Idag har jag haft hela två tider att passa.
Mathämtning
Solen hedrade oss med sin närvaro för tredje dagen i rad efter en kall och stjärnklar natt. När jag var klar med morgonrutinerna tvättade jag mig och klädde på mig. Före 13.00 hade jag lovat hämta den beställda maten hos Kerstin.
Med tio minuter till godo infann jag mig. I köket satt ett obekant ansikte och tittade intensivt ner i nåt jag tog för givet var en räknedosa. Jag stod lugnt kvar utan att knysta. Förr eller senare skulle hon väl känna att mina blickar brände hål i tröjan. Men icke sa Nicke. Till slut lessnade jag och skramlade med min matkorg så jag skrämde upp henne från stolen.
Jag kommenterade att hon sett så strängt upptagen ut att jag inte ville störa. ”Äh, jag spelade ett spel” svarade hon. Det jag trodde var en räknedosa var alltså en telefon. Om ca tio år är damen säkert i min ålder – jag som trodde att det bara är ungdomar som håller på med sånt. Tänk så fel man kan ha.
När jag hade ställt ner maten i korgen och gjort rätt för mig önskade jag trevlig helg och gick. På vägen ut konstaterade jag att den här damen inte på långa vägar var lika kundvänlig och serviceinriktad som chefen själv. Tur att hon bara var vikarie. Fast hon är säkert duktig på nåt annat område.
Butiksbesök
Nästa anhalt var butiken. F d bonuspappan och hans syster var dom enda kunderna så jag passade på att byta några ord med vardera. Sen styrde jag kosan hemåt.
En bit före Udden mötte jag vår invandrare i byn som var ut på sin dagsrunda. Hans gest med armen såg ut som om han ville att jag skulle stanna så jag växlade ner och bromsade försiktigt. Efter utbytta artighetsfraser undrade han om han möjligen fick hämta dricksvatten hos mig? Hans hade tagit slut och han hade ingen lust att åka till Salo. Va?!
Det var ju tur att jag satt ner annars hade jag ramlat på rumpan. Åka 120 km t/r för att hämta dricksvatten?? Men jag sa inget, det är ju hans val om han vill göra det. Jag svarade att han självfallet fick hämta vatten hos mig. Vi kom överens om att han skulle gå hem och hämta bilen så skulle han komma omgående.
Vattenpåfyllning
Under tiden packade jag upp varorna, satte rosorna i vatten, fyllde på vattendunken och gick ut för att hämta ved. Innan jag hann hämta andra lasset kom han. Mycket lämpligt dessutom.
Vinden hade smällt igen dörren till vedlidret så ena gångjärnet hade lossnat från (den murkna) väggen. Dörren hängde nu på trekvart. Jag stack in den antika konstruktionen i det gamla hålet och fick hjälp med att rikta dörren medan jag lyfte den.
Stackars människa, hans rygg är för närvarande i mycket sämre skick än min visade det sig. Det fick mig att känna mig extra frisk och stark. 🙂
När han hade fått sina dunkar fyllda följde han med in på en pratstund. Han sänkte sig försiktigt ner i gungstolen och var orolig för att den skulle tippa bakåt men jag övertygade honom om att han kunde känna sig lugn.
Han tackade nej till kaffe eller te och var inte hungrig så han fick nöja sig med att se på medan jag slängde i mig en portion uppvärmd mat. Snart hade jag nästa tid att passa.
Klippdags
Jag hann både hämta ved, tömma aska, slaskfat och Mias toalett innan det var dags att åka igen. Tyvärr blev det två turer samma dag. Jag skulle vara hos frissan 16.00. Innan jag gick in hann jag lämpa av returkartong och ‑papper vid sopstationen.
Tio i fem var jag färdigklippt och ‑pratad. Frissan och jag har alltid mycket att ventilera. Bland mycket annat utbyter vi information om hur våra katter mår.
Sista rycket
Efter frissan åkte jag raka spåret hem, bytte några ord med skyddslingens motionerande mor som jag kom i fatt på byvägen, parkerade Silverpilen och gick in och pussade på Mia.
Skönt, nu behöver jag inte åka nånstans på flera dar så Silverpilen fick sin ”mössa” på sig. Mia såg till att det blev ordentligt gjort och såg ut som om hon kunde tänka sig en promenad så jag hämtade soppåsarna i vedlidret. Den lilla promenaden upp till soptunnan brukar alltid vara populär.
Jodå, hon följde så gärna med och såg nästan besviken ut då jag hade slängt soppåsarna och sa att vi skulle gå hem tillbaka. Hon hade redan tagit kurs mot byn.
Jag vände ryggen åt henne, sa ”hej då” och började gå. Efter några meter vände jag mig om. Uppenbarligen var hem med matte ett bättre alternativ än att gå ensam nån annan stans för hon kom snällt trippande i mina fotspår.
Så gick den här dagen. Förhoppningsvis blir det en ny dag i morgon. 🙂
