör. Den blev också kremerad.
Nu är frågan om det verkligen var spansk skogssnigel eller nån harmlös art? Än så länge har jag inte fått svar på Naturväktarnas FB-sida.
Det finns en röd skogssnigel googlade jag mig till, men den är mycket grannare i färgen. Tegelröd stod det i beskrivningen och så granna var inte mina ”fynd”. Nån som vet?
Ny kompis
Sent i torsdags kväll gick jag ut för att locka på Mia. Det hade redan börjat skymma och matte tyckte det var läggdags.
I ögonvrån syntes nåt brunt som stack upp ur gräset på tomtens östra sida. Först antog jag att det var en kvist som ramlat ner från eken, men när jag tittade närmare såg jag ett par långa öron och kroppen på en hare.
”Men hej lilla vän, vad gör du här?” frågade jag högt. Nåt svar fick jag förstås inte, bara en lätt orolig blick, men haren satt kvar i samma ställning. Att jag högljutt lockade på Mia och att jag gick in och hämtade kameran störde den inte heller.
Igår kväll upprepades mötet. Nu satt den intill stora granen och brydde sig varken om min hälsning eller mina förehavanden den här gången heller. Den bara tittade på mig och såg ut som om den visste att jag inte ville den nåt ont (inbillar jag mig). 🙂
Lusläst stadgar
Igår gick hela eftermiddagen åt till att diskutera och ändra stadgeformuleringar. Tillsammans med hembygdsföreningens vice ordförande utgör vi en tvåmannakommitté som ska utarbeta förslag till stadgeändringar till nästa styrelsemöte.
Lättdistraherad
Då min kommittékollega ringde för att diskutera en formulering hade jag övergått till att trimma syrenerna i bersån, men avbröt förstås arbetet och satte mig vid datorn. Efter avslutat samtal hade jag totalt glömt av vad jag höll på med och tog i stället i tu med disken.
När jag gick ut för att slänga diskvattnet upptäckte jag häcksaxen men då var klockan redan tevedags så det blev ingen mer klippning. Jag tog bara in häcksaxen.
Det verkar som om min koncentrationssfär blir snävare för varje dag som går… Om jag blir avbruten kommer jag inte längre i håg vad jag höll på med innan. Sorgligt.
Avpolletterat mig själv
Idag gick väglagets årsmöte av stapeln. Under punkten val av ordförande och styrelseledamöter gjorde jag en ”kupp” och föreslog en ny person som ledamot. Förslaget understöddes.
Övriga tre namn föreslogs i rask takt och understöddes och så var valet klart. Eftersom ingen föreslog mig och jag föreslog en ny person blev resultatet att jag nu är befriad från sekreterar‑ och kassörsuppdraget.
”Varför gjorde du så?” ville den omvalda ordföranden veta efter mötet. Tja, det undrade jag också? Eftersom mitt förslag inte hade föregåtts av nån som helst tankeverksamhet fick han ett sanningsenligt svar: ”Det bara flög ur mig!”
Jag vet fortfarande inte hur jag kom på idén? Men jag övertygad om att det är nån mening med att det blev som det blev. 🙂
Jag har hittat en näva(?), tömt en karaff, kört över en ”skyddsväg” och sjasat bort en mårdhund. Mia har hittat vattensnoken.
Hittat en näva
När vi senast hade möte i Dragegården upptäckte jag en liten näva (tror jag?) som blommade mellan trappstenarna vid ingången. Jag har sett en sån tidigare, men vet inte namnet på den?*)
Enligt de källor jag hittat på nätet finns det 430(!) arter så det finns ju att välja på… Om du råkar veta vilken det är (klicka på bilden för större storlek) vore jag tacksam för namnet!
Tömt en karaff
Igår hade jag anledning att tömma konjakskaraffen. Den återstående skvätten räckte precis till oss som inte var chaufförer. Min f d klasskompis och hans sambo hedrade nämligen Udden med ett besök i bersån igår.
Den tjusiga blombuketten och den roliga presenten uppskattades storligen. I fortsättningen lever vi på stor fot på Udden. 😀
Under samtalets gång kom jag på att vi tidvis lät precis som tidigare generationer som förfasat sig över nutidens ungdom. Är det ett mönster som alltid har upprepats månntro?
Upphöjd skyddsväg
Jag kanske har orerat om upphöjd skyddsväg tidigare, men jag gör det igen eftersom jag råkade se skylten på nytt idag. Vad i fridens namn är en skyddsväg?
Om jag låter min fantasi skena är det en extra säker väg för vilt som ska ta sig över livligt trafikerade vägar. Men så är bevisligen inte fallet eftersom dom vitmålade ränderna antyder att det är frågan om ett övergångsställe för människor.
Har trafikverket i det här landet aldrig hört talas om övergångsställen? Rena rama språkmisshandeln uppfattar jag det som. Grr.
Sjasat bort en mårdhund
Årets mårdhundsvalpar är nu utslängda från boet och ungefär i samma storlek som Mia. Idag (kl 13:10) överraskade jag en valp som sökte ätbart på sophögen bland syrenerna.
Trots att jag högljutt sjasade i väg den, gjorde den sig ingen brådska. Människor uppfattas förstås inte som fiender. På trappan satt Mia och klappade i tassarna, hon gillar dom ju lika lite som jag.
Mia har hittat vattensnoken
I förrgår stökade Mia med nåt bakom skostället i verandan, men jag antog det var en näbbmus eller en ödla. En stund senare hade jakten flyttats inom synhåll och då blev det fart på matte.
Hon hade olyckligtvis hittat vattensnoken, förmodligen den jag skrev om i inlägget den 26.6. Jag skyndade mig att pytsa över den i ett tvättfat och frakta den till stranden. Där är det mindre chans att Mia hittar den räknar jag med men jag vet ju inte var hon hittade den så det är ingen garanti.
Som tur är snokar – kanske andra ormar också? – specialister på att spela döda. Dom ligger absolut blickstilla och öppnar gapet har jag märkt. Varför dom öppnar gapet vet jag inte men det verkar tillhöra simuleringen.
Förhoppningsvis får den lilla snoken leva fridfullt resten av sitt liv. 🙂
*) Tack vare kunniga vänner på FB har jag fått svar på frågan: Stinknäva heter den lilla örten.
Den 10.4.2016 såg vedhögen ut så här:
Idag ser den ut så här. Det är bara dom suraste klabbarna som återstår att få torra.
Och den rutinerade vedägarens utsago var helt rätt. Jag hade aldrig fått in hela högen där jag hade tänkt mig. Att säga ”det där går aldrig” till mig är visserligen som att hälla bensin på lågorna men den här gången lyckades jag behärska mig. 😀
Bländaren öppen dygnet runt.
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 