av

26.2 – På och i is

Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.

NorruddenLångholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.

I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skid­mun­dering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.

Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.

Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.

När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.

”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom till­baka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.

SöderuddenDet visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.

Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.

Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min giss­ning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.

Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.

I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.

SolnedgångVinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.

Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.

Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdelta­garna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.

Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂

 

av

24.2 – Skidor och bilder

Igår hade jag nästan en nära döden-upplevelse, idag har jag plåtat och skidat – eller tvärtom.

SkidorPremiärtur
Igår var det min tur att ta med Mia ut på en liten tur. Den här gången på skidor, vilket var premiär för i år.

Så småningom blev det hennes promenad ”baklänges” (se slutet av inlägg 22.2). Start från stranden och över isen till samma ställe på G:vägen som vi hade gått ner förra gången. Att åka skidor på landsväg är ju ingen höjdare, men för hennes skull offrade jag mig gärna.

När vi kom till korsningen hade jag två möjligheter. Antingen ta av mig skidorna och gå nerför backen eller fortsätta åka skidor. Medan jag funderade vände jag skidorna i rätt riktning, sen fattades beslutet åt mig. Det lutade redan så mycket att jag började glida i väg ner.

”Neej” ropade jag högt och försökte stanna med hjälp av stavarna, men det var för sent. Med hjärtat i halsgropen delvis åkte och delvis plogade jag ner till kurvan i svackan där backen planar ut. Jisses Amalia, det var en nära döden-upplevelse med tanke på att backar med 5 % lutning är höga nog för min del och den här är minst tre gånger så brant.

Skidat och plåtat
I morse var det strålande fint väder. Solen sken från molnfri himmel och vid lunchtid hade tempe­ra­tu­ren gått upp till ett fåtal minusgrader. Idag skulle jag ut på en längre tur på isen beslöt jag. Mia före­drog att stanna kvar inne.

Iskristaller 2Jag följde tävlingsspåret en liten bit tills jag hittade ett bildmotiv och klev ur spår. Bakom mig kom näm­ligen en annan skidåkare. En damröst besvarade mitt hej. Hon stannade till och vi bytte några ord om det fina vädret och fördelen med spåret innan hon gled vidare.

Efter fotograferingen lekte jag med tanken på att skida till Dragsedet, dvs änden på sjön men insåg att det skulle bli på tok för träligt. Så roligt är det inte att skida på isen.

Redan vid Vidnäs­udden stannade jag nästa gång för att fånga iskristallerna som låg kvar på buskarna efter den kalla natten.

Det var ovanligt många skidåkare i farten upptäckte jag. Solen lockade fler än mig. Och tack och lov inte en endaste snöskoter eller fyrhjuling! Underbart tyst och fridfullt.

FotografEfter ett par fotoavbrott varvade med träning av skid­musk­lerna nådde jag radiomasten. Nu hade jag fått nog. Men innan jag vände fick jag syn på några lämpliga bildmotiv uppe på bergen ovanför. Det blev en ganska lång paus innan jag satte av i (för mig) god fart tillbaka.

Från Vidnäsudden gjorde jag ett nytt spår rakt till bryggan. Nu ville jag hem utan omvägar. Tävlings­spåret följer nämligen strandkanten och det hade jag ingen lust med.

Bildskörden bestod av 83 foton, varav drygt hälften återstår efter att jag valt och vrakat. Land­skaps­foto­grafering är inte riktigt min grej kan jag konstatera. Eller för att uttrycka det på annat sätt: det finns stor förbättringspotential. 😀

av

22.2 – Begagnat och oväntat

Jag har fått åldersperspektiv och hämtat mina nyinköpta skridskor. Mia har tagit med mig på promenad.

JackanÅldersperspektiv
I onsdags träffade jag ”den unge gentlemannen” i butiken. Eftersom han studerar på annan ort ses vi inte så ofta. Som vanligt utdelade han en komplimang, han tyckte att jag hade snygg jacka. Den jackan kan man säga mycket om, men absolut inte att den är snygg, så jag talade om för honom att den är inköpt  i Mora 1989 och ser ut därefter.

Redan flera år innan jag och senaste exet separerade (år 2000) fick jag användningsförbud på den. Jag kunde möj­li­gen få ta på den när jag gick ut i skogen med hundarna, men absolut inte annars. Det kanske säger en del om dess skick och utseende.

”Då är jag fem år yngre än din jacka” räknade gentle­man­nen raskt ut. Det fick mig att brista ut i ett rungande gapskratt som fick kunder och personal att vända på huvudet. Om min jacka är äldre än människor i min om­giv­ning, måste det ju betyda att jag har passerat bäst före-datumet för länge sen! Det var den tanken jag fann synnerligen roande. 😀

Begagnat nyförvärv
Bytesbörsen på Kimitoön är ett ypperligt ställe att fynda! Tack vare mitt inlägg tidigare i veckan är jag nu lycklig ägare till ett par begagnade damskridskor till det facila priset av 10 €.

SkridskorVi hade kommit överens om att säljarens man, beskriven som lång, blond dansk, skulle stå utanför Mat-Kompis idag kl 12.40 där jag kunde hämta dom. Beskrivningen kom sig av att jag hade beskrivit mig som gråhårig tant med svartbågade glasögon.

Och där stod han mycket riktigt, redan 12.35. Inte fullt så lång som jag hade väntat mig och med mössa på huvudet så det var bara dansk jag kunde verifiera när vi hejade. Jag fick hans påse och han fick min sedel. Såna affärer gillar vi.

Senast jag försökte stå på ett par skridskor var för ungefär 50 år sen så det gäller att jag utrustar mig med hjälm, knäskydd och vadderade kläder när jag ger mig ut. Fast jag får börja med att röja en träningsbana utanför bryggan.

Eventuella åskådare debiteras 5 € för nöjet att se på när jag drattar omkull. Om jag håller mig på benen är det gratis. 😀

Oväntad promenad
Framåt halv sex kom jag på att jag hade glömt att ”klä på” Silverpilen efter dagens utflykt. Mia ville gärna följa med ut.

Mia på promenadNär kapellet satt på stod Mia på körbanan och såg lätt uppfordrande ut. När jag gick fram mot henne, började hon gå nerför backen så jag frågade om hon ville ta en promenad? Det ville hon alldeles tyd­ligt för hon travade i väg före mig.

Varje gång hon stannade, gjorde jag det också för att se vart hon skulle ta vägen sen. Varje gång fortsatte hon vidare längs vägen. Då vi kom fram till korsningen gick jag in på vändplatsen och upp på snövallen. Hon följde efter och stod bredvid mig och spejade ett tag. Sen tog hon befälet igen.

Jag var nästan säker på att hon skulle vända och gå hemåt, men ack vad jag bedrog mig. Hon tra­vade med bestämda steg i riktning mot G:vägens slut. När vi passerade sommargrannen psykologens strand tittade hon intresserat neråt, men insåg att det inte gick att ta sig fram där så hon fortsatte.

Jag ville gärna gå hem över isen men hade redan övergett tanken då vi kom till en öppning mellan buskarna och jag fick syn på gamla fotspår. Så bra, dom kunde vi följa tyckte jag och bestämde färdriktning i min tur.

Mia var med på noterna utan protester och såg ut som en orm där hon sick-sackade i mina fotspår. Nånstans där framme visste jag att skidspåret gick så jag höll kurs mot det.

Ny skyltVid det här laget började det skymma på allvar, men jag tyckte mig skymta skidspåret en bit framför oss. Genom frasandet från snön hörde jag ett ljud och stannade. Mia kom fram och ställde sig på mina fötter. ”Det är en uggla som hoar” talade jag om för henne. ”Jaha” sa hon (inte) och tog täten.

För att underlätta för henne att ta sig fram trängde jag mig före och gick med korta steg så hon inte skulle behöva hoppa från spår till spår. Nu var vi strax framme vid skidspåret och kunde svänga vänster för att komma till ”hemhamnen”. Med ett förtjust litet kurr satte hon av i full galopp längs skidspåret och snart nog var vi innanför tomt­grän­sen igen.

Det är definitivt första gången en katt har tagit mig ut på promenad! Men eventuellt inte den sista? Den nya dörrskylten kommer kanske till användning oftare än jag hade räknat med? 😀

av

Lattjo lajbans

Idag hade vi lite extra livat på Udden. Mia fångade en skogsmus ute och bar in den i verandan. Hon ville gärna ha in den i köket men matte sa nej.

En stund senare beslöt jag gå en sväng till stranden. Mia och musen var kvar i verandan. När jag var halvvägs kom Mia efter med musen mellan tänderna. Tydligen ville hon göra mig sällskap men inte lämna musen obevakad. Sen släppte hon den, vilket fick till följd att både Mia och jag plumsande i snön satte av efter den.

Jakt 1

Musen pep i väg ner mot sjön och vi efter. Mia frös om tassarna, men höll upp en åt gången för att hålla värmen. Med jämna mellanrum dök musen under det översta snö­lagret och försökte ta sig ner under snön. Eller så trodde den att vi inte kunde se den längre?

