Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

13.3 – Trevlig, arg och skicklig

Jag kalasar på påskägg, har äntligen bytt om till hem(m)adress och tycker jag är skicklig.

LångnäsPåskägg
Igår var sista gången jag lämnade Långnäs (i Rosala) på ett tag. För att jag var trevlig och som tack för en givande kurs överräckte deltagarna en påse innehållande ett block­ljus, påskservetter och en påse påskägg.

Snart har jag satt i mig hälften av påskäggen. Jättegod choklad och fyllning med arraks­smak, mums.

Deltagarna vill gärna ha fler kurser i höst så jag har redan ”förvarnat” chefen. Det lät bra tyckte hon.

Hem(m)adress
Bland det bästa jag vet är att a) komma hem och b) byta om till ”hemmakläder”. Enda nackdelen är att jag är tvungen att åka bort för att få göra det. 🙂

Det är sällan jag är borta två dar i rad, men omständigheterna krävde det den här gången. Dels hade jag ett postpaket och mat att hämta, vilket jag kombinerade med matinköp och dels ett besök hos min ryska be­kant. Hon behövde hjälp med datorn igen.

Det blev lika många timmar som igår. Stackars Mia. Men nu stannar jag hemma i minst två dar.

Rätt så skickligt
Som bekant kräver Rouskis två veckors varsel för slamtömningen. Jag tog mig därför till att justera längden på larmkabeln för ett tag sen. Jag lyckades förstås så väl att larmet gick med en gång… Då ändrade jag tillbaka till samma avstånd som tidigare.

Jag kom fram till att om jag tar en titt i tanken och konstaterar att det snart är larmdags så är det läge att beställa tömning. Vid den senaste ”glutten” tyckte jag det var läge och den 4.3 gjorde jag be­ställ­ningen via deras e-tjänst (som kräver att man först får ett kundnummer som används som an­vändar­namn vid inloggningen).

TanktömningSen hörde jag ingenting. Dagarna gick. Jag fick varken bekräftelse på att beställningen var mottagen eller besked om när tömningen skulle ske. Skitdålig service. 😦

Den 11.3 skickade jag två mejl, ett till en allmän adress och ett till en namngiven person. Från den allmänna adressen har jag inte fått något svar än, men den personliga mottagaren (samma dam som besvarade mina klagomål i tidningen) behagade faktiskt svara en timme senare. Hon var väl rädd för att jag skriver nya inlagor i tidningen annars.

Jodå, dom hade fått min beställning och vecka 12 passade bra för jämna veckor är det tömning i det här området. Något datum meddelade hon inte. Tack för det. Men ska det vara så j—a krångligt?

Jag anser att leverantören utan påstötning ska kunna lämna besked. Dels lägga ut en bekräftelse på att beställning är mottagen och dels meddela vilken dag tömningen kommer att äga rum. Grrr. Dagen efter kollade jag beställningen via e-tjänsten och noterade att den 19.3 var satt som tömnings­dag.

Idag, den 13.3 kl 12.25 gick larmet, vilket betyder att jag har en vecka till tömning och den sker om sex dar. Visst är jag skicklig? 🙂

av

11.3 – Dagen efter

Igår hade jag sällskap vid middagsbordet, idag har jag blivit överväldigad och undanröjt spåren.

Middagssällskap
Igår ansträngde jag mig lite extra. Jag hade bjudit in händige släktingen på middag som kom­pen­sa­tion för elsladden han fixade. Förutom köttfärs med tillbehör fick jag för mig att laga smulpaj med aprikoser och vaniljvisp som dessert. I vanliga fall får man nöja sig med glass eller ingen dessert alls.

Som pricken över i dukade jag fint med mormors servis, letade rätt på vårlika servetter och ser­ve­rade vinet i finglasen och ur karaff i stället för direkt ur flaskan. Konjakskuporna i kristall som jag har fått ”förskottsärva” av mamma kom också till användning. ”Fint ska de’ va’ fast trasorna hänger” för att citera mammas kompis. 😀

Under middagen var det stor bredd på samtalsämnen och diskussioner, men jag fick också frågan om vad som hade hänt med dörren till vedlidret? Släktingen hade läst blogginlägget och visste därför om att gångjärnet hade gett sig.

