9.3 – På tur med Mia

Igen en härlig dag!

När jag drog upp rullgardinen strax efter åtta visade termometern +7 inne och -19,4 ute. Det var alltså förklaringen till att det kändes kyligt när jag vaknade. Till saken hör att termometern står på fönsterbrädan, nattetid bakom rullgardinen, så riktigt fullt så svalt var det trots allt inte i rummet. Inomhustermo­me­tern avslöjade att temperaturen var tio grader högre.

Mia i snöSkidtur
Jag beslöt ta vara på det ljuvliga vädret – strålande sol fjärde dagen i rad – och klädde mig för skidtur på isen. Mia var genast med på noterna. Men det blev en extremt kort tur.

Mia gjorde sitt bästa för att följa efter mig i det färska spåret, men sjönk ner i den lösa snön och frös säkert om tassarna. Av jamandet att döma var vi på väg åt fel håll.

Efter ca tio meter ställde hon sig på skidorna framför mig. Antingen för att värma tassarna eller för att stoppa mig. För att skona henne vände jag om, tog av mig skidorna och ställde in mig på en pro­me­nad i stället. Mia skuttade lyckligt tillbaka upp till huset.

Fot- och soltur
När jag hade bytt pjäxorna mot favoritstövlarna gick vi ut igen. Jag svängde vänster nerför backen och Mia hängde på. Då vi kom upp till korsningen försökte jag få henne att välja riktning men hon vände och gick hemåt. Vägarna åt det här gillade hon tydligen inte.

Mia på utkikTillbaka uppe på backen stod hon och sneglade mot slänten vid sidan av vägen. Den är redan bar men för att nå den måste man ta sig över snövallen efter snöplogen.

När jag hade gjort spår till henne trippade hon raskt i väg uppför slänten och hoppade elegant upp på den stora stenen som ligger högst upp. Där parkerade hon sig i solen och låg och spanade.

Matte kravlade sig också upp och hittade en liten stubbe att sätta ner ändan på. Där satt vi och njöt en stund. Här nådde blåsten oss inte och solen låg på så det kändes riktigt skönt.

Efter ett tag blev jag less och fortsatte uppåt. Där ligger snön fortfarande djup, men stövelskaften räckte till för att jag skulle kunna ta mig till stigen utan att få snö i stövlarna. Jag fortsatte över på andra sidan, ovanför grannens garage och tog några bilder av Udden – ett av favoritmotiven.

Soptur
När Mia såg att jag flyttade på mig gjorde hon det också. Hon stod på skogsstigen och såg ut som om hon kunde tänka sig att gå en soptur så då gjorde vi det.

Mia på sopturVarje gång hon stannade gjorde jag likadant. Den här gången skulle hon få gå först. Det blev många stopp. Varje doftspår och (hund?)markering skulle undersökas noga. På en del ställen lämnade hon sitt eget doftspår och andra nöjde hon sig med att lukta på.

Mitt på stigen hade en tik tydligen bestämt sig för att markera att döma av urinfläcken. Den doften var extra intressant tyckte Mia.

Hon la ner huvudet och gned kinden mot fläcken, skra­pa­de med klorna på den och slickade på tassen för att smaka på den. Besynnerligt varför just den var så in­tres­sant?

Till slut nådde vi backkrönet och soptunnan. Mia fortsatte längs vägen så jag gick efter. Men i ner­förbacken stannade hon, gick fram till snövallen och sträckte sig upp för att se över kanten. Hon verkade tycka att jag kunde göra spår åt henne igen, men jag förklarade att jag inte ställde upp på det.

Efter en snabbtitt från dom högsta snöhögarna vid vändplatsen för sopbilen föreslog jag att vi skulle gå hem igen. Okej då tyckte hon. I samma veva såg vi en sparkförare skymta mellan träden på by­vägen. Jag kände på mig att det var nån som var på väg till Udden, så vi skyndade oss hem och kom precis lagom tills besöket nådde ytterdörren. Synnerligen vältajmat. 🙂