Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

5.2 – Kursdag och jaktnatt

Jag har ”sloschat” mig fram och tillbaka från Hitis-Rosala skola och hittat ett nytt an­vänd­nings­om­råde för tumstocken.

Töväder
Nattens stormvindar hade bedarrat och lämnat efter sig ett nytt lager snö när jag så småningom masade mig ut idag. Stigen fram till dörren såg lika orörd ut som den gör vid sommarstugorna.

GråttNär jag hade skottat mig fram till parkeringen såg jag till min glädje att ”vägmästaren” hade varit i farten. Uppfarten och vändplanen var nyröjd. Skönt, då tog jag mig utan problem ut till stora vägen.

Avresa
Mia föredrog att stanna inne när hon såg att jag var på väg. Delvis beroende på vädret men främst för att hålla koll på vår senaste besökare som har gömt sig under/bakom köksspisen.

Prick 14.30 visade Silverpilens klocka när jag startade motorn. Vägen till Kasnäs var blöt och moddig, men jag hade ändå nio minuter till godo då jag nådde kajen.

Vyerna såg lite annorlunda ut jämfört med november då jag senast åkte. Det mulna och gråa vädret fick landskapet att se ut som en bild i svartvitt. Hamnen i Rosala gick i gråskala och det dugg­regnade då jag körde i land.

Hitis-Rosala skolaNy kurslokal
Den här gången skulle vi hålla till i Hitis-Rosala skola. Rektorn var på väg till fastlandet med samma färja som jag kom med så vi träffades bara som hastigast. Hon är bekant sen jag jobbade i Björkboda och Dalsbruks skola för några år sen.

Dom första kursdeltagarna var redan på plats då jag kom. Meningen var att köra i gång 15.45, men vi kom fram till att 16.00 är mer realistiskt. Även om restiden från färjan är kort, tar det sin lilla tid att packa upp alla medhavda kollin och ställa i ordning.

Visa större karta

Dagens grupp bestod av 10 deltagare och nästa vecka ansluter ytterligare en, så det är en ovanligt stor grupp. Dom flesta deltog i höstens kurs, vilket är en fördel, annars är det svårt att hinna be­dö­ma för­kun­ska­perna och anpassa innehållet.

Hemresa
Skolans klocka visade 17.33 då vi började packa i hop och 17.48 var jag nere i hamnen. Silverpilen fick hela bildäcket för sig själv – jag var den enda som åkte med sista färjan för dagen. Båtresan fördrev jag med att återgälda ett missat samtal så tiden gick fort.

Jag var rätt ensam på vägen också. En bil bakom mig och två mötande på 13 kilometer. Ingen större rusning alltså. Så dags har väl dom flesta hunnit äta middag och sätta sig framför TVn kanske?

Mia sträckte nyvaket på sig när jag kom in i köket. Hon hade inte försökt ta sig ut noterade jag. Så länge det finns ett byte inne i huset lämnar hon det inte har jag konstaterat tidigare. Skönt att vara hemma igen.

————————————-

Epilog
Med hjälp av tumstocken har jag petat fram musen som gömt sig bakom spisen. Jakten pågår för fullt. På Udden är det minsann aldrig tråkigt. 😀

 

 

av

2.2 – Matte har ordet igen

Matte förklarar sig och har ny kunskap.

Matte förklarar sig
Att jag övergav Mia i mer än fem timmar igår (se inlägget Efterlängtad) har sin förklaring. Just igår behöv­des jag bättre på annan ort – min ryska bekant ville ha ytterligare justeringar i datorn och hade insisterat på att få bjuda på mat den här gången. Dessutom ville jag göra en säkerhetskopia av alla inställningar.

T-shirtMed tanke på väglaget ville jag ha gott om tid. Halv två hade jag lovat infinna mig och tog därför till den dubbla körtiden, därav start 13.10. Föret var bättre än jag trodde, jag tog mig till Dalsbruk på den vanliga tiden så jag hade tio minuter till godo.

Så bra! Då hann jag ju in på Wahlstens och köpa en T-tröja. På Facebook har dom gjort reklam för nyinkomna tröjor med roliga texter på. En sån MÅSTE man ju ha (se bilden).

Jag hade inte tid att prova så jag chansade på en i storlek L. När jag kom hem och provade kon­sta­terade jag att den gott kunde vara en storlek större – jag är tydligen fetare än jag tror – så vid tillfälle ska jag byta den, förutsatt att den finns i XL.

