Författare: Uddmor

av

Dagsprogram

I dag har Husse och jag hjälpts åt att förbereda vintern. Båten är uppdragen, vattentunnan tömd, vattenslangen upphängd i boden, forsythian har fått skyddsnät och hammocken har fått sitt vinterskydd.

Eftersom jag ändå var i tagen, hängde jag upp ljusslingan vid trappan redan nu. I vanliga fall brukar jag vänta till november, men dit är det ju inte så långt längre.

Nu återstår bara blommorna som än så länge klarat kylan och nattfrosten. Tåligast är gazanian (diamantblomman), men hängpelargonen jag har i en balkonglåda vid trappan blommar också fortfarande, liksom svartögat vid ”pumphuset”, så jag lugnar mig ett tag till.

Bland löven framför trappan hittade jag en luggsliten liten viol som också blommar än.

För ovanlighetens skull följde Mia med oss till stranden och iakttog våra förehavanden. Det verkar som om hon har blivit räddhågsen på äldre dar och behöver sällskap om hon ska vara ute. Hon kanske känner sig sårbar om hon är ensam?

Kommande vecka är tack och lov lugnare än den förra! Från tisdag till lördag var det dagliga aktiviteter.

På tisdagen gjorde jag bort mig. Klockan 14 infann jag mig i Kimito hos damen som hade beställt datorhandledning, men dörren var låst och när jag ringde upp kom jag till hennes telefonsvarare och lämnade ett meddelande.

Jag antog att hon glömt vår överenskommelse och åkte hem igen – 50 kilometers resa i onödan. Senare ringde hon upp och påpekade att det var veckan därpå vi skulle träffas. Suck. Jag hade glömt att radera datumet vi först hade kommit överens om.

Onsdagens aktivitet gick för all del i underhållningens tecken. På kvällen såg och hörde vi Mark Levengoods enmans­show i Villa Lande. En makalös underhållare som verkligen har förmågan att aktivera skrattmusklerna!

I går kväll grattade vi Husses moster och smörjde kråset med go’saker från kaffebordet. I synnerhet minskade den smaskiga hallontårtan betydligt. 😀

av

Skriverier

De senaste veckorna har upptagits av skriverier, tidvis varvade med middagsgäster.

Skriverierna har fördelat sig mellan enstaka tidningsuppdrag och innehåll till min bok. Tack vare flitigt dag­boks­skrivande sen 1960-talet har jag kunnat återge gamla händelser. Jag har nu hunnit fram till sånt som inträffade 2006. Det betyder att jag har varit tvungen att plöja igenom mängder med anteckningar för att kunna plocka ut väsentligheter.

Min ursprungliga idé kom dock på skam. Jag hade tänkt skriva om relationen till min biologiska mor, men eftersom vi under flera perioder varken sågs eller ens kom­mu­ni­ce­rade med varandra var jag tvungen att tänka om. Det får bli en mindre, fristående del i stället.

Av dagboksanteckningarna har jag lärt mig att minnet verkligen inte är att lita på! Gamla händelser jag har berättat om för enstaka personer har i en del fall visat sig vara felaktiga, både tids‑ och detalj­mässigt.

Om jag nånsin publicerar boken har jag möjlighet att rätta till felaktigheterna sent omsider. Å andra sidan har personerna i fråga förmodligen glömt detaljerna för länge sen. 😀

Dagböckerna har också avslöjat att jag har varit en synnerligen flitig brevskrivare. Brev på tvåsiffrigt antal sidor förekommer rätt ofta. Men det var förstås före digitalåldern. Numera skriver jag bara korta SMS eller mejl vid behov. På så sätt har jag koll på vad som sagts eller som vi kommit överens om.

Efter alla år med ett jobb som innebar ständig telefonkontakt med människor undviker jag att prata i telefon. Men undantag finns förstås.

av

Självförverkligande och annat pyssel

Rödhaken är min favoritfågel. Enligt boken Animal Messengers är den ett tecken för självförverkligande. Samma dag jag började skriva på min bok flög en rödhake in i verandan vid två tillfällen. I dag fick jag ett nytt besök. Det tolkar jag så att jag är på rätt väg. 🙂

Redan före min pensionering pratade jag om ”när jag blir pensionär ska jag skriva min bok”. Att skriva om sina närmaste så länge dom lever kan vara kinkigt. Jag ville därför inte börja så länge mina mammor (fostermor, biologisk mor och styvmor) och fäder (fosterfar, biologisk far och styvfar) levde. Nu är de alla borta sen många år och kan inte lägga sig i eller kommentera mina skriverier. Om allt går bra är jag klar med den före min begravning. 😀

Det innebär att jag sitter vid datorn mer än vanligt och att hushållssysslorna är ner­priori­terade ytterligare. Fast just i dag har jag paus. Jag hade en del annat angeläget att pyssla med.

Artikeln från gårdagens Äppeldag i Söderlångvik skulle korrekturläsas och skickas till chefen, räkningar betalas, väglagets bokföring uppdateras osv. Jag behövde också ägna mig åt kroppshygien eftersom jag inte deltog i gårdagens bastande på grund av uppdraget i Söderlångvik.

Det slog mig när jag såg mig i spegeln att jag saknar skrattrynkor numera. Eller så har jag aldrig haft några? I stället är munnen ”inom parentes”, dvs omgiven av djupa fåror, och mungiporna pekar neråt. När jag är allvarlig ser jag ut som en riktig surkärring. Jag tycker mig också märka att håret börjar tunnas ut. Suck. ☹ Bäst att inte tända lampan över spegeln i fortsättningen.

Sen var det dags för matlagning. I flera dar har jag bjudit på snabblagat, men i dag tog jag mig i kragen och stekte köttfärsbiffar med lök. Som vanligt höll dom inte ihop riktigt, men var å andra sidan porösa och saftiga. I morgon blir det repris så jag slipper tänka ut nåt annat.

av

Avklarat

I flera dar har Elisas mobilnät varit ovanligt segt. Möjligen på grund av åskvädret vi hade för ett tag sen. Eftersom vi på Udden använder mobilt bredband, har nättillgången varit nerv­på­fres­tan­de långsam med väntetider på flera minuter ibland.

Men i dag verkar problemen lyckligtvis vara avklarade. Den gula markeringen som betyder begränsad funktionalitet är nu borta från den södra delen av ön.

I lördags blev Uddmor uppvaktad med anledning av att ett nytt decennium påbörjades. ”Du går nu på det åttionde” påpekade Husse. Suck. Jag kände mig genast rysligt gammal. Nu går det inte längre att säga att jag är 60+.

Effekterna syns redan. Jag har fått hål i läppen, spiller och klottar mer än tidigare. 😀

Inför födelsedagen klippte Husse den s k blomsterängen och i dag har han röjt i stranden. Borta är alla albuskar, björkbörjan och vassen som hade invaderat strandkanten. Ett otacksamt jobb – senast om ett par år är det lika frodigt igen.

För min del blev det en morgonrocksdag. Eftersom nätet fungerade normalt hade jag en hel del administration att ta igen. Så nu är kontoutdragen för föreningen och väglaget avstämda mot bokfö­ringen, föreningens webbsajt uppdaterad, möteskallelser skickade, etc.

De som anmält sig till individuell datorhandledning är också kontaktade med fråga om vad de vill ha hjälp med och när de vill att vi träffas. I dag inleddes nämligen Vuxeninstitutets hösttermin.

Nåt som också är avklarat är påfyllningen av vedförrådet. I slutet av augusti lastades Husses släpvagn med färdigklabbad ved i omgångar som radades in i vedlidret. Husse stod för merparten av jobbet, men jag var med på ett hörn tidvis. I år köpte vi nämligen från en ”självplock”.

”Ett välfyllt vedförråd är som att ha pengar på banken” brukar en bekant säga. Man får ingen ränta och kapitalet minskar efter hand som man eldar. 😀

av

Underhållning

I flera dar har Udden invaderats av småkryp som lockas av tända lampor kvällstid och kryper in under fönstret. Dom kommer varje år den här tiden, men jag har ingen aning om vilka dom är? Resultatet blir massdöd för dom som inte hittar ut tillbaka. 😥

I går kväll samlades en del av Vuxenin­sti­tutets kursledare till lärarträff i Labbnäs. Totalt har institutet 80 anställda kursledare så det är fullt förståeligt att kursutbudet är varierat.

Efter att vi presenterat oss, bjöds vi på en enkel måltid och efter den underhöll rektorn oss med viktig info en stund. Som avslutning skrev vi på anställningsavtalen, tackade för oss och återvände hem.

Underhållning på hög nivå har vi haft i veckan tack vare sommargrannen som förnyar sitt tak. I dag kom foder­brä­derna och plåtarna på plats.

Det är ju ett under att ingen av killarna har drattat ner så som dom har klättrat upp och ner på det branta taket! Men dom är förstås vana. Enda skyddsutrustningen dom har är hjälm.

I dag har jag underhållit mitt smittskydd. Jag fick den fjärde vaccinationen mot covid. En del har tydligen fått ont i armen och till och med blivit sjuka av den, men jag känner bara en viss ömhet(!) på stickstället. Det är jag fullt nöjd med. 😊

av

Söndag på Udden

Det känns som om den här söndagen har varit extra lugn, varför vet jag inte? Kanske för att jag har känt mig extra lugn?

Söndagarna är för all del lugna på Udden för det mesta om jag inte får för mig att tvätta eller städa mot förmodan. Egentligen borde jag röja i verandaskåpet, men kände inte för det just i dag (heller).

Efter att ha pysslat med diverse smått och gott under eftermiddagen gjorde jag Husse sällskap på trappan. Han satt där och läste eftersom värmen var behaglig efter de senaste dagarnas hetta.

Jag tänkte lösa korsord en stund innan det var dags för middags­förberedelserna. Men si då behagade väderkontoret börja leverera regndroppar.

Temperaturen sjönk snabbt och det kändes kyligt, så vistelsen blev kortvarig. Jag gick in och började med middagen i stället.

Mia låg som omväxling i vilstolen i verandan och brydde sig varken om regnet eller den lägre temperaturen. Kvart i sex hoppade hon ner, kom in och förkunnade högljutt att nu var det dags för käk.

En stund senare fick hennes betjänter också mat. Sen var det dags för disk, tevenyheter och det här inlägget. Som sagt, en lugn söndag. 😊