Författare: Uddmor

av

I-landsproblem

På måndag ska vi uppvakta en 85-åring, så dom gamla vanliga paltorna duger inte. I går beslöt jag därför inventera ”finklädsförrådet”. Det blev en sorglig upplevelse.

Hittills har jag ägt sju par finbyxor, men efter in­ven­te­rin­gen minskade dom till fem. Mina favoritfinbyxor, ett par svarta krit­strecksrandiga, har hängt med ända sen 90-talet men nu var det tji att få upp blixtlåset – magen har tyvärr vuxit med åren.

Med sorg i hjärtat la jag dom i högen för avpollettering och tog tag i nästa par. Jättesnygga mörklila, men verkligen inte årets snitt. Möjligen inköpta i början på 2000-talet. Minns att jag senast hade dom på mammas begravning 2014, så dom har jag verkligen inte slitit på så ofta.

Dom kändes fortfarande rymliga. Ända tills det var dags för blixtlåset vill säga. Det blev tvärnit igen. Bort med dom också. Förhoppningsvis finns det nån annan som kan ha glädje av dom.

Då återstod dom mossgröna, vinröda och två par svarta byxor förutom ett par pepitarutiga som jag faktiskt kunde ha senast i vintras. Både dom gröna och röda räckte till över kaggen. Det gjorde också dom svarta, även om det ena paret var något tajt sen jag dragit igen blixtlåset.

Vilka jag ska ha på måndag är inte avgjort, men det lutar åt dom rymligare svarta för att få plats med alla godsaker på kaffebordet. ”Begravningsbyxorna” kallar jag dom, men svarta byxor är ju alltid klädsamt – om än ganska tråkiga kan jag tycka.

Överdelen är heller inte fastslagen. Färgen på den avgörs ju av färgen på byxorna. Jag lät mig nöja med en hastig titt i garde­ro­ben där dom hänger tills vidare. Att det finns att välja på råder dock inget tvivel om.

Ändå har jag successivt gallrat ut det mesta av festkläderna. Här på ön bevistar jag varken Guldgalan eller några andra högtidliga eller offentliga evenemang som kräver att man är uppklädd till tänderna.

Jag saknar dom inte heller för all del. Den tiden är förbi för länge sen känns det som. Det räcker gott med enstaka kaffebjudningar och födelsedagskalas. 🙂

Nostalgitripp

Visst kommer vi väl ihåg pyjamaspapper? Det blå-vitrandiga pappret i ändlös bana som användes i matrisskrivarna på 80-talet. Pappret fanns för all del också i vitt.

Till min stora förvåning säljs matrisskrivare fortfarande – på sajten https://www.matrisskrivare.se/ finns flera modeller. Alltså är pyjamaspapper fortfarande gångbart, så lådan jag hittade i före detta skolan i Björkboda i lördags kanske kommer till användning? För min del var fyndet dock en nostalgitripp. 😊

av

Allt ser bra ut

Ju äldre vi blir, desto viktigare är hälsan. I det avseendet är jag lyckligt lottad. 😊

Den 25.2 snöade det ymnigt, men Husse rattade bilen med stadig hand till Bjärnå, cirka en timmes bilfärd från Udden. Jag hade tid hos ögonläkaren där. På vår ö finns varken optiker eller ögonläkare.

Här fick jag det första positiva beskedet. Ögon­läkaren konstaterade att mina ögon mår bra och att synen inte har försämrats de senaste två åren. Skönt att höra. Vi kom överens om att jag gör ett nytt besök om två år.

Den här tiden på året är det också årskontroll efter bröstoperationen. I år innebar det två besök i Åbo. Dels en träff med onkologen, dels mammografi och ultraljudsundersökning en vecka senare.

Onkologen klämde, tryckte och lyssnade en stund innan han sa att allt såg bra ut. Ett upp­skattat besked också det.

I går gjorde vi nästa besök i stan. Att ta sig till en okänd plats i en okänd stad är alltid en utmaning, men det gick bra. Att leta sig fram till läkar­mottagningen i Hansa-kvarterets tredje våning var däremot en utmaning.

Efter att ha irrat runt ett tag fick vi syn på mottagningens namnskylt på väggen och styrde kosan ditåt. Då hade vi redan prövat med två hissar, men den tredje visade sig vara den rätta.

Den ena damen i receptionen betjänade mig på flytande svenska, vilket var en trevlig över­raskning. Röntgenskötarna var inte lika språkkunniga, men jag förstår ju faktiskt finska riktigt bra när jag vill, så det var inga problem.

Att mammografi är en lindrig form av tortyr vet jag sen tidigare. Möjligen är mina bröst extra ömma eller känsliga?

”Det ser bra ut” fick jag höra innan det var dags för ultraljudet i ett intilliggande rum. Läkaren inledde med att bekräfta det positiva beskedet. Sen undersökte hon bröst och lymfkörtlar länge och väl. Det kändes som om hela över­kroppen var insmetad med gelé innan hon var klar.

Hon var också nöjd med resultatet. ”Allting ser bra ut”, sa hon. Härligt att höra!

Jag kan inte påstå att jag hade oroat mig inför undersökningarna, men man kan ju aldrig vara säker på att allt är OK förrän man får det bekräftat av expertis. Nu kan jag med lätt hjärta njuta av tiden fram till nästa års kontroller. 😊

av

Vårtecken

I dag gick jag på jakt efter flera vårtecken. Redan den 3 mars började dagliljan titta upp och snö­droppsbladen var en bra bit ovanför marken. Flera vårtecken den 15 mars kan tyckas väl optimistiskt, men de senaste dagarnas soliga och relativt varma väder ingav hopp.

På västra sidan av huset kunde jag konstatera att videkissarna har knuffat bort sina vinterhöljen och visar sin silverglänsande päls.

Några blåsippsblad gick ännu inte att upptäcka, det var bara smultronbladen som lyste gröna. Däremot lyste små blåa knoppar bland syrenerna. Scillan har definitivt bestämt att det är vår.

Det har också påskliljorna. Små ljusgröna fingrar sticker upp runt ormbunken där dom håller till. Bästa årstiden håller på att få sin början. Det bekräftas också av de ljusnande kvällarna och fågelkvittret som hörs igen. 😊

av

Oförlåtligt

Sexuella övergrepp och våldtäkter på barn och unga är i mina ögon fullständigt oförlåtligt! Lika oförlåtligt som våldtäkter överhuvudtaget. Att prästvigda män gör sig skyldiga till övergreppen och våldtäkterna är ändå mer oförlåtligt och avskyvärt. Hur kristen är man då?

(Understrukna ord i texten länkar till källor med mera information.)

I går såg jag filmen Spotlight som handlar om tidningen Boston Globes avslöjande om brotten som begåtts av katolska präster i Boston. Mer än 1.000 barn och unga blev deras offer. Efter filmens slut rullade listor med andra fall som upptäckts världen över.

De här vidrigheterna har på vissa håll pågått sedan 1930-talet, men fort­farande dyker det upp nya fall. Omfattningen är hårresande. Katolska kyrkan har gjort sitt yttersta för att mörklägga övergreppen och har mutat offren till tystnad med miljonbelopp.

Kravet på celibat anses vara en förklaring till den utbredda pedofilin. Citat från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands kyrkliga ordlista: ”Celibat betyder sexuell avhållsamhet. En person som lever i celibat förverkligar inte aktivt sin fysiska sexualitet utan riktar sin sexuella energi till exempel till kristet barmhärtighetsarbete. I den katolska kyrkan måste alla präster leva i celibat.”

Så varför blir man då präst om man inte klarar kravet på celibat undrar jag? Eller är övergreppen så ”normaliserade” och vedertagna att man inte bryr sig? Och varför kan man inte frångå kravet på celibat i stället för att fortsätta förstöra livet för oskyldiga barn och unga människor?

av

Intressanta nyheter

I veckan har jag läst en del intressanta nyheter. Till dom äldsta nyheterna hör ett 146.000 år gammalt kranium som grävts fram i Kina och som man tror tillhör en ny människoras. Det skulle innebära att neandertalmänniskan inte längre är vår närmaste släkting. Nyheten hittade jag hos illvet.se, där du kan läsa mer om fyndet om du är intresserad.

En annan intressant artikel läste jag i Newsweek. Man har kommit fram till varför Machu Picchu byggdes på den plats det ligger och hur byggmaterialet kunde hanteras så precist. Anledningen till placeringen anses vara att platsen ligger ovanför en tektonisk spricka och att byggmaterialet består av material som bildats till följd av förkastning.

Lite nyare nyheter hittade jag i Good News Network. En ny metod för att återvinna plast på 20 minuter i rumstemperatur så att den kan återvinnas flera gånger. Nuvarande återvinningsmetod är långsam och gör materialet skörare för varje återvinningsprocess.

Samma källa rapporterar om en ny form av cancerbehandling som på sex dagar tar kål på tumörer i äggstockar, tjock- och ändtarm.

Några dåliga nyheter vill jag inte rapportera om. Det finns det så många andra som gör.

Vänligt bemött

I dag blev jag bekant med två charmerande kattherrar. Den yngre i svartvit ”kostym” var väldigt nyfiken men höll sig på behörigt avstånd. Hans äldre kollega bevärdigade mig knappt ett ögonkast och utstrå­lade en avmätt hållning.

Den här gången klarade jag mig alltså från rivsår. 😀

av

Damning, skräckmiddag, brev och sista intervjun

Damning
Den som har gott minne kommer ihåg att jag skippade dammtorkningen i samband med städ­ningen den 6.2. Men i går tog jag mig äntligen i kragen. Punktvis åtminstone – alla ytor och föremål i sovrummet fick sig en välbehövlig överhalning.

Faktiskt höll inspirationen i sig så länge att alla småprylar på hyllan under vitrinskåpet också blev befriade från dammlager. Innan jag fick nog torkade jag också av skänken under skåpet.

På skänken står bland annat en fruktskål, så Husse undrade om jag hade dammat av frukten också. Tänk så lustig man kan vara. 😀

I dag var det knipholkens tur att bli städad. Fast när vi hade tagit ner den såg bomaterialet torrt och fint ut, så det fick vara kvar i förhoppning om att en knipdam vill ruva sina ägg i det. I fjol verkade det inte bebott vad vi kunde upptäcka.

Skräckmiddag
Stackars Husse … I dag fick han halvstekt grisbog med överkryddad sås till middag. Han åt visserligen med god aptit – när han väl fått en tillräckligt vass kniv – och tyckte såsen var smaklig, men i mina ögon var det en skräckmiddag.

Den överkryddade såsen tog bort alla andra smakförnimmelser, det var knappt att jag kände smaken av ättiksgurkan. Suck. Akta dig för att bli bjuden på middag på Udden! ☹

Brev
I dagens post låg ett brev från ÅUCS (Åbo Universitets Centralsjukhus). Det var väntat. Ett år har gått sen den senaste kollen av mitt opererade bröst så snart är det dags igen.

Det känns tryggt med den årliga kontrollen, jag uppskattar uppföljningen. Före besöket ska det tas en del prover, men det kan jag göra på vår hälsocentral. I Åbo görs en ny mammografi. Förhoppningsvis är allt som det ska.

Sista intervjun
I morgon gör jag sista intervjun med dom byggföretag jag valt ut för Annonsbladets bilaga, Bygga & Bo. Alla byggföretagare har välvilligt tagit emot mig och delat med sig av sin information. Och oj, vad mycket nytt jag har lärt mig!

Förmodligen kommer jag aldrig att behöva mina nyvunna kunskaper, men kunskap är inte tung att bära som bekant. Jag gillar att lära mig nya saker, oavsett om jag har nytta av dom eller inte. 😊

av

Grupptryck

Tjugo av mina vänner på FB har ändrat motivet på sin profilbild så att man också ser Ukrainas flagga. Nästan lika många har valt en fredsduva. Jag förstår idén, men kan inte se att det ändrar på sakernas tillstånd.

Att visa sin solidaritet med ett krigsdrabbat land är visserligen fullt förståeligt och försvarbart, men jag upplever att jag kan göra det utan symboler. Beror motivvalen möjligen på att kriget är nära oss den här gången? Jag har då inte sett några andra krigsdrabbade länders flaggor i profilbilderna tidigare, trots att det finns ett otal att välja mellan.

Så jag böjer mig inte för grupptrycket, men anser givetvis att invasionen och kriget ska fördömas. Vad jag tycker om personen som kränker ett lands suveränitet lämpar sig inte för tryck. ☹