Igår tog Mia ut en semesterdag.
4.3 – Aptitligt
Jag har kokat persilja, intagit middag på annan ort och nyss avslutat kvällsskiftet.
Persilja
I förrgår beslöt jag testa ett hälsotips jag hittade på FB. Avkok på persilja påstods ha renande inverkan på njurarna.
Jag har nu druckit ett glas ”persiljevatten” per dag i tre dagar men kan inte påstå att jag har lagt märke till nån speciell inverkan. Men det kan ju hända att urinen innehåller en massa skadliga ämnen fast jag inte ser det?
Middag på annan ort
Igår var jag bjuden på middag på annan ort. En dryg timme före avfärd såg det ut som om jag skulle bli tvungen att ställa in den på grund av snön. Silverpilen hade inte en suck att ta sig fram i dom snömassor som har vräkt ner dom senaste dagarna.
Men, under över alla under, just när jag nästan hade övergivit hoppet om att få njuta av god mat och trevligt sällskap hörde jag ljuv musik… ”Vägmästarens” traktor var på G. Och vips var byvägarna farbara igen.
Det vankades en 3-rätters middag minsann. Tre olika varmrätter närmare bestämt och det händer ju inte så ofta. Kocken hade verkligen ansträngt sig.
Avslutat kvällsskift
Jag begriper inte vem det är som önskar mera snö hela tiden? Sluta genast med det! I eftermiddags fick vi påfyllning igen. Just när allt var undanröjt. 😦
Jag började dagen med att skotta vid postlådan. Vägmästaren hade nog extra bråttom igår så han lämnade en ”fläck” åt mig.
Lyckligtvis kom det ingen morgontidning idag så det gällde bara att få undan snön tills postbudet kom. Jag hann inte bli riktigt klar men eftersom jag befann mig på plats fick jag posten överräckt genom bilfönstret.
Ett par timmar senare började det snöa ymnigt igen men slutade tack och lov vid 18-snåret så jag beslöt att göra ett kvällskift också. Det är inte utan att snömusklerna kvider efter intensivträningarna.
Alla som betalar för att träna på gym är välkomna på snöpass till Udden! Här är träningen alldeles gratis.
Snöyra
Framåt lunchtid gläntade jag på ytterdörren. Men jag stängde den hastigt igen. Flera timmars arbete väntade… Efter gårdagens stormvindar och snöyra existerade inga stigar längre.
Efter 2½ timme såg det betydligt bättre ut. Dock blev jag en aning kall om rumpan. Skottningen företogs som vanligt i morgonrock trots minusgraderna. Som belöning för arbetet behagade solen titta fram.
Josh Groban/Brave
httpv://youtu.be/McdMwOV0y6c
Kul :)
En rolig liten ploj: Låt mig Googla åt dig:
Reprisväder
1.3 – I backspegeln
Jag är klar med Indien och befinner mig i 60-talet.
Klar med Indien
Vid halv tre-tiden i natt kom jag till sidan 938. Där slutar första delen av Shantaram ganska abrupt och man undrar vad som hände sen? Följde Lin med Karla för att söka upp Khaled och åkte han till Sri Lanka som planerat?
I en intervju med författaren nämner han att Shantaram är den första boken av fyra så det kommer mer. Del två är publicerad men finns av allt att döma inte på svenska och de engelska upplagorna är slut hos Adlibris så jag får ge mig till tåls ett tag.
60-tal
Under eftermiddagen har jag roat mig med att plocka fram mina dagböcker från 60-talet framåt. Underst låg minnesboken med glansbilder (bokmärken) som är påbörjad 1959, samma år jag började i ”småskolan”.
De flesta verser och rim är skrivna av skolkamrater, men jag hittade också ett par visdomspärlor som vuxna har skrivit. Så här skrev en av mina lärarinnor 1960:
”Du som söker – tveka ej i valet
mellan verklighet och återsken!
Älska kärnan – ej det fagra skalet.
Må din kärlek vara stark och ren!”
En annan tänkvärd strof (ur Topelius’ sånger 1867) har min fosterfar skrivit 1961:
”Stå fast om än all tidens nöd
vill rycka hän från dig ditt stöd.
Var oförskräckt om ock en värld
i otro snärd till kamp du väckt.”
Det var drygt att plöja igenom dagboken från 1961 till 1965. Dom första två åren är ganska ointressanta och på slutet handlar det bara om killar.