Kortläsaren i kassan ville inte riktigt vara med på noterna då kunden före mig skulle betala, så inköpet dröjde längre än tänkt men ett par minuter efter halv två var jag på avtalad adress. Enligt över­ens­kom­melse skulle vi äta först så jag satte mig vid dukat bord och blev serverad ärtsoppa med nybakad råglimpa till. Efter mat vankades kaffe och nybakta bullar. Puh.

Förtäringen var avslutad klockan tre så då kunde vi/jag sätta i gång och jobba. Jag prickade av punk­ter­na på åtgärdslistan en efter en. Vissa tog längre tid än planerat. Till exempel att byta språk i Skype. Min ryska bekant vill av naturliga skäl ha den på ryska precis som förut.

SkypeI alla tidigare versioner har man kunnat byta språk under Verktyg, Alternativ, Allmänna inställningar, men i Windows 8-versionen är det slut med det. Det finns bara ett val som heter Inställningar och där hittar man tyvärr ett synnerligen begränsat antal alternativ. Suck. Vid dagens efterforskningar har jag lärt mig att Skype numera alltid använder Systemspråk, dvs samma som Windows i övrigt.

I morgon ska jag på återbesök så då ska jag ändra systemspråk till ryska och hoppas det löser pro­ble­met. Om inte, är enda alternativet att ladda ner ett ryskt språkpaket. Fast då blir konsekvensen för­stås att jag aldrig mer kan hjälpa min ”matmor”.

Innan jag hade betat av hela åtgärdslistan och den fjärde DVD-skivan med datorinställningarna var klar, hade klockan rusat i väg till över sex. Att ta farväl tar också längre tid här än på andra ställen. I vanlig ordning skulle bland annat en kasse med limpa och bullar packas ner.

Så DÄRFÖR var jag hemma först halv sju. I fortsättningen ska jag begränsa tiden för besöken. Jag blir ändå aldrig färdig med alla önskemål eftersom det kommer nya efter hand. Ett synnerligen vanligt feno­men hos datorkunder har jag lärt mig för länge sen. För varje krav/önskemål som är tillgodosett kommer det två nya.

Ny kunskap
Det vore förstås enklast att säga: ”Nej, det går inte”, men det kan jag inte med. Dels för att jag är ny­fiken och dels för att det går stick i stäv mot min problemlösar-natur. I regel finns det ju alltid en lösning bara man hittar den. Fördelen är att jag samtidigt lär mig nya saker. Om jag nån­sin har nytta av kunskapen är en annan fråga?

WindowsFör att utröna hur ett byte av systemspråk påverkar Windows, bytte jag på min stationära dator idag. För säkerhets skull gjorde jag en systemåterställningspunkt först. Efter (obligatorisk) omstart kunde jag inte upptäcka några som helst skillnader annat än att datum, tid, decimaltecken och valuta hade ändrats. Det bådar alltså gott inför morgondagen.

Jag har också jagat rätt på kortkommandon i Windows 8. Många var på engelska så alla stämmer inte med den svenska versionen, men jag lyckades hitta en lista på 113 st som är specifika för Windows 8 i svensk version. Av dom har jag plockat ut dom viktigaste och tar med mig i morgon som utlovat. Och absolut max två timmar får det besöket ta!

av

31.1 – Bedrifter

Jag har uträttat en storbedrift, gjort ett fynd, räddat liv och blivit bjuden på middag.

Storbedrift
Gårdagens väder lockade nog ingen till utomhusvistelse – blötsnö och snudd på stormvindar. Däremot var vädret perfekt för att tvätta och diska. I synnerhet det senare, teskedarna var slut.

DiskInnan jag kavlade upp ärmarna hade klockan hunnit bli över halv sex. Det fanns mycket roligare saker att pyssla med. En dryg timme senare var det äntligen tomt på diskbänken. Två veckors disk tar sin tid.

Jag kom fram till att jag kanske borde diska en gång per vecka i stället så jag klarar det på en halv timme. Återstår att se vad det blir av den ambitionen?

Fynd
I jakt på nåt helt annat hittade jag klementiner i skafferiet. Så bra! Dom hade jag totalt glömt bort.

Det visade sig att dom var inköpta före jul… Inte så värst saftiga längre, men dom går faktiskt att äta om man inte är alltför kräsen. Och det är man ju inte. Fast det oroar mig att dom fortfarande är ätbara, undrar vilka gifter dom har blivit behandlade med?

Operation livräddning
Senaste dygnet har vi haft besök av en ny skogsmus. En lurig rackare som har lyckats hitta alla göm­ställen där Mia inte kommer åt.

Strax innan jag släckte läslampan i natt hörde jag att den hade vågat sig fram. Av pipet framgick att Mia hade fått tag på den så jag steg upp, fast besluten att förkorta pinan för den.

När jag kom in i köket hade den tagit sin tillflykt till den ena av mina nyare vinter-Croqs som jag förvarar på hyllan längst ner i telefonbänken. Det hade Mia inte riktigt koll på så jag lyfte upp dojan utan att hon reagerade. Hon fortsatte leta bland dom andra skorna.

LivräddningDen lilla tussen undrade nog vad som hände när gömstället rörde på sig men låg snällt kvar medan jag tog fram kameran och för­evi­gade den från olika vinklar. Efter den lilla fotosessionen hade mitt hjärta smält fullständigt.

I stället för att avliva musen drog jag upp rullgardinen i sovrummet och öppnade fönstret. Doften av frisk luft fick den att nyfiket titta ut över kanten på skon så jag skyndade mig att sträcka ut armen och tippa ut det lilla livet så lågt ner som möjligt. Jag ville ju inte att den skulle slå ihjäl sig nu när jag hade beslutat rädda den. Lyckligtvis ligger sov­­rum­met på marknivå så fallet blev inte speciellt högt.

Ett lätt liten duns hördes när den landade på snön. I morse kollade jag för säkerhets skull att den inte låg kvar men såg inget så jag hoppas den klarade sig. Och att den inser att det är bäst att hålla sig borta från det här huset i fortsättningen.

Middag
Förra veckan blev jag inbjuden på middag. SMSet löd: ”… Hur ser din kalender ut för 2014, första kvar­talet, eller nästa vecka 2013?” Som bekant är vi pensionärer strängt upptagna. Fast skillnaden mellan oss och heltidsarbetande är att en programpunkt per dag innebär att hela dagen är upptagen (förstörd).

Som förrätt serverades en härlig svampsoppa, självfallet gjord på egenhändigt plockad svamp. Varm­rätten bestod av en färdigköpt pizza som utökats med en mängd tillbehör. Den som hade tillverkat pizzan skulle förmodligen aldrig ha känt igen den. Mycket god den också. Som avrundning fick jag kaffe och en croissant fylld med hemlagad äppelsylt. Jättemumsigt.

Hela mid­dagen tog tre och en halv timme i anspråk. Det är en viss skillnad mot mina solomiddagar som är avklarade på ungefär samma antal minuter. Å andra sidan pratar jag aldrig när jag äter middag ensam så det kanske förklarar tidsvinsten? 😀

av

28.1 – Tur

Krematoriet har en ny klient och jag har försökt göra saker jag inte kan.

Ny klient
Nån gång på morgonsidan av natten väcktes jag av ett välbekant ljud. En mus som bad för sitt liv. Mia hade tagit en inkräktare. Jag somnade om när det blev tyst men vaknade igen av jaktljud i köket. Jag litade på att Mia skulle sköta sig och somnade om.

Kvart i sju vaknade jag av kräkljud och ett distinkt plopp. När jag tände lampan såg jag Mia som satt uppe på kaminen och tittade ner. Jag steg upp omgående och upptäckte genast varifrån det plop­pan­de ljudet härrörde.

Bildkälla: sv.wikipedia.org

Hon hade kräkts över kanten på kaminen och rakt ner på golvplåten som ligger framför kaminen. Vilken himla tur att det var just där! Det kunde lika gärna ha varit på mina kläder som låg på stolen intill. Det var bara att skölja och torka av plåten så slapp vi den geggan.

På köksmattan låg orsaken till kräkningen. Hon hade bara ätit upp huv’et, resten av muskroppen var intakt och åkte in i ”krematoriet”.

Allt frid och fröjd, jag kunde inta sovläge igen. Strax efter att jag hade somnat kände jag att Mia hoppade upp och la sig hon också.

Jag vaknade ett par timmar senare, men hade ingen lust att stiga upp. Jag visste vad som väntade. Men jag hade tur där också. 🙂

Ny bekantskap
Efter lunch infann jag mig hos min ryska bekant för att installera program i Windows 8. Urk var min första tanke när jag äntligen hade kommit så långt att jag såg startskärmen med alla ”appar”. Alla program heter ju appar numera, en förkortning av application, vilket motsvarar tillämp­ning på svenska.

Jag hittade IE och började programhämtningen. På två timmar hade jag installerat alla program/appar som hon hade på sin gamla dator. Samtliga fanns anpassade för Windows 8, vilket betydde att dom också hade ändrat utseende.

Skype var tacksamt nog för­instal­lerad, men såg också helt annorlunda ut än tidigare versioner. Jag lyckades hitta utloggningen men hur man avslutar programmet kom jag aldrig underfund med?

Kontrollpanelen var jag tvungen att söka upp, den fanns inte bland apparna på startskärmen. Men jag hittade ändå ingen säkerhetskopiering? Tanken var att skapa en systemåterställningsskiva men det fixade jag alltså inte. På nätet har jag heller inte hittat nån lämplig länk. Mysko.

Om jag fick låna datorn ett par dar skulle jag väl lista ut det mesta, men det är också ganska skönt att kunna säga att jag inte vet när jag får frågan om hur man gör det ena eller det andra. Det lär dröja innan jag övergår till Windows 8 kan jag klart konstatera! Men förr eller senare blir jag ju tvungen inser jag. 😦

av

27.1 – Mest yxa

Häggen har blivit ved, jag har skottat snö och det har blivit ändå glesare i stranden.

HäggvedHäggved
Gårdagens första projekt var att göra ved av häggen som jag tog ner i förrgår. Så valhänt som jag är tog det en god stund, men så småningom blev det ved till en brasa.

Snöskottning
Idag började arbetsdagen senare än vanligt, först framåt två. Jag fastnade framför datorn och in­ven­terade bland annat lagringsutrymme. På samtliga diskar inklusive molndito har jag drygt 5,3 TB (5.340 GB) att disponera. Det bör ju räcka ett tag. 😉

På agendan stod snöskottning som omväxling. Det nyfallna lagret var för all del inte så tjockt men den friska vinden hade utplånat alla stigar.

Vädret var inte värst lockande, gråmulet och nog så friska fläktar även om minusgraderna inte var så många. Lädermössan med fårskinnsfoder kom väl till pass.

Det var alltså i grevens tid jag blev klar med vassen! Och efter snöfallet syns det inte om jag har fuskat med städningen förrän isen har tinat bort.

GlesareGlesare
Egentligen hade jag tänkt uppvakta min före detta granne idag men kom fram till att om jag ska för­verkliga mina planer är jag tvungen att verkställa dom innan det kommer ännu mera snö. Dom gamla spireorna skulle bort kom jag fram till i samband med den övriga strand­röjningen.

Inte för att jag kommer att bli av med dom, men det kan få växa upp nya plantor som jag för­hopp­nings­vis kan hålla efter så dom håller sig täta och inte blir så höga.

BorstspireaDom är visserligen vackra när dom blommor och har synnerligen anspråkslösa krav på växtplats så ur den synvinkeln gillar jag dom, men vid det här laget höll dom på att ta över halva stranden och hade blivit spretiga och fula. Varför dom överhuvudtaget växer där är en gåta? Möjligen har fåglar eller några andra djur hjälpt till att sprida dom dit ner.

Kvart i sex var jag klar och kunde plocka i hop krattorna och yxan. Det är väl risk för att yxan blev ovass på kuppen men lyckligtvis finns det såna som kan avhjälpa det om jag ber snällt. 🙂

av

26.1 – Från sax till högaffel

Igår drabbades jag av en planeringsmiss och erbjöd värdigt motstånd. Idag har jag slutstädat(?) på isen.

FrissanMiss i planeringen
Oavsett vilken tid jag stiger upp kommer jag gång med det jag har tänkt göra först framåt lunch. Gårdagen var inget undantag. Jag steg upp klockan åtta och gick till stranden halv tolv.

Halv två hade jag ställt alarmet i telefonen för att komma i håg att starta motor- och kupévärmaren, vilket betydde ett avbrott i vassröjningen. När klockan närmade sig två hade jag bara en liten tuss kvar tyckte jag, men var tvungen att avbryta för att göra mig klar att åka till frissan klockan tre. Sam­tidigt behövde jag uträtta ett par ärenden så jag ville ha god tid på mig.

Jag fattar inte varför jag hade beställt tid till klockan tre? I vanliga fall brukar jag boka sista tiden, dvs kl 16? Hade jag gjort det den här gången också hade jag hunnit bli klar med vassen. Synnerligen dålig planering. Jag hade för all del inget beting på när vassen skulle vara kapad, men ville bli klar innan det eventuellt kom mera snö.

Värdigt motstånd
På kvällen fick jag sällskap till teet och en omgång ”marjas” (mariage eller bondtolva). Om jag hade haft sämre kort halvvägs i spelet hade jag kanske vunnit, men fick för många poäng och åkte ner till sju i stället för att vinna. Spelomgången slutade med ställningen 12-11 till Trollkarlen. Bara en futtig poängs skillnad så jag tycker att jag erbjöd värdigt mot­stånd trots min obefintliga strategi.

Den omtalade bronsfärgade strömbrytaren som jag monterade (se inlägg 8.12.2012) fick sig en översyn medan tevattnet kokade. En tåt satt lite löst så troligen var det den som orsakade för­dröj­ningen när man tände.

HögaffelSlutstädning
Klockan 17.42 idag avslutade jag städningen på isen. Dels var det så mörkt att jag knappt såg vasstråna längre och dels var jag så kissnödig att jag inte ens kunde snyta mig.

Den sista tussen tog inte lång stund, men jag började senare än vanligt och hade dessutom turen att bli avbruten av trevligt sällskap som tackade ja till kaffe. Frun på udden mittemot tog sig en promenad över isen vid halv tre-tiden för att se hur arbetet fortskred.

Under tiden vi drack kaffe började det snöa så när hon gick ett par timmar senare följde jag med henne ner och tog itu med dom sista vajande stråna. Sen återstod städning. Jag drog i hop högarna med högaffel*) och finputsade med kratta ända tills jag som sagt var tvungen att sluta. Snöfallet har fortsatt sen dess så i morgon syns det antagligen inte att/om jag har fuskat. 😀

 

*) Intressant att notera att Microsofts bildbibliotek inte kan skilja mellan grep och högaffel. När jag sökte på högaffel fick jag upp bilder av både och. Förmodligen en stadsbo som har varit i farten. 😀

av

24.1 – Från rimfrost till lockpris

Det vackra vädret håller i sig, kvisthögarna är borta, isbanan har förökat sig och jag är förundrad över köpbeteende.

IskristallerMera vackert väder
Idag var det vackrare än vanligt när jag hämtade tidningen. Solljuset glimmade och glittrade i iskristallerna som hade bildats under natten. Jättetjusigt.

Kvisthögarna borta
Efter mathämtning och butiksbesök fastnade jag en stund framför datorn. På måndag gör jag min första be­kant­skap med Windows 8 och kände att jag behövde veta mer innan jag gav mig i kast med allt det nya.

Klockan hann bli halv tre innan jag kom i väg till stranden för att fortsätta gårdagens arbete. När jag hade kapat ett par buskar och städat bort kvist­hö­gar­na började det kännas kyligt. Solen var på väg ner så jag beslöt avsluta den extra korta arbetsdagen och i stället roa mig med en sparktur på is­ba­nan.

Flera banor
Isbanan hade förökat sig konstaterade jag. Nu kan man nästan ta sig till Hästholmen om man följer den yttersta banan. Finfint! Tack för det, vem det än är som har varit i farten. 🙂

Förundrad
Jag upphör aldrig att förundras över att så många låter sig lockas av låga priser… Hur tänker man då? Är folk verkligen så lättlurade att dom tror att man får samma kvalitet? I synnerhet när det gäller kapi­talvaror.

Ta till exempel en dator. Att jag får en sämre dator är det förstås ingen som talar om, men faktum är att oavsett fabrikat och modell används billigare komponenter i lågprisvaran. Det råkar jag veta efter ett antal år i branschen och det bekräftas också av leverantörsoberoende källor.

Man tillverkar en kort serie med billigare komponenter och kan därför sälja den till ett lägre pris. Att köpa billigt kan således bli dyrare än att köpa dyrt.

LockprisTill detta kommer tid och kringkostnader. Ponera att jag ser en annons med lockpris på bärbara dato­rer hos ett varuhus i stan. Först ska jag ta mig dit för att köpa den och hem tillbaka – vad kostar den resan på ett par hundra kilometer? Och om nåt händer med datorn måste jag skicka eller lämna in den på samma ställe för att få den reparerad. Hur mycket är den hanteringen och extra väntetiden värd?

Jag ifrågasätter också kompetensen hos varuhusets personal jämfört med special­affä­rens. Sälja kan dom förstås, men hur kunniga är deras tekniker? Som jag har förstått det installerar man om datorn eller byter moder­kortet i stället för att reparera om det inte är ett specifikt hårdvarufel.

Om det inte fanns lokala leverantörer på ön hade man förstås inget val, men det finns ju faktiskt två företag som är specialiserade på att sälja, installera och reparera datorer. Att bara behöva åka 50 km t/r i stället för det mångdubbla och kunna få prata med den som sköter servicen är kolossalt mycket värt tycker jag. Men det är jag det.

av

23.1 – På hugget

Igår använde jag huvudet, idag resten av kroppen. Och en del redskap.

Mia på bushumörKursdag
Igår gällde som vanligt fil- och mapphantering i Windows 7. En kursdag i veckan är idealiskt. Det tror jag bestämt jag har konstaterat tidigare?

Mia tyckte det var OK att stanna inne när jag åkte, men hade ledsnat innan jag kom hem. Innerdörren stod på glänt så hon hade gjort sitt bästa för att ta sig ut. Stackars kisse, jag har full förståelse för att fyra timmar är för lång tid att vara instängd.

Fast hon var nog mest sällskapssjuk. Efter en snabbtur ut kom hon in igen och var på bushumör så jag lekte med henne en god stund innan jag ägnade mig åt annat.

Strandröjning
Idag kände jag för att röja i stranden. Redan före lunch var jag arbetsklädd och försåg mig med diverse redskap och knallade ner. Mia hängde på.

På väg ner kollade jag för säkerhets skull hur fläkthuset såg ut. Tack och lov syntes inte den minsta tillstymmelse till isbildning.

StrandröjningVädret var alldeles ljuvligt. Vindstilla, några minusgrader och strålande sol igen. Mor­go­nens dimma hade lyft och bytts mot en rökstrimma från udden mittemot. Tack vare skaren, det tunna snölagret och isen gick det utmärkt att ta sig fram överallt där jag inte kommer åt vår eller höst.

Efter att ha gått loss på en del grenar på stora alen fortsatte jag längs stranden åt andra hållet. Tre timmar senare hade jag fått nog och konstaterade att det enda som syntes av allt arbete var en massa fotspår och några små kvist- och vasshögar. 😦

Om inspirationen och det fina vädret håller i sig fortsätter jag med vassen i morgon.

av

21.1 – Inte illa

Min kalla present står sig, jag har lögat mig i solsken och testat isbanan. Det susar välbekant i vardags­rummet och djurmaten är borta.

IsljusstakarKall present
Fredagens middagsgäst överräckte vid ankomsten en tom plastpåse med ett leende och orden: ”Det här är resten av din present.”

Jag gick genast ut i verandan för att ta reda på vad påsen hade innehållit men såg inget så jag fort­satte ut på trappan. Där såg jag heller inget, men innan jag gav upp föll blicken på två fladdrande ljuslågor i snön en bit ifrån.

Visst är dom fina, mina isljusstakar? Än så länge står dom sig väl utomhus men frågan är hur jag ska få plats med dom i frysen så dom håller sig till nästa vinter? Jag kommer ju aldrig nånsin att kunna få exakt likadana. 😀

Solsken och isbana
Igår var vädret så där fantastiskt fint igen. Strålande sol, svag vind och lagom kallt. Under natten hade vi fått ett nytt, tunt lager med snö men jag chansade på att det fortfarande var sparkföre. Mia föredrog att stanna inne.

IsbanaEgentligen var det nog mera skid- än sparkföre konstaterade jag när jag lämnade stranden. Men herr grannen hade gjort en berömvärd insats med snöbladet… En rejäl isbana!

Jag såg att han kom glidande åt mitt håll så jag inväntade honom och berömde honom för initiativet innan jag drog mot Långholmen till.

Det blev ett hundratal bilder innan jag vände hemåt ett par timmar senare. Som avslutning testade jag isbanan. Där gick det förstås undan utan att jag behövde anstränga mig det minsta. 🙂

Välbekant sus
I morse vaknade Mia och jag av ljudet från mansröster utanför fönstret. Jag drog upp rullgardinen och tittade ut men såg bara en mörkblå skåpbil. Då visste jag vems röster jag hade hört. Värme­pumps­ser­vicen var på plats.

Anledningen till att ytterfläkten hade lagt av var fullt förståelig när man tittade in bakom gallret – ”fläktboet” täcktes av ett tjockt islager. Efter ett par timmars avtining gick fläktmotorn snällt i gång och fungerar nu som vanligt igen.

Installatören lovade ändå komma tillbaka om nån dag för att kolla att allt funkar som det ska och fylla på kylvätska. Så bra, då är det bekymret ur världen. Tills det (antagligen) händer igen vill säga. Fast då vet jag ju vad det beror på och hur jag åtgärdar det.

Slut på djurmaten
I och med att sparken är i användning, har jag ingenstans att hänga soppåsarna längre. Tidigare hängde jag dom på sparkhandtagen för att slippa ”snyltgäster”. Sparken stod nämligen på högkant med medändarna som stöd. Sågbocken var en dålig lösning, det underlaget är ju idealiskt att klättra på.

Mia kollar dofterMen nu är maten borta. Mia och jag tog en promenad till soptunnan idag. Vid tillfälle ska jag kon­struera en annan upphäng­nings­lös­ning.

Mia tyckte jag var urtråkig som gick samma väg tillbaka. Men hon följde snällt med efter att ha gjort några korta avstickare. I kanten på stigen kollade hon in doftmarkeringen efter ett annat husdjur, högst antagligen en hund av tassavtrycken att döma.

Eller så har vi vargbesök som vår invandrarvän påstår?!

av

19.1 – Vintrigt och somrigt

Mia frostar avFrysen är avfrostad, men i övrigt är det nog så frostigt. Utom på Åland.

Avfrostning
Igår var det kallare ute (-23°) än i frysen så jag tyckte det var lämpligt att frosta av den. Bara att lyfta ut backarna på bordet på trappan, stänga av frysen och vänta. Mia hjälpte förstås till som vanligt.

För att få bättre plats och ordning på matvarorna plockade jag ur backarna och sorterade om så nu hittar jag väl ingenting längre. Men skönt att ha det gjort, det behövdes verkligen.

Snabb sparktur
Det kändes slösaktigt att inte ta vara på solskenet så när jag var klar med frysen och ved- och vatten­påfyllning letade jag fram yllekalsongerna och drog på mig extra varma kläder. En liten sparktur hägrade.

SparkturSnötäcket har blivit tjockare sen sist, men medarna skär fortfarande igenom så föret var helt OK. Den här gången fick jag klara mig själv. Mia följde visserligen med ut, men stannade kvar på trappan trots mina lockrop.

Jag beslöt mig för att nöja mig med ett närliggande mål så ”Vidbusken” verkade lagom. Jag ville inte låta Mia frysa så länge.

Jag förbrukade högst ett par kalorier på den korta turen, men det var ju inte det som var syftet. Jag njöt i fulla drag av ljuset, gnistret från miljoner snödiamanter och den rofyllda vyn. Sjön känns alltid lika vänlig, sommar som vinter. 🙂

När jag kom tillbaka blev jag välkomnad av Mia. Hon hade tagit sin tillflykt till verandan under tiden. Inte för att den är varmare än ute, men hon tyckte kanske att den kändes så?

Kallare
Vid läggdags visade termometern -26°. Men det gjorde inget. Inne hade jag det varmt och skönt. Plattan på köksspisen hade antagit en rödaktig nyans och kaminen i sovrummet var het efter allt eldande. Kaminen kändes varm ännu 12 timmar senare.

DimmaVarmare
I morse hade det blivit ett par grader varmare och på förmiddagen sveptes Udden in i tät dimma. Var­ma­re luft på väg.

Jag kunde inte längre se över till grannen på udden mittemot, men efter lunch hade dimman lättat, solen sken för fulla muggar och temperaturen steg ytterligare. Väder­lek som verk­ligen lever upp till namnet.

Kl 17.57 visade termometern bara -9,8 så i kväll behöver jag inte elda i sovrumskaminen. Men ett par brasor i köket blir det nog för att sakta ner elmätaren.

ÅlandSommar på Åland?
I gårdagens ÅU låg en bilaga från Ålandshotels. Bilderna var minst sagt malplacerade med tanke på årstid och temperatur. Badväder kändes svårt att ta till sig när snön ligger vit och utom­hus­tempe­ra­tu­ren runt -20.

Antingen en miss i planeringen eller så vill man vara ute i verkligt god tid för att locka resenärer? Alternativt har Åland fått nytt klimat? 😀