ReparationJag förklarade och beskrev efter bästa förmåga, men vet inte om jag lyckades speciellt väl…? Då jag var klar sa han att han skulle ta en titt innan han åkte, vilket han också gjorde.

Överväldigande
Vid lunchtid idag knackade han helt oväntat på och med­de­la­de att han hade fixat gångjärnet men att dörren inte längre gick att öppna. Eftersom jag är välbekant med hans sinne för skämt, fann jag mig snabbt och sa att det inte var något problem. Dörren till boden gick ju att öppna så det var bara att såga hål i väggen in till vedlidret.

Jag tackade för den oväntade hjälpen men blev tillsagd att låta bli att känna mig skyldig i fort­sätt­ningen. Några skulder och skyldigheter ville han absolut inte medverka till.

Gårdagens middag kanske inte var så lyckad som jag trodde? Skämt å sido, det känns oerhört värdefullt att få hjälp. I det här fallet utan att ens behöva be om den.

Eftersom jag vet hur noga han är gick jag inte ens ut och tittade förrän ett par timmar senare. Det var inte bara det omtalade gångjärnet som var åtgärdat, det övre gångjärnet var också fixerat med en ny skruv. Rostfri och syrafast om jag känner släktingen rätt.

På insidan av dörren satt dessutom en förstärkning i form av en metallplatta och en bult för att hålla den delen av gångjärnet som sitter på dörren på plats. Ingen aning om vad den kan heta? Hur som helst betyder åtgärderna att gångjärnen sitter kvar i min livstid och säkert ett par hundra år till om inte huset rasar innan.

Dagen efterSpåreliminering
Ett kort ögonblick övervägde jag att diska före middagen igår men kom fram till att det var menings­löst. Det skulle ju bli ny disk inom kort.

Idag hade jag inget val längre. Den minimiyta på disk­bänken som jag har som krav att hålla tom var definitivt förbrukad. Frukostsmörgåsarna fick bres på Mias sittplats framför mikron.

Att diska är i stort sett det enda nyttiga jag har gjort på hela dagen. Ändå har klockan hunnit slå sex. Ofattbart vart tiden tar vägen fast man inget gör?

 

PS. Har ni märkt att det fortfarande är ljust ute kl 18.30? Visst är det härligt? DS.

av

9.3 – På tur med Mia

Igen en härlig dag!

När jag drog upp rullgardinen strax efter åtta visade termometern +7 inne och -19,4 ute. Det var alltså förklaringen till att det kändes kyligt när jag vaknade. Till saken hör att termometern står på fönsterbrädan, nattetid bakom rullgardinen, så riktigt fullt så svalt var det trots allt inte i rummet. Inomhustermo­me­tern avslöjade att temperaturen var tio grader högre.

Mia i snöSkidtur
Jag beslöt ta vara på det ljuvliga vädret – strålande sol fjärde dagen i rad – och klädde mig för skidtur på isen. Mia var genast med på noterna. Men det blev en extremt kort tur.

Mia gjorde sitt bästa för att följa efter mig i det färska spåret, men sjönk ner i den lösa snön och frös säkert om tassarna. Av jamandet att döma var vi på väg åt fel håll.

Efter ca tio meter ställde hon sig på skidorna framför mig. Antingen för att värma tassarna eller för att stoppa mig. För att skona henne vände jag om, tog av mig skidorna och ställde in mig på en pro­me­nad i stället. Mia skuttade lyckligt tillbaka upp till huset.

Fot- och soltur
När jag hade bytt pjäxorna mot favoritstövlarna gick vi ut igen. Jag svängde vänster nerför backen och Mia hängde på. Då vi kom upp till korsningen försökte jag få henne att välja riktning men hon vände och gick hemåt. Vägarna åt det här gillade hon tydligen inte.

Mia på utkikTillbaka uppe på backen stod hon och sneglade mot slänten vid sidan av vägen. Den är redan bar men för att nå den måste man ta sig över snövallen efter snöplogen.

När jag hade gjort spår till henne trippade hon raskt i väg uppför slänten och hoppade elegant upp på den stora stenen som ligger högst upp. Där parkerade hon sig i solen och låg och spanade.

Matte kravlade sig också upp och hittade en liten stubbe att sätta ner ändan på. Där satt vi och njöt en stund. Här nådde blåsten oss inte och solen låg på så det kändes riktigt skönt.

Efter ett tag blev jag less och fortsatte uppåt. Där ligger snön fortfarande djup, men stövelskaften räckte till för att jag skulle kunna ta mig till stigen utan att få snö i stövlarna. Jag fortsatte över på andra sidan, ovanför grannens garage och tog några bilder av Udden – ett av favoritmotiven.

Soptur
När Mia såg att jag flyttade på mig gjorde hon det också. Hon stod på skogsstigen och såg ut som om hon kunde tänka sig att gå en soptur så då gjorde vi det.

Mia på sopturVarje gång hon stannade gjorde jag likadant. Den här gången skulle hon få gå först. Det blev många stopp. Varje doftspår och (hund?)markering skulle undersökas noga. På en del ställen lämnade hon sitt eget doftspår och andra nöjde hon sig med att lukta på.

Mitt på stigen hade en tik tydligen bestämt sig för att markera att döma av urinfläcken. Den doften var extra intressant tyckte Mia.

Hon la ner huvudet och gned kinden mot fläcken, skra­pa­de med klorna på den och slickade på tassen för att smaka på den. Besynnerligt varför just den var så in­tres­sant?

Till slut nådde vi backkrönet och soptunnan. Mia fortsatte längs vägen så jag gick efter. Men i ner­förbacken stannade hon, gick fram till snövallen och sträckte sig upp för att se över kanten. Hon verkade tycka att jag kunde göra spår åt henne igen, men jag förklarade att jag inte ställde upp på det.

Efter en snabbtitt från dom högsta snöhögarna vid vändplatsen för sopbilen föreslog jag att vi skulle gå hem igen. Okej då tyckte hon. I samma veva såg vi en sparkförare skymta mellan träden på by­vägen. Jag kände på mig att det var nån som var på väg till Udden, så vi skyndade oss hem och kom precis lagom tills besöket nådde ytterdörren. Synnerligen vältajmat. 🙂

av

8.3 – Ruschigt

Idag har jag haft hela två tider att passa.

Mathämtning
Solen hedrade oss med sin närvaro för tredje dagen i rad efter en kall och stjärnklar natt. När jag var klar med morgonrutinerna tvättade jag mig och klädde på mig. Före 13.00 hade jag lovat hämta den beställda maten hos Kerstin.

MatMed tio minuter till godo infann jag mig. I köket satt ett obekant ansikte och tittade intensivt ner i nåt jag tog för givet var en räknedosa. Jag stod lugnt kvar utan att knysta. Förr eller senare skulle hon väl känna att mina blickar brände hål i tröjan. Men icke sa Nicke. Till slut lessnade jag och skramlade med min matkorg så jag skrämde upp henne från stolen.

Jag kommenterade att hon sett så strängt upptagen ut att jag inte ville störa. ”Äh, jag spelade ett spel” svarade hon. Det jag trodde var en räknedosa var alltså en telefon. Om ca tio år är damen säkert i min ålder – jag som trodde att det bara är ungdomar som håller på med sånt. Tänk så fel man kan ha.

När jag hade ställt ner maten i korgen och gjort rätt för mig önskade jag trevlig helg och gick. På vägen ut konstaterade jag att den här damen inte på långa vägar var lika kundvänlig och service­in­riktad som chefen själv. Tur att hon bara var vikarie. Fast hon är säkert duktig på nåt annat område.

Butiksbesök
Nästa anhalt var butiken. F d bonuspappan och hans syster var dom enda kunderna så jag passade på att byta några ord med vardera. Sen styrde jag kosan hemåt.

En bit före Udden mötte jag vår invandrare i byn som var ut på sin dagsrunda. Hans gest med armen såg ut som om han ville att jag skulle stanna så jag växlade ner och bromsade försiktigt. Efter ut­bytta artig­hets­fraser­ undrade han om han möjligen fick hämta dricksvatten hos mig? Hans hade tagit slut och han hade ingen lust att åka till Salo. Va?!

Det var ju tur att jag satt ner annars hade jag ramlat på rumpan. Åka 120 km t/r för att hämta dricks­vatten?? Men jag sa inget, det är ju hans val om han vill göra det. Jag svarade att han självfallet fick hämta vatten hos mig. Vi kom överens om att han skulle gå hem och hämta bilen så skulle han komma om­gående.

PumphusetVattenpåfyllning
Under tiden packade jag upp varorna, satte rosorna i vatten, fyllde på vattendunken och gick ut för att hämta ved. Innan jag hann hämta andra lasset kom han. Mycket lämpligt dessutom.

Vinden hade smällt igen dörren till vedlidret så ena gång­järnet hade lossnat från (den murkna) väggen. Dörren hängde nu på trekvart. Jag stack in den antika konstruktionen i det gamla hålet och fick hjälp med att rikta dörren medan jag lyfte den.

Stackars människa, hans rygg är för närvarande i mycket sämre skick än min visade det sig. Det fick mig att känna mig extra frisk och stark. 🙂

När han hade fått sina dunkar fyllda följde han med in på en pratstund. Han sänkte sig försiktigt ner i gungstolen och var orolig för att den skulle tippa bakåt men jag övertygade honom om att han kunde känna sig lugn.

Han tackade nej till kaffe eller te och var inte hungrig så han fick nöja sig med att se på medan jag slängde i mig en portion uppvärmd mat. Snart hade jag nästa tid att passa.

Klippdags
Jag hann både hämta ved, tömma aska, slaskfat och Mias toalett innan det var dags att åka igen. Tyvärr blev det två turer samma dag. Jag skulle vara hos frissan 16.00. Innan jag gick in hann jag lämpa av returkartong och ‑papper vid sopstationen.

Tio i fem var jag färdigklippt och ‑pratad. Frissan och jag har alltid mycket att ventilera. Bland mycket annat utbyter vi information om hur våra katter mår.

SoptunnanSista rycket
Efter frissan åkte jag raka spåret hem, bytte några ord med skyddslingens motionerande mor som jag kom i fatt på byvägen, parkerade Silverpilen och gick in och pussade på Mia.

Skönt, nu behöver jag inte åka nånstans på flera dar så Silverpilen fick sin ”mössa” på sig. Mia såg till att det blev ordentligt gjort och såg ut som om hon kunde tänka sig en promenad så jag hämtade soppåsarna i vedlidret. Den lilla promenaden upp till soptunnan brukar alltid vara populär.

Jodå, hon följde så gärna med och såg nästan besviken ut då jag hade slängt soppåsarna och sa att vi skulle gå hem tillbaka. Hon hade redan tagit kurs mot byn.

Jag vände ryggen åt henne, sa ”hej då” och började gå. Efter några meter vände jag mig om. Uppen­barligen var hem med matte ett bättre alternativ än att gå ensam nån annan stans för hon kom snällt trippande i mina fotspår.

Så gick den här dagen. Förhoppningsvis blir det en ny dag i morgon. 🙂

av

7.3 – Nytt uppdrag

Dagen har varit ändå lättsammare än igår.

Av dagens alla timmar har jag varit nyttig i cirka två. En lyx man kan unna sig när ingen har några förväntningar eller krav på en. Utom Mia möjligen.

Nyttigheten bestod i ett både trevligt och givande kundbesök. Innan jag gav mig av satt jag och filo­soferade över en skillnad i företagskultur mellan Jämtland och Kimitoön.

Oavsett vilken tid på dagen man dök upp på företagsbesök i Jämtland blev man alltid bjuden på ”fika”, dvs kaffe med eller utan tilltugg. Här tillhör det undantagen. Kanske för att kunderna är rädda för att den tiden också debiteras?

SäljsamtalOm det verkligen är nån som har den kutymen anser jag att den leve­ran­tö­ren borde ta sig en allvarlig funderare och göra en omvärdering. Social samvaro fyller helt andra funktioner.

Den största fördelen är utan tvivel att man hinner bilda sig en uppfattning om varandra. Kommer man överens och talar samma språk? Vill man gå vidare i relationen? Känns motparten pålitlig och för­troende­ingivande, är man ”på samma våglängd”? Kaffe­drickan­det kan mycket väl jämföras med en första dejt.

Döm om min förvåning när jag steg in till dukat kaffebord och nybakt kaka! Alla mina slutsatser kom omgående på skam. Möjligen kan en bi­dra­gande anledning vara att jag är bekant med upp­drags­givaren sen tidigare. Hon har deltagit på en av mina kurser, men det var för många år sen. Jag glömde förresten fråga hur det kom sig att hon skickade sin förfrågan just till mig?

Nåväl, den sociala samvaron utsträcktes till en hel timme. Vi hade mycket att prata om, både sånt som rörde uppdraget och annat av gemensamt intresse. Och den timmen debiterar jag givetvis inte!

Efter kaffet satte vi oss vid datorn och började jobba. Anledningen till förfrågan och det påbörjade upp­draget är att synliggöra före­taget i ett nytt forum.

Mark­nadskommunikation är alltid lika roligt och intressant, så det här uppdraget tilltalar mig verk­li­gen. För­hopp­nings­vis leder insatserna till det resul­tat kunden önskar. Då blir vi båda nöjda, vilket självfallet borde vara slutmålet för alla kundrelationer. 🙂

av

6.3 – Lättsamt

Vi har haft en skön dag på Udden.

SnörasSkottning
Jag vaknade till strålande sol. Ett trevligt sätt att vakna. -0,1 visade termometern. Så bra, då kunde jag hoppas på blidväder. Blidvädret skulle underlätta hanteringen.

Igår kväll när jag kom hem efter kursen hade snön rasat från trapptaket. För n:te gången. Fast det är ju förstås bättre än att taket ger efter. Dagens viktigaste uppgift var att röja undan den.

Vid det här laget har jag rutin så det gick snabbt och smärtfritt. Mia höll mig sällskap och gav mo­ra­liskt stöd.

Ljusbyte
När jag var klar med skottandet kom jag på att jag hade bestämt mig för att ta ner ljusslingan vid trappan den 1 mars… Det var fem dar sen så nu var det hög tid.

Sagt och gjort. Fram med verktyg, upp med andra halvan av ytterdörren och demontering av elkabel och slingan med ljus och låtsasgranris. Det gick också snabbt och smärtfritt.

För att ändå ha nån slags belysning förutom utlampan ställde jag glascylindern med ledljusen på bordet. För att slippa få in snö eller regn i den ställde jag den upp och ner. Riktigt fint blev det.

Solbad på bryggan
Vädret lockade till fortsatt utevistelse så jag bad Mia följa med mig ner till bryggan. Hon lät mig gärna gå först och spåra. Att plumsa i snö är inte hennes grej, utom när hon är i jakttagen. Bara då kan hon göra ett undantag.

StormBänkarna på bryggan var snöfria så vi satte oss i solen och njöt ett tag. ”Snart blir det vår” talade jag om för henne. ”Mmmm” skulle hon säkert ha svarat om hon hade kunnat mitt språk.

Mat och rekreation
När vinden började kännas kall knallade vi upp tillbaka. Nu var vi båda hungriga. Efter var sin portion mat vilade vi middag ett par timmar.

Det var nästan mörkt när vi steg upp. Vinden hade tilltagit betydligt, vilket fick UPSen att signalera spännings­bortfall och TV-bilden att pixelera men än så länge har vi el. Det verkar också som om de värsta vindbyarna redan har dragit förbi, jag kan inte längre höra vindspelen klämta.

En brasa i köksspisen, kvällste och film på TV får bli avslutning på den lättsamma dagen.

av

4.3 – Aptitligt

Jag har kokat persilja, intagit middag på annan ort och nyss avslutat kvällsskiftet.

PersiljaPersilja
I förrgår beslöt jag testa ett hälsotips jag hittade på FB. Avkok på persilja påstods ha renande inverkan på njurarna.

Jag har nu druckit ett glas ”persiljevatten” per dag i tre dagar men kan inte påstå att jag har lagt märke till nån speciell inverkan. Men det kan ju hända att urinen innehåller en massa skadliga ämnen fast jag inte ser det?

Middag på annan ort
Igår var jag bjuden på middag på annan ort. En dryg timme före avfärd såg det ut som om jag skulle bli tvungen att ställa in den på grund av snön. Silverpilen hade inte en suck att ta sig fram i dom snö­massor som har vräkt ner dom senaste dagarna.

Men, under över alla under, just när jag nästan hade övergivit hoppet om att få njuta av god mat och trevligt sällskap hörde jag ljuv musik… ”Vägmästarens” traktor var på G. Och vips var byvägarna far­bara igen.

Det vankades en 3-rätters middag minsann. Tre olika varmrätter närmare bestämt och det händer ju inte så ofta. Kocken hade verkligen ansträngt sig.

Avslutat kvällsskift
Jag begriper inte vem det är som önskar mera snö hela tiden? Sluta genast med det! I eftermiddags fick vi påfyllning igen. Just när allt var undanröjt. 😦

GymJag började dagen med att skotta vid post­lådan. Vägmästaren hade nog extra bråttom igår så han lämnade en ”fläck” åt mig.

Lyckligtvis kom det ingen morgontidning idag så det gällde bara att få undan snön tills postbudet kom. Jag hann inte bli riktigt klar men eftersom jag befann mig på plats fick jag posten överräckt genom bilfönstret.

Ett par timmar senare började det snöa ymnigt igen men slutade tack och lov vid 18-snåret så jag beslöt att göra ett kvällskift också. Det är inte utan att snömusklerna kvider efter intensivträningarna.

Alla som betalar för att träna på gym är välkomna på snöpass till Udden! Här är träningen alldeles gratis.

av

1.3 – I backspegeln

Jag är klar med Indien och befinner mig i 60-talet.

Bildkälla: shantaram.com

Klar med Indien
Vid halv tre-tiden i natt kom jag till sidan 938. Där slutar första delen av Shantaram ganska abrupt och man undrar vad som hände sen? Följde Lin med Karla för att söka upp Khaled och åkte han till Sri Lanka som planerat?

I en intervju med författaren nämner han att Shantaram är den första boken av fyra så det kommer mer. Del två är publicerad men finns av allt att döma inte på svenska och de engelska upplagorna är slut hos Adlibris så jag får ge mig till tåls ett tag.

60-tal
Under eftermiddagen har jag roat mig med att plocka fram mina dagböcker från 60-talet framåt. Underst låg minnesboken med glansbilder (bokmärken) som är påbörjad 1959, samma år jag började i ”småskolan”.

De flesta verser och rim är skrivna av skolkamrater, men jag hittade också ett par visdomspärlor som vuxna har skrivit. Så här skrev en av mina lärarinnor 1960:

”Du som söker – tveka ej i valet
mellan verklighet och återsken!
Älska kärnan – ej det fagra skalet.
Må din kärlek vara stark och ren!”

En annan tänkvärd strof (ur Topelius’ sånger 1867) har min fosterfar skrivit 1961:

”Stå fast om än all tidens nöd
vill rycka hän från dig ditt stöd.
Var oförskräckt om ock en värld
i otro snärd till kamp du väckt.”

60-talDet var drygt att plöja igenom dagboken från 1961 till 1965. Dom första två åren är ganska oin­tres­santa och på slutet handlar det bara om killar.

Den 5.3 1963 har jag av nån anledning skrivit ”Jag hoppas att Gud snart tar upp mig till himlen”. Jag måtte ha haft en dålig dag. Den kommentaren är nog det mest religiösa jag nånsin har skrivit.

Mitt livs första kyss fick jag den 23.3.1964. Inom kort kan jag fira 49 års jubileum. Killen som hade den äran trodde att jag skojade då jag talade om att jag var 11 år. Stackars kille, han måtte ha blivit chockad när han insåg att jag menade allvar.

Samma år sjöng jag i skolans julfestkör. Hur i all sin dar jag nu blev utvald till den? Musikalitet är verkligen inte mitt mest utmärkande drag.

1965 var ett internationellt år. Jag var stormförälskad i en (svensktalande) jugoslavisk press­foto­graf, agerade guide till en kille från Nya Zeeland och blev bekant med två italienska tennisspelare som tävlade i Finland. I november gjorde jag mitt andra besök hos mormor och styvmorfar i England då jag följde med mamma för att hälsa på.

Det framgår att jag var en ganska framfusig, orädd och självsäker liten odåga på den tiden. För­hopp­ningsvis har jag ändrat mig till det bättre?

av

28.2 – Gammalt och nytt

Jag har inventerat, hittat en idealisk telefonmodell, står i tacksamhetsskuld och har gjort en radikal omvärdering.

ArbetshandskarInventering
Igår gjorde jag slag i saken. Jag var urless på att skölja/tvätta händerna varje gång jag hade fyllt på ved i spisen eller lyckats sota ner dom. Men från och med nu blir jag aldrig mer brännskadad, smutsig eller sotig! I fort­sätt­ningen använder jag handskar.

Ett par tunna s k trädgårdshandskar skulle bli perfekt kom jag fram till och började inventera mina för­råd. I en korg i vindstrappan hittade jag ett par men dom kändes för trånga, det skulle ta för lång tid att klä på och av dom. I en korg i garderoben fanns ytterligare valmöjligheter och ett par som jag godkände.

Jag kom fram till att jag har 17 par(!) arbetshandskar i diverse utföranden och storlekar. Allt från tunna bomullshandskar till oljebeständiga vinterfodrade dito. Dessutom ca 80 par gummihandskar.

Ett par ligger fortfarande kvar i originalförpackningen och dom finaste är jag så snål på att jag inte nänns använda dom. Hur knäppt är inte det? Till råga på allt har jag nyss köpt två par för vinterbruk. Ännu knäppare!

Bildkälla: http://i.dailymail.co.uk

Idealisk telefonmodell
Äntligen har mina landsmän kommit på att man kan tillverka en telefon som det bara går att ringa eller SMSa med och som har ett tilltalande pris – 15 € känns väldigt lagom. Att den klarar standby-läge i en månad är ju också en stor fördel.

Ingen kamera, ingen musik, inga kartor. Nokia 105 blir definitivt min nästa telefonmodell om och när min befintliga 7373 (köpt i december 2006) säger upp bekantskapen.

Tacksamhetsskuld
Jag fick inte göra rätt för mig den här gången heller. Idag hämtade jag den ombyggda lampsladden till min nya fönsterbelysning hos händige släktingen.

FönsterbelysningNär jag packade upp lampan som jag fyndade på postorder visade det sig nämligen att den var av­sedd för anslutning till en tak­kon­takt och inte väggkontakt som jag hade tänkt mig. I mitt lilla elförråd (en plastkasse) letade jag rätt på en sladd med stickpropp för vägguttag som skulle bli perfekt, men jag är som bekant ingen hejare på eljobb så jag konsulterade händige släktingen. Han åtog sig väl­villigt att byta till den sladd jag ville ha och montera en avbrytare.

I brist på annan ersättning lovade jag bjuda på middag. Fast det är kanske mer bestraffning än belöning med tanke på mina kocktalanger? 😀

Radikal omvärdering
Det var inte nog med sladden, jag blev dessutom bjuden på lunch bestående av egenhändigt rökt strömming med en ägghalva och stekta rotsaker till.

Jag som aldrig har varit förtjust i böckling tidigare gjorde en fullständig omvärdering efter det första smakprovet jag fick i söndags. Ljuvligt gott! Fisken formligen smälte i munnen och smakade helt annor­lunda än dom böcklingar jag tidigare råkat ut för så nu är jag frälst. Men då ska det vara ”hemkört”.

av

26.2 – På och i is

Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.

NorruddenLångholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.

I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skid­mun­dering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.

Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.

Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.

När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.

”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom till­baka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.

SöderuddenDet visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.

Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.

Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min giss­ning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.

Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.

I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.

SolnedgångVinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.

Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.

Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdelta­garna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.

Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