Den 5.3 1963 har jag av nån anledning skrivit ”Jag hoppas att Gud snart tar upp mig till himlen”. Jag måtte ha haft en dålig dag. Den kommentaren är nog det mest religiösa jag nånsin har skrivit.
Mitt livs första kyss fick jag den 23.3.1964. Inom kort kan jag fira 49 års jubileum. Killen som hade den äran trodde att jag skojade då jag talade om att jag var 11 år. Stackars kille, han måtte ha blivit chockad när han insåg att jag menade allvar.
Samma år sjöng jag i skolans julfestkör. Hur i all sin dar jag nu blev utvald till den? Musikalitet är verkligen inte mitt mest utmärkande drag.
1965 var ett internationellt år. Jag var stormförälskad i en (svensktalande) jugoslavisk pressfotograf, agerade guide till en kille från Nya Zeeland och blev bekant med två italienska tennisspelare som tävlade i Finland. I november gjorde jag mitt andra besök hos mormor och styvmorfar i England då jag följde med mamma för att hälsa på.
Det framgår att jag var en ganska framfusig, orädd och självsäker liten odåga på den tiden. Förhoppningsvis har jag ändrat mig till det bättre?
28.2 – Gammalt och nytt
Jag har inventerat, hittat en idealisk telefonmodell, står i tacksamhetsskuld och har gjort en radikal omvärdering.
Inventering
Igår gjorde jag slag i saken. Jag var urless på att skölja/tvätta händerna varje gång jag hade fyllt på ved i spisen eller lyckats sota ner dom. Men från och med nu blir jag aldrig mer brännskadad, smutsig eller sotig! I fortsättningen använder jag handskar.
Ett par tunna s k trädgårdshandskar skulle bli perfekt kom jag fram till och började inventera mina förråd. I en korg i vindstrappan hittade jag ett par men dom kändes för trånga, det skulle ta för lång tid att klä på och av dom. I en korg i garderoben fanns ytterligare valmöjligheter och ett par som jag godkände.
Jag kom fram till att jag har 17 par(!) arbetshandskar i diverse utföranden och storlekar. Allt från tunna bomullshandskar till oljebeständiga vinterfodrade dito. Dessutom ca 80 par gummihandskar.
Ett par ligger fortfarande kvar i originalförpackningen och dom finaste är jag så snål på att jag inte nänns använda dom. Hur knäppt är inte det? Till råga på allt har jag nyss köpt två par för vinterbruk. Ännu knäppare!

Bildkälla: http://i.dailymail.co.uk
Idealisk telefonmodell
Äntligen har mina landsmän kommit på att man kan tillverka en telefon som det bara går att ringa eller SMSa med och som har ett tilltalande pris – 15 € känns väldigt lagom. Att den klarar standby-läge i en månad är ju också en stor fördel.
Ingen kamera, ingen musik, inga kartor. Nokia 105 blir definitivt min nästa telefonmodell om och när min befintliga 7373 (köpt i december 2006) säger upp bekantskapen.
Tacksamhetsskuld
Jag fick inte göra rätt för mig den här gången heller. Idag hämtade jag den ombyggda lampsladden till min nya fönsterbelysning hos händige släktingen.
När jag packade upp lampan som jag fyndade på postorder visade det sig nämligen att den var avsedd för anslutning till en takkontakt och inte väggkontakt som jag hade tänkt mig. I mitt lilla elförråd (en plastkasse) letade jag rätt på en sladd med stickpropp för vägguttag som skulle bli perfekt, men jag är som bekant ingen hejare på eljobb så jag konsulterade händige släktingen. Han åtog sig välvilligt att byta till den sladd jag ville ha och montera en avbrytare.
I brist på annan ersättning lovade jag bjuda på middag. Fast det är kanske mer bestraffning än belöning med tanke på mina kocktalanger? 😀
Radikal omvärdering
Det var inte nog med sladden, jag blev dessutom bjuden på lunch bestående av egenhändigt rökt strömming med en ägghalva och stekta rotsaker till.
Jag som aldrig har varit förtjust i böckling tidigare gjorde en fullständig omvärdering efter det första smakprovet jag fick i söndags. Ljuvligt gott! Fisken formligen smälte i munnen och smakade helt annorlunda än dom böcklingar jag tidigare råkat ut för så nu är jag frälst. Men då ska det vara ”hemkört”.
Dagens citat
26.2 – På och i is
Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.
Långholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.
I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skidmundering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.
Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.
Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.
När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.
”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom tillbaka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.
Det visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.
Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.
Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min gissning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.
Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.
I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.
Vinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.
Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.
Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdeltagarna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.
Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂






