Katter kan verkligen konsten att njuta. 🙂
19.3 – Fullbordat och inte
Jag har fullgjort min plikt och väntar nervöst.
Fullgjord plikt
För en stund sen lämnade jag in företagsdeklarationen via suomi.fi. Har man ingen Katso-kod omdirigeras man dit när man ska deklarera elektroniskt. Det hade jag glömt men såg att jag gjorde likadant 2012. Bland mina e-tjänster hos suomi.fi ligger nu två års deklarationer, men bara i 24 månader blir man upplyst om.
Jag kan alltså med gott samvete ägna mig åt annat som är roligare. I morgon ut på kundbesök, på torsdag får jag kundbesök och sen är det dags att förbereda påskfirande och mammas ankomst.
Nervös väntan
Enligt Rouskis’ beställningsinfo på slamtömningssidan var tömningen av avloppstanken planerad till idag, den 19.3. På eftermiddagen beslöt jag göra en ny koll eftersom ingen slamtömmare synts till, men just precis den sidan låg nere.
I ett mejl med frågor till damen på Rouskis påtalade jag felet. Hon svarade föredömligt snabbt den här gången också: ”Det är ett fel i servern, vi tar kontakt till de som upprätthåller den.” Det var kl 14.45, men sidan går fortfarande inte att nå.
För att kolla om jag eventuellt kunde öka nivån i tanken med en tvätt tog jag mig en titt tidigare idag. Det kunde jag absolut inte, inom kort når vätskenivån rörmynningen. Jag får vara glad om jag klarar övriga ”utsläpp” utan att det blir översvämning. Det är många dar innan V12 är slut.
18.3 – Mindre muntert
Jag har deklarerat, fått brev från FPA och studerat pensionsbesked.
Deklarationsdags
Den 2.4 ska både företags- och privatdeklarationen vara inlämnad för min del. Jag började med att titta på företagsdeklarationen men blev så trött i själen att jag övergick till den privata. Där var det bara ett par uppgifter som behövde ändras.
När jag var klar loggade jag in på skatt.fi och ändrade samma uppgifter där. Lätt som en plätt. Nätversionen är riktigt bra tycker jag bortsett från att jag saknar avsnittsnumreringen från pappersversionen, vilket jag också har lämnat som feedback.
Då är det bara resten kvar. Med lite tur fixar jag företagsdeklarationen i morgon. Den brukar ta mest en dag i anspråk.
Brev från FPA
Förra veckan meddelade FPA att dom har fått min ansökan om allmän pension och lämnat den vidare till sina kolleger i Sverige. Handläggningstiden där ligger på 4-8 månader så jag var inte alls onödigt tidigt ute (15.2).
I brevet påpekas också att eventuella tjänstepensioner ska ansökas direkt hos utbetalaren, vilket jag ju redan visste. Det gäller alltså att ha koll på vilka alla dom är. I värsta fall har man lika många utbetalare som arbetsgivare.
Pensionsbesked
Förra månaden fick jag mitt ”orange kuvert” med uppgifter om den allmänna pensionen. Den har ökat i värde med drygt 1.000 €/månad under 2012. Helt OK med tanke på att ingen längre betalar in på den.
I slutsumman redovisas inte pension från stat eller kommun står det. Så bra, då blir det lite mer. Östersunds kommun var min arbetsgivare 1997-2005, faktiskt längsta tiden jag har varit anställd hos samma arbetsgivare.
Värdeökningen på premiepensionen (3 % av pensionskapitalet som man placerar själv) var bara ett par tusen kronor. En genomsnittlig pensionssparare har lyckats med en ökning på 12 % står det som jämförelse. Jag låg på 1 %. Suck. Men jag får skylla mig själv, jag gjorde inga fondbyten i fjol.
Värdeökningen på tjänstepensionerna har inte heller uppmuntrat till några glädjeskutt precis. Men det är ju tyvärr inget jag kan påverka så det är bara att tacka och ta emot. Förhoppningsvis brister jag inte i gråt när jag får besked om min slutliga heltidspension.
17.3 – En solig VoV-dag
Jag har haft en solig ved- och vattendag (VoV), Udden har fått en komplimang, jag har tankat D-vitamin och bakat(!).
Ved och vatten
Sol för 12e dagen i följd, helt fantastiskt! Som vanligt var natten kall, men temperaturen hade redan hunnit krypa upp till -15,9 när jag steg upp vid 9-snåret.
Ett par timmar senare fyllde jag vattendunken och hämtade mera ved. Vedlådan är visserligen full, men jag vill gärna ha tillgång till påfyllning i verandan så där står oftast två fyllda vedbärare ”på lut”.
Komplimang
Då jag hämtade det andra lasset ved kom ”leopardkvinnan” (hon har leopardmönstrad vintermössa) och hennes man(?) gående nerför skogsstigen. Mannen gick före och såg ut som om han inte tänkte heja, men när jag ropade hej med lite eftertryck fick jag ett ”moi” (hej på finska) tillbaka.
Leopardkvinnan har jag hejat på och pratat med tidigare. Hon pratar alltid finska med mig. Som vanligt hade hon med sig sina två ”dammborstar” (Yorkshire-terrier). Hon kommenterade det fina vädret och vi var överens om att våren snart är på väg.
Sen sa hon nåt som omgående gav henne en plats i mitt hjärta: ”Vilken vacker plats du bor på och vilket sött litet hus du har. Gamla hus är fina.” Udden sträckte på sig flera millimeter både på bredden och höjden av berömmet och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det är alltid lika härligt att höra att det är fler än jag som uppskattar Udden. 🙂
D-vitamin
När ved- och vattenbestyren var klara beslöt jag sätta mig i solen en stund. Lite naturlig påfyllning av D-vitamin skadar ju aldrig.
Jag tog ut en av pinnstolarna från verandan och ställde den utanför sovrumsgaveln för att slippa vinddraget från sjön. Trots sittunderlaget blev det ändå kallt efter bara en kort stund så jag utökade med en avlagd katt- och hundfilt. Nu så kunde jag njuta. Mia parkerade sig på dasstrappan och kollade in småfåglarna som höll konsert för oss.
Det gick bara ett tiotal minuter innan började jag känna mig rastlös. Här kunde jag väl inte sitta och göra ingenting? Jag övervägde vilka nyttiga utomhussysslor det fanns… Beskära fruktträden kanske? Nej, det hade jag ingen lust med.
Kunde jag göra nåt vettigt inne då? Disken från i fredags var förstås en möjlighet men som vanligt halkade den längst ner på prioritetslistan. Ha, men jag kunde ju baka en sockerkaka till eftermiddagskaffet! Vilken utmärkt idé!
Baka liten kaka
Jag tog första sockerkaksreceptet Google hittade, kollade att jag hade alla ingredienser och satte i gång. Det är garanterat mer än tio år sen jag bakade senast, kanske tjugo eller mer rentav? Men jag är ju läskunnig så det skulle jag nog fixa.
Och det gjorde jag. Formen kunde ha varit något större, men kakan blev helt OK. Dock inte alls så god som exet brukade få till, han var/är en hejare på sockerkaka. Orsaken tror jag är fullkornsvetemjölet. Det har en liten bismak som saknas i det ”onyttiga” vetemjölet. Men fullt ätbar blev den.
Sen tog jag faktiskt itu med disken. Risken för en överdos av D-vitamin eliminerades därmed. 😀
16.3 – Avfall och annat ätbart
Jag är beredd på tömning, har haft middagsgäster, besök på slaskhögen och gästat Pelles matte.
Beredd på tömning
I förrgår skottade jag en stig fram till avfallstanken. Bäst att vara beredd så jag inte åker på en extra avgift för att tanktömmaren måste pulsa i snön.
Mia inspekterade genast stigen och godkände den utan anmärkning. Hon kollade samtidigt att tanklocket gick lätt att öppna. 🙂
Middagsgäster
Igår – äntligen – fick grannfamiljen middagen som jag har pratat om i ett halvår minst. Men att man skulle komma tomhänt hade dom inte förstått. I påsen som fru grannen överräckte låg både blommor och drickbart.
Det betyder ingalunda att jag inte uppskattar gesten. Tulpanbuketten i ”min färg” inger förhoppning om vår och vinflaskan kommer garanterat att gå åt förr eller senare. Så tack igen!
I samband med inbjudan tyckte fru grannen att jag skulle göra det enkelt för mig. Hon fick som svar att jag är oförmögen till annat. Fru grannen fick nöja sig med stuvade grönsaker (hon är vegetarian) och vi andra fick var sitt ugnsstekt kycklinglår till stuvningen. Enklare än så kan det just inte bli.
Besök på sophögen
I förmiddags plingade Mia intensivt på dörrklockan och kom inrusande med svansen uppburrad som en flaskborste. Jag kunde inte begripa vad som hade skrämt henne så jag tog en titt i sovrumsfönstret.
Vid slaskhögen inne bland syrenerna syntes det lurviga ”monstret” som hade satt skräck i henne i full färd med att förse sig av det ätbara som fanns. Aha, det betydde att sommargrannen hade anlänt.
Sommargrannen är för all del inte lurvig och äter sannolikt inte avfall, men väl samojeddamen Bella som jag har presenterat i tidigare inlägg. Det förklarade varför Mia var upprörd.
Jag gick ut för att huta åt henne men då hade hon redan försett sig så hon lommade i väg utan protester. Husse hade tydligen saknat henne. Han ropade och frågade om jag hade en avfallshög, vilket jag bekräftade. Det resulterade i att Bella fick en reprimand som hon antagligen struntade fullkomligt blankt i.
Besök hos Pelles matte
På eftermiddagen hade min före detta granne och jag kommit överens om att jag skulle komma på kaffe. Hon hade väntat mig på försenat födelsedagskaffe sa hon när hon ringde tidigare i veckan.
Doften av nybakat bröd mötte mig i dörren och kaffebordet stod dukat med ett lass smörgåsar och annat gott. En fröjd för gom och mage.
Den svans- och hemlösa katten Pelle som flyttade in hos henne för flera år sen syntes inte till men det brukar han inte göra. Han är inte speciellt road av besökare. ”Han är väl bakom soffan” tipsade matte.
Javisst, där låg han mellan soffryggen och elementet. Han bevärdigade mig knappt en blick när jag försökte göra mig till och heja på honom men han hade inget emot att bli fotograferad.
Så småningom kom han fram för att ta sig en titt i matskålen och piggnade till då han fick fatt i snöret till kamerafodralet. Men det räckte gott att i liggande ställning röra på huvudet och ena tassen. Pelle är pensionär vid det här laget och hushållar med krafterna.
Efter att ha minskat på smörgåsar och annat tilltugg avslutade jag ”datorstädningen” jag hade lovat utföra, tackade för mig och åkte hem till Udden igen där Mia väntade på sin middag. Efter dagens traktering lär jag inte behöva någon. 🙂
Så de’ så
13.3 – Trevlig, arg och skicklig
Jag kalasar på påskägg, har äntligen bytt om till hem(m)adress och tycker jag är skicklig.
Påskägg
Igår var sista gången jag lämnade Långnäs (i Rosala) på ett tag. För att jag var trevlig och som tack för en givande kurs överräckte deltagarna en påse innehållande ett blockljus, påskservetter och en påse påskägg.
Snart har jag satt i mig hälften av påskäggen. Jättegod choklad och fyllning med arrakssmak, mums.
Deltagarna vill gärna ha fler kurser i höst så jag har redan ”förvarnat” chefen. Det lät bra tyckte hon.
Hem(m)adress
Bland det bästa jag vet är att a) komma hem och b) byta om till ”hemmakläder”. Enda nackdelen är att jag är tvungen att åka bort för att få göra det. 🙂
Det är sällan jag är borta två dar i rad, men omständigheterna krävde det den här gången. Dels hade jag ett postpaket och mat att hämta, vilket jag kombinerade med matinköp och dels ett besök hos min ryska bekant. Hon behövde hjälp med datorn igen.
Det blev lika många timmar som igår. Stackars Mia. Men nu stannar jag hemma i minst två dar.
Rätt så skickligt
Som bekant kräver Rouskis två veckors varsel för slamtömningen. Jag tog mig därför till att justera längden på larmkabeln för ett tag sen. Jag lyckades förstås så väl att larmet gick med en gång… Då ändrade jag tillbaka till samma avstånd som tidigare.
Jag kom fram till att om jag tar en titt i tanken och konstaterar att det snart är larmdags så är det läge att beställa tömning. Vid den senaste ”glutten” tyckte jag det var läge och den 4.3 gjorde jag beställningen via deras e-tjänst (som kräver att man först får ett kundnummer som används som användarnamn vid inloggningen).
Sen hörde jag ingenting. Dagarna gick. Jag fick varken bekräftelse på att beställningen var mottagen eller besked om när tömningen skulle ske. Skitdålig service. 😦
Den 11.3 skickade jag två mejl, ett till en allmän adress och ett till en namngiven person. Från den allmänna adressen har jag inte fått något svar än, men den personliga mottagaren (samma dam som besvarade mina klagomål i tidningen) behagade faktiskt svara en timme senare. Hon var väl rädd för att jag skriver nya inlagor i tidningen annars.
Jodå, dom hade fått min beställning och vecka 12 passade bra för jämna veckor är det tömning i det här området. Något datum meddelade hon inte. Tack för det. Men ska det vara så j—a krångligt?
Jag anser att leverantören utan påstötning ska kunna lämna besked. Dels lägga ut en bekräftelse på att beställning är mottagen och dels meddela vilken dag tömningen kommer att äga rum. Grrr. Dagen efter kollade jag beställningen via e-tjänsten och noterade att den 19.3 var satt som tömningsdag.
Idag, den 13.3 kl 12.25 gick larmet, vilket betyder att jag har en vecka till tömning och den sker om sex dar. Visst är jag skicklig? 🙂
11.3 – Dagen efter
Igår hade jag sällskap vid middagsbordet, idag har jag blivit överväldigad och undanröjt spåren.
Middagssällskap
Igår ansträngde jag mig lite extra. Jag hade bjudit in händige släktingen på middag som kompensation för elsladden han fixade. Förutom köttfärs med tillbehör fick jag för mig att laga smulpaj med aprikoser och vaniljvisp som dessert. I vanliga fall får man nöja sig med glass eller ingen dessert alls.
Som pricken över i dukade jag fint med mormors servis, letade rätt på vårlika servetter och serverade vinet i finglasen och ur karaff i stället för direkt ur flaskan. Konjakskuporna i kristall som jag har fått ”förskottsärva” av mamma kom också till användning. ”Fint ska de’ va’ fast trasorna hänger” för att citera mammas kompis. 😀
Under middagen var det stor bredd på samtalsämnen och diskussioner, men jag fick också frågan om vad som hade hänt med dörren till vedlidret? Släktingen hade läst blogginlägget och visste därför om att gångjärnet hade gett sig.
Jag förklarade och beskrev efter bästa förmåga, men vet inte om jag lyckades speciellt väl…? Då jag var klar sa han att han skulle ta en titt innan han åkte, vilket han också gjorde.
Överväldigande
Vid lunchtid idag knackade han helt oväntat på och meddelade att han hade fixat gångjärnet men att dörren inte längre gick att öppna. Eftersom jag är välbekant med hans sinne för skämt, fann jag mig snabbt och sa att det inte var något problem. Dörren till boden gick ju att öppna så det var bara att såga hål i väggen in till vedlidret.
Jag tackade för den oväntade hjälpen men blev tillsagd att låta bli att känna mig skyldig i fortsättningen. Några skulder och skyldigheter ville han absolut inte medverka till.
Gårdagens middag kanske inte var så lyckad som jag trodde? Skämt å sido, det känns oerhört värdefullt att få hjälp. I det här fallet utan att ens behöva be om den.
Eftersom jag vet hur noga han är gick jag inte ens ut och tittade förrän ett par timmar senare. Det var inte bara det omtalade gångjärnet som var åtgärdat, det övre gångjärnet var också fixerat med en ny skruv. Rostfri och syrafast om jag känner släktingen rätt.
På insidan av dörren satt dessutom en förstärkning i form av en metallplatta och en bult för att hålla den delen av gångjärnet som sitter på dörren på plats. Ingen aning om vad den kan heta? Hur som helst betyder åtgärderna att gångjärnen sitter kvar i min livstid och säkert ett par hundra år till om inte huset rasar innan.
Spåreliminering
Ett kort ögonblick övervägde jag att diska före middagen igår men kom fram till att det var meningslöst. Det skulle ju bli ny disk inom kort.
Idag hade jag inget val längre. Den minimiyta på diskbänken som jag har som krav att hålla tom var definitivt förbrukad. Frukostsmörgåsarna fick bres på Mias sittplats framför mikron.
Att diska är i stort sett det enda nyttiga jag har gjort på hela dagen. Ändå har klockan hunnit slå sex. Ofattbart vart tiden tar vägen fast man inget gör?
PS. Har ni märkt att det fortfarande är ljust ute kl 18.30? Visst är det härligt? DS.
Liv
Också ett litet liv.
9.3 – På tur med Mia
Igen en härlig dag!
När jag drog upp rullgardinen strax efter åtta visade termometern +7 inne och -19,4 ute. Det var alltså förklaringen till att det kändes kyligt när jag vaknade. Till saken hör att termometern står på fönsterbrädan, nattetid bakom rullgardinen, så riktigt fullt så svalt var det trots allt inte i rummet. Inomhustermometern avslöjade att temperaturen var tio grader högre.
Skidtur
Jag beslöt ta vara på det ljuvliga vädret – strålande sol fjärde dagen i rad – och klädde mig för skidtur på isen. Mia var genast med på noterna. Men det blev en extremt kort tur.
Mia gjorde sitt bästa för att följa efter mig i det färska spåret, men sjönk ner i den lösa snön och frös säkert om tassarna. Av jamandet att döma var vi på väg åt fel håll.
Efter ca tio meter ställde hon sig på skidorna framför mig. Antingen för att värma tassarna eller för att stoppa mig. För att skona henne vände jag om, tog av mig skidorna och ställde in mig på en promenad i stället. Mia skuttade lyckligt tillbaka upp till huset.
Fot- och soltur
När jag hade bytt pjäxorna mot favoritstövlarna gick vi ut igen. Jag svängde vänster nerför backen och Mia hängde på. Då vi kom upp till korsningen försökte jag få henne att välja riktning men hon vände och gick hemåt. Vägarna åt det här gillade hon tydligen inte.
Tillbaka uppe på backen stod hon och sneglade mot slänten vid sidan av vägen. Den är redan bar men för att nå den måste man ta sig över snövallen efter snöplogen.
När jag hade gjort spår till henne trippade hon raskt i väg uppför slänten och hoppade elegant upp på den stora stenen som ligger högst upp. Där parkerade hon sig i solen och låg och spanade.
Matte kravlade sig också upp och hittade en liten stubbe att sätta ner ändan på. Där satt vi och njöt en stund. Här nådde blåsten oss inte och solen låg på så det kändes riktigt skönt.
Efter ett tag blev jag less och fortsatte uppåt. Där ligger snön fortfarande djup, men stövelskaften räckte till för att jag skulle kunna ta mig till stigen utan att få snö i stövlarna. Jag fortsatte över på andra sidan, ovanför grannens garage och tog några bilder av Udden – ett av favoritmotiven.
Soptur
När Mia såg att jag flyttade på mig gjorde hon det också. Hon stod på skogsstigen och såg ut som om hon kunde tänka sig att gå en soptur så då gjorde vi det.
Varje gång hon stannade gjorde jag likadant. Den här gången skulle hon få gå först. Det blev många stopp. Varje doftspår och (hund?)markering skulle undersökas noga. På en del ställen lämnade hon sitt eget doftspår och andra nöjde hon sig med att lukta på.
Mitt på stigen hade en tik tydligen bestämt sig för att markera att döma av urinfläcken. Den doften var extra intressant tyckte Mia.
Hon la ner huvudet och gned kinden mot fläcken, skrapade med klorna på den och slickade på tassen för att smaka på den. Besynnerligt varför just den var så intressant?
Till slut nådde vi backkrönet och soptunnan. Mia fortsatte längs vägen så jag gick efter. Men i nerförbacken stannade hon, gick fram till snövallen och sträckte sig upp för att se över kanten. Hon verkade tycka att jag kunde göra spår åt henne igen, men jag förklarade att jag inte ställde upp på det.
Efter en snabbtitt från dom högsta snöhögarna vid vändplatsen för sopbilen föreslog jag att vi skulle gå hem igen. Okej då tyckte hon. I samma veva såg vi en sparkförare skymta mellan träden på byvägen. Jag kände på mig att det var nån som var på väg till Udden, så vi skyndade oss hem och kom precis lagom tills besöket nådde ytterdörren. Synnerligen vältajmat. 🙂