Jakt 2

Mia såg förstås till att musen fortsatte sin flykt genom att peta på den med tassen. Innan hon gjorde det fick jag chansen att ta upp den lilla filuren ett par gånger och prata med den. Om det var därför eller för att hon ledsnade på jakten vet jag inte, men när jag sa att vi skulle gå upp tillbaka och släppte ner musen i snön gick hon snällt före mig och lämnade musen åt sitt öde utan att se sig om.

Jakt 3

av

20.2 – Globalt och lokalt

Jag har vistats i främmande länder, premiärbesökt ett lokalt företag, sandat ekologiskt och packat upp varor från Bangladesh.

I främmande länder
Dom senaste månaderna har jag vistats i Nordkorea och Tibet och befinner mig för närvarande i Indien. För det har det inte ens behövts en dator – i böckernas värld är sånt också möjligt.

BöckerI den första boken fick jag veta hur det är att födas och växa upp i ett nordkoreanskt arbetsläger. Till slut lyckas Shin Dong-huyk mot alla odds fly och gående ta sig till Kina, en sträcka på ca 600 km. ”Flykten från läger 14” heter boken som jag skrev om redan i inlägget den 31.12.2012.

Nästa bok tog mig till Tibet och munken Palden Gyatsos berättelse om sitt liv och de 33 år han till­bringade i olika fängelser efter att ha deltagit i resningen för Tibets frihet. Boken gav mig en god inblick i kinesernas inställning till och behandling av det folk de har förtryckt sen 1950. Boken heter ”Elden under snön”.

Båda böckerna beskriver ofattbart lidande, såväl fysiskt som psykiskt. Att dom bygger på verkliga hän­delser gör det ändå ruggigare och ännu mer avskyvärt. Hur kan vi behandla våra medmänniskor så fruktansvärt illa?

Just nu är jag som sagt i Indien. Den här gången handlar det inte om politiskt eller personligt förtryck, men väl om en man som har rymt från ett långt fängelsestraff i Australien och tar sig till Bombay. Han förälskar sig i Indien och har halvvägs i boken efter svår misshandel i fängelse fått arbete och beskydd av en indisk maffialedare. Boken som också den är faktabaserad, heter ”Shantaram”.

Cozy VillaPremiärbesök
Idag, äntligen, gjorde jag ett besök hos Cozy Villa, vår lokala in­red­nings­affär. Bakom disken hejade dottern till grannen på udden mittemot och hälsade mig välkommen när jag talade om att det var premiärbesök. Butiken firar snart ettårsjubileum så det var på tiden.

Jag erkände direkt att den här typen av butik inte riktigt var för mig, vilket fick den glada försäljaren att fråga vilken det är i så fall? Hon skrattade gott när jag svarade: ”Varu-Tjänst eller Agri-Market”. Men hur det nu var fick jag ändå en liten kasse med mig hem. Jag har ju inte särskilt svårt för att skapa inköpsbehov. 😀

Ekologiskt halkbekämpningsmedel
Till dagens ärenden hörde också att hämta säcken med ekologisk ”sand” som jag beställde efter att ha studerat Rautias senaste utskick. Ordet be­kämp­nings­me­del får mig att associera till allehanda gifter så det tycker jag dom kunde ha bytt ut mot nåt annat. Fast vad vet jag inte riktigt? Halkskydd kanske?

När jag läste texten på säcken och jämförde med utseende och konsistens på det grus jag hade hällt ut, kom jag fram till att texten (som vanligt) var missvisande och överoptimistisk. Åtminstone i nu rådande väderleksförhållande med några minusgrader och hårdfrusen is. Vanlig sand eller kattsand skulle fungera minst lika bra.

Eko-sandJag hade fått för mig att medlet också skulle smälta is men så var det ju inte. Exakt vad dom grå kornen består av har jag ännu inte utforskat, men dom är förvillande lika katt­sand. Troligen är jag lurad att köpa nåt alldeles i onödan bara för att jag vill skona miljön.

Gods från Bangladesh
I ett av annat av paketen jag hade med mig hem idag låg bland annat två nattlinnen för att ersätta dom jag har slitit ut. ”Dessiné en France” stod det på etiketten i plaggen. Wow, franska nattlinnen lät ju flott! Ända tills jag såg texten ”Made in Bangladesh”.

Jag har alltså köpt bangladeshiska nattlinnen i Finland av ett svenskt postorderföretag. Snacka om att vi lever i en global värld och att produkterna har rest långt och via många mellanhänder innan dom landar hos konsumenten.

av

18.2 – Jubel och gnissel

Igår var det skidtävling, idag har jag varit onödigt optimistisk, bett om ett nytt kort och gjort ett lyckat inköp. Silverpilen behagar skämta.

Skidtävling och promenad
Igår anordnade Dragsfjärds idrottsklubb skidtävling på sjön. Redan för några dar sen var spåret klart insåg jag när jag upptäckte ett nytt spår utanför bryggan. Min första tanke var att snö­skoter­åkar­na hade hämnats mina beska kommentarer genom att köra förbi, men så illa var det inte.

SkispårFrån södra salongens sydliga fönster hade jag paradutsikt över tävlingen. Fast jag såg aldrig några skidåkare… Jag satt för all del inte med näsan tryckt mot fönstret så det var inte så konstigt att dom undgick mig.

På eftermiddagen var jag så nyfiken så jag och Mia gick ner på isen för att ta en titt. Jag räknade till åtta spår efter stavar. Tävlingen hade alltså inte lockat värst många del­ta­gare om det antalet stämde? Det fanns för all del andra sträckor att åka.

Vädret var inte särskilt lockande – mulet och tö. När Mia och jag infann oss hade det börjat dugg­regna och en råkall vind gjorde sitt bästa för att kyla ner oss.

Mia tyckte det var suveränt med skidspår. Hon satte genast av i trav mot Flottholmsudden. Matte lunkade efter, men bredvid skidspåret. Dess värre svängde spåret bort i stället för närmare strand­kanten som hon uppenbarligen trodde. Hon stannade och såg lite förvirrad ut, sen vände hon.

I stället för att stanna vid hemstranden fortsatte hon i god fart förbi. Matte hängde på och frågade vart hon var på väg? Hon hoppades av allt att döma igen på att spåret skulle gå så nära stranden så hon kunde ta sig en titt inne i vassen, men tji fick hon. När spåret började runda av åt fel håll stan­nade hon och såg fundersam ut. Och så vände hon igen.

Jag tyckte nästan synd om henne. Äntligen tyckte hon sig ha fått chansen att ta sig fram obe­hind­rat dit hon ville och så blidde det ändå inte så. Jag får göra spår till henne snarast möjligt så hon får lite omväxling till inneliggandet.

Onödigt optimistisk
Utan att ha det minsta belägg påstod jag att 32 GB minnespinnarna kostade ca 30 € när kurs­del­ta­garna frågade i tisdags. Tänk så fel man kan ha.

För 29 € kunde jag få 16 GB, 39 € fick jag punga ut med om jag skulle ha 32 GB blev jag upplyst om idag då jag hämtade dom. Det fick alltså bli tre stycken 16 GB i stället. Om jag minns rätt kostade min första minnespinne på 1 GB lika mycket som dagens 16 GB, så pris­ut­veck­lingen går lyckligtvis inte åt samma håll som dom flesta andra priser.

Nytt kort tack
Eftersom det går att tanka med mitt bensinkort också på Shell-mackarna numera, passade jag på att testa det idag i Kimito. Det var tydligen länge sen jag tankade där senast, nu krävs chips­för­sedda kort, så det kunde jag glömma.

När jag kom hem mejlade jag på stört till kundtjänsten och bad om ett nytt, chipsförsett kort med motiveringen att mitt kort inte längre går att använda på Kimitoön. Men är det verkligen meningen att kunden ska hålla reda på sånt? I vanliga fall skickas nya kort ut automatiskt så snart det skett en ändring. Det lär bli ett nytt mejl med en syrlig kommentar när jag väl har fått det nya kortet.

VerandalampaLyckat inköp
Tack vare en idé jag har fått av Tigern/Lejonet har jag varit på jakt efter en glascylinder eller ‑burk ett längre tag. Idag hittade jag en som är perfekt!

Jag hade ingen tanke på glascylindern när jag gick in hos Wuorio, men fick av en händelse syn på ett antal modeller längst upp på en hylla när jag gick runt och tittade. En av modellerna var precis vad jag hade tänkt mig så den fick följa med hem.

På bordet i verandan ståtar den nu med en ljusslinga inlagd precis som jag ville ha den. Ibland blir det faktiskt som man tänkt sig. 🙂

Silverpilen på skämthumör
När jag startade bilen och vände hemåt visade Silverpilens termometer -32 grader!! Efter hand som jag körde gick den stadigt upp och stannade på -7 ett tag, sen gick den ner till -11. Trots att tempe­ra­tu­ren låg på noll?!?

Hur kan det bli så? Tur att man har sina sinnen i behåll och inte litar på tekniken